Nordens äldsta bosättning
Måltid den tid då vi ska gå i mål med insamlandet av information.
I dag är det 14 juli och vi har sagt att vi ska samla information fram till 31 juli.
Så leta i minner, i skrivbordslådor eller garderober som du ser att du vill dela med dig av till den kommande boken om Finja.
du kan skicka på epost info@finjasocken.se om du vill ha hjälp, du kan även ringa 0706 916 571 så hjälper jag dig vidare.
Leif, Diana och Arne
redaktörer och informationssamlare
Skanes historia 1
Tillbaka
Bilder och text nedan kommer från Ann Detmers släktalbum som berättar om gården Björkedal, som ligger till vänster ute på åkern, gult trähus, mitt emot infarten till Backagården på väg till Tyringe, och livet kring gården. Samt om Anns släkt i Finja under 1900 talet med bilder från »Huldornas« och Hulda Pålssons affär. Publiceras med tillstånd av Ann Detmer.
Först lite om släkten för farmor och farfars tid. Farmors mor föddes i Fjärdingslöv 11 juli 1840 i den vackraste gården i Skåne. En kringbyggd korsvirkesgård på tre sidor omgiven av stenålderskullar. Från den stora landsvägen tar man vänster sedan vänster mellan åkrar, 100 meter till så kommer man till inkörsporten. (Gården är inte längre i släktens ägo, jag har aldrig varit inne där).
Farmors mor Karna gifte sig den 9 augusti 1867 med Anders Person i Bodarp som ägde prästbostället där. Han var född den 16 november 1830. Farmor Emma föddes som tredje barn, 16 oktober 1871 i en syskonskara på sju. De andra var Tilda, Kersti, Olof, Carolina, Frida och Per. Farfars föräldrar var Johanna Maria Johansdotter och Peter Johan Person, Holkastorp storegård, Tolj. De gifte sig 1861. Farfar Sven Jonas August föddes som andra barn den 1 november 1863 och hade nio syskon. Farfar var äldsta sonen och han utbildades vid lantmannaskolan i Önnestad och blev efter att han slutat skolan anställd vid Hörlinge gård som ladufogde (driftsledare). Jag har inte hört något annat än att farmor anställdes av Hörlinge gård, och att det var där de träffades. Från Torsten Ising på Hörlinge gård har jag fått mantalslängder men enligt dem, den första är från 1893 anges hon endast som gift med Sven August. I den finns farfar med. Jag antar att farfar kom dit direkt efter Önnestad, någon gång mellan 1885-1890. Antagligen kom farmor dit under året 1893 eftersom de gifte sig 1884. Enligt mantalslängderna fanns det en ladufogde, flera drängar och pigor, en mölledräng och tre kuskar. Under skördearbetet ådrog sig farfar ett sår som blev infekterat. Det fanns ingen medicin mot stelkramp. Han dog den 26 oktober 1918. Då stod alltså farmor som änka med barnen William, Marta, Ida och Gustaf. 1918 står det att en ny ladufogde anställdes men inget om att farfar dog. Det finns heller ingen anteckning om någon ersättning till familjen. 1919 står de som utflyttade till Finja. Antagligen har de i alla fall fått en summa för farmor hade lite pengar. En summa de bråkar om ibland är 8000 kronor. Den summan finns i årsboken. Farmor hade vuxit upp i ett välbeställt hem. Hon berättade en gång att hon hade flera jungfrur men lärde sig inte tillräckligt hemma och hon ville till hushållsskolan i Lund och hon var där tills hon kom till Hörlinge.
Farfar och farmor
Emma och han måsta ha blivit blixtförälskade. Första barnet kom den 31 oktober 1894, bara fyra månader efter bröllopet, han döptes till Gustaf men ha levde bara till den 15 april 1885. Nästa barn William föddes den 9 juni 1896 och levde endast till den 1 september 1896. Vet inte vad de dog av. De ligger begravda på Finja kyrkogård. Tredje barnet föddes den 29 september 1897, han döptes också till William och han blev min far. Fjärde barnet föddes den 29 maj 1899 och döptes till Marta. Femte barnet föddes 3 juli 1901 och döptes till Karin. Hon levde till den 15 november 1904 och begravdes också i Finja. Vet inte vad hon dog av. Sjätte barnet föddes den 19 april 1904 och blev döpt till Ida. Sjunde barnet den 6 februari 1906 och döptes till Gustaf. Åttonde barnet föddes den 7 januari 1911 och döptes till Karin, men hon dog den 10 mars 1911. Tragiskt. Farmor förlorade i späd ålder och förlorade samtliga barn innan hon själv dog 1960. Hon såg det nog själv som ett guds straff. Hennes barn gick i småskolan i Hörlinge och sedan gick de i Finja folkskola. Jag tror att far började på Önnestad då han var 18 år. Han var färdig där samma år som farfar dog 1918. Plötsligt är familjen utan försörjare. Far ville inte efterträda sin far, det hade han fått erbjudande om. Far var intresserad av att rita byggnader och av ekonomi. Nu fick han ge upp sin planer för att hjälpa familjen därför köpte far det jordbruk i Finja som var till salu. Mannen hade dött i spanska sjukan som grasserade de åren. Ägarna hette Morins och de flyttade till ett stort hus med trädgård. Mellan banvaktsstugan och Huldas affär i Finja stationssamhälle. Dit var jag många gånger då far skulle lämna mjölk.
Mormor och morfar
Morfar August föddes 22 mars 1863 i Finja, Öraholma 3. Han var tredje barnet på en syskonskara på nio. Mormor föddes 20 januari 1860 i Åkarp. Hon hette Maria Johannesdotter Thurn. De trolovade sig 1884 och Hulda föddes den 10 mars 1884. Gunhild som dog ung föddes 1886. Mor berättade at allting brändes efter henne, för att det inte skulle smitta. Kan det ha varit spanska sjukan eller TBC. Gustaf föddes 1889. Ester föddes 1892, Rut föddes 1897, Anna 1902 och Gunnar 1903. Mormor flyttade till morfars torp som var ganska stort. Nya kyrkogården ingick samt en bit bakom, en bit av torvmossen och bort mot bageriet. Tror att det kan ha varit runt en 10 tunnland. De hade kor, höns och några får. Morfar var utbildad till skräddare i Köpenhamn och arbetade där på vintrarna så mormor skötte gården ensam med hjälp av barnen. När mor slutade skolan arbetade hon som hemhjälp i flera år. Först i prästgården i Finja, sedan hos en familj i Helsingborg från 1917 tills hon fick börja som biträde på Mansdala sjukhem, i närheten av Landskrona. Hon gick flera kurser i Stockholm för att bli barnmorska. De var tre på sjukhemmet som hette Rut och de hade kontakt livet ut. Den Rut som gifte sig med en militär på Berga i Helsingborg hälsade vi på 1941 (tror jag) och då bodde vi hon Gustaf och Anni. Gustaf var också militär. De bodde på Karl X Gustafsgatan. Morfar August dog 1920. Mor och far blev faderlösa nästa samtidigt. August farfar var torpare, skräddare och skrivare.
Skolvägen
Då jag började skolan hösten 1937 bodde jag inne hos farmor. Det gjorde jag ända tills jag var 11 år, först då fick jag en egen säng. Jag minns speciellt farmors blommor. Det var en Nerium, en Myrten, en engelsk pelargon, en Aralia och flera liljor, Clivia.
Skolvägen var ett par kilometer. Småskolan och folkskolan låg i slutet på Öraholmaskogen. Vägen gick från Bjökedahl. De första åren hade jag sällskap med Agnes och Kajsa och gick förbi Lundbergs där Hanna och Gulli anslöt. Ibland hade vi sällskap med alla som bodde kring Backagården.
Backagården ägdes av familjen Svensson som hade inackordering av så kallade sinnesslöa av olika slag. De arbetade i jordbruket, trädgården eller köket. Åkrarna låg i anslutning till vår skolväg, så en patient som ansågs farlig hade alltid en vakt med sig. Far använde många av dem till hjälp i jordbruket när vi inte längre var hemma och hjälpte till. Det var en stor anläggning med många intagna.
Vi gick alltid till skolan, jag minns inte att vi cyklade dit. På vintern åkte vi spark så snart det gick. De fanns ingen skolmat på den tiden, så vi hade med oss några smörgåsar och saft som vi åt på middagsrasten i klädutrymmena. När Agnes och Kajsa slutade skolan gick jag ofta landsvägen, det var flera klasskamrater som bodde i själva byn.
Hulda Pålssons hus.
Hulda Pålsson affär innan ombyggnad till funkis.
”Ett minne då jag kört spannmål till kvarnen i Tyringe: jag stannar till vid Ohlins på väg hem och ser ut över Björkedal mot sjön som är lysande blå mot de gulblommande sälgträden längs åkrarna.”
Begreppet »Radarpar« var väl knappast uppfunnet …
Men »plikttrohet«, »lojalitet« och »yrkesstolthet« satt i högsätet och alldeles särskilt vintertid styrdes de två arbetskamraternas – förmannen och hans underlydande – dagar av väderleksrapporten kvällen innan och av väckarklockan.
Vår historia börjar redan luta lite åt det högtravande och pretentiösa men det är en sak som huvudpersonerna inte hade gillat! I verkligheten handlade det om dieseldån och avgasrök från malliga maskiner, om noggrann planering, prioriteringar och en äkta vilja att vara till hjälp. För i de sällsynta fallen – om ens någon gång – »radarparet« inte lyckades i sina intentioner blev det massor av problem för många andra.
Vad det hela egentligen handlar om? – Jo, om vägunderhåll och framför allt om snöröjning i svintidiga vintermorgnar på 1950- och 60-talen. När vintrarna verkligen var snörika! Allt för att personalen på Skånska Dragonregementet – varav många bodde i Finja – över huvud taget skulle kunna ta sig till jobbet.
Två trygga Finjabor
Tage och Kalle – två trygga Finjabor – den ene boende i ett av “P2-husen« den andre »på andra sidan järnvägen« var det tvåmansteam som hade som uppgift att se till att vägnätet på och runt regementet höll anständig standard. Tage var vägmästaren, alltid klädd i basker, mestadels i slips och kavaj och körandes sin tjänstebil – en maffig Dodge Weapon Carrier med gener från andra världskriget.
Det var Tage som ledde arbetet, såg till att alla vägarna klarade tyngden från tunga pansarfordon. På ledig tid arbetade han gärna i sin snickarverkstad i villakällaren. Byggde speglar, möbler, pigtittare av hög klass.
Kalle var den som skötte det handfasta vägarbetarjobbet. Han hade varit med sedan regementet byggdes 1947, jobbade gärna med spade och skyffel men framför allt körde han väghyvel, schaktmaskin och trumla.
»Ledig tid« hade han nästan aldrig. Alltid var det något som skulle fixas. Alltid var det någon granne som behövde hjälp. Alltid var det något som skulle grävas eller muras …. Kalle kunde »allt«.
Samarbetet mellan de två fungerade som ett väl oljat och väl underhållet maskineri.
Hålla tillfarterna rena
Den tid på året när det var snöfritt kunde radarparets arbetsområde sträcka sig ända till Brösarp, Maglehem, Ravlunda och vägarna på regementets skjutfält. Men vintertid handlade det helt om att hålla tillfarterna från Hässleholm och Finja rena från snö och farbara.
Väderleksrapporten på kvällen var helig för Tage och för Kalle. Med utgångspunkt från den satte Kalle väckningstiden på morgonen.
Övriga familjemedlemmar var strängeligen ålagda att – om de kom hem sent på kvällen – borsta snön från brunnslocket på gården. Av tjockleken på snötäcket kunde Kalle, när han steg upp, få en uppfattning om hur mycket det snöat under natten.
Ytterst viktigt att veta när man kör snöröjning!
Klockan tre kunde klockan skrälla och efter en kopp te och ett par smörgåsar gränslade han sin grå cykel, med extra friktionstrissa på dynamon, och trampade iväg.
Vid vägskälet möttes de, Tage och Kalle och tillsammans kämpade de sig på den ännu oplogade vägen, i nattmörkret och kylan, förbi Mölleröds kungsgård, uppför den ändlösa backen och fram till Möllerödsgrinden och entrén till regementet.
Sedan dröjde det inte länge innan väghyvelns diesel brakade igång och Kalle gav sig iväg på sin kamp mot snön.
Och när tiden randades kunde såväl militärer som civilanställda på regementet ta sig till jobbet på nyplogade vägar!
Slet ut fler väghyvlar
Under sin tid slet Kalle ut flera väghyvlar och i mitten på 1960-talet var det dags att ta i besittning något av det bästa och mest hightech marknaden kunde erbjuda vid det laget. »Kronan« inköpte en maskin av märket Austin Western. Med den följde ett utbildningspaket och Tage och Kalle fick resa till Stockholm för att i flera dagar bekanta sig med den nya apparaten.
Det var Kalles första och enda besök i Huvudstaden!
Bakom spakarna i »sin« Austin Western arbetade Kalle fram till den dag han gick i pension 1975. Vid det laget hade Tage redan »gått« men radarparet fortsatte att umgås och hjälpa varandra med det ena och det andra i åratal framåt.
Vägunderhållet och snöröjningen togs över av andra men långt efter att de »lämnat in« talade man med vördnad om Tage och Kalle.
Kan kanske vara så att det är ur mylla som denna, vår berättelse, som legender föds. Och snudd på legender blev de, »radarparet« från Finja, Tage Magnusson och Carl Forsell.
Arne Forsell
Bilder ur privat arkiv.
Detta är en historia som inspirerats av två gamla fotografier och av en lunta efterlämnade myndighetshandlingar, funna i en bortglömd skinnportfölj.
Den innehåller också fragmentariska glimtar ur en släkthistoria som var min och som jag önskar att jag fördjupat mig i tidigare, medan tid ännu var …
Men allra mest handlar den om ett av de första husen som byggdes på mark som tidigare ägts av Kronoparken Mölleröd och som kan sägas öppnade för Finjas utbredning österut, ”på andra sidan järnvägen”.
Datum är 17:e mars 1937 och vår berättelse börjar med en kungörelse:
Sedan i vederbörlig ordning beslutats, att av Kronoparken Mölleröd i Finja socken finge var för sig, såsom egnahemslägenheter för bostadsändamål försäljas nedan angivna, i en av distriktslantmästaren Oscar Hoberh år 1936 upprättad karta upptagna lotter, får länsstyrelsen härigenom inforda köpeanbud därpå.
Reg nr. 1:23, 1:24, 1:25, 1:26,1:27,1:28
I själva verket kan sägas att detta dokument blev starten för utbyggnad av Finja österut och på uppropet reagerade muraren Anders Anton Forsell.
Han, Anders Anton, hade vid det laget hunnit bli 55 år. Hans arbetsföra år hade runnit ifrån honom och sliten i kroppen var han. Bakom sig hade han en bana som indelt soldat (vicekorpral minsann!), han hade arbetat på Hörlingegården och han bodde med sin lilla familj i ett tämligen lugubert statartorp på Hörlingegårdens mark.
Familjen bestod av honom själv, hustru Alma och sonen Karl, som vid det här laget var 27 år. Karl arbetade, även han, på Hörlingegården.
Först på plats
Åren hade gått och det är lätt att föreställa sig att Anders Anton gärna ville skaffa sig och »de sina« något eget att bo i – ett eget ägandes hus och samtidigt kunna »lämna något efter sig«. Varför han valde att köpa just Mölleröd 1:25 vet vi inte. Men kanske hade det något att göra med de ståtliga ekar som man på flygfotot från 1938, kan se smycka tomtgränsen!
I vart fall var Anders Anton den förste att köpa av de avstyckade lotter länsstyrelsen annonserade ut.
Köpeskillingen var 895 kronor, varken mer eller mindre och för den summan fick Anders Anton 0,1392 hektar där han kunde bygga sitt hus.
Lagfaren ägare på fastigheten blev han i ett dokument av den 26:e april 1939. Åtta månader senare sålde han tomten till sin son för – 895 kronor!
På ovan nämnda flygbild kan man se att östra utkanten av Finja ännu är mycket sparsamt bebyggd. Ren åkermark, som det ser ut. Norr om järnvägen, från den punkt där den korsar dåvarande genomfartsleden i Finja syns endast banvakten Lundstens hus, »bonnastället« som sedermera skulle bli »Macka-Nisses« och den nybyggda fabrikslokalen där Nils Andersson drev snickeri och som så småningom skulle bli Hässleholms klackfabrik.
Vad övrigt är, är åkermark.
Det dröjde inte länge innan bygget var i gång. Både Anders Anton och Karl var dugliga kroppsarbetare, Anders Anton dessutom förfaren murare. Målmedvetet arbetade de på projektet, som finansierats med nådigt lån från Hörja Sparbank.
Ett annat foto, förmodligen taget på hösten 1939, visar huset i nästan färdigt skick. De två ekarna står som majestätiska vaktposter och ger trygghet åt bilden. En byggnadsställning på gaveln åt väster skvallrar om att fasaden där ännu inte var klar. Villan, med sitt brutna tak kom att omfatta två lägenheter. Två rum och kök på nedervåningen och tre rum och ett litet kök på ovanplanet. Källare och vind fullständigade det hela.
Ett enkelt uthus finns också uppfört. Det innehöll bland annat torrdasset men även en »kätte« för den hushållsgris som så småningom skulle få sin boning där.
I övrigt finns ingenting runtomkring »nybyggarna i öster«. Inga andra hus eller ens påbörjade byggen. Endast Lundstens banvaktarvilla skymtar i fonden.
Anders Anton Forsell var fortfarande först på plats!
Sålde tillbaka huset!
En lagfart, daterad 13:e mars 1940 konfirmerar att Karl Forsell köpt bostadshuset på Mölleröd 1:25 av sin far för 7000 kronor. Därmed är det knappast fel att säga att Karl Forsell, som fortfarande var ungkarl, blivit väl rustad för att undersöka äktenskapsmarknaden!
Men vidare i vår historia!
Mellan Karl Forsells ägandes tomt och hus och järnvägen fanns ytterligare en tomt. Och eftersom Karl var sin fars son och eftersom han var lika kategorisk, rak och ovillig till kompromisser ville Karl inte ha någon granne så nära inpå. Alltså köpte han av Kunglig Majestät även fastigheten Mölleröd 1:27.
För den betalade han 655 kronor. Datum för köpet var den 20:e maj 1944 och två veckor senare sålde han tomten till sin far för 655 kronor!
Så här långt komna i berättelsen hade Karl Forsell hunnit med att vara inkallad i »beredskapen« och varit förlagd i Norrland under lång tid. Under kristiden hade militär personal varit förlagd i ett barackläger i Mölleröd och en av armélottorna som arbetade i lägret hade varit inhyrd i ett av rummen i huset i vår berättelse.
Karl hade också blivit bekant med Emma – en förtjusande flicka, ensamstående med en son född 1932 och utbildad i hushållsgöromål på skola i Munka Ljungby. Hennes son bodde hos sina morföräldrar på gården i Vankiva alltmedan Emma arbetade som hembiträde i Gerastorp, inte alls långt från Hörlinge.
Några efterlämnade julkort som Karl skickat till sin älskade, det äldsta daterat 1942, skvallrar om romansen.
Den 9:e december 1944 gifter sig Karl och Emma. I samband med det händer också något med huset på Mölleröd 1:25! Vilken den bakomliggande orsaken var är i dag för sent att ta reda på. Men i slutet på januari 1945 säljer Karl Forsell i alla fall tillbaka sitt hus till sin far för 7000 kronor och flyttar med Emma till »Gula huset« – en träkåk ytterligare en bit österut.
I januari 1948 avlider Anders Anton Forsell. (Det var »Kräftan« som tog honom, har det berättats.) Efter det flyttar Karl med Emma och deras nu två barn, jag och min syster, tillbaka till Mölleröd 1:25.
Så dags har det också börjat byggas på tomterna runt omkring och Finja har fått ett stabilt fotfäste »på andra sidan järnvägen«. Jonassons, Servins, Perssons, Jeppssons, Petterssons. Och Hässleholms Klackfabrik etablerar i Nils Anderssons tidigare fabrikslokaler.
Skånska Dragonregementet har flyttat från Helsingborg till Hässleholm. Karl Forsell är med och bygger regementet. Villastaden ”P2-husen” har växt upp i Finja och det sjuder av liv och verksamhet i byn.
Ordentligt fotfäste!
Ytterligare ett avtal i den lunta av gulnade papper som var en av anledningarna till att denna berättelse kom till stånd, talar om en överenskommelse mellan Hässleholms Klackfabrik/Axel Henriksson & Son och fastighetsägarna Ernst Jonasson, Alma Forsell, Oscar Björninge och Astrid Jeppsson. Det hela handlar om att man vill flytta en avloppsledning som är dragen över »Klackens« mark. Man vill göra en grävning och ge ledningen en annan sträckning.
Avtalet är undertecknat den 16:e maj 1951 och avslutningsraderna lyder:
»Ovannämnda flyttning medgives av Hässleholms Klackfabrik utan ersättningsanspråk. Några framtida kostnader kommer ej av Hässleholms Klackfabrik att uttagas av de härovan berörda fastigheterna oavsett om fabriken behöver taga mark där avloppsledningen går fram i anspråk.
Med detta klarlagt och med avloppet justerat kan man väl också säga att »nybyggarna i öster« fått ordentligt fotfäste i det som en gång var mark tillhörig Kronoparken Mölleröd.
Och vicekorpralen Anders Anton Forsell, på Mölleröd 1:25, var den förste på plats!
Arne Forsell
Bilder ur privat samling.
Utdrag från en berättarafton med Lilly Bengtsson i Hörja församlingshem den 6 juli 2007.
Jag ska inte berätta om arealer och tunnland och om skogarnas storlek – jag ska berätta om min barndoms Hörlinge – mitt barndomsland, så som jag minns det från 1930-40-talen. När jag blundar och tänker på mitt barndomsland är det lärkans drillande över ängarna och backsipporna på vallen därhemma som kommer för mig.
Den förste jag känner till, som skrev om mina barndomstrakter är Carl von Linné. Han beskriver i sin Skånska Resa, hur han den 27 juli 1749 färdas nerför Drakelia i Hörlinge på sin resa från Kädarp i Röke mot Röinge vid Hässleholm. Väg 24 fanns inte då, utan den gamla vägen gick över Kulladal och gravfältet, förbi JaJagården och Drakelia, ner mellan de röda stugorna och kom fram på baksidan av smedjan. Men då, år 1749, när Linne färdades genom Hörlinge, såg han säkert inga röda stugor, inga lekande barn eller stora uppodlade åkrar. Det var nog en ganska ödslig trakt vid den tiden.
Och inte kunde han väl ana att 200 år senare, alltså 1949, skulle detta vara en blomstrande bygd. Här skulle stå en fin vit herrgård med stor familj och mycket tjänstefolk, stora välfyllda lador, stallar fulla med hästar och oxar, kor och grisar. Här skulle bli bränneri och kvarn, snickarverkstad och gårdsmejeri, smedja och eget elkraftverk, två handelsbodar och skola, statarstugor och torp och massor av ungar. Och nere vid gården en stallgård fylld av arbetsfolk och arbetsdjur på morgnarna när vällingklockan kallade samman.
Mycket finns att berätta om allt detta, men först en liten presentation av mig själv. Jag heter Lilly Bengtsson – och det gör jag för att jag sedan mer än 50 år tillbaka är gift med Einar Bengtsson – som förresten är född i Hörja, vilket han är mycket stolt över. Men jag är född Andersson, eftersom mina föräldrar hette Hilma och August Andersson. Nu kanske någon undrar över att jag ibland kallas Lilly Tallinger. Jo, jag har hetat så också. Men det beror inte på att jag har varit gift förut – det har jag inte hunnit – utan på att när jag var nio år bestämde sig mina äldre syskon för att byta efternamn. Det fanns ju så förskräckligt många Andersson ändå. Själv hade jag väl som nioåring ingen talan, utan bytte namn till Tallinger av bara farten.
Men trots både Andersson, Tallinger och Bengtsson, finns det fortfarande många som mest känner mig som Huggedrängens tös ifrån Hörlinge. Det är lika rätt vilket som – för min far var ju huggedräng på Hörlingegården. Eller gårdssnickare som det stod i papperna.
Det innebar att han skötte gårdens snickerier, reparationer och renoveringar, och på sin så kallade fritid renoverade han genomgående den lilla statarstugan där vår familj bodde under många år. Förutom att far var huggedräng, var han nämligen statare. Huset jag bodde i kallades oftast för Huggedrängens, men heter egentligen Stobäck l. Bakom huset, nere i hålan, låg i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ett tegelbruk.
Mina föräldrar var alltså statare vid Hörlingegården. Och mor, som de flesta statarhustrur, var förstås mjölkerska vid gården. Dessutom var hon åttabarnsmor. Och jag var den åttonde ungen i kullen. Sju ungar fanns där redan, sju syskon fick jag direkt när jag föddes. Knut, Gustaf, Signe, Svea, Malte, Lennart – spelemannen, och Gunnar som bor i Stockholm, och som för några år sedan gjorde en videofilm om Hörlinge. Det är bara Gunnar och jag som är födda i Hörlinge, de andra var med på flyttlasset.
Jag kan knappast tänka mig att jag kan ha varit ett önskebarn. Det är svårt att tro att en sliten, mager, fyrtiotvåårig statarkvinna skulle kunna glädjas åt sin åttonde graviditet. Men väl hitkommen till världen hade jag aldrig någon känsla av att vara ovälkommen. Det är stor skillnad på att vara oönskad eller att vara ovälkommen och jag hade nog – för att vara en oönskad statarunge – en ovanligt lycklig barndom.
Mors fritidsintressen vill jag också gärna berätta lite om. Förutom att mor var mjölkerska vid gården, och i många år dessutom tog sig an några tunnland betor, så skulle hon på sin »fritid« laga mat och baka – i vedspisen där hon först måste elda, hon skulle städa och tvätta i en bykgryta dit hon först skulle bära vatten som först skulle vevas upp ur brunnen – hon skulle sköta höns och gris och trädgårdsland, koka sylt och saft, sy och sticka, lappa och laga. Och dessemellan försöka uppfostra ungar! Jag har många gånger undrat: Hur orkade mina föräldrar?
Att vara statare det innebar att man fick lönen i stat. Staten bestod av en viss, liten, tilldelning av mjölk, mjöl, djurfoder och så en bit mark där man kunde odla potatis. Plus en mycket liten årslön – ingen plats för extravaganser där, inte. Ordet statare, det ordet har aldrig haft särskilt vacker klang. Ofta förknippas det med fattigdom och smuts och elände. Och det var nog så också i många fall. Men jag upplevde det aldrig så. Kanske för att jag var den lilla minsta. Mina äldsta syskon var vuxna och utflugna och klarade sig själva. Det hade blivit något bättre tider och mina föräldrar hade väl fått det lite bättre.
Mor och far gifte sig 1911 och blev förstås statare. Sedan flyttade de, från statplats till statplats, sju gånger på 13 år flyttade de, från gård till gård, runtom i Skåne – hela tiden i tron att de skulle få det bättre. Men det blev inte bättre. Inte förrän de kom till Hörlingegården, våren 1924. Där fann de en mänsklig tillvaro med en arbetsgivare som ville arbetarna väl. Den arbetsgivaren var agronom Carl Ising. Och hans hustru Hanna Ising. Här fann mina föräldrar trygghet och här stannade de nästan livet ut. Endast det sista året av sin levnad bodde de i Tyringe.
Men naturligtvis blev det inget paradis för det! Visst var det slitsamt och knapert, visst hade vi det omodernt och obekvämt i alla år, där på Stobäcks backe. Det värsta var ju vattnet. Att veva upp allt vatten från brunnen, och bära det uppför backen, 125 meter, i stora zinkspannar, det var ett oerhört tungt arbete. Allt vatten, till mat och tvätt, till hygien och djurfoder, skulle bäras hem. Och till och med till bad en och annan gång. För badrum hade vi ju! Oh ja’ Badrummet var brygghuset och badkaret – det var en träbalja på brygghusgolvet. Vatten värmdes i brygghusgrytan och hälldes över i baljan, och där skrubbades vi rena och fick sedan springa in i kalla vinterkvällen med håret drypande av vatten medan det nästan frös till is.
Ja, så var det ju då vår toalett – för toalett hade vi ju också! Fast det kallades förstås utedass och låg 50 meter nedanför den andra backen! Men den var fin, vår toalett, jättefin, för där har minsann suttit både prinsar och prinsessor! Och till och med själva kungen har suttit på vårt dass! Visserligen på väggarna – som omslag till Allers och Såningsmannen – men ändå. Och rejält dasspapper hade vi, det fanns till och med bilder på det! Det var Åhlen&Holms katalog som vi rev blad ur och gnuggade tills det blev mjukt. Ja ja – allt detta var ju en självklarhet för många av oss. De flesta som passerade Hörlinge under 1930- 40- 50-talen, har säkert ett speciellt minne av Hörlingegården. Ett doftminne.
Drankagraven! En stor bassäng – kanske 30 gånger 40 meter, precis intill vägen – innehållande en stinkande sörja. Och då ska man veta att detta var stora landsvägen mellan Kristianstad och Halmstad! Vägen som går utanför gården byggdes inte förrän i slutet av 1950-talet. Och det var ju också vår skolväg. Det är underligt att ingen unge ramlade i drankagraven på sin väg till skolan! Dranken var en avfallsprodukt från bränneriet och användes främst som foder åt gårdens djur. Men mycket köptes också av traktens bönder och hämtades i stora tunnor – 200-liters drankatunnor – med häst-o-vagn, för att bli foder åt kor och grisar.
Nu kommer vi osökt in på Bränneriet – en viktig del av bygden. Egentligen växte väl hela Hörlinge upp kring bränneriet. Det blev också känt som Sveriges största privatägda bränneri! Bränneriet uppfördes 1880 av riksdagsmannen Jonas Nilsson – som med tiden kom att bli Torsten Isings farfar. Hörlingegården odlade mängder av potatis och många bönder i trakten odlade också mycket potatis för att sedan sälja dem till Hörlinge Bränneri. Då såg vi potatislassen gå mot gården med »bränneripäror« för att någon månad senare se drankatunnorna gå åt andra hållet. En mycket tragisk olycka hände en novembernatt år 1910. Stora delar av bränneriet brann ner och en man, Johan Jönsson – med ättlingar i bygden – innebrändes. Men redan tre veckor senare börjades återuppbyggnaden. Så stod det i tidningen …
Bränneriet sysselsatte mycket arbetskraft, mest på säsongsarbete. Även min far arbetade en del i bränneriet när det var säsong och därför fick jag också inblick i hur det såg ut med alla kopparrör och stora trätunnor. Och framför allt hur det luktade. Inte lika illa som dranken och det luktade inte sprit, men sött som av rutten potatis. Inte luktade det gott, inte.
Jonas Nilsson, bränneriets grundare, var född 1842 och dog 1923. Efter det tog sonen Carl lsing över. Han och hustrun Hanna fick fem barn: Ulla, som blev läkare i Norge, Gunnar, docent i Lund, Märta, som gifte sig med Axel Lejonhuvud och flyttade till Amerika, Torsten, som övertog Hörlingegården, och Karin, veterinär i Stockholm. På den stora herrgården fanns massor av tjänstefolk.
En del tragiska händelser, som jag minns mycket väl, inträffade på 1940-talet. De stora längorna vid vägen – kallade Röda Längan och Hjälmen – brann ner helt en söndagseftermiddag 1944, på grund av barns lek med tändstickor. Men gården skulle drabbas ännu hårdare år 1947. Agronom Carl Ising avled helt oväntat i lunginflammation, endast 59 år gammal. Mitt i arbetslivet. Jag vet att han sörjdes av hela bygden. Fru Ising, som blev lämnad ensam med fem barn i skolåldern, fick själv ta hela ansvaret för gården. Så småningom anställdes en förvaltare, Verner Karlsson.
Sammanbyggt med bränneriet låg en kvarn. Mjölnaren i min barndom hette Rando Svensson. När han flyttade ersattes han av Håkan Svensson. Även far fick vikariera som möllare ibland. Säckakärran och de enormt stora säckarna är det jag minns mest därifrån. Och att far var alldeles vit av mjöl när han var i möllan. Gården odlade mycket säd, både korn och vete, havre och råg. Hit kom också traktens bönder för att få malt sin säd.
Vi går vidare in i kostallet – mors arbetsplats. Här möts vi i dörren av råmandet från femtio, sextio kor, rasslet av bindslena, mjölken som strilar mellan mjölkerskornas händer ner mot de rostfria spannarna. Två ryktare och fem mjölkerskor huserar här och mor är en av dem. Det är varmt och skönt i kostallet och jag går gärna in där, men längst bort i hörnet står min värsta skräck och fasa: två stora tjurar! Dit bort gick jag inte!
I en utbyggnad låg gårdsmejeriet. där mjölken kyldes ner och där Mejerskan i vit rock mätte upp mjölken till statare och andra som kom med tre- eller fyralitersspannar för att hämta den dagliga mjölkransonen. På andra sidan av bygatan låg snickarverkstaden – oftast kallad huggeboden. Det var där min far regerade tillsammans med Martins Johan. Oj, vad gott där luktade av sågspån och terpentin och linolja! Och jag minns ljudet av alla maskiner som snurrade och tjöt därinne. Borr och sågar och hyvlar. Jag börjar inse nu att jag tydligen hade insyn i det mesta på gården.
I andra delen av byggnaden låg häststallet. Åtta par hästar och tre par oxar – eller »stutar« var det vanligaste. Fast stutarna bodde i ett särskilt stutastall. Naturligtvis hade det högre status att ta hand om hästarna, att vara kördräng. Men trots det var det Hörlinge stutar som blev rikskändisar. Riktiga filmstjärnor blev de. De var bland annat med i en snapphanefilm. som spelades in på Sporrakulla. där de kördes de av Edvard Persson. Och de var med på både brandkårsfest i Tyringe och på Lantbruksutställning i Hälsingborg, nästan alltid med Gottfrid Borgström som »oxförare« .
Uppe på taknocken i samma byggnad som häststallet fanns det finaste av allt – tyckte jag. Där satt den stora och viktiga vällingklockan, fin som en riktig kyrkklocka. Ljudet från vällingklockan ljöd över nejden på morgnarna när hela stallgården var fylld av arbetare och hästar och oxar. Och ladufogden pekade med sin käpp och sa: Du där, du kan ta och göra så och så…
Och tänk när det var potatisplockning – då kom ungdomar cyklande från hela trakten för att plocka potatis. Vi hade ju potatislov och det är nog många här som minns hur det kändes att sitta under middagsrasten vid åkerkanten med våra smörgåsar och mjölk i en patentkorksflaska. Eller sitta på en uppochnervänd potatiskorg och vila mellan vändorna. Det är minnen!!! Då doftade det jord och potatisblast runtom oss.
Efter drankagraven kom svinastallet där Valfrid Jönsson var chef – eller svinaryktare som det hette. Jag minns att vi gärna stack in huvudet där på väg från skolan för att titta på de stora suggorna med långa rader av diande kultingar. Ett förfärligt grymtande var det och de starka dofterna av svingödsel kändes ut på vägen som går mellan Hässleholm och Halmstad..
Så fanns det ett plåtskjul till gårdens första traktor – som lär ha haft larvfötter. Särskilt utbildad traktorförare – Nils Andersson – tillsattes och traktorn blev säkert något av gårdens stolthet. Enligt mina källor inköptes den i slutet av I920-talet. Huset därefter var »möllarens«, det röda tegelhuset där möllarens familj, Håkan och Agnes Svensson bodde med döttrarna Maj-Britt och Anna-Lisa. Huset var ett tvåfamiljshus och i andra delen bodde Ivar och Tyra med sonen Jan. Nästa hus, det röda, byggdes i slutet av 1940-talet till Verner Karlsson, när han anställdes som förvaltare efter Carl lsings död. Så kom Handlarens – Handlare-Kalen.
Det var inte bara en affär, utan en busshållplats, en samlingsplats, särskilt på fredagskvällar, när det varit avlöning på gården. Då skulle det handlas snus och karameller och kanske till och med en Klippans ljusa. Det var Handlare Kalen som ägde affären i min barndom och det var verkligen en riklig lanthandel med allt från cykeldäck och stövlar och spik och fotogen till klänningstyger och spetsar och kaffekoppar. Och naturligtvis matvaror – i den mån det fanns! Det var under krigsåren och allt var ransonerat och om inte kupongerna räckte till så fick man vara utan! Då var det kanske gott att vara statare och ha egna höns och ägg och lite statmjölk.
Karl Olsson efterträddes på – 1940-talet av Alfred Hansson. Den siste Hörlinge-handlaren var Lennart Larsson. I huset intill låg ännu en affär – Högkvists. Det var oftast fru Högkvist – Ester – som stod bakom disken där. Sven Högkvist hade från början skomakeri i en del av huset. Högkvists hade tre döttrar: Irene, Alice och Berit. På andra sidan häcken låg vår skola. Småskola och storskola. Ida Andersson var småskollärarinna och John Persson var lärare i storskolan. Hans fru hette Elsa och lärarens pågar, Sten-Göran och Hans (numera Wranghult) blev mina skolkamrater. Skolstäderskan Tilda, som bodde uppe bakom backarna – där förresten Tommy Hörgerud bor nu, är också värd ett omnämnande. Skolan skulle med tiden bli välkänd som Hörlinge ljusfabrik. Så det är minsann många ljus som har kommit till från den skolan.
Vi vänder här och går tillbaka längs andra sidan av vägen. I det gula huset bodde Ladufogden, allmänt kallad Lafoden. Alfred Jönsson och hans maka Alma hade två barn, John-Erik som var min klasskamrat och så Inga som blev min första och bästa lekkamrat genom barndomen och som efter många är på skånska slätten flyttat tillbaka till Hörlinge i ett litet torp vid Mårtensbyggevägen.
I det låga röda huset intill bodde Jan Persson och Ammelie med sin familj. Senare bodde Yngve Möller där, när han gift sig med möllarens Maj-Britt och fått dottern Britt. De stora längorna – som förr kallades Röda Längan och Hjälmen – byggdes efter branden 1944. Så var det smedjan. Smed Österlin minns jag inte men jag har hört talas om honom som en mycket stor kraftkarl. Det sägs att en av hans döttrar hade en nattfriare en gång och efter det svetsade Österlin ett galler för fönstret. Om det är sant vet jag inte. I början av 1940-talet efterträddes Österlin av Hugo Linnér. Han gifte sig med Greta Lundström och fick döttrarna Anita och Gertrud. Det var tydligen väldigt mycket döttrar i Hörlinge. Hur det såg ut i smedjan förr, minns jag inte mycket av, visst var jag väl med far där någon gång, men jag tyckte nog det var lite skrämmande med ässjan och slamret. Men nu vet jag hur det ser ut i smedjan. Einar har i flera år hyrt smedjan för att ha sitt vedförråd i. Han har också skogat en hel del hemmabränne i Torstens skogar.
De små röda stugorna i skogskanten brukade vi kalla »klungan«. Här bodde många familjer och att räkna upp alla tar för lång tid. Men det var Nybergs och Knut Svenssons, Emil och Signhild, Valfrid och Augusta, Karl och Hulda och Möllers och Åbergs och Eklunds. Och många fler genom åren. Men ett av husen måste jag ändå nämna särskilt, det som ligger längst bort. Där bor de enda som finns kvar i Hörlinge sedan min barndom – förutom Torsten Ising. Det är Signhild, snart 93 år, och sonen Kjell, som var min skolkamrat. Emil dog för två år sedan. Dit åker Einar och jag ibland på en kopp kaffe, det är det enda band vi har till Hörlinge numera. Och förra veckan ringde Signhild för att höra hur det var med oss. Elkraftverket. som min far var med och byggde på 1930-talet ligger vid Vedemavägen. Det kom att försörja hela Hörlinge med elektricitet och jag minns när vi såg dagens ljus för första gången – eller kvällens rättare sagt – och kunde trolla fram det elektriska ljuset bara genom att vrida på knappar! Troligen var det 1938. Barsjön tillhörde också Hörlinge och användes som vattenreserv, därför byggdes där ett dämme – som far var med och byggde. Tala om diversearbetare!
Visst hade vi en fantastisk liten by! När Carl von Linné den 27 juli 1749 färdades genom Hörlinge, kunde han säkert inte ana vilken blomstrade bygd detta skulle vara 200 år senare. Men – den som upplevde Hörlinge 200 år senare – alltså 1949 – kunde verkligen inte föreställa sig att detta skulle vara en i det närmaste avfolkad liten by bara 30 år senare. Skolan stängd, de båda affärerna nerlagda, bränneriet nerlagt och kvarnen nerlagd, fars snickarbod och gårdsmejeriet stängda, korna, hästarna, oxarna och grisarna borta. Smedjan och elkraftverket nerlagt. Drankagraven igenfylld. Vid de röda statarstugorna och torpen leker inte en massa ungar. Nere vid gården ligger stallgården öde och tom. Vällingklockan har tystnat.
Jag vet att det finns mycket mer som jag borde berättat. Jag borde berättat om alla männen och kvinnorna – tanterna och farbröderna som jag minns så väl. Och om alla mina skolkamrater och lekkamrater och om våra lekar. Om Kittehåla, den lilla bottenlösa dammen där vi åkte skridskor och Långall där vi åkte spark och Smeabacken där vi åkte skidor. Om ån bakom gården där vi badade på somrarna. Och om Hägralyckan vid Mårtensbyggevägen, dit vi gick på söndagseftermiddagar och tittade på hägerkolonierna som höll till där. Om bävrarna som bodde i ån bakom handlarens och ägdes av ladufogden – och där Inga och John-Erik och jag höll på att drunkna en sommar när vi var sju år.
Hörlinge kom att bli mitt barndomsland.
Hans Adamsson har i skriften »Hågkomsten och minnen från Norden till Hörlinge« skrivit ner sina memoarer från sitt liv, skriven sommaren 2002. »Ett foto från ungefär 1920 sätter igång fantasin om vad man upplevt tillsammans med Hässleholm av utveckling. Hässleholm som bara var en hållplats för järnväg vid korsningen med vägsträckan Finja-Röinge«.
Vi har fått ta del av skriften och valt ut delar som handlar om Finja.
Hans Adamssons Hågkomster och minnen från Norden till Hörlinge
Målningarna i Finja Kyrka offentliggjordes första gången inför vetenskapligt forum den 7 september 1933 då Aron Borelius föresläste om 1100-talsdekorationerna i Finja och Vinslövs kyrkor. Detta vid en internationell konsthistoriekongress i Stockholm
Platser utöver Finja där kyrkodekorationer tillskrivits Finjamästaren: Lyngsjö, Asmundtorp, Hofterup, Flädie, Stävie, Vallåkra, och Lund.
På danska sidan Roskilde, Sorö, Slaglille och Fjenneslev samtliga på Själland.
Uppgifter hämtade ur »Aron Borelius, Skånes Medeltida Monumentalmåleri utgiven 1954«.
