Foto söndagsskolan 1957

1- Elvy Andersson, 2-Britt Nordström, 3-Kerstin Hallberg, 4-Ingrid Forsell, 5-Ingrid Steen (?), 6-Maj Persson, 7-Kajsa Pettersson, 8-Ingrid Troedsson, 9-?, 10-?, 11-Arne Forsell, 12-Evert Skiöld, 13-Per Troedsson, 14-Carl-Axel Månsson, 15- Ivar Andersen, 16-Lena Pettersson (?), 17-Viveca Pålsson, 18-+, 19-Katarina Månsson, 20-Ann Persson(?), 21-Kerstin Gustavsson, 22-?, 23-Birgit Johansson, 24-Anders Jönsson, 25-Arne Larsson, 26-Krister Skiöld, 27-Berne Larsson, 28-Bengt Jakobsson (?), 29-?, 30-Kristina Persson, 31-Lillemor Pettersson (?), 32-?, 33-?, 34-?, 35-?, 36-?, 37-?, 38-?, 39-Lennart Jönsson.

Känner du igen någon så skriv ned deras namn och det nummer de har teckningen. Ingrid och Arne Forsell och Lena Nilsson, då Pettersson har kommit på en del.

Tillbaka till Arne Forsells minne

Tillbaka till Kyrkan och söndagsskolor

 

Minnet av söndagsskolan

På försättsbladet till min bibel finns en liten handskriven text: Minne från söndagsskolan i Finja julen 1958. Joh. 6:47.

Vem som skrivit vet jag inte. Däremot har jag ett ganska klart minne från tillfället då jag första gången fick bibeln i min hand.

Jag var tretton år, stod på scenen i Bygdegården tillsammans med några jämnåriga och vi hade det gemensamt att vi gått några år i »Filadelfia« söndagsskola och nu ansågs mogna att ha en alldeles egen bibel, komplett med namn i guldskrift på pärmen.

Pingstförsamlingen i Hässleholm
Det var Pingstförsamlingen i Hässleholm som drev söndagsskola i Finja. Föreståndare var Ivar Andersen – »Farbror Ivar« – och till sin hjälp hade han bland andra »Tant Elsa« – Elsa Andersson, som spelade orgel under psalmsången och »Farbror Lasse« – Lars-Erik Larsson, som assisterade i själva undervisningen och som sedermera ändrade sitt efternamn till Järveskog.
Under en tid fick man också hjälp av en hemkommen missionär: Elvy Andersson. Hon bodde för övrigt, om jag minns rätt, i den lilla lilla lägenheten som också fanns vägg i vägg med »vår« söndagsskolelokal.

Ledarna fr.v. Ivar Andersen, Elvy Andersson, Lars-Erik Larsson

Kamraterna var viktigast
Alltnog, så värst mycket bevänt var det väl inte med just det religiösa för min, eller för all del flertalet av mina kamrater i söndagsskolan. Men våra föräldrar tyckte säkert att det kunde vara ett bra sätt för oss att få styrsel på ett par timmar på söndagsförmiddagen samtidigt som middagen stod på långstekning och vi ändå inte hade något vettigt att göra.

Sålunda gick min syster och jag tillsammans med grannbarnen promenaden från »andra sidan järnvägen« förbi »Bengtssons« och »Ingas« till det lilla vita huset med skylten »Filadelfia« på väggen, där borta där bebyggelsen tog slut, på den tiden, och åkrar och ängar bredde ut sig.

Musiken i Filadelfia var rätt klämmig
Ännu längre bort låg Kyrkbyn – men där var vi nästan bara på somrarna när vi cyklade till badplatsen.
För en sju-åttaåring kunde det vara ganska kul i söndagsskolan. Musiken i Filadelfia var rätt klämmig och »Farbror Ivar« hade förmågan att skapa hög stämning i lokalen. Vi sjöng och ibland klappade vi händerna eller följde med i olika rörelser som hörde till sångerna.
»Tant Elsa« trampade ihärdigt på vid sin orgel och så länge vi höll igång med musiken trivdes åtminstone jag.
Lite värre blev det det när lokalen delades av med ett draperi så att vi som var lite yngre hamnade på ena sidan och de äldre på andra sidan ridån.
Det var då textläsning och »predikan« började och då blev det genast lite jobbigare …

De äldres sida mera seriös
För de yngre skedde det hela under dock under lekfullare former. Men på »de äldres sida« rådde en betydligt mera seriös stämning. Här var allt mycket mera på allvar.
Riktigt vid vilken ålder man blev »äldre« i söndagsskolan har jag i dag inte helt klart för mig. Däremot minns jag att jag under tiden i den yngre gruppen för första gången fick stifta bekantskap med »Flanellografen« –  ett för en sjuåring, på den tiden, fantastiskt medel för att göra berättelser animerade och spännande.

Jesus kunde flyttas runt
Här flyttade vi runt Jesus, lärljungar, åsnor, kameler, krubbor, stjärnor, palmer och massor av annan biblisk hårdvaluta på det gröna tygunderlaget och det var var bara fantasin som satte gränser för våra aktiviteter.
En annan intressant sak jag minns från barndomens söndagsskola är kollektbössan med den tackande och bockande »fattige negern«!   (Alla »negerbarn« var fattiga på den tiden …).

När man stoppade en slant i pengaspringan nedanför figuren som låg knäböjd och bedjande nickade han på huvudet och tackade för bidraget och på den tiden var jag djupt fascinerad av hur det kunde gå till. – Hur han tackade just för min 25-öring när just jag lämnade min skärv!  (Att jag senare förstått hur det hela fungerad och hur enkelt ”det tekniska” var hör väl egentligen inte hit.)

Det lilla vita huset med skylten »Filadelfia« på väggen.

Närvaro gav stjärna
Varje gång man var närvarande i söndagsskolan fick man en stjärna klistrad på »sin« tavla, bed bibliska motiv, som var uppsatt längst fram på väggen bakom »katedern«. När terminen var slut kunde därför de flitigaste stoltsera med att ha alla rutorna i sin tavla fullklistrade.
Själv var jag, tillsammans med min syster, mycket noggrann med vår söndagsskolegång och flera gånger hade vi »fullt hus« på våra tavlor.
Avslutningen på vår- respektive höstterminen firade varje år med »söndagsskolefest« då man fick träffa barn från andra skolor i Pingstförsamlingens upptagningsområde i regionen. På somrarna hölls sammankomsten i »Paul Anderssons backe« i Tormestorp, här bestod programmet av sång, musik, andakt och säcklöpning,  och på vintern samlades vi i Bygdegården i Finja. Sång, musik, andakt och godispåse på vägen hem.

Färdigutbildad vid 13 år
När man fyllt tretton år ansågs man färdigutbildad i söndagsskolan. Möjligheten fanns att »gå vidare« och bli ledare men för oss andra, som inte hade intresse av det, innefattade »tack och adjö«  mottagandet av bibeln, med inskriven hälsning och ett Guds Ord »på livets väg«.
Allt under högtidliga former på scenen i Bygdegården.

Och där är den och det var där jag återupptäckte den – hälsningen i min bibel! För skall sanningen fram har jag inte slitit rysligt hårt på de lövtunna guldbrämade bladen i min söndagsskolebibel under åren. – Tyvärr, kanske …
Men ett fint minne från en fin tid i min barndom bär den med sig: Minnet av söndagsskolan!
Arne Forsell

Tillbaka till Kyrkan/kyrkbyn

Finja kyrka från 1100-talet

Kyrkan byggdes i slutet av 1130-talet.
Byggnadstiden för tornet är slutet av 1100-talet. Västsidans årtal 1664 anger bara en renovering av krönet. I tornet hänger två ringklockor. Storklockan blev omstöpt 1738. Denna klocka har en gång hängt i det klockhus av trä, som blev rivet 1772. Lilla klockan är omgjuten 1847.

Romanska kalkmålningar
Dopfunten i sandsten tillhör kyrkans första århundrade. Dopfatet av mässing tillkom på 1500-talet.
Altaruppsatsen och predikstolen tillkom omkring år 1600. Baldakinen över predikstolen är från 1750.
Högra delen, Nykyrkan, uppfördes 1856-1858
Orgel inköptes 1872. Verket förnyades 1924.
Läktaren i Nykyrkan utökades 1924, varvid orgeln överflyttades dit. Nuvarande orgelverk tillkom 1972.
År 1932 blottlades de romanska kalkmålningarna från cirka 1140.

Tiondemått
Kyrkan äger en ovanlig uppsättning tiondemått från 1737, bestående av fem järnskodda trälådor. Dessa målkärl användes förr vid uppmätning av prästens sädestionde men stod säkert också till sockenbornas förfogande. Måttenheten torde ha varit tunna, spann, åtting, kappe och kanna.

kyrkanstionde

Tillbaka till Kyrkan/Kyrkbyn

Lär känna Finja kyrka

Epitafiet på norra långhusväggen erinrar om kyrkoherre Christian Willemsson, verksam i pastoratet 1645-1666.
Epitafiet på norra långhusväggen erinrar om kyrkoherre Christian Willemsson, verksam i pastoratet 1645-1666.
doptradet
I Dopträdet som kom till kyrkan 2014 får alla i kyrkan döpta barn en ”dopängel”.

 

På orgelläktaren återfinns två orgelpipuppsättningar, en från 1872 och en från 1972.
På orgelläktaren återfinns två orgelpipuppsättningar, en från 1872 och en från 1972.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillbaka till Kyrkan/Kyrkbyn