Författare: Finja

Bilder och text nedan kommer från Ann Detmers släktalbum som berättar om gården Björkedal, som ligger till vänster ute på åkern, gult trähus, mitt emot infarten till Backagården på väg till Tyringe, och livet kring gården. Samt om Anns släkt i Finja under 1900 talet med bilder från »Huldornas« och Hulda Pålssons affär. Publiceras med tillstånd av Ann Detmer.

Först lite om släkten för farmor och farfars tid. Farmors mor föddes i Fjärdingslöv 11 juli 1840 i den vackraste gården i Skåne. En kringbyggd korsvirkesgård på tre sidor omgiven av stenålderskullar. Från den stora landsvägen tar man vänster sedan vänster mellan åkrar, 100 meter till så kommer man till inkörsporten. (Gården är inte längre i släktens ägo, jag har aldrig varit inne där).

Farmors mor Karna gifte sig den 9 augusti 1867 med Anders Person i Bodarp som ägde prästbostället där. Han var född den 16 november 1830. Farmor Emma föddes som tredje barn, 16 oktober 1871 i en syskonskara på sju. De andra var Tilda, Kersti, Olof, Carolina, Frida och Per. Farfars föräldrar var Johanna Maria Johansdotter och Peter Johan Person, Holkastorp storegård, Tolj. De gifte sig 1861. Farfar Sven Jonas August föddes som andra barn den 1 november 1863 och hade nio syskon. Farfar var äldsta sonen och han utbildades vid lantmannaskolan i Önnestad och blev efter att han slutat skolan anställd vid Hörlinge gård som ladufogde (driftsledare). Jag har inte hört något annat än att farmor anställdes av Hörlinge gård, och att det var där de träffades. Från Torsten Ising på Hörlinge gård har jag fått mantalslängder men enligt dem, den första är från 1893 anges hon endast som gift med Sven August. I den finns farfar med. Jag antar att farfar kom dit direkt efter Önnestad, någon gång mellan 1885-1890. Antagligen kom farmor dit under året 1893 eftersom de gifte sig 1884. Enligt mantalslängderna fanns det en ladufogde, flera drängar och pigor, en mölledräng och tre kuskar. Under skördearbetet ådrog sig farfar ett sår som blev infekterat. Det fanns ingen medicin mot stelkramp. Han dog den 26 oktober 1918. Då stod alltså farmor som änka med barnen William, Marta, Ida och Gustaf. 1918 står det att en ny ladufogde anställdes men inget om att farfar dog. Det finns heller ingen anteckning om någon ersättning till familjen. 1919 står de som utflyttade till Finja. Antagligen har de i alla fall fått en summa för farmor hade lite pengar. En summa de bråkar om ibland är 8000 kronor. Den summan finns i årsboken. Farmor hade vuxit upp i ett välbeställt hem. Hon berättade en gång att hon hade flera jungfrur men lärde sig inte tillräckligt hemma och hon ville till hushållsskolan i Lund och hon var där tills hon kom till Hörlinge.

Farfar och farmor
Emma och han måsta ha blivit blixtförälskade. Första barnet kom den 31 oktober 1894, bara fyra månader efter bröllopet, han döptes till Gustaf men ha levde bara till den 15 april 1885. Nästa barn William föddes den 9 juni 1896 och levde endast till den 1 september 1896. Vet inte vad de dog av. De ligger begravda på Finja kyrkogård. Tredje barnet föddes den 29 september 1897, han döptes också till William och han blev min far. Fjärde barnet föddes den 29 maj 1899 och döptes till Marta. Femte barnet föddes 3 juli 1901 och döptes till Karin. Hon levde till den 15 november 1904 och begravdes också i Finja. Vet inte vad hon dog av. Sjätte barnet föddes den 19 april 1904 och blev döpt till Ida. Sjunde barnet den 6 februari 1906 och döptes till Gustaf. Åttonde barnet föddes den 7 januari 1911 och döptes till Karin, men hon dog den 10 mars 1911. Tragiskt. Farmor förlorade i späd ålder och förlorade samtliga barn innan hon själv dog 1960. Hon såg det nog själv som ett guds straff. Hennes barn gick i småskolan i Hörlinge och sedan gick de i Finja folkskola. Jag tror att far började på Önnestad då han var 18 år. Han var färdig där samma år som farfar dog 1918. Plötsligt är familjen utan försörjare. Far ville inte efterträda sin far, det hade han fått erbjudande om. Far var intresserad av att rita byggnader och av ekonomi. Nu fick han ge upp sin planer för att hjälpa familjen därför köpte far det jordbruk i Finja som var till salu. Mannen hade dött i spanska sjukan som grasserade de åren. Ägarna hette Morins och de flyttade till ett stort hus med trädgård. Mellan banvaktsstugan och Huldas affär i Finja stationssamhälle. Dit var jag många gånger då far skulle lämna mjölk.

Mormor och morfar
Morfar August föddes 22 mars 1863 i Finja, Öraholma 3. Han var tredje barnet på en syskonskara på nio. Mormor föddes 20 januari 1860 i Åkarp. Hon hette Maria Johannesdotter Thurn. De trolovade sig 1884 och Hulda föddes den 10 mars 1884. Gunhild som dog ung föddes 1886. Mor berättade at allting brändes efter henne, för att det inte skulle smitta. Kan det ha varit spanska sjukan eller TBC. Gustaf föddes 1889. Ester föddes 1892, Rut föddes 1897, Anna 1902 och Gunnar 1903. Mormor flyttade till morfars torp som var ganska stort. Nya kyrkogården ingick samt en bit bakom, en bit av torvmossen och bort mot bageriet. Tror att det kan ha varit runt en 10 tunnland. De hade kor, höns och några får. Morfar var utbildad till skräddare i Köpenhamn och arbetade där på vintrarna så mormor skötte gården ensam med hjälp av barnen. När mor slutade skolan arbetade hon som hemhjälp i flera år. Först i prästgården i Finja, sedan hos en familj i Helsingborg från 1917 tills hon fick börja som biträde på Mansdala sjukhem, i närheten av Landskrona. Hon gick flera kurser i Stockholm för att bli barnmorska. De var tre på sjukhemmet som hette Rut och de hade kontakt livet ut. Den Rut som gifte sig med en militär på Berga i Helsingborg hälsade vi på 1941 (tror jag) och då bodde vi hon Gustaf och Anni. Gustaf var också militär. De bodde på Karl X Gustafsgatan. Morfar August dog 1920. Mor och far blev faderlösa nästa samtidigt. August farfar var torpare, skräddare och skrivare.

Skolvägen
Då jag började skolan hösten 1937 bodde jag inne hos farmor. Det gjorde jag ända tills jag var 11 år, först då fick jag en egen säng. Jag minns speciellt farmors blommor. Det var en Nerium, en Myrten, en engelsk pelargon, en Aralia och flera liljor, Clivia.

Skolvägen var ett par kilometer. Småskolan och folkskolan låg i slutet på Öraholmaskogen. Vägen gick från Bjökedahl. De första åren hade jag sällskap med Agnes och Kajsa och gick förbi Lundbergs där Hanna och Gulli anslöt. Ibland hade vi sällskap med alla som bodde kring Backagården.

Backagården ägdes av familjen Svensson som hade inackordering av så kallade sinnesslöa av olika slag. De arbetade i jordbruket, trädgården eller köket. Åkrarna låg i anslutning till vår skolväg, så en patient som ansågs farlig hade alltid en vakt med sig. Far använde många av dem till hjälp i jordbruket när vi inte längre var hemma och hjälpte till. Det var en stor anläggning med många intagna.

Vi gick alltid till skolan, jag minns inte att vi cyklade dit. På vintern åkte vi spark så snart det gick. De fanns ingen skolmat på den tiden, så vi hade med oss några smörgåsar och saft som vi åt på middagsrasten i klädutrymmena. När Agnes och Kajsa slutade skolan gick jag ofta landsvägen, det var flera klasskamrater som bodde i själva byn.

Hulda Pålssons hus.

Hulda Pålsson affär innan ombyggnad till funkis.

”Ett minne då jag kört spannmål till kvarnen i Tyringe: jag stannar till vid Ohlins på väg hem och ser ut över Björkedal mot sjön som är lysande blå mot de gulblommande sälgträden längs åkrarna.”

Tillbaka

Begreppet »Radarpar« var väl knappast uppfunnet …
Men »plikttrohet«, »lojalitet« och »yrkesstolthet« satt i högsätet och alldeles särskilt vintertid styrdes de två arbetskamraternas – förmannen och hans underlydande – dagar av väderleksrapporten kvällen innan och av väckarklockan.

Vår historia börjar redan luta lite åt det högtravande och pretentiösa men det är en sak som huvudpersonerna inte hade gillat! I verkligheten handlade det om dieseldån och avgasrök från malliga maskiner, om noggrann planering, prioriteringar och en äkta vilja att vara till hjälp. För i de sällsynta fallen – om ens någon gång – »radarparet« inte lyckades i sina intentioner blev det massor av problem för många andra.

Vad det hela egentligen handlar om? – Jo, om vägunderhåll och framför allt om snöröjning i svintidiga vintermorgnar på 1950- och 60-talen. När vintrarna verkligen var snörika! Allt för att personalen på Skånska Dragonregementet – varav många bodde i Finja – över huvud taget skulle kunna ta sig till jobbet.

Två trygga Finjabor
Tage och Kalle – två trygga Finjabor – den ene boende i ett av “P2-husen« den andre »på andra sidan järnvägen« var det tvåmansteam som hade som uppgift att se till att vägnätet på och runt regementet höll anständig standard. Tage var vägmästaren, alltid klädd i basker, mestadels i slips och kavaj och körandes sin tjänstebil – en maffig Dodge Weapon Carrier med gener från andra världskriget.

Det var Tage som ledde arbetet, såg till att alla vägarna klarade tyngden från tunga pansarfordon. På ledig tid arbetade han gärna i sin snickarverkstad i villakällaren. Byggde speglar, möbler, pigtittare av hög klass.

Kalle var den som skötte det handfasta vägarbetarjobbet. Han hade varit med sedan regementet byggdes 1947, jobbade gärna med spade och skyffel men framför allt körde han väghyvel, schaktmaskin och trumla.
»Ledig tid« hade han nästan aldrig. Alltid var det något som skulle fixas. Alltid var det någon granne som behövde hjälp. Alltid var det något som skulle grävas eller muras …. Kalle kunde »allt«.
Samarbetet mellan de två fungerade som ett väl oljat och väl underhållet maskineri.

Hålla tillfarterna rena
Den tid på året när det var snöfritt kunde radarparets arbetsområde sträcka sig ända till Brösarp, Maglehem, Ravlunda och vägarna på regementets skjutfält. Men vintertid handlade det helt om att hålla tillfarterna från Hässleholm och Finja rena från snö och farbara.
Väderleksrapporten på kvällen var helig för Tage och för Kalle. Med utgångspunkt från den satte Kalle väckningstiden på morgonen.

Övriga familjemedlemmar var strängeligen ålagda att – om de kom hem sent på kvällen – borsta snön från brunnslocket på gården. Av tjockleken på snötäcket kunde Kalle, när han steg upp, få en uppfattning om hur mycket det snöat under natten.
Ytterst viktigt att veta när man kör snöröjning!

Klockan tre kunde klockan skrälla och efter en kopp te och ett par smörgåsar gränslade han sin grå cykel, med extra friktionstrissa på dynamon, och trampade iväg.
Vid vägskälet möttes de, Tage och Kalle och tillsammans kämpade de sig på den ännu oplogade vägen, i nattmörkret och kylan, förbi Mölleröds kungsgård, uppför den ändlösa backen och fram till Möllerödsgrinden och entrén till regementet.
Sedan dröjde det inte länge innan väghyvelns diesel brakade igång och Kalle gav sig iväg på sin kamp mot snön.
Och när tiden randades kunde såväl militärer som civilanställda på regementet ta sig till jobbet på nyplogade vägar!

Slet ut fler väghyvlar
Under sin tid slet Kalle ut flera väghyvlar och i mitten på 1960-talet var det dags att ta i besittning något av det bästa och mest hightech marknaden kunde erbjuda vid det laget. »Kronan« inköpte en maskin av märket Austin Western. Med den följde ett utbildningspaket och Tage och Kalle fick resa till Stockholm för att i flera dagar bekanta sig med den nya apparaten.
Det var Kalles första och enda besök i Huvudstaden!

Bakom spakarna i »sin« Austin Western arbetade Kalle fram till den dag han gick i pension 1975. Vid det laget hade Tage redan »gått« men radarparet fortsatte att umgås och hjälpa varandra med det ena och det andra i åratal framåt.
Vägunderhållet och snöröjningen togs över av andra men långt efter att de »lämnat in« talade man med vördnad om Tage och Kalle.

Kan kanske vara så att det är ur mylla som denna, vår berättelse, som legender föds. Och snudd på legender blev de, »radarparet« från Finja, Tage Magnusson och Carl Forsell.
Arne Forsell

Bilder ur privat arkiv.

Tillbaka