Finja scoutkår 1964-1979

Finja scoutkår etablerades den 27 november 1963 under ett möte i Finja skola och startade sin ungdomsverksamhet våren 1964. Finja scoutkår tillhörde Svenska scoutförbundet och lokalt Snapphane scoutdistrikt. Arne Nilsson valdes till ordförande 1963 och Berit Johnsson blev sekreterare Maj-Brith Adersjö var vice ordförande i samtliga år som kåren fanns till. Efter att ordförande Arne Nilsson avflyttat från Finja, blev Edvin Adersjö ordförande i två år, och Erik Lindgren till 1979, då kåren i Finja upphörde.

Distriktordförande i Snapphane scoutdistrikt Ejnar B Johansson, höll scoutinvigningen av ledarna i Finja kyrka våren 1964. De första åren bestod avdelningarna av blåvingar där Berit Johnsson och Maja Ågren var ledare. Pojkarnas avdelning Vargungar leddes av Inga-Maj och Kjell Hermansson. Maj-Brith Adersjö och Stina Johansson tog hand om flickscouterna och pojkscoutledare var Arne Nilsson tillsammans med Erik Pilemyr och Ebbe Ågren som också var kårkassör.
Det fanns också en avdelning seniorscouter, ledare för dessa  var Stig och Doris Strömblad från Tormestorp. Avdelningsträffarna hölls i Finja församlingshem, vars uppvärmning var med kaminer, som sköttes av kominister Sven Lindberg. Totalt var cirka 85 barn och ungdomar verksamma i scouterna och 24 ledare och funktionärer. Man träffades en gång i veckan.

Sjövett i roddbåt
Ledarna åkte till distriktets kurser där de fick lära och praktisera mycket som de senare kunde använda i avdelningarna. Första hjälpen vid olycksfall, sjövett i roddbåt som Knut Turesson övade med barnen ute på sjön.

De äldre ungdomarna tränade för bland annat knivbevis, knopar och scoutlagen. Nils Ekholm från Klackfabriken tillverkade råmaterial till en trägris som sedan täljdes och slipades till en prydnadsgris. Det var en bra övning till knivbeviset. De yngre barnens träffar var mer leksamma.

Varje Valborgshelg drog alla avdelningarna till Dalleröd, de äldsta byggde vindskydd där de övernattade och lagade sin mat över öppen eld. De yngre bodde inomhus i bostaden på övervåningen. Där hade Elsie Svensson och Hanna Boström hand om mathållningen. Det tändes Majbål dit föräldrarna kom och deltog i sång och underhållning. Morgonsamlingen med psalmsång och andakt i backen. Under 1:a Maj ordnades olika lekar och tävlingar till exempel volleyboll .

Pingstläger på Ivön
Scouterna deltog varje år i distriktets Pingstläger på Ivön. Där byggdes lägerplatsen upp av scouterna för hygien och matlagning och tält restes för övernattning. Under Pingstdagen en stor tävling som kunde vara rolig men också ibland ganska knepig. Ett sommarläger var på Österlen, det kallades Havängslägret och var med flick- och pojkscouter samt seniorscouter.

Utflykter med övernattning var omtyckt. Bockeboda besöktes en höst där det tillverkades halmbockar. Där var också en spännande mörkertävling runt byggnaden. I trädgrenarna fick juniorscouterna leta upp olika saker såsom frukt och godis.

Efter ett antal år ändrade Scoutförbundet sin verksamhet, scoutgrupperna fick nya namn och flickor och pojkar var tillsammans i sina avdelningar. De yngsta blev Miniorscouter, 10-11 åringar blev juniorscouter, pojk och flick blev patrullscouter och de äldsta ungdomarna var som tidigare seniorscouter. Seniorledare var som tidigare Stig och Doris.

Patrullscouternas ledare blev då Inger och Leif Nilsson, Linnea Jönsson och Emil Sandström som bland annat höll i bågskytte.

Juniorscouternas ledare var Maj-Brith Adersjö Torsten Lundgren, Evy Söderling, Erik Lindgren, Gull-Britt Andersson och Einar Strömblad, Tormestorp. Inte alla på samma tid utan detta var under en 10-årsperiod.

På miniorscoutavdelning var det Alf Håkansson, Marianne Turesson och Barbro Westergren som var ledare, de fick hjälp av Marita Turesson och Eva Jönsson.

Ny avdelning på Backagården
En ny avdelning startades upp på Backagården 1972. Handikapscouternas ledare blev då Marianne Turesson, Hjördis Palmqvist, Annie Lundström och Margit Selander. Liksom de yngre scouterna hölls deras träffar oftast i Finja församlingshem som nu var tillbyggt och restaurerats. Handikappavdelningen bestod av tre patruller, Hjorten, Ugglan och Hackspetten. De har bland annat ritat av sina patrulldjur, ritat flaggor och lärt sig att dansa amerikansk folkdans.

Finja scoutungdomar har under åren samlat in pegar till olika ändamål. Bland annat såldes Barnens ljus, behållningen av denna gick huvudsakligen till handikappade barn. Påskris har tillverkats och sålts några år. Scouter har under en del år vårstädat Finja tätort, samt samlat in pengar till Fasteinsamlingen. Snöiga vintrar ordnade scouterna skidåkning med prov för Snöflingan. Rundan gick från skolan upp över Granehäll upp mot Backagården och tillbaka igen till skolans start. Den var för föräldrar och alla skolungdomar.

Fackeltåg till kyrkan
Juldagsmorgon fackeltåg till kyrkan och parad vid kyrkogången klockan 5:30. De samlades vid Eriks familj där alla fick mjölkchoklad och bullar innan de gick iväg med facklorna genom hela byn upp till kyrkan.

S:t Georgdagen, omkring 23 april,  firades varje år i Finja kyrka, ofta med invigning av scouter och ledare. Vid dessa tillfällen var nästan hela kyrkan fylld av scouter och föräldrar. Många scoutföräldrar kom också till julfesten som oftast inleddes i Finja kyrka med en kort andakt.

Finja scoutkår fick ledarbrist och lades ner 1979. Scouterna överfördes till Hässleholm och Rikard Ågren följde med som ledare.
Maj-Brith Adersjö

Tillbaka

Nils Oskarsson – krigsseglaren som blev spettkaksfabrikör

Vår berättelse börjar med en bild. Ett stumt tidsdokument från oktober 1944, lite gulnat, böjt och fläckat. Motivet är fem män runt ett bord. Alla är prydligt klädda i kostym och slips. Cigaretter och drinkar är några av tillbehören. Alla tittar in i kameran och sammanhanget är festligt. Ett par av männen ler som av förväntan men här finns också tveksamma, rent av sorgsna blickar.

Mannen i mitten är 22 år. Han heter Nils Oskarsson, är född i Fränninge och skall sex år senare komma att slå sig ner i Finja.

Ännu är vi dock kvar med Nils i vårt fotografi och unge Oskarsson har så här dags under ett par års tid utbildat sig till konditor. Men han har också blivit allergisk mot mjöldamm och hans läkare har rekommenderat honom att »skaffa sig frisk luft«. Det är därför han sitter här med fyra yrkeskollegor som alla har det gemensamt att de nästa dag skall mönstra på Svenska Amerikalinjens »Drottningholm« och hjälpa till att transportera flyktingar och krigsfångar mellan Newcastle och hamnar i Canada.

S/S Drottningholm

Nils Oskarsson har blivit Krigsseglare, ett riskfyllt arbete mitt under brinnande krig och ett arbete som senare skulle föra honom på resor även mellan Japan och USA.

Nils Oskarsson med konditorkollegor på Drottningholm. Oskarsson den lille ungefär i mitten

S/S Drottningholm och systerfartyget M/S Gripsholm chartrades båda under andra världskriget av USA:s regering och Röda Korset. De tjänstgjorde som utväxlingsfartyg för krigsfångar, diplomater, flyktingar och civila internerade och hade, åtminstone i teorin, »fri lejd«. Därför fördes de fullt upplysta och med stora svenska flaggor målade på sidorna genom vatten som var jaktmark både för tyska u-båtar och krigsfartyg från alla nationer inblandade i världsbranden.

 

Nils Oskarsson, i mitten med två kollegor på Drottningholm

Många Krigsseglare fick också betala med sina liv under dessa år.

Tillbaka i Sverige igen flyttade Nils Oskarsson med sin nyfunna hustru till Osby och startade bageri och kafé. Vetemjölsallergin blev dock värre och Nils var tvungen att hitta en väg ut ur eländet. Baka ville han fortfarande göra och potatismjöl hade han inga problem med. Spettkakor skulle han börja tillverka!

Ett lämpligt ställe för detta hittade han i Finja och dit flyttade familjen Oskarsson.

Nils Oskarsson, till höger, i spekakabagartagen. Mannen till vänster är okänd.

Nitton tusen kronor betalade Nils Oskarsson för villan – ett av »P2-husen«. Källaren förvandlade han till spettkaksfabrik enligt löpande-band-principen. Här skulle bakas spettkakor i stor skala! Sexton rullar i olika storlekar fick han plats med och som den uppfinnare han var, försåg han alla med värmesystem som kunde justeras hydrauliskt. På så sätt kunde han gå från den ena spettkaksrullen till den andra och få värmen så jämn och exakt som fordras för att en spettkaka skall bli just en god och hållbar spettkaka.

Sjuhundra ägg gick det åt till varje bakomgång och de som sett det kan intyga att uppvisningen Nils Oskarsson levererade när han knäckte äggen – ett med varje hand – och skiljde gulan från vitan, var något som motiverade långa omvägar, bara för att få uppleva!

Oskarssons spettkaksbageri hade ett hundratal kunder, mest konditorier och livsmedelsbutiker, runt om i Skåne, Blekinge och Halland. Visst hände det att en eller annan privatperson också tittade in och gjorde beställning. Men Oskarsson ville helst jobba stort…

Och som om det inte räckte med det, arbetade han också både hos Weséns konditori och hos konditori Concordia i Hässleholm. Han startade sina arbetsdagar vid 3-tiden på morgonen. Gjorde tårtor och delikata bakverk fram till att konditorierna öppnade för dagen. Sedan åkte han hem och körde igång sin egen spettkakstillverkning.

Är man gammal brottare, är man entreprenör och är man sugen på nya utmaningar … ja då hugger man i där det finns pengar att hämta. Så resonerade fabrikör Nils Oskarsson.

Nils Oskarsson

För att leverera spettkakorna, som vid det laget var vackert inslagna i prasslande cellofan, till kunderna införskaffade Nils två stycken Volkswagenbussar. Dessa kom att bli några av de första bilarna över huvud taget i Finja och de väckte både beundran och längtan efter möjliga åkturer. Sålunda hände det sig att man då och då kunde se herr spettkaksfabrikören fräsa runt i bygden med en av sina bussar, lastad inte med spettkakor men med åksugna damer!

Han var nämligen utrustad även med ett frikostigt sinnelag, entreprenören som knäckte ägg så elegant.

Nils Oskarsson gjorde också tjänst i Finja frivilliga brandkår. Till jul kunde han dessutom uppträda som ridande tomte och hjälpa till att dela ut godispåsar, sponsrade av Hulda Pålssons lanthandel, till byns barn. På den tiden restes julgranen alltid på »torget« vid järnvägsstationen och tomten med sin säck brukade placera sig på lastbryggan vid affären.

»Amerikanska billotteriet« var ett annat av hans påfund. Idén hade han fått från USA och lotterna på den Ford Taunus 17 M, som var själva vinsten gick åt likt det berömda smöret i solskenet. Bilen hamnade till slut hos spettkaksfabrikörens/lottförsäljarens granne …

När det blev aktuellt att bygga bassäng och hopptorn vid Finja badplats var han med och drog ett stort strå till den stacken.

I många år kunde man också se Nils Oskarsson i ett stånd på Kiviks marknad. Där sålde han, förutom spettkakor i portionsbitar, kepsar i skumgummi och kylskåpskalla drinkar i form av Kronan-bryggeriets hallonsaft. Passade utmärkt till spettkakan!
Så nog hjälpte Nils till med att »sätta Finja på kartan«, alltid!

Efter hand dalade dock intresset för spettkakorna. Oskarsson höll ut så länge fru Ising på Hörlingegården fortfarande köpte hans produkter. Men till slut kunde han bara konstatera att tiden för spettkaksfabriken i Finja hade runnit ut. Han fick arbete hos Bergendahls, som chaufför, där han körde »lilla lastbilen«.

Mannen, som vid 22 års ålder en gång festade med kollegor och fångades på bild kvällen innan han mönstrade på S/S Drottningholm avslutade sitt yrkesverksamma liv hos Vägverket i Hässleholm, där han arbetade på förrådet.

En del av utrustningen i sitt spettkaksbageri sålde Nils Oskarsson till Barbros Bageri i Mannarp, Hästveda.
Själv gick Nils ur tiden 2010 men hos Barbro snurrar hans spettkaksrullar fortfarande.
Arne Forsell

Tack till Roland Oscarson för tillgång till minnen och bilder av hans far.

Gamla kartor över Finja

Jag har gjort några enkla kartor över Finja där jag tagit ut tomterna (rödmarkerade) från den geometriska kartan (1697) och byggnader (blåmarkerade) från enskifteskartan (1817).
Det en kartdifferens på mellan 0-10 meter skillnad eftersom kartorna är gamla och det inte går att få dem helt exakt efter dagens kartor, så tolka dem med det i åtanke. Hoppas ni tycker det är lika kul som jag!
Vill ni se mer kartmaterial så bara hojta till vad det är ni önskar så kan jag säkert fixa fram det. Ni vet väl om att ni kan titta på lantmateriet.se på historiska kartor och det är till och med gratis att ladda ner dem nu och använda dem i icke kommersiellt syfte. Lycka för en kartnörd som jag.
Diana Drougge

Prästgårdarna i Finja eldhärjades på 1700-talet

Sockenkyrkan och prästbolet (församlingens bostad for prästen) har alltid legat intill varandra sa även fallet i Finja. Prästgårdens byggnader lag i sydvästra hornet av kyrkogården och ännu kan man spara resterna av husgrunden till den gamla prästgårdslängan. Prästgården har härjats av eldsvada två gånger, 1703 den 28 Juni,· prästgården n:r 1 med tak och grund, tillika med all prästens egendom löst som fast. Den andra gången då prästgården förstördes genom eldsvåda var natten mellan 1-2 Maj 1769.

Vid båda eldsvådorna har församlingens böcker blivit räddade, möjligen förvarades dessa i kyrkan.

Det skånska prästerskapet åtnjöt sedan gammalt högre löneförmåner än sina ämbetsbröder i övriga landet. Orsaken härtill var att prästerna hade skyldighet dels att bygga och dels att underhålla sina egna prästgårdar. Genom 1734 års lag stadgades en viss årlig nybyggnadsskyldighet. For att i någon mån hjälpa prästerna tillrätta inrättades 1839 skånska prästerskapets byggnadskassa, som ännu existera. Genom 1910 års boställsordning övergick byggnadsskyldigheten på pastoratet.

Den gamla prästgården som länge varit fallfärdig revs 1882 och nya byggnader uppfördes och förlades öster om kyrkan. Den såldes till enskild person och kallas numera for Finjagården. Den nuvarande prästgården byggdes 1960 och ligger mitt emot kyrkan.

Tillbaka