Nykterheten i Finja

En nykterhetsloge Framtidens Hopp i Finja bildades år 1896 på initiativ av liknande loge som hade namnet Framgång i Hässleholm.
Brevbärare Martin Chronholm, Mölleröd samlade Finjabor en söndag 23 februari 1896 till ett möte i målare Anders Svenssons lokal Finja Lanthandel.

Efter ett föredrag av en baptistpastor E. Hallgren om spritens farligheter antecknade sig 12 stycken, att vara medlemmar i den nybildade nykterhetslogen.

Möllerödsskog allmänt kallad Södervång invid Finjasjön var platsen där sommarens första fest hölls den 16 juni 1896.

Mycket folk hade kommit dit även andra nykterhetsföreningar slöt upp med sina fanor och lyssnade till tal av pastor C Lundbom från Hässleholm.

Logen bedrev sin verksamhet under några år varefter den nedlades. Att dryckenskapen var ett problem i Finja framgår av följande:
Å en sockenstämma i april 1832,upplästes en skrivelse från konsistorium angående dryckenskapslastens hämmande genom riktiga förmaningar av prästerskap och andra.
Allmogen lovade då, att den ville inskränka allt omåttligt bruk af brännvin, och vad deras barn beträffar beprisades med synbar rörelse den höga ömhet som Kungl. M:ajt och konsistorium ville åsyfta.

Under 1830 – 40 talen hade vederbörande kyrkoherdar ett styvt och på samma gång obehagligt arbete med att få bort alla olagliga kroghål inom socknen. De råkade därunder i strid med den allmänna meningen samt blevo till och med handgripligen förorättade.

De tröttnade dock inte, och hade 1846 hunnit så långt att de värsta krogställena voro stängda. Bland dem som längst trottsade alla bemödanden märktes en garvare Enberg som höll krog å Skansen samt en annan krog kallad Drakeliakrogen. En häjderidare Enberg å Öraholma höll också krog men fick löfte att få fortsätta endast mot det villkor, att han huvudsakligen skulle idka försäljning å auktioner och marknader.

Ar 1866 beslutades:För att få till stånd bättre ordning inom kommunen, beslöts å stämman att kommunen, indelades i fyra polisrotar med var sin uppsyningsman, dessa ha till uppgift att med myndighet och skydd som polisman ingripa och lägga beslag på brännvin samt föreslå den felande till 20 kronor böter, att efterse det inga dåliga eller okända fingo vistas på som sämre kända ställen från mörkrets inbrott till dagningen vid vite av 20 kr.

Dem som vistas å dessa ställen samt där förtära spritdrycker, skulle härför böta 10 kr samt vid vite av 20 kr på tillsägelse av tillsyningsmannen genast avlägsna sig.

Tillbaka till Föreningsliv/fritid

Velourverken

Velourverken i Klockaregården vid nerfarten till Finja båtplats startades 1946 av Gunnar Berg som tidigare varit förlagschef för Dagens Böcker (D B) i Malmö samt upphovsman till Riksförbundet Sverige Tyskland (RST). Efter krigsslutet avvecklades, av förklarliga skäl, dessa organisationer och direktör Berg startade Velourverken i Finja som blev branschledande i Sverige inom detta område.
Även Villa Granbo – i dag Viktor Olssons bostad – tillhörde verksamheten. Där bodde tyska ungdomar som arbetade i fabriken. I ett annat  hus på denna tomt maldes tygtrasor till stoft  som sedan användes vid velourtillverkningen.

Jag har själv jobbat vid den här kvarnen under ett sommarlov på 1950-talet. Direktör Berg promenerade varje dag till dåvarande Gästhemmet (f d Prästgården / idag Finjagården) för att äta lunch med sin hustru. Dagligen mellanlandade han då också i mina föräldrars affär för diverse inköp, bland annat cigarrer av hög kvalitét.
Med basker på huvudet, promenadkäpp, cigarr och sin lilla österrikiska hustru vid armen var han »en udda fågel” i Finja Kyrkby vid förra halvsekelskiftet.

En av fördelarna med tyska grannar var för övrigt att jag ibland kunde få privatlektioner i tyska under min läroverkstid.
Willy Westeson

Tillbaka till Personliga berättelser

LRF styrelsemöte på 70-talet

finja-lrf-70-tal

Ett kort från mitten an 1970 talet; Finja LRF avd. har styrelsemöte i Finja Bygdegård:
Stående fr. v. Axel Ohlin –Finja, Arne Carlsson –Öraholma, Evert Nilsson –Vänarp, Viktor Olsson –Öraholma.
Sittande fr. v. Allan Pålsson –Finja Nygård, Lennart Andersson –Kristinelund och Gunnar Torkelsson –Gunnarstorp.
Arne Carlsson

Tillbaka till Föreningsliv/fritid

Unga örnar i Finja

Under sena 1950-talet hade Unga Örnar en livlig verksamhet i Finja. Unga Örnar var i grunden en ungdomsorganisation inom Arbetarrörelsen i Sverige och var kopplad till ABF. Lite grand liknade verksamheten den som Scoutrörelsen bedrev. Medlemmarna hade till exempel en speciell ”uniform” bestående av en blå skjorta med scarf sammanhållen av en flätad läderring.
Skjortan kunde dekoreras med olika märken som visade att bäraren till exempel hade deltagit i olika lägerverksamheter.

I Finja arrangerade Unga Örnar studiecirklar för ungdomar i en rad olika ämnen. Här fanns sång och musik, slöjd och korgflätning och teaterverksamhet. På somrarna flyttade man till läger där man bodde i tält och idkade ”hajkliv”.

Stationsinspektoren – stinsen – vid Finja station, Erik Byberg, fungerade som ordförande i Unga Örnars lokalavdelning i Finja och till sin hjälp som cirkelledare hade han ett antal andra välkända finjabor.

ungaornarfinja

På bilden, som är tagen vid ett av Finja Unga Örnars ledarmöten ses på den vänstra sidan av kaffebordet, närmast kameran, Anna-Stina Hallberg, därefter Kjell Johansson, Emma Forsell, Emil Sandström, Maj-Britt Byberg, okänd, Erik Byberg och Edmund Nilsson.
På den högra sidan av bordet, närmast kameran, Elon Hallberg, därefter Ann-Marie Nordström, Nils Nordström. Övriga, skymda, kan jag inte identifiera.

Själv deltog jag i Unga Örnas teatergrupp. Under ledning av Anna-Stina Hallberg och Ann-Marie Nordström satte vi upp ”Mästerdetektiven Kalle Blomkvist” som spelades inför stor publik i Bygdegården. Jag hade huvudrollen och Lars Hörberg spelade ”Konstapel Björk”.

Men jag var också med i gruppen som sysslade med slöjd och korgflätning i slöjdsalen i gamla skolan. Min far, Carl Forsell, var en av ledarna där och en av de saker jag tillverkade och fick med mig hem var en liten ”skottkärra” som kunde fungera som upplagsplats för till exempel nötter eller vindruvor.

En del av alsterna som tillverkades under just denna studiecirkel såldes på julmarknad och inbringade kontanter till föreningen.
Ett läger i Kivik hann jag också med under min tid i Unga Örnar. En veckas spännande tältliv tillsammans med ungörnar från hela Skåne.
Arne Forsell

Tillbaka till Föreningsliv/fritid

Brandskyddet i Finja

Från Finjaboken 1953 och ser att vissa stycken är plockade där. Eftersom Nils Larsson på gamla Shell-macken även var fritidsskribent kan det mycket väl vara han som ligger bakom. Han var ju med i studiecirkeln på 80-talet

Den röde Hanens härjningar har i alla tider varit ett stort problem för byarna även i Finja.
Husen på gårdarna var oftast sammanbyggda och hade taktäckning av halm eller spån som var lättantändligt, en brand hade lätt att spridas och kunde göra många bybor hemlösa.

”Skånelagen hade stadgat följande till hjälp för de som lidit skada genom brand: Brandstod skola alla de som det brinner för sex örar eller mera hos tagas över hela häradet.
Den som sökte brandstod fick ”svärja sig till den” med tremannaed vid tinget De män som styrkte att det brunnit för sex örar höll varandra i händerna under eden.

På 1670-talet sedan krigshärjningarna upphört och Skåne blivit svenskt tillsatte Karl den XI Rutger von Ascheberg som guvernör och han genomförde en ändring av brandstoden.
”Alla hemman Militie-skatte-prästa-hospital-kyrko-in och utsocknes frälse skulle brandstoden ge trygghet oavsett ägare och brukare”
Varje klass från helt mantal till 3/4 mantal (högsta klassen) skulle betala en avgift av 10 öre lägsta klassen 1/4 mantal-1/16 mantal 2 öre och två mellanklasser 8 respektive, 6 öre.
Man borde också räkna med Guds hjälp från början,var det sagt.

År 1677 hade en del av Finja by avbränts då jakten på snapphanar pågick många bybor fick sätta livet till genom Aschebergs och Hummerhjelms brutalitet .
En stor brand härjade år 1703 Finja prästgård jämte tre bondgårdar elden säges ha börjat hos krögare Måns på gård nummer 7.

1769 eldhärjades prästgården igen och alla husen på Finja nummer 7 avbrändes också denna gången. Brandstoden i Göinge synes ha fungerat bra ända in på 1800-talet då det ansågs att både byggnader och kreatur borde ingå i värderingen. Kungl. Majt. utfärdade en ny brandordning i början av 1800-talet att gälla för städer, där avsågs att manlig befolkning utbildade sig att sköta brandredskap.
På landsbygden tog man efter och anskaffade redskap och sprutor, det fungerade inte bra, istället hörsammade alla klockklämtningen och skyndade man ur huse att hjälpa till att langa vatten.
Finja kommun fick år 1919 en brandstyrelse och en brandordning, kommunen svarade för en liten del av kostnaderna för brandbekämpning, det mesta ordnade de frivilliga brandmännen egna insatser samt fester och lotterier.

Finja frivilliga brandkår bildades den 23 juli 1940.

En kommitté utsågs, bestående av lantbrukarna Per Nilsson,Finja.Valfred Jönsson, Gummastorp och Nils Andersson, Finja att snarast inkomma – ritning och förslag till brandstation.
Under augusti 1941 började brandstationen byggas med frivillig arbetskraft till en kostnad av 1600 kronor.
En del eldsläckningsutrustning anskaffades med hjälp av lotterier och fester även bidrag från Finja kommun.
Polis Carl Sjöberg var initiativtagare och pådrivare i kåren.
Brandchef var Carl Sjöberg, vise brandchef Valfred Jönsson antalet brandmän fjorton stycken.
Efter ett par år inköptes en bil Ford V8 som kompletterades med brandutrustning och något senare inköptes en transportabel motorspruta.

Ar 1948 kom P2-arna till Finja, ett tjugotal hus byggdes på kort tid, detta påverkade kraven för brandkårens utrustning till det bättre. Samhället växte snabbt och efter några år blev det en större brandbil i Finja en Chevrolet med frontmonterad pump.
Finja hade en stor brand den – i februari 1947 då Finja snickerifabrik som trots insatser av Finja, Tyringe och Hässleholms brandkårer inte gick att rädda.
Flera bränder har förekommit i Finja: Morinska huset skomakare Olsson. Storms gård. Finja kafé för att nämna några där kåren gjort insatser.

I samband med brandväsendets centralisering indrogs Finja brandkår till Tyringe allt skulle vara under ett tak hette det då.
Brandchefer i Finja Brandkår har varit: Carl Sjöberg, polis. Holger Svensson, smedmästare. Nils Bengtsson och Valfred Jönsson, lantbrukare.

Tillbaka till Järnväg/stationssamhälle

En färgstark Finjabo skrev en intressant bok

På tal om färgstarka Finjabor, levande eller döda, är det svårt att gå förbi Gösta Valdemar Jönsson, ”Marocko-Jönsson”…

soldaten
Gösta Valdemar Jönsson, ”Marocko-Jönsson”

Fanjunkare Gösta Jönsson kom till Finja i samband med att P2 flyttade till Hässleholm och fram till att han, efter pensioneringen och efter några år i det civila livet, flyttade till Kristianstad 1976, hann han lämna tydliga avtryck i såväl den lokala politiken som i diverse andra sammanhang i Finjabygden.
Bygget av Finja badplats är bara ett av de projekt där han var pådrivande. Det årliga underhållet med vägtrumla som jämnade till fotbollsplanen, var ett annat. Snöröjning av gatorna runt ” P2-husen” , ytterligare ett.

Han är också den ende Finjabo som efter att ha tjänstgjort fem år i Franska Främlingslegionen återvände hem med både ära och utmärkelser. Bland annat medaljen ”Croix de la Guerre”.

Gösta Valdemar Jönsson var i många stycken en äventyrlig man men ändå var det inte enbart äventyrslusta som drev den blivande Finjabon till Legionen 1929.
Det var i stället hans hastigt avbrutna militära karriär …

Han var född i Trustorp, Södra Rörum 1907. Sina första steg in i arbetslivet tog han som sillfiskare men han hade inte hunnit mer än några år in i tonåren innan han skrev in sig vid Kronprinsens Husarregemente i Malmö, för att i stället börja en militär bana.

Ett par år senare hittar vi honom vid Skånska Kavalleriregementet i Helsingborg och ytterligare senare drog äventyrslystnaden honom norrut till Norrlands Dragonregemente.
Här hann han bli befordrad till furir innan försvaret, 1927, mer eller mindre ryckte undan mattan han stod på, i samband med dåtidens stora regementsindragningar.

boken

Då sökte sig Gösta Valdemar Jönsson till Franska Främlingslegionen! Och 1929 i november blev han antagen.
I Marocko fick han för första gången lukta krutrök och höra kulorna vissla samtidigt som folk stupade runt omkring honom. ”Goda Valdervac Jankson” blev Göstas namn i Legionen och furiren från Södra Rörum gjorde hela tiden bra ifrån sig i det gerillakrig som hela tiden rasade i Marocko.

Väl tillbaka i Sverige gick Gösta Jönsson tillbaka in i militärlivet och under hela det andra världskriget hade han ständig beredskap som utbildare och befäl. Till Finja kom han med familjen i samband med P2:s flytt från Helsingborg och han bosatte sig i ett hus som låg mitt emot ”gamla fotbollsplanen”.

Så småningom tog han sig före att skriva berättelsen om sina upplevelser i ”Legion Etranger” och 1959 gav han ut boken ”Fem års tjänst i Franska främlingslegionen”.
Min far, som var civilanställd på P2, fyllde femtio år 1960 och jag minns ännu när Gösta Jönsson gratulerade med ett dedikerat exemplar av boken. Själv var jag i början av tonåren och att få läsa om ”Legionen”, skrivet av en ”riktig” legionär var naturligtvis synnerligen spännande och fantasieggande.

Det må vara att den i dag må ha passerat ”bäst-före-datum” vad gäller delar av språkbehandlingen. Måhända är den också i vissa stycken lite ”högtravande”.
Men boken har en given plats i min bokhylla!
Gösta Valdemar Jönsson avled i Kristianstad 2003.
Arne Forsell

Tillbaka till Personer i hus och byn