Författare: Finja

Tillbaka till Foto från Finja

Sjökapten Viktor David af Sandeberg – Finjasonen som blev djuphavsseglare och mötte sitt öde utanför norska kusten

När jag satt på min veranda i sommarstugan i Tormestorp med utsikt över Finjasjön och gjorde research för en kommande bok om grosshandlaren och redaren Ludvig Tydén i Stockholm och hans fartyg dök plötsligt Finja upp på skärmen. I en mönstringsrulla för Stockholmsbriggen IDA står det högst upp: ”27/10 1857 övertogs befälet av Capitainen och Borgaren i Stockholm V. D. af Sandeberg”. Lite längre ner i rullan anges att denne man är 26 år gammal och född i Finja socken men nu hemmahörande i Stockholm.

Det lät ju spännande och fick bli ett litet bispår till huvudprojektet. af Sandeberg är ju en hyfsat välkänd släkt i Sverige och nuförtiden kanske man mest tänker på skådespelerskan Helena af Sandeberg. Namnet härrör från grosshandlaren David Sandberg född 1726 i Göteborg. Han var superkargör i Ostindiska Kompaniet och gjorde ett flertal resor till Ostindien och Kina under åren 1748-1768. För sina insatser blev han 1772 adlad och tog då namnet af Sandeberg.

En senare släkting, John David af Sandeberg född 1788, gjorde karriär i det militära och deltog bl.a. i fälttåget i Pommern 1807 och i Napoleonkrigens slutfas 1813-1814. År 1817 blev han ryttmästare vid Skånska Husarregementet och fick Mölleröds kungsgård som ryttmästarboställe. Tillsammans med hustrun Christina Maria fick begåvades paret med 14 barn där sonen Viktor David föddes 1831 på Mölleröd. Efter 27 år på Mölleröd beviljades Johan David af Sandberg 1844 avsked med pension. Året efter flyttade familjen till Örkelljunga (Östra Ringarp) där de kvarvarande barnen successivt flyttade ut. Några år senare flyttade fadern till Helsingborg tillsammans med sin hushållerska. Johan David af Sandberg dog 1866 och ligger begravd på Finja kyrkogård tillsammans med sin hustru som dog redan 1843.

Strax efter flytten till Örkelljunga flyttade sonen Viktor David vidare till Göteborg och gick till sjöss. Efter ett par år ”för om masten” tog han sedan styrmansexamen i Malmö 1850 och efter ytterligare två år blev det en sjökaptensexamen, också i Malmö.

Första skepparejobbet blev i oktober 1855 på skonerten AUGUSTA på 81 läster, huvudredare C.P. Möller & Co i Stockholm. I samband med detta erhöll han också 24 år gammal burskap i Stockholm. Första resan blev med råg till England och styckegods tillbaka. I december 1855 blev det briggen PYLAD på 154 läster, samma redare. På utresan från Stockholm fastnade hon i isen i skärgården, blev skadad och fick återvända till Stora varvet för reparation. Här insjuknade Viktor David och fick sjukavmönstra i april 1856.

Men Viktor David frisknande till och i oktober 1857 fick han befälet på briggen IDA, 139 läster, som redades av Ludvig Tydén & Co på Skeppsbron i Stockholm. Fartyget hade lastat i Härnösand och var på väg till Rio de Janeiro då Viktor Daniel tog över befälet när IDA passerade Sandhamn. Härifrån tog det sedan 61 dagar till Rio de Janeiro.

Från Rio de Janeiro blev det därefter en kaffelast på 3 000 säckar till Mobile i Alabama, USA. Från Mobile gick sedan färden direkt till Göteborg dit man anlände den 2 juni 1858 efter en mycket snabb överresa på endast 28 dagar. Med sig hade man 550 balar bomull. Efter lossning blev det en barlastresa till Newcastle och sedan en last av stenkol till Härnösand. Här lämnade Viktor David fartyget för att nu i stället ta över det större skeppet AUGUSTA som låg Sundsvall. Detta fartyg var på 173 läster och redades också av Ludvig Tydén & Co. Viktor David passade även på att köpa in sig i fartyget och blev partägare med 1/8-del.

Den 27 september 1858 lämnade man Sundsvall och gick via Göteborg ned till Adelaide. I Göteborg passade Viktor David på att gifta sig och den nyblivna hustrun Fredrika (adopterad Zechow) följde sedan med på resan. Paret hade förmodligen tidigare träffats i Göteborg. Adoptivfadern Johan Martin Zechow, som också var sjökapten, var född i Barth utanför Stralsund men hade flyttat till Sverige efter Napoleonkrigens slut och förde nu befäl på olika segelfartyg hemmahörande i Göteborg.

AUGUSTA anlände till Adelaide i slutet av april 1859 och förutom lasten av trä- och järnvaror hade man även med sig tolv passagerare från Kapstaden där man mellanlandat. Efter Adelaide blev det Melbourne där resterande last lossades. Här passade sex besättningsmän på att rymma vilket var vanligt förekommande på Australienresor vid den här tiden.

Från Melbourne gjordes en tur och returresa till Mauritius dit man bl. a. hade med sig fyra kistor med sammanlagt 14 000 sovereigns (guldmynt med nominellt värde 1 pund/st). Med

sig tillbaka till Melbourne hade man 6 485 säckar socker och fyra passagerare. Därefter seglade man till Batavia (Jakarta) och därifrån via Surabaya till Stockholm dit man anlände den 17 juni 1860 med bl. a. 1 759 korgar råsocker till Tanto sockerbruk.

Under hemresan till Stockholm födde Fredrika af Sandeberg en son ombord strax norr om ekvatorn. Sonen döptes till John Hugo David vid ankomsten till Stockholm.

Men havet gav och havet tog. Familjelyckan blev inte långvarig. I mitten av december 1861 på väg från Sundsvall till Kapstaden med en trälast och med hustru Fredrika återigen ombord råkade man ut för ett häftigt oväder utanför norska kusten. En störtsjö slog över fartyget och Viktor David tillsammans med en man ur besättningen spolades överbord och försvann i havet.

Förstestyrman tog då befälet och beslöt att vända och gå in till Göteborg för att sätta iland Viktor Davids förtvivlade hustru och invänta order från redaren Ludvig Tydén i Stockholm. Man kan ana förstämningen ombord.

Efter 10 dagar gav sig AUGUSTA iväg igen på sin avbrutna resa med en ny skeppare.

Fredrika och sonen Hugo återvände till Fredrikas adoptivföräldrar i Göteborg. Familjen flyttade sedan 1864 till Karlshamn. Hugo dog där redan 1872 endast 12 år gammal efter en kort tids sjukdom. Fredrika af Sandeberg flyttade så småningom till Stockholm där hon avled 1916 i den då aktningsvärda åldern 77 år.

Bo Jershed 2024-08-14

Tillbaka

Insänt av Lilly Bengtsson ( underlag till hennes inlägg i Hemmets Journal Nr 13 2024 )

Tillbaka

Fri tolkning av en händelse i Finja kyrkby torsdagen den 25 februari 1677

*********************************************************

Det är efter midnatt. Byns ålderman, vanligtvis kallad Lars Ålderman, kan inte sova. Sömnsvårigheterna blev allvarliga efter den svenska krigsmaktens nederlag på Finjasjöns is två veckor tidigare. Ett tjugotal friskyttar övermannade och dränkte tio soldater , levande som döda i en hastigt huggen vak på den isbelagda sjön.

De tre officerarnas liv skonades och överlämnades till den danska armén i Landskrona.  

                              *****

– Vad är det du säger, går du ut mitt i natten? utbrast Lars åldermans svärdotter när hon förstod att hennes svärfar nattvandrar.

–  Ahh, de e inget konstigt, jag kan bara inte sova när pisset tränger på, svarade han undvikande. Bättre bakom knuten än att fylla pottan med stinkande piss. Så blir det när gubben är gammal, sa han med ett överslätande leende.

–  Som du pratar, svarade svärdottern och log ett svagt leende som mer uttryckte oro än att hennes svärfar lyckats lugna henne.

Han sa inget om de svenska soldaterna som stör hans nattsömn, Vill inte oroa familjen mer än nödvändigt, att de skall tro att han har blivit tokig på gamla dar.  

Kylan är sträng. Snön ligger kall över landskapet, upplyst av ett blekt månsken. Efter att han lyckats pressa fram några droppar urin vid husknuten går han i riktning mot den västra delen av byn. Han bor själv i den östra delen, inte långt från kyrkan.  Dit byborna gärna samlas en stund före och efter högmässan för att diskutera gemensamma angelägenheter, eller för att delge varandra utombys nyheter. Men bara om man är säker på att ingen misstänkt sladderhane spetsar öronen.

Allt är fruset, träden, stengärdet och gårdarna. Isen på sjön ligger snö blank i skenet från månen och det vita bandet av stjärnor som sträcker sig över natthimlen. Mörka streck syns över isen efter slädskjutsarna som binder samman byarna runt sjön. På sommaren är förbindelserna mellan byarna svårare. I synnerhet längs den vattensjuka och på sina ställen kuperade stigen mot byarna söder om sjön.  

Lars Ålderman blickar ner mot viken som ligger dold bakom en mörk vägg av träd. Det var där det hände, tänker han. Inte för att han ber för svensken, tvärtom, de har inget här att göra, men han fruktar att soldaternas fasansfulla död har gjort dem hämndlystna. Svenskarna glömmer aldrig. Det vet han. Det var vad officeren sa när den svenska truppen la sig i vinterkvarter i byn tidigare i vintras. De hämnas och de gör det brutalt. Inte ens kvinnor och barn skonas. Om de anser att den värsta tänkbara skräcken är nödvändig för att göra folket fogligt, drar de sig inte för att skända barn. Vem som är barn avgör vi, inte ni, sa officeren och log.

Repslagaren och hans fru har ännu inte kommit till sans efter att en svensk soldat beordrades att skända deras tolvåriga dotter. En knapp vecka efter skändningen levde flickan fortfarande. Lars Ålderman kommer aldrig att glömma det fasansfulla skriket som strömmade ut ur deras boning när de fann flickan död i sin bädd. Modern rusade mot Finjasjön för att följa dottern till himmelriket. För dit kunde hon inte fara ensam, liten som hon var. Det var vad hon sa till byns prost Fundanus, som förklaring till varför hon var på väg att trotsa guds skapelse genom att dränka sig. Med guds oändliga kärlek och nåd, fick hon guds förlåtelse.

Lars ålderman ryser, inte på grund av den stränga kylan, utan av obehag. Bara tösen fick det om bakfoten, tänker han, Margrete, dotter till Sissela och Mogens Jönsson, byns bälgmakare. Inte kan väl en sådan där kikare få saker att komma närmare än de verkligen är, tänker han. Det är kanske som det har sagts i byn, att bälgmakarens kikare är ett trolltyg. Han köpte den av en mörk skäggig man på Röinge marknad. En månglare med sneda ögon som inte såg på den han pratade  med utan rätt ut i ett intet. Som om han fäste ögonen på något annat som inte fanns, som bara han kunde se, de underjordiska eller trollen, Jag vet inte vad jag skall tro tänker Lars Ålderman, men det är i vad som sägs i byn om Bälgmakarens kikare. 

Men Mogens Jönsson är en ansedd karl i byn, inte far han med osanning. Fast kikaren kanske ljuger för honom och hans tös. Då är det ju inte de som far med osanning utan kikaren. Vid tillfälle måste jag prata med prästen om vad Gud anser om det, tänker han. Kikaren använder Mogens Jönsson till att se på himlen för att klura ut hur vädret kan tänkas bli. Om kikaren inte var till hans hjälp, om den nu var ett trolltyg, inte hade han nyttjat den i så fall? För han har ju ofta rätt när han spår vädret. Kanske inte för de kommande dagarna, men den närmsta tiden har han ofta rätt.

Nej, bälgmakaren far nog inte med osanning. Om han säger att hans dotter Margrete såg överfallet genom kikaren, då var det nog så. På avstånd både hörde och såg de flesta i byn karbiner avlossas. De såg krutröken lägga sig tjock över isen. Eftersom det var vindstilla och friskyttarna var i rörelse och svensktruppen stillastående vid stranden, nådde friskyttarna dem utan att bli träffade av deras musköter. Striden var ojämn. Så beskrev byborna striden för Lars ålderman. Själv var han utombys i ärende vid tiden för överfallet.

Lars Ålderman vet att han är en respekterad man i byn vars synpunkter byborna fäster stor vikt vid. De söker hans åsikt i frågor som rör byns gemensamma liv. Men också i privata angelägenheter. Men de hänvisar han till byns prost, om de inte riskerar att bli beskyllda för trots mot guds skapelse. Då försöker han ge svar och råd som kan hjälpa dem tillbaka på guds väg. Men det vill han helst inte beblanda sig med, eftersom han inte vill bli beskylld för att ta sig an prostens uppdrag att dra försorg om bybornas arma själar.

Nu försöker han förstå vad som hände på isen eftersom byborna allt som oftast frågar vad han tror kommer att hända med byn. Om svenskarna kommer att hämnas.

Att det var fromma förhoppningar, att överfallet inte inträffade i verkligheten, insåg Lars Ålderman när han inspekterade viken strax efteråt. När han hade kommit hem från sitt utombys ärende. En stigbygel och en handske låg på isen, några skinnhandskar på stranden, allt svenskt. Dessutom syntes vaken i sjön, även om kylan hunnit knyta ihop den. Några dränkta svenska soldater såg han däremot inte. De hade förmodligen redan lagt sig till ro på botten till fiskarnas behag. Eller flutit med strömmen under isen mot Almaån. 

Lars Ålderman kan föreställa sig skräcken som de svenska soldaterna upplevde när de förstod att de levande skulle fösas in under isen. Inte för att han tycker synd om de svenske, de sprider bara död, skräck och hunger omkring sig. Men de flesta soldaterna är vanliga bondpojkar och enkla hantverkare som han själv och folket i byn och i grannbyarna. Det vet han eftersom han var en av männen från Göinge som träffade folket på andra sidan gränsen till Småland och Blekinge. Där stadfäste de med sina bomärken överenskommelsen att ingen kung skulle tvinga dem till att döda sina bröder och systrar, oavsett vilken sida om gränsen de bor.

Vi bryr oss inte om gränsen. Vi har inget otalt med varandra, tvärtom, vi är vänner. Våra söner och döttrar gifter sig med varandra och vi dricker många stop öl tillsammans. Inte kan vi döda varandra bara för att kungarna vill det? Hellre går vi till skogs, det var vad vi kom överens om. Efter att den svenske kungen har anlitat soldater från länder långt bortom Sverige har det blivit svårare att undvika härjningarna i våra bygder. Kungens soldater bryr sig inte om vem de dödar, bara de får betalt.

Här är det bara Hovdala slott på andra sidan sjön som kräver bönderna på dagsverken. Men utan svenska soldater som petar bönderna i röven med karbiner och deras hot att skända kvinnor och barn, hade de inte fått Hovdalas grannbönder till arbete på godset.  

Byarna sköter oftast sig själva, även om det är svårt när de drabbas av sjukdomar, missväxt och svält. Det är inte så länge sedan som nästan hela Finja by tvingades till den sista vilan av pesten. Hulda och Knut i Matteröd tog hand om honom när han fem år gammal var den ende i familjen som överlevde pesten. Länge grät han efter mor och far och syskon som alla låg på kyrkogården i Finja.

Hans nya föräldrar var bra. När de hade ärende till Finja fick han följa med och besöka kyrkogården och familjens skrovliga gravsten. Mor, far, två systrar och fyra bröder låg tillsammans i graven. De dog så pass tidigt under pesten att de fick sin sista vila på kyrkogården och inte som flera andra bybor på den snabbt grävda pestkyrkogården. När pesten grasserade som värst var det få överlevande som var i skick att begrava i samma takt som pesten skördade liv.

 Vid alla krig mellan Danmark och Sverige, har Finja och byarna runt sjön lidit svårt under arméer som krävt utfodring. Senast tog de vad som fanns. Att byns eget folk behövde det lilla de lyckats skörda för att klara vintern, bekymrade inte svensken. Men också friskyttarna har krävt fortskaffning. Ett liknande elände har de också nere på slätten, har han hört. 

Om ryktet talar sant att bälgmakarens äldsta dotter Bettina och hennes trolovade från Matteröd, deltog i dränkningen av svensksoldaterna har han inte fått besannat. Men bälgmakaren och hans dotter Margrete var säkra, de såg rätt. Friskyttar från Finja och Matteröd deltog i dränkningen. Om självaste Lille Mads ledde anfallet är det ingen som vet. Men det är inte omöjligt eftersom ryktet säger att han blivit sedd i trakterna norr om Finjasjön dagarna innan överfallet. Inte för att Lars Ålderman sörjer de svenske, men han tror sig förstå vad överfallet kan komma att innebära, att både Finja och Matteröd får lida hemska kval framöver.

 Lars ålderman stannar, spänner hörseln för att avgöra om något ovanligt sker eller är på väg att ske i byn. Men allt verkar lugnt, det är som det brukar vara en kall vinternatt i februari. Som ålderman känner han ansvar för byns invånare. Kanske större än han mäktar med i dessa oroliga tider.

Han fortsätter sin långsamma nattvandring. Efter några meter stannar han intill Knudsen Gården. Skrälliga snarkningar tränger ut genom väggarna. Han ler, han vet var snarkningarna kommer ifrån. Trots att många karlar och kvinnor snarkar i byn, skämtar byborna gärna om Knudsens: ”Det sägs att det är dags för nytt knuttimmer hos Knudsens, han har skakat timmerväggarna orediga med sitt brölande”. Fnissningarna blir ofta eftertryckliga, men aldrig elaka. Sammanhållningen i byn, trots de svåra tiderna, gläder Lars ålderman.

När våren kommer flyttar Knudsen in i ett bås i fähuset. Där stör han ingen mer än möjligtvis djuren. Vintertid tvingar kylan in honom i gårdshuset igen. Fru Knudsen betraktar sin snarkande man i månskenet genom fönstret, hans vidöppna mun, de fåtaliga tänderna. Hon ser med avsmak hans haka välla ut över nattsärken under den slappa käken. Hon skakar honom i axeln: Sluta bröla gubbe! Du brölar värre än ett magpinat kreatur. Han vänder sig omständligt om mot väggen och fortsätter snarka. Samtidigt hör fru Knudsen knarrande fotsteg strax utanför fönstret. Hon blir inte rädd, hon är bekant med det hasande ljudet. Det är som det brukar, tänker hon, inte heller byns ålderman kan sova i natt.

Efter att svensksoldaterna tvingat till sig vinterkvarter i byn har byborna haft det svårt. Som undersåtar till den svenske kungen är de skyldiga att förse inkvarterade soldater med fortskaffning och foder till hästarna. Om de vägrat eller blivit påkomna med att gömma mat hade de blivit hårt straffade. 

Lars Ålderman ställer sig med fötterna brett isär för att återigen försöka lätta sitt vatten eftersom det nästan hela tiden tränger på. Han vet att det kan ta en god stund innan det behagar rinna till. Under tiden han väntar, utan att pressa allt för hårt, vänder han blicken mot månen som tillsammans med stjärnorna lyser så självklart. Att Gud råder också över dem, det vet han, men han skulle vilja veta vad det egentligen är för något. Om det skrivs i bibeln inget, prästen säger inget om det heller. Det är att ha tankarna för sig själv. Men han vet att han inte får grubbla över sådant som Gud sköter.

Nu rinner det till. Han nickar långsamt uppmuntrande för sig själv. Det tog inte lika lång tid den här gången, tänker han. Och mer än förra gången kom det. När han är klar och skall dölja det mörka området med snö, utbrister han tyst för sig själv: Satan så mörkt, nu pissar jag blod också.

Att det är illa om det svider och urinen är röd, det vet han. Och nog svider det även om det minskar när han står upp och tar god tid på sig. Bäst att inte säga något där hemma, tänker han. Fast nu för tiden är det mycket som är värre än rött piss som svider. Visst blir han ledsen, för han vet hur det brukar sluta; med gubbdöden. Men Lars Ålderman är inte som gubben i granngården, som mest hela tiden klagar på att han tvingas leva i dessa onda tider, att det hade varit bäst om han en välsignad morgon slapp vakna. Men då tänker gubben inte på de sina, att det är många i familjen som kan behöva en gammal mans stöd och hjälp. För klen till kroppen är han inte än. Men som det är nuförtiden är han till besvär. Sitter mest framför spisen och ömkar sig trots att det finns mycket att göra på gården. Det är inte vad de små behöver höra dagarna i ända. Fast granngubben är inte den ende som blivit tosig i dessa bedrövliga tider. I alla byar finns det allt fler som bara är till besvär. Värst är det när unga töser och pågar blir tosiga.

Så jag håller pisseblodet för mig själv. Dagen kommer då jag inte kan stå på benen. Bara nu inte blodet syns i byxorna. Då förstår kärringarna att det är illa ställt med mig.

Nej, nu måste jag tänka på annat, säger han tyst till sig själv, det går inte att bara vara dyster. Gubbdöden är inte det värsta. Men hur han skall lyckas skingra oron vet han inte. Oron ligger över alla i byn som ett stort tungt kreatursskinn, omöjligt att avlägsna om ens bara för ett ögonblick. Bara byns fjabbar verkar slippa oron, tänker han. Inte ens de minsta glyttarna slipper den, de blir gnälliga när diet inte räcker i moderns bröst.

–  Går du omkring i byn om nätterna? utbrast hans svärdotter. Att du går runt husknuten är illa nock, men att gå förbi stengärdet vid kyrkan gör du inte gubbe. De osynliga kan se dig. De håller till i stengärdet där självspillingarna ligger och gnyr. 

– Nu ska Astrid inte vara knasig, säger han med ett skratt. Att du inte kan slå såna dumheter ur dig.

– Du skall pissa i pottan. 

 – Men kära du, mitt pissande är inte som när jag var en valpasatan. Då kunde jag hålla pisset en hel dag. Jag kunde pissa ända in till granngården om så vore. Ha! Ha!

–     Som du pratar gubbe.

–     Ha! Ha! Nej, du behöver inte tro mig. Nuförtiden måste jag tömma mig ofta för att inte blöta ner bysorna. Så är det att bli gubbe,

–  Har du inget redigt och prata om? insköt hans fru gällt.

Lars Ålderman försökte tona ner faran med hans problem med att kasta vatten och nattvandringarna. Själv är han inte rädd för varken de underjordiska eller trollen. Han har ofta hört talas om dem. Trots att ingen har sett dem blir de flesta rädda bara man knystar om dem. Själv är han mest rädd för att stå öga mot öga med vargen. De stryker omkring utanför Stoby några kilometer därifrån. Hungriga hoppas de kunna riva en get eller ett lamm. 

Med glimten i ögat sa han att alla behöver pissa:

–     Inte Gud, men dronningarna behöver pissa och det kletiga också. Eller va säger ni kärringar? sa han och såg på sin fru och svärdotter med ett tillgjort leende.

–  Du är glyttigare än den minsta glytt, svarade hans fru.

–  Jordemoran i Sjörröd är bra på att dra fram ungar ur er kärringar, men det sägs att hon också är välsignat bra på att bota gubbpissande.

 –  Hennes namn tar du inte i flabben gubbe, utbrister svärdottern. Hon är ingen jordemora, hon är en trollkona. Hon lyfter på kjolen och låter djävulens gift välla in dit manfolket trängtar. 

– Inte yppade jag hennes namn, men tro vad du vill. Gästgivaren red ända från Tyringe för att få hennes hjälp. Och botad blev han.

– Trollkonan har du inget att skaffa med. Hon hjälper trollen att lägga vanskapta glyttar i bädden. Nils Petters töffe till påg la hon dit. Det säger Nils Petter själv och han tar mot den heliga nattvarden så inte ljuger han.

– Det där är dumt prat. Pågen är snäll om än litta skev i huvudet. Han försöker rädda katterna från matbordet. Vi är alla guds skapelse, säger han, katterna också. Är det nått galet i det? 

– Bara fjabbar gör sådana stolligheter när folket hungrar.

– Inget ont i den pågen, han vill gott om än det blir fel ibland. Om inte det fanns töffar hade vi andra inte fattat vad som är vettigt.

– Du hädar. Gud vägleder oss genom prosten och skriften. Inte töffarna. Han ser snäll ut, men gör ont. Att ge maten till katterna när folk hungrar är att göra ont värre. Vem om inte trollpackan och trollen är skyldiga till det?

–       Så du tjatar. Jordemoran botar friskyttar som skadats i strid. Får svensken veta det dödar de henne på det hemskaste sätt. Hon är god. Hon rår inte för att hon ser förskräcklig ut. 

– Inget friskytte babbel här, någon kan höra dig, viskade Astrid. 

– Men kära du, här finns ingen svensk.

– Om det traskar omkring sladderhanar i byn vet du inget om. Töffe Axel är nock en sån, så töffigt som han flinar. 

– Det har byalaget rett ut. Han skrämdes av svenskarna men han yppade inget. Att han och hans kärring förstördes av all skräck är inte konstigt. Tösen var bara sex år. Ändå skändades hon.

–   Ja hemskt var det, svarade Astrid och lyfte sitt barn till bröstet. Efter en kort tystnad log hon och sa att allt detta prat bara för att du inte kan hålla pisset.

Lars Ålderman ler åt minnet när han börjar gå mot Mogens Gården. Efter några meter tvekar han; det var satingen så kallt det är, tänker han, bäst att gå hemåt. 

– Du får samla björksav när den rinner till i vår, sa Astrid. Den ska vara bra mot pissebesvär.

– Ja, det lovar jag. Söt björksav och avkok på björklöv ska vara bra mot det mesta. Kanske kan det vara till hjälp.

Med ett återhållet fniss slog Astrid sin svärfar lätt över bröstet: Du kommer att möta skaparen som en pissgubbe, så det lönar sig inte att du ger dig i lag med trollkärringar. Du kommer ihåg vad prosten har sagt; att du hädar om du ger dig i lag med dem.

– Inte tänker jag ge mig i lag med en trollkäring, men om du menar jordemoran i Sjörröd kan jag inget lova. 

– Du är hopplös, sa Astrid och strök sin svärfar över armen.

– Att du ska vara så arg på jordemoran. Gud är nock inte arg på henne även om hon ser ut som en häxa. Inte gör hon något ont, hon hjälper människor som har det svårt.

– Med hjälp av Satan?

– Hur kan du tro att Satan är god och hjälper oss människor? Det är det Gud som gör?

– Gå nu med dig, sa Astrid avvisande.

Lars Ålderman ger inte sin fru och svärdotter hela sanningen. Att det inte främst är trängande piss som tvingar ut honom på nätterna, att han känner skräck för att svenskarna skall straffa Finja och vännerna i Matteröd för dränkningarna. Han vill inte oroa dem mer än nödvändigt. Han vet att tryggheten som de känner beror på deras tillit till Gud, till prosten och till honom själv som byns ålderman och husets herre.

Lars Ålderman passerar ladan som svenskarmén tog kontroll över senast de intog byn. Den gången var det inte kallt som i natt utan en varm sommarmorgon några dagar efter att den magra skörden var bärgad. Med laddade karbiner, skarpslipade värjor och hotfulla skrik drev soldaterna byborna till kyrkan. Men innan dess slog en svensk soldat, på order av

löjtnanten, karbinen hårt på Lars Åldermans dörr. Han steg ut genom dörren fylld av skräck inför vad som väntade.

– Ålderman, du beordras att genast blåsa i byahornet till samling vid kyrkan.

Han ryser vid minnet. Oavsett om han försöker sova eller nattvandra, finns minnet där. Men minnet är, trots kylan, lättare att bära när han strövar omkring i byn om natten. Mest ryser han när han tänker på sin oförmåga att rädda sin brorson som protesterade mot officerens behandling av en äldre man under vandringen till kyrkan.

– Har officeren inte ögon att se med? skrek brorsonen. Gubben är gammal, han kan inte stå på benen själv.

Till varning för byborna stötte officeren sin vackert utsmyckade värja genom brorsonens kraftfullt pulserande hjärta. Utan att se på den döde, torkade officeren värjan ren från blod samtidigt som han sa att alla gårdar är skyldiga att skänka en tunna mjöl. Med en stämma pipig som ett fjäderfäs sa han att era generösa gåvor blir snarast till gagn för eder konung. Han betonade eder, för att påminna byborna om vem som är deras av Gud utsedde konung.

– Under några dagar ligger vi i vinterkvarter i Finja, fortsatte han. Då är ni skyldiga att utöver er gåva till konungen bistå hans soldater och hästar med skaffning.

Officeren gjorde en kort paus, iakttog bybornas reaktion, ett tyst återhållet skrik tyckte officeren sig se på bybornas vibrerande läppar. Hans glesa skägg förmådde inte dölja den flyende hakan. Långsamt riktade han värjan mot Lars Åldermans döde brorson.

–     Se på snapphanen. Det aset förtjänar guds förakt. Hans röst stegrades till falsett: Bybor, ni trilskas. Se på snapphanen, det är en order.

Inte samtidigt, utan en och en betraktade byborna den döde. Flera grät, drog in snor, mumlade ohörbara förbannelser och böner. Åldrige Agne, med stöd av sin dövstumme dotter, förmådde inte bli arg: Nu lämnar jag snart detta sorgliga jordeliv, mumlade han.

– Så där ja, sa officeren. Glöm inte att ingen snapphane får guds omsorg efter döden. Inte heller ni som hjälper en snapphane. Ni kommer alla att brinna i helvetet.    

Byborna fortsatte att stirra i marken eller mot himlen i hopp om ett gudomligt ingripande. Officeren krafsade sig i skägget, reste sig till stående i stigbyglarna. Flinade brett, fyllde lungorna med varm sommarluft innan han vrålade att alla bybor måste se på honom när han talar. Alla, förutom spädbarnen, vände blicken mot honom. Han satte sig ner i sadeln.

– Har ni förstått?

Bybornas svar kom unisont mumlande: Ja!

                                      . . .

Strax är Lars Åldermans nattvandring över för den här natten. Innan han är hemma passerar han Garvaregården med den motbjudande stanken från ruttnande hudar i tråg av ek inför beredningen till följsamma skinn.

– Satingen va det stinker.

Han är hemma, han hör grymtningar från grisens viste. Han ser ett mindre moln närma sig månen. När han öppnar ytterdörren ljusnar beslaget på dörrvredet i skenet från månen, skarvarna mellan träplankorna ger skuggor.

När han vänder sig om, strax innan han stiger innanför dörren, ser han molnet omsluta månen, som ett värmande stöd. Det måste vara ett tecken, aldrig att jag har sett något liknande, tänker han, stiger in i huset och stänger dörren på gnälliga järn. Några minuter senare sover han i den trånga bädden intill sin hustru.

*******************************************

Ovanstående berättelse är en fiktivt personlig händelse och en vidareutveckling från Gay Glans bok ”Isvaken”. Boken skildrar en brutal version av vad som utspelades på Finjasjöns is i februari 1677. ”Isvaken” är en gripande skildring av livet på det skånska bondelandet under svenska stormaktstiden.

Tillbaka

Paus i snöröjningen för Anders och Ulf Svensson med kusinen Glenn Myrtenstam vid ratten

Inskickat av Anders Svensson

Tillbaks till Foto från Finja

Har haft en mail-växling med en tidigare italiensk arbetskollega gällande lantbruket i våra respektive länder under 1950/1960-talet.
Jag tror det är intressant även för våra följare av Finjas historia att få en tidsbild
från sydliga Europa.
Här kommer Franco´s berättelse:

Vi börjar med några bilder som visar hur bönderna hade det under 50-60 talet.

Jag har själv upplevt alla dessa aktiviteter (Och jag är glad för det) för att min far var jordbrukare. Kan tänka mig att det mer eller mindre var samma då i Sverige förutom druvpressning med fötter.

Jag minns att min farfar på vintern, när temperaturen sjönk till minus 10-15 grader, han värmde upp huset med en vedspis under dagen och efter middagen på kvällen gick han och sov i stallet där han hade ca 20 30 kor. Klockan 5 skulle
han börja jobba där. Temperaturen var bra men lukten var inte särskilt behaglig.
Huset var inte isolerat alls och farmor använde istället vedspisens glöd i en järnvärmare för att värma sängen. Se Prete con scaldino con le braci.

Mormor bodde också på landet och i slutet på 40-talet och början på 50 talet hade dom varken vatten, el eller gas hemma. Som kylskåp på sommaren använde hon en brunn som låg ca 50 m från huset. Hon lade köttet, smöret och osten i en hink och sänkte ner det i brunnen ca 10 m där temperaturen var svalare. Jag minns fortfarande med glädje alla dessa detaljer och händelser som tillhör en värld som existerar inte längre.

………………………………………..

Publicerat av Arne Larsson

Åter till Personliga berättelser

Ett tack till alla som medverkade i omhändertagandet av finska barn 1941 – 1946 var den finska nationens officiella tack till svenska och danska folkens insatser för Finlands nödlidande barn.
Finjabygdens avdelning av Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund var en av
mottagarna.

Tillbaka till Föreningsliv/Fritid

Överst till vänster står Els-Britt, min storasyster, i sin stickade kjol!
Bernt gjorde en likadan till mig och vi var så glada för våra fina kjolar.
Han gick runt med ett garn-nystan i fickan och stickade nästan alltid.
Bernt bodde på Backagården, (Trulsagården eller Trulsäng?)

Insänt av Anita Peterson (fd Salomonsson)
P.S. Det är Els-Britt som är på sidan 52 och 53 i ”Finjaboken” D.S.

Åter till Personliga berättelser