Författare: Finja

»Arg och bitter herr Lundström sitter
på Finja fik i den sena kväll …«

Inledningsraderna på Finjavisan tränger sig på. Jag minns inte hur den fortsätter men jag kan den slitna skillingtrycksmelodin: »Så bister kall sveper nordanvinden«, som min farmor sjöng för mig för oändligt många år sedan.
Jag vet inte riktigt varför herr Lundström var arg och bitter där han satt på sitt stamställe – men jag har ett och annat eget minne från Finja fik:

… som att detta var Finja idrottsförenings A-lags stamlokus på 1950-talet. Här hade man ett litet rum på baksidan av kafébyggnaden, med ett tungt rött draperi framför dörren. Här träffades spelarna, här laddade man upp inför matcherna, här firade man segrarna och här dränkte man sorgerna när man hade förlorat. Där fanns »Arne norsk«, »Axel skomakare«, Viking Jeppsson, Erik Lundström och alla de andra. – Och kanske är det just en förlust »herr Lundström« sitter och grämer sig över i visan!

Köpa cigaretter styckevis
… som att här kunde man köpa cigaretter styckevis av den diminutiva fröken Mattisson, med sina hasande plastpåseinklädda fötter, som drev kaférörelsen. Vet inte om det var lagligt på den tiden och i dag hade det förmodligen inte gått för sig men om man nu råkade vara sugen på att tuffa till sig och bolma lite i smyg och bara hade en tioöring i fickan kunde man i alla fall byta den mot en Boy eller kanske en John Silver över glasdisken.

… som att det var här Filmbussen parkerade och visade propagandafilm för Högern inför valet 1952. Bio hade man väl aldrig besökt vid den tiden och ännu var det något är innan ”Skolfilmerna” skulle göra entré i ens liv, så möjligheten att kunna se film gratis lockade mig och många andra till Finja fik denna vackra kväll som jag minns att det var. Filmen visades på en duk på baksidan av bussen och i sin pojksjäl fröjdades man över de, föralldel, svartvita flimrande bilderna. Även om det politiska budskapet nog var ganska svårt att tillgodogöra sig för den sjuåring som jag var då.

… som när Unga Örnar arrangerade skidtävling med start på baksidan av kaféet och med ett spår som sträckte sig oändligt långt (tyckte i alla fall jag) ut över Möllerödsfältet. Två gånger skulle man ta sig runt slingan men redan efter första varvet, när jag såg kafébyggnaden med sin gulputsade välkomnande fasad där borta i fjärran, var jag färdig att kasta såväl skidorna, som stavarna och mig själv i snön och ge upp alltsammans.

Vill minnas att jag kom på sista plats. – Fast i det fallet minns jag gärna fel … Minnen har ju en tendens att liksom vika undan och ändra form efter hand som tiden går. Och här kan minnet gott få fallera …

… som att det i den gediget inrökta serveringslokalen med sina slitna gråbruna tapeter och nakna bord, tronade en blänkande jukebox alldeles till vänster innanför entrédörren. Det hände att vi unga som bodde »på andra sidan järnvägen« slank in till fröken Mattisson på väg till eller från söndagsskolan och inhandlade en eller annan sak ur glasburkarna som hyste fikets godissortiment. Men det hände också att den 25-öring som våra föräldrar hade tänk skulle läggas i söndagsskolans kollektbössa i stället föll i jukeboxens myntinkast och förvandlades till något ur den tidens topplistemusik.

… som att på andra våningen i kafébyggnaden fanns en lägenhet där det bodde en väldigt lång och smal man. Hans namn har jag glömt men jag har för mig att fröken Mattisson fungerade som något av hushållerska för honom.

… som att jag en gång druckit ett glas sockerdricka och ätit en kaka vid ett av borden i Finja fik. Men något särskilt välfrekventerat ställe när det handlade om att »gå och dricka kaffe någonstans« kan jag inte minnas att det var.

Men allra mest minns jag den hemska kväll i november 1964 när Finja fik förtärdes av en eldsvåda.
Branden blev våldsam och jag kommer ihåg hur lågorna formligen sprutade ur alla fönstren både på nedervåningen och där uppe. Flera av de nyfikna som samlats grät. Himlen fällde också snöblandade tårar och brandkåren kunde inte göra så mycket mer än att försöka hindra att husen intill också tog eld.

Dagen efter var var Finja fik förvandlat till en het, rykande tegelhög där bara delar av ytterväggarna återstod och där skorstenen sträckte sig som ett sotigt pekfinger mot den blygrå himlen.
Vad det blev av fröken Mattisson och hyresgästen på ovanvåningen vet jag inte. Men efter ett tag jämnades Finja fik med marken och spåren täcktes sedermera av annan bebyggelse.

Och egentligen … det enda som finns kvar är några vilsna rader:

»Arg och bitter, herr Lundström sitter
på Finja fik i den sena kväll …«
Arne Forsell

Tillbaka

Tillbaka