Erik »Godsägaren« Persson

Han var en rätt udda figur i Finja, lantbrukaren Erik Persson …

I Nils Larssons privata arkiv hittade jag denna bild på Erik »Godsägaren« Persson, när han sår på sina ägor på gammalt manér. – En tieknik som han alltid använde.

Själv minns jag honom från femtiotalet och framåt och det är bara att konstatera att där han bodde ensam och i självvald enskildhet alldeles intill järnvägen och bara ett stenkast från Finja station var han i det mesta en – udda figur.

Hans bröder, Fridolf, Gustav och Karl, – även de såväl ogifta som lite egensinniga – bodde tillsammans i ett hus tvärs över vägen. Det var inte mer än femtio meter mellan Erik och hans bröder – men någon kontakt med varandra hade de inte!

»Godsägaren« var det namn Erik Persson var känd under och i det låg en grym ironi i det att såväl hans boningshus – och i allra högsta grad just det – men också stall och övriga uthus för länge sedan hade passerat det stadium som kallas »förfall«.

Och den övervuxna gårdsplanen var belamrad av redskap och jordbrukstillbehör i varierande grader av neglect och sönderfall. Och i många fall höll vildvuxenheten på att återerövra de rostiga maskinerna och göra dem till sin egendom igen.

Erik Persson släppte knappast någon in på livet och ännu färre fick stiga in genom dörren till hans hus. Och den som trots allt tilläts komma in kunde vittna om ruttnande golvplankor, söndriga fönster och en boendemiljö knappast värdig människor.

Hans kor – ett tiotal – dväljdes vintertid i stallet som väl bäst kan beskrivas som en våt dröm för en djurskyddsinspektör av i dag men som dåförtiden fick passera. Erik Persson var som sagt ensam på gården och han gjorde väl så gott han kunde och hann med men med dagens mått hade det inte räckt.

Det enda som stack ut ur misären och fick njuta av »Godsägarens« omvårdnad var hans mörkröda engelska motorcykel av märket James. Bara ljudet av den – ett tryggt sävligt tuffande som från en självsäker fiskebåt – kunde man höra på långa håll.

Då visste man att: nu skall »Godsägaren« åka till Weséns i Hässleholm för att dricka kaffe … Eller: nu kommer »Godsägaren« hem efter att ha varit hos Weséns i Hässleholm och druckit kaffe.

Det må vara att Erik Persson kunde betraktas som ett original där i stationssamhället. Men otrevlig var han inte och själv blev jag bekant med honom på grund av att han, vid de få gånger han skulle ut på långresa med James, kunde överlåta skötseln och mjölkningen av sina kor på mina föräldrar.

Erik Persson hade mycket lite, för att inte säga inget umgänge med andra människor. Men tack vare sin kohållning kom han att bli en då-och-då-gäst i mitt föräldrahem. Och vid de tillfällen han hade tröskan på plats hemma på gården kom såväl han som hela trösklaget hem till oss för att utspisas.

Sådant lät sig nämligen inte göras i »Godsägarens« kök …

Det fanns ett stort problem som hängde ihop med »Godsägarens« marker och hur de korsades av »stora vägen«. Nästan varje kväll var han tvungen att driva korna över »21-an« för att ta hem dem för mjölkning och tillbaka igen när de skulle i retur till betesmarken. Och med den trafik som rådde kom detta att bli mycket riskfyllt.

Att både hålla koll på trafiken, stoppa den när det behövdes och dessutom få korna att promenera över i god ordning och så fort som möjligt var en uppgift som var nästintill övermäktig.

Själv minns jag en kväll när jag och min mor och far hade hand om djuren, då en av korna blev så stressad av billjusen att hon hoppade över stängslet och rakt ut på vägen. Samtidigt kom en bil – och katastrofen var fullständig.

Jag kan fortfarande se framför mig hur kon ligger på sidan på vägen, hur hon råmar i vild desperation och smärta, hur det rinner urin och avföring blandat med vatten, glykol och olja från bilen och hur allt är ett förtvivlat kaos.

Det blev språngmarsch till närmsta telefon, polis, veterinär och nödslakt på platsen och för en tioåring som jag, blev alltsammans till en upplevelse som ännu inte har lämnat mig.

Följden av olyckan blev att Vägverket – efter en tid – äntligen beslutade att sätta upp varningsskyltar vid Erik Perssons och hans kors övergångsställe. – Skyltar som Erik kunde »aktivera« när det var dags att ta hem korna och »avaktivera« när alltsammans var över.

På bilden, från augusti 1968, demonstrerar Erik Persson hur han »aktiverar« sin varningsskylt vid 21-an.

Efter det blev det inte fler ko-olyckor på platsen.

Erik Persson själv, däremot, avled efter att han blivit påkörd av en bilist en mörk kväll på hemväg från Hässleholm. Och en lite udda finjafigur mötte på så sätt sitt öde.
Arne Forsell

Tillbaka till Lantbruk o gårdar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *