Nordens äldsta bosättning
Denna bild bör ha varit tagen cirka 1956 och i samband med något slag av orientering i skolan. Platsen är »Skansen« vid vägen mot Vankiva och inte långt från det ställe där Bröderna Hall numera har sin anläggning.
Personerna är (så som jag uppfattar det) från vänster: ???, Eddie Eriksson, Jan Persson, ???, Wasti Wendel, Gun-Britt Gustavsson, ???, Bengt Nilsson, Arne Forsell, Kerstin Larsson.
Arne Forsell
Eftersom »publiken« på perrongen tycks bestå av ett antal mammor från Finja , bland andra Anna-Stina Hallberg och Emma Forsell
antar jag att det handlar om att vi – jag och mina skolkamrater– är på väg att anträda en skolresa.
Bilden bör vara tagen någon gång i mitten av 1950-talet.
Arne Forsell
Ett foto kom från Uno Forsare
Som 17-åring, 1952, flyttade jag från Röinge till Solhaga i Finja. Där bodde jag kvar till 1956/57, bland mycket annat som radioamatör med anropssignalen SM7BUA.
Fotot har jag lånat av Bodil Fredfelt, prost emerita, vars familj ägde Solhaga under ett antal år. Bodil finns i telefonkatalogen, hon blir säkert bara glad om du hör av dig och har mer att berätta om livet på Solhaga.
Frisör på Solhaga
En tid, det bör ha varit cirka 1956, var det en dag i veckan frisersalong
en trappa upp i Solhaga. Frisören, en man från Vanneberga, hade
tidigare varit straffad för fosterfördrivning.
Uno Forsare
Någon mer som har minnen av huset eller de som bott i det. Tveka inte att höra av er på epost info@finjasocken.se
Vi började klockan 7:00 och slutade på kvällen 18:00. Leif hade 12 plockare som arbetade i par för att kunna hantera korgarna lättare.
Inlånade hästar
Ett par hästar hade han lånat för att dra potatisupptagaren, hans egna hästar var kopplade till vagnen som potatisen skulle tömmas i. Jag plockade tillsammans med Olle Månsson, han var några år äldre än jag och duktig plockare. Agne Olin tömde korgarna och sedan lastades potatisen av i en stack där de skulle lagras.
Jag upplevde att det var väldigt noga med tiderna när man började och slutade och även rasterna var alltid på minuten exakt.
Möjlighet för kvinnor och barn
Potatisplockningen på hösten var tillfälle för kvinnor och skolbarn att tjäna några kronor, det var dryga dagar men det oftast bra stämning och glada skratt.
Vi fick fritt från skolan i cirka en vecka för potatisplockning. Lönen vi fick efter en lång dag var 6 kronor och 50 öre.
Nej, det är ingen skröna!
Berättelsen är sann även om tidens tand kanske gnagt en del på detaljerna och historiens dimmor höljt en del av nyanserna.
Men i huvudsak är den sann!
Den handlar om en handfull män. Kaj Andersson, elektrikern i Finja som sedermera grundande Finja Betong var en. En annan var hemmansägaren från »Hajnaden«, Åke Andersson, som hade skogskullen »Rävabacken« på sina ägor – strax bortom »Abarahms kök« – men som gjorde sig av med den för att Kaj Andersson skulle ta grus ur den till sin betonggjutning.
»Sme´n i Finja«, Erik Linderoth var ytterligare en annan och han kan väl sägas vara huvudpersonen i berättelsen.
Ett hål i marken
Några andra viktiga delar i vår berättelse är en telefonstolpe och ett hål i marken … Det hela utspelade sig någon gång på 60-talet och våra medverkande i historien stod och diskuterade hur man skulle få sagda telefonstolpe förflyttad ner i hålet.
– Som sagt var …, sade Kaj Andersson. Det var nämligen så han brukade inleda all konversation. Tror ni att Linderoth orkar lyfta stolpen och sätta ner den i hålet?
– Vi slår vad om en tia, sade en annan i gruppen.
– Orkar han så får han tio kronor av var och en av oss.
»Sme-Erik« spottade i nävarna, tog ett livtag på stolpen – och lyfte den! Han sjönk visserligen ner till anklarna i den mjuka marken och han svajade betänkligt. Men han hivade till slut ner stolpen i hålet!
– Det var som f-n, tyckte åskådarna.
Ja, inte Åke Andersson, för han var frireligiös! Han var dessutom ganska »om sig och kring sig« och så här dags i vår berättelse tyckte han att tian kunde han ha bättre nytta av.
– Skitsnack, tyckte Linderoth. Hit med pengarna annars rycker jag upp stolpen igen!
»Sme-Erik« fick sina pengar!
Sju barn i familjen
Erik Linderoth – »Sme´n i Finja« var född 1917. Smedyrket fick han med sig på fädernet och det fanns i släkten flera generationer tillbaka. Smedjan där han hölls låg på den plats där Finja lanthandel sedermera skulle komma att uppföras och Linderoths egen bostad låg precis intill.
I Eriks och hustru Thyras familj kom det så småningom komma att bli sju barn: Ingvor, Kent, Kjell, Leif, tvillingarna Mona och Lena och slutligen Solbritt, som var yngst.
Smedjan var en »riktig« gammaldags smedja med ässja, eld, tunga verktyg, klang mot metall, hetta och svarta väggar. Här smidde Linderoth bland annat tänder till grävskopor åt bland andra Mjällby gård och Gösta Ahlqvist. Men, när han verkligen ville, var Erik en mycket duktig yrkesman och han kunde göra »nästan allt«. Bland annat kunde han sko hästar!
Bland lantbrukare runt om i trakten brukade man säga att om man kanske råkade ha en ilsken häst, en sådan som var svår att tygla och om sagda häst behövde nya skor. Ja, då var det bara att transportera den till Erik Linderoth! För var det någon som kunde »tas« med illbattiga hästar så var det han. Han både höll fast dem och skodde dem – som den kraftkarl han var.
En hejare på att dra vitsar
Han var populär i många läger i Finja, Linderoth. När han inte jobbade i sin smedja var han »runt« lite här och var och arbetade. Grovjobbade. Men han var också en hejare på att dra vitsar. Och så spelade han dragspel som om Gud själv hade lärt honom. Enradigt, tvåradigt, Magdeburger … allt behärskade han och hustrun Thyra var även hon duktig på dragspel.
Inte efter noter dock! »Sån´t skit« hade »sme´n« inget till övers för. »Man spelar bättre efter gehör«, var hans åsikt. Och när sonen Leif började visa intresse för dragspelet, även han, fick han order att slänga notpappren. Att spela efter noter fick Leif lära sig i smyg!
Fadern hade en poetisk ådra
Även musiken hade Erik Linderoth ärvt av sin far – Anton Linderoth. Han – Anton – hade dessutom en poetisk ådra, som yttrade sig i att han under sina dagliga vandringar från hemmet i Boalt till arbetet i Broby »hittade på« egna texter till egna låtar. Så även det musikaliska var djupt rotat i släkten Linderoth!
Från 1960 och några år framåt ledde Erik Linderoth sin egen lilla orkester: »Sme-Eriks«. Här ingick, förutom kapellmästaren själv, Stig Paulström, Helle Glans och Leif Linderoth, Eriks son som när orkestern började turnera inte var mer än 14 år men redan då var en talang på dragspel.
Orkestern turnerade runt om i Skåne och Småland, ända tills Helle Glans fick nog och tröttnade. Så dags hade dock Leif Linderoth kommit i kontakt med musiklegendaren Hakon Swärd, som såg och gillade vad unge Linderoth kunde och tog honom under sina vingars beskydd.
Leifs storebror Kenth fick också – i kraft av att han var lite äldre – förtroendet att spela med i Hakon Swärds legendariska kapell under flera år.
Men det är en annan historia …
Från Linderoths hus var det bara ett stenkast till fotbollsplanen i Finja på den tiden. Men om det var två saker som Erik Linderoth absolut inte hade något till övers för så var det fotboll och folk som tuggade tuggummi.
Springa efter en boll dumt
– Det är det dummaste och mest ointelligenta en människa kan göra – att springa runt och jaga en boll och om man sen tuggar tuggummi också – som tränaren vid sidan av planen brukar göra – ja, då är man verkligen dum, brukade han säga.
Han var en man som kunde ha ett hett humör – Erik Linderoth. Och det – korsat med att han var våldsamt stark och i perioder var »glad i starka drycker« – ställde ibland till det både för honom och dem som råkade stå i vägen. Ibland kunde det vara hans söner – men ofta var det andra och »sme´n i Finja« backade aldrig!
– Visst har jag gett mycket stryk, sade han vid något tillfälle. Men jag har fått mycket också!
Som alltid annars övergick »då« så småningom till »nu« och när sextiotalet började närma sig lämnade Erik smedhammaren och började i stället arbeta hos Gösta Ahlqvists grävfirma. Smedjan togs över av Folke Lindborg och man började gjuta cementblock där ässjan och städet en gång stått. Ytterligare senare kom Bengt Löwgren att driva bilverkstad på samma ställe – innan byggnaden revs och lämnade plats för Finja lanthandel.
Så här dags i berättelsen är det nödvändigt att nämna ytterligare något om »sme´n« och brännvinet … Samtidigt blir det till ytterligare ett minne av en färgstark Finjabo: När »gamle« Linderoth, Eriks far dog, 1968 och dagarna innan det förbereddes för begravning i Västra Torup söp Erik till en sista gång. Han tog till ordentligt – men på själva begravningen var han på fötter igen och efter den dagen rörde han aldrig sprit igen.
Och under sina sista år i livet tog han till och med körkort! Erik Linderoth dog vid 81 års ålder. Men minnet av och historierna om »Sme´n i Finja« lever än.
Arne Forsell
Tack till Leif och Kent Linderoth för hjälp med minnen och bilder.
Tillbaka till Personer i hus och byn
En bild tagen vid Kvinnoklubbens julfest i Bygdegården 1955.
Bland personerna tror jag mig känna igen Gun Wendel (längst ner till vänster) Solveig Nilsson och Bengt Nordström (lite till vänster om mitten).
Lars Hallberg (i mitten av bilden) och Eddie Eriksson, Jan Persson och Arne Forsell (längst fram till höger).
Arne Forsell
Tillbaka till Foto från Finja
Han var en rätt udda figur i Finja, lantbrukaren Erik Persson …
Själv minns jag honom från femtiotalet och framåt och det är bara att konstatera att där han bodde ensam och i självvald enskildhet alldeles intill järnvägen och bara ett stenkast från Finja station var han i det mesta en – udda figur.
Hans bröder, Fridolf, Gustav och Karl, – även de såväl ogifta som lite egensinniga – bodde tillsammans i ett hus tvärs över vägen. Det var inte mer än femtio meter mellan Erik och hans bröder – men någon kontakt med varandra hade de inte!
»Godsägaren« var det namn Erik Persson var känd under och i det låg en grym ironi i det att såväl hans boningshus – och i allra högsta grad just det – men också stall och övriga uthus för länge sedan hade passerat det stadium som kallas »förfall«.
Och den övervuxna gårdsplanen var belamrad av redskap och jordbrukstillbehör i varierande grader av neglect och sönderfall. Och i många fall höll vildvuxenheten på att återerövra de rostiga maskinerna och göra dem till sin egendom igen.
Erik Persson släppte knappast någon in på livet och ännu färre fick stiga in genom dörren till hans hus. Och den som trots allt tilläts komma in kunde vittna om ruttnande golvplankor, söndriga fönster och en boendemiljö knappast värdig människor.
Hans kor – ett tiotal – dväljdes vintertid i stallet som väl bäst kan beskrivas som en våt dröm för en djurskyddsinspektör av i dag men som dåförtiden fick passera. Erik Persson var som sagt ensam på gården och han gjorde väl så gott han kunde och hann med men med dagens mått hade det inte räckt.
Det enda som stack ut ur misären och fick njuta av »Godsägarens« omvårdnad var hans mörkröda engelska motorcykel av märket James. Bara ljudet av den – ett tryggt sävligt tuffande som från en självsäker fiskebåt – kunde man höra på långa håll.
Då visste man att: nu skall »Godsägaren« åka till Weséns i Hässleholm för att dricka kaffe … Eller: nu kommer »Godsägaren« hem efter att ha varit hos Weséns i Hässleholm och druckit kaffe.
Det må vara att Erik Persson kunde betraktas som ett original där i stationssamhället. Men otrevlig var han inte och själv blev jag bekant med honom på grund av att han, vid de få gånger han skulle ut på långresa med James, kunde överlåta skötseln och mjölkningen av sina kor på mina föräldrar.
Erik Persson hade mycket lite, för att inte säga inget umgänge med andra människor. Men tack vare sin kohållning kom han att bli en då-och-då-gäst i mitt föräldrahem. Och vid de tillfällen han hade tröskan på plats hemma på gården kom såväl han som hela trösklaget hem till oss för att utspisas.
Sådant lät sig nämligen inte göras i »Godsägarens« kök …
Det fanns ett stort problem som hängde ihop med »Godsägarens« marker och hur de korsades av »stora vägen«. Nästan varje kväll var han tvungen att driva korna över »21-an« för att ta hem dem för mjölkning och tillbaka igen när de skulle i retur till betesmarken. Och med den trafik som rådde kom detta att bli mycket riskfyllt.
Att både hålla koll på trafiken, stoppa den när det behövdes och dessutom få korna att promenera över i god ordning och så fort som möjligt var en uppgift som var nästintill övermäktig.
Själv minns jag en kväll när jag och min mor och far hade hand om djuren, då en av korna blev så stressad av billjusen att hon hoppade över stängslet och rakt ut på vägen. Samtidigt kom en bil – och katastrofen var fullständig.
Jag kan fortfarande se framför mig hur kon ligger på sidan på vägen, hur hon råmar i vild desperation och smärta, hur det rinner urin och avföring blandat med vatten, glykol och olja från bilen och hur allt är ett förtvivlat kaos.
Det blev språngmarsch till närmsta telefon, polis, veterinär och nödslakt på platsen och för en tioåring som jag, blev alltsammans till en upplevelse som ännu inte har lämnat mig.
Följden av olyckan blev att Vägverket – efter en tid – äntligen beslutade att sätta upp varningsskyltar vid Erik Perssons och hans kors övergångsställe. – Skyltar som Erik kunde »aktivera« när det var dags att ta hem korna och »avaktivera« när alltsammans var över.
Efter det blev det inte fler ko-olyckor på platsen.
Erik Persson själv, däremot, avled efter att han blivit påkörd av en bilist en mörk kväll på hemväg från Hässleholm. Och en lite udda finjafigur mötte på så sätt sitt öde.
Arne Forsell
Tillbaka till Lantbruk o gårdar
Har hittat två bilder med titeln: »Finjagruppen«.
De är tagna 1965.
För mig ser det ut som en grupp konstnärer men jag vet egentligen ingenting om vare sig vilka personerna är eller var de höll till med sina arbeten.
Kanske någon annan i vår studiegrupp har mer upplysningar om »Finjagruppen«?
Arne Forsell
Fick just detta från Uno Forsare: Finjagruppen, mitten på 60-talet, bestod av Lennart Aschenbrenner, Bert-Johnny Nilsson, Per-Olof Nord och Erwin Andersson. Man höll till några hundra meter bortom kyrkan i riktning Tyringe.
»Arg och bitter herr Lundström sitter
på Finja fik i den sena kväll …«
Inledningsraderna på Finjavisan tränger sig på. Jag minns inte hur den fortsätter men jag kan den slitna skillingtrycksmelodin: »Så bister kall sveper nordanvinden«, som min farmor sjöng för mig för oändligt många år sedan.
Jag vet inte riktigt varför herr Lundström var arg och bitter där han satt på sitt stamställe – men jag har ett och annat eget minne från Finja fik:
… som att detta var Finja idrottsförenings A-lags stamlokus på 1950-talet. Här hade man ett litet rum på baksidan av kafébyggnaden, med ett tungt rött draperi framför dörren. Här träffades spelarna, här laddade man upp inför matcherna, här firade man segrarna och här dränkte man sorgerna när man hade förlorat. Där fanns »Arne norsk«, »Axel skomakare«, Viking Jeppsson, Erik Lundström och alla de andra. – Och kanske är det just en förlust »herr Lundström« sitter och grämer sig över i visan!
Köpa cigaretter styckevis
… som att här kunde man köpa cigaretter styckevis av den diminutiva fröken Mattisson, med sina hasande plastpåseinklädda fötter, som drev kaférörelsen. Vet inte om det var lagligt på den tiden och i dag hade det förmodligen inte gått för sig men om man nu råkade vara sugen på att tuffa till sig och bolma lite i smyg och bara hade en tioöring i fickan kunde man i alla fall byta den mot en Boy eller kanske en John Silver över glasdisken.
… som att det var här Filmbussen parkerade och visade propagandafilm för Högern inför valet 1952. Bio hade man väl aldrig besökt vid den tiden och ännu var det något är innan ”Skolfilmerna” skulle göra entré i ens liv, så möjligheten att kunna se film gratis lockade mig och många andra till Finja fik denna vackra kväll som jag minns att det var. Filmen visades på en duk på baksidan av bussen och i sin pojksjäl fröjdades man över de, föralldel, svartvita flimrande bilderna. Även om det politiska budskapet nog var ganska svårt att tillgodogöra sig för den sjuåring som jag var då.
… som när Unga Örnar arrangerade skidtävling med start på baksidan av kaféet och med ett spår som sträckte sig oändligt långt (tyckte i alla fall jag) ut över Möllerödsfältet. Två gånger skulle man ta sig runt slingan men redan efter första varvet, när jag såg kafébyggnaden med sin gulputsade välkomnande fasad där borta i fjärran, var jag färdig att kasta såväl skidorna, som stavarna och mig själv i snön och ge upp alltsammans.
Vill minnas att jag kom på sista plats. – Fast i det fallet minns jag gärna fel … Minnen har ju en tendens att liksom vika undan och ändra form efter hand som tiden går. Och här kan minnet gott få fallera …
… som att det i den gediget inrökta serveringslokalen med sina slitna gråbruna tapeter och nakna bord, tronade en blänkande jukebox alldeles till vänster innanför entrédörren. Det hände att vi unga som bodde »på andra sidan järnvägen« slank in till fröken Mattisson på väg till eller från söndagsskolan och inhandlade en eller annan sak ur glasburkarna som hyste fikets godissortiment. Men det hände också att den 25-öring som våra föräldrar hade tänk skulle läggas i söndagsskolans kollektbössa i stället föll i jukeboxens myntinkast och förvandlades till något ur den tidens topplistemusik.
… som att på andra våningen i kafébyggnaden fanns en lägenhet där det bodde en väldigt lång och smal man. Hans namn har jag glömt men jag har för mig att fröken Mattisson fungerade som något av hushållerska för honom.
… som att jag en gång druckit ett glas sockerdricka och ätit en kaka vid ett av borden i Finja fik. Men något särskilt välfrekventerat ställe när det handlade om att »gå och dricka kaffe någonstans« kan jag inte minnas att det var.
Men allra mest minns jag den hemska kväll i november 1964 när Finja fik förtärdes av en eldsvåda.
Branden blev våldsam och jag kommer ihåg hur lågorna formligen sprutade ur alla fönstren både på nedervåningen och där uppe. Flera av de nyfikna som samlats grät. Himlen fällde också snöblandade tårar och brandkåren kunde inte göra så mycket mer än att försöka hindra att husen intill också tog eld.
Dagen efter var var Finja fik förvandlat till en het, rykande tegelhög där bara delar av ytterväggarna återstod och där skorstenen sträckte sig som ett sotigt pekfinger mot den blygrå himlen.
Vad det blev av fröken Mattisson och hyresgästen på ovanvåningen vet jag inte. Men efter ett tag jämnades Finja fik med marken och spåren täcktes sedermera av annan bebyggelse.
Och egentligen … det enda som finns kvar är några vilsna rader:
»Arg och bitter, herr Lundström sitter
på Finja fik i den sena kväll …«
Arne Forsell