Kategori: Personliga berättelser

Viwan Pettersson, var kokerska på Backagården, ger oss en vardags- och gräsrotsbeskrivning av sina minnen och iakttagelser från omsorgsvården under de senaste 30 åren.

Första arbetsdagen
Midsommarafton 1953 började jag arbeta på Backagården. Arbetsintroduktionen bestod av att föreståndaren överlämnade nycklar till vårdhemmet. Därefter var min första uppgift att vara matsalsvakt för 67 patienter. Att »vakta« innebar att se till att patienterna inte slogs. Vid matdags skulle även medicinutdelningen äga rum. Detta var en uppgift som föreståndaren själv ansvarade för. Två sorters medicin fanns, en för dem med magbesvär och en för dem som inte tillräckligt fort kunde äta och klä sig. Badning av samtliga patienter stod på programmet efter middagen. Några 5 minuters raster för personalen var det naturligtvis inte tal om eftersom vi bara var 3 personal. Efter badet kläddes alla återigen i sina anstaltskläder, vilka bestod av tröja och blåställ. Alla var likadant klädda. Klockan 16.30 var arbetsdagen slut för övrig personal – själv skulle jag arbeta kvällen. Viktigast för mig var att se till att alla patienter kommit i säng innan jag klockan 21.30 släckte lyset och låste alla dörrar. Det var först 1963 som vi fick sovande nattvakt på Backagården.

Roligare arbete förr
1963 slutade jag i vården och började arbeta i köket. På den tiden lagade vi all mat själv. Visst var jobbet mer slitsamt då än nu. Exempelvis. skulle 40-liters mjölkkannor bäras upp ifrån källaren. I det stora hela var jobbet ändå trivsammare än idag. Idag består jobbet mest av att maten skall flyttas från kantin till kantin. Kontakten med patienterna var större förr när dessa hade olika arbetsuppgifter i köket. Detta är något som inte förekommer idag.

Snålt med maten
Maten på Backagården har alltid varit bra, men den har varit snålt tilltagen. Fram till början av 60-talet bestod kafferansonen av 6 hekto för100 personer. Det första på kaffebryggaren skulle personalen ha. En gång i veckan hämtades kaffet hos föreståndaren, som höll noga koll på att ransonen inte överskreds. Köttet var också snålt tilltaget. Problemet var nämligen att mängden kött som inköptes var densamma oavsett hur många personal som åt. Ju fler som åt desto mindre blev det över åt patienterna. Mjölken hade vi i varje fall tillräckligt av eftersom vi hade mjölkproduktion på Backagården.

Sysselsättning
Först i mitten av 60-talet blev det aktuellt med mer strukturerad terapiverksamhet för patienterna. Innan dess var det många patienter som dagarna i ända satt ute på bänkarna och drack kaffe ur sina rostfria muggar. Rostfria så att de inte skulle kunna gå sönder. Förr i tiden var det en mer naturlig terapi åtminstone för de patienter som kunde deltaga i arbetet. Jag är övertygad om att många patienter trivdes bättre förr eftersom de kände att de hade ett ansvar. På Backagarden hade vi till exempel en patient som alltid bäddade sängarna. Han var helt fenomenal på detta. Städade, tvättade, lagade strumpor, delade ut ombyte av pyjamas var fjortonde dag, var det andra som gjorde.

Chefen var chef
Under min första tid på Backagården fanns det en otrolig disciplin bland personalen. Chefen var den som var chef inom alla områden. Han var den som hade nyckeln till kassaskåpet, han var den som delade ut medicin, han var husmor med mycket annat. Någon telefon hade vi personal inte tillgång till. Denna fanns på föreståndarens låsta kontor. Mest i behov av telefon var vi naturligtvis om någon patient skadat sig och måste åka till sjukhus. Våra kafferaster från den tiden minns jag mycket väl. Egentligen hade vi inte »rätt« att ha några förmiddagsraster, men tack vare att en patient hade en kaffekokare på sitt rum lyckades vi personal oftast få i oss lite kaffe. För att undgå föreståndarens upptäckt fick patienten hålla vakt medan vi svepte i oss kaffet. När jag tänker tillbaka förundras jag ofta över att det trots allt bara är 30 år sedan personalen hade en sådan stor respekt eller man kan ske snarare skulle kalla det rädsla för chefen. Oavsett hur mycket vi reagerade skulle vi aldrig ha vågat säga något. Det tog sig uttryck som att vi hellre valde att själv köpa och bekosta symaskinsnålar än att be föreståndaren om nya. Eftersom vi sydde en hel del tagelmadrasser är det inte svårt att först å att det gick åt en hel del nålar.

Utvecklingen av idag
Idag pågår inom hela omsorgsverksamheten en decentralisering, som jag ställer mig mycket tveksam till. Tyvärr är det så att det som stämmer i teorin inte alltid stämmer i praktiken. Jag har sett patienter som har misslyckats med utflyttningen. Efter ett par månader händer det att en del är tillbaka här igen. Det som händer för dem som under många år bott på ett vårdhem och sedan kommer ut i samhället är att de blir isolerade. Det finns också människor som gärna utnyttjar våra omsorgstagare. Många omsorgstagare år så »snälla« att de inte vågar säga »nej«.

Egentligen borde man inte klaga över omsorgsvården av idag, eftersom det hänt så mycket positivt på vad man måste säga väldigt kort tid. Inom vissa områden har kanske utvecklingen gått väl långt. Jag tänker då på omsorgstagares ekonomiska villkor. De har dels pension, dels habiliteringsersättning. Många omsorgstagare har betydligt mer att röra sig med än vad vi andra har. För en del år sedan fick omsorgstagare så gott som allting gratis, men idag får de i varje fall betala bussresor till stan, klippning och liknande.
Artkel hämtad ur Länet runt, nummer 8/83

Tillbaka

Finjasjöns sänkning 1887 

Ett bland de större torrläggningsföretag, som kom till stånd i Kristianstads län i slutet av1800-talet, var utdikningen av Finjasjön, vars vatten vid olika årstider vållade översvämning på den odlade jorden. Sålunda gick sjöns vatten nästan upp till Finja by.

Tanken på en utdikning av Finjasjön var inte helt ny. Ryttmästaren Chr. Ehrenborg på Hässleholmsgården anmälde 1820 till Hushållningssällskapet att han hade ett omfattande torrläggningsarbete i gång, som även skulle sträcka sig till Ballingslöv och Ottarpssjöarna. I en skrivelse till sällskapet framhåller han att den äng som håller på att utdikas, ligger i nivå med Finjasjöns vatten »varför det fodras pumpinrättningar och väderkvarnar för att uppfodra vattnet«.

Huruvida Ehrenborg lyckades att få sin mark riktigt torrlagd för sin odling är inte känt. Under åren 1847-1854 upprättade en lantmätare P. S. Herbst en plan för sänkning av Finjasjön. Projektet som emellertid stannade på papperet, avsåg att kunna utvinna cirka 1819 tunnland mark.

År 1887 ansåg man tiden vara mogen för att åter ta upp frågan om Finjasjöns utdikning. Vid ett sammanträde på höstsidan bildades ett vattenavledningsföretag som kallades »Finjasjöns sänkning«. Till styrelse utsågs följande personer: Major Chr . Ehrenborg Hässleholm, godsägare Abraham Johnsson Vankiva, Jonas Nilsson, Hörlinge samt lantbrukare Bonde Simonsson, Schönabäck.

Ansökan om företaget ingavs till länsstyrelsen och lantbruksingeniören E. Wilhelm Ewe, Kristianstad upprättade kostnadsförslag som slutade på 368,279 kronor. I arbetsplanen ingick en utdikning av Almaån från Finja till Algustorps kvarn, varvid vattenståndet i sjön skulle sänkas 2,40 meter och på detta sättet skulle man få en utvinning av 816 hektar mark. Dikningsföretaget berörde över 100-talet jordbruksfastigheter enligt följande:

Kärråkra by, Gäddastorp, Tullstorp och Vankiva byar i Vankiva socken, Arkelstorp, Rättelöv, Kjerlinge-berga, Stoby, Läreda och Röinge byar, Hässleholms gård med Sjöröd och Ågerups fideikommiss i Stoby socken, Finja, Öraholma, Gunnarstorp, Mjölkalånga, Hörlinge och Tvärskogs byar, Mölleröds kungsgård och kronopark och Svartingstorp i Finja socken, Måleböke, Stora Skyrup och Tostarps byar i Matteröds socken.
Hofdala fideikommiss med underlydande hemmanen Dalleröd, Löruo, Hofdala, Esbjörnarp, Nösdala, Rågen, Espingehuset och Spragleröd samt Tormestorp by i Brönnestad socken och Gulastorp by i Ignaberga socken.

Dikningsarbetet sattes igång redan den 5 december 1887, då man började vid Rättelövs bro och gick mot Mölleröd, en sträcka på närmare två mil. Ingeniör Ewe fungerade även som arbetsledare. Efter nära fem år var arbetet färdigt och det visade sig då att de uppgjorda kostnadsberäkningarna var upptagna alltför lågt, ty den verkliga kostnaden hade stigit till 650,000 kronor.

För arbetets finansiering upptog man dels ett lån ur den så kallade »odlingsfonden« å 250,000 kronor, vilket lån beviljades av Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 och dels hade man lånat 371,000 kronor av statsmedel samt i övrigt smärre lån och växlar. Det tog en rundlig tid innan man fick betala dessa lån och flera sammanträden höllos med sakägare för att kunna avsluta räkenskaperna. Följden blev att inte alla lantbrukare kunde fullgöra sin betalningsskyldighet, förbittringen var stor, det gick så långt att flera jordbruk fick säljas på exekutiv auktion och såldes ofta till underpriser. Det drabbade åtskilliga Finjabor ganska hårt och föranledde att sakägare avsade sig båtnaden i företaget.

Räkenskaperna blevo avslutade först 1926. Handlingarna i detta omfattande dikningsföretag förvaras hos lantbrukare Gustav Christoffersson i Mjölkalånga. I förbigående må nämnas att ingeniör Ewe 1892 inlämnade en skrivelse till kommunalnämnden i Finja med en förfrågan »huruvida de ansåg vattenledningsföretaget nyttigt eller skadligt för orten«. Ärendet diskuterades vid kommunalstämman den 19 december och man svarade kort och gott på frågan att företaget: »utgjorde skada i stället för nytta«. Den harm som länge uppfyllde sakägarnas sinnen är nu över och de flesta har gått ur tiden. I dag kör man med traktor och skördetröskor över de marker som en gång varit sjöbotten och här blir det goda skördar för de kostnader som på sin tid nedlades av de gamla.
Samlade anteckningar från Gamla studiecirkeln

Tillbaka

Minnen av Ekbacken

Till gamla dansbanan på lördagskvällen
uti hemlandets drömfagra bygd.
Vi vandrar dit över stigar och hällen
in bland granar och hängbjörkars skygd.
Ja, det va dans uti skogen därhemma,
uti sommarnatt underbart ljus.
I minnet hörer jag spelmännens stämma,
och skogens nynnande, drömmande sus.

Låt texten till Åke Grönbergs »Den gamla dansbanan« hjälpa till att föra oss på minnets stig, tillbaka till 1920-talet och till Mölleröd. Vi har hamnat i en tidsepok, några år efter första världskrigets slut, som präglades av optimism, goda konjunkturer och glädje – åtminstone fram till börskraschen i USA 1929.

Hjalmar Branting hann med att vara statsminister i tre perioder under 1920-talet, Sverige gick med i nybildade Nationernas Förbund och Charles Lindberg flög som förste man ensam över Atlanten 1927.

Radiotjänst startade 1925, fler och fler började lyssna på radio och musikinfluenser spreds. Jazzen invaderade från USA och man började dansa foxtrot, charleston och många andra moderna danser.

I Mölleröd hade man, alldeles vid kanten av ån, anlagt en fotbollsplan – Finja GIF:s (bildad 1924) hemmabas. Omgivningarna var idylliska med en vacker skogsbacke befolkad av kraftiga ekar och platsen kallades följdriktigt Ekbacken. Här hade både Finjabor och utocknes sedan länge funnit ett utflyktsmål. Så praktiskt var det nämligen att från Skansabron, genom Holmbergs gård gick en sympatisk väg som mynnade precis vid randen av vår ljuvliga oas. Och via den och per cykel var det hur lätt som helst att, för till exempel hässleholmare, ta sig till Ekbacken.

Många vallfärdade till Ekbacken
Men hit vallfärdade också folk från Tyringe, Öraholma, Vankiva och Hörlinge. Ordet »picknick« var väl knappast uppfunnet ännu men det var just sådan verksamhet och dans och fest som folk kom att ägna sig åt här i backen.

Det var Finja GIF som startade den mera organiserade verksamheten med musik och dans i skogen. Säsongen började i höjd med att björkarna slog ut på våren och sedan höll man på en bit in på hösten.

Efterhand kom det fler aktörer som ville vara med och ordna fest och gamman här intill Mölleröds kungsgård. Fler föreningar ville helt enkelt försöka stärka klubbkassan. Bland andra iklädde sig Hässleholms Schackklubb (!) rollen som arrangör vid ett par tillfällen. Första gången gick man dock »på pumpen« och var tvungna att ta ett banklån på 200 kronor för att täcka den uppkomna förlusten efter evenemanget.

Det tog man dock tillbaka nästa gång man ordnade danstillställning i Ekbacken. Då kunde schackspelarna räkna hem ett överskott på 392 kronor (öresutjämnat) och då hade man ändå betalt såväl gage till musikerna med 170 kronor och nöjesskatt med 40 kronor och 40 öre!

I mitten på 1930-talet engagerade sig IF Kamraterna i Hässleholm i kalaset, mycket tack vare pådrivaren John Sandell, som var duktig orienterare i Finja GIF men som också hade kompisar i Hässleholmsklubben. Sandell blev den sammankopplande länken med IFK och från att det varit lite sporadisk aktivitet i Ekbacken, åtminstone vad dansen beträffar, blev det nu tillställningar varje helg och ofta såväl lördag som söndag.

Och glammet och skratten i högsommarnatten,
bland pojkar och flickor det vänslas och språkas
och älskande par här så kärligen råkas.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r

Norra Skånes förre chefredaktör
Framlidne ordföranden i IFK Hässleholm, Eric Leandersson kom att bli huvudmannen när det gällde festligheter i Ekbacken. Med åren och med mycket arbete blev Ekbacken en förförisk festplats komplett med glödlampor i girlanger i träden, kaffeservering vid utplacerade bord och stolar i backen, tombola- och konfektyrstånd och varmkorvförsäljning. Självaste Axel Wahlqvist, som senare gick vidare i karriären till att bli chefredaktör för Norra Skåne, knegade en tid som korvgubbe här i skogen!

Hans Adamsson var »ytterhalva« i IFK och i tjugoårsåldern när det begav sig. Han sattes att sköta skjutbanan. Det var luftgevärsskytte med pilar det handlade om och det var som oftast trångt framför tavlorna.
– Det var inte alltid det var så lätt att hitta frivilliga som kunde hjälpa till på festplatsen, berättar Hans. Så man blev ju mer eller mindre kommenderad till olika sysslor. Men ändå var kvällarna i Ekbacken det roligaste vi ungdomar hade sommartid på den tiden.

Cykelparkeringen gav bra förtjänst
Cykel var det gängse transportmedlet för danslystna, om man nu inte hade så nära till att man kunde promenera och en avgiftsbelagd cykelparkering ordnades till av Stig Aronsson, som arbetade i tryckeri och som så småningom skulle grunda AM-tryck. En bra kväll gav en bra slant och Aronsson lär någon gång ha sagt att han tjänade mer på cykelparkeringen vid Ekbacken än han gjorde i tryckeriet.

När 1930-talet gick över i ett nytt decennium och krigets åska mullrade över Europa fick festplatsen Ekbacken ett uppswing. Beredskapen kom med många inkallade och åtskilliga av dessa förlades i baracklägret i Mölleröd. Detta var alltså innan P2 flyttade till Hässleholm.

Och vart skulle en testosteronstinn och längtande värnpliktig, inkvarterad i en sunkig träbarack i Mölleröd och med 1 krona om dagen i fickpeng bege sig på en ledig lördag- eller söndagskväll?
Naturligtvis till Ekbacken! Och att det kostade 50 öre att lösa entré hos Axel Hörberg vid ingången och att dansbiljetter såldes för 10 öre styck tyckte säkert de flesta var väl investerade slantar.

Hakon Svärds och andra storheter
För musiken stod storheter som Hakon Swärds orkester, Lasses Swingband, Bergs kapell och Moijes orkester och på den lilla extrascenen kunde man till och med både se och höra många av den tidens stora artister. Brita Borg var till exempel här liksom Povel Ramel.

I skriften »Från Norden till Hörlinge« finns en skildring av den ljuva förväntan, hjärtklappningen och småpirret i kroppen som vederfors publiken i väntan på att dansen skulle ta sin början

»Medan musikerna på estraden stämmer instrumenten strömmar högtidsklädda ungdomar till under lågmält samtal om den vackra kvällen med dess goda förutsättningar för dans och muntration. Några slår sig ner vid borden i backen med utsikt över dansbanan. Fru Maria Sjöholm har redan kaffet färdigt för servering. Det talar luftens arom kring kaffestugan om. Andra vilar sig mot dansbaneräcket och iakttar förstrött nytillkommande. Tankarna vandrar över till musikerna som trängts på den lilla estraden och tillvunnit sig vår stora beundran med sina taktfasta ljudkaskader såväl som smekande valsmelodier. En del av spelmännen kände man igen från paraderna med T4:s musikkår eller fotbollslagen, som till exempel Sture Knutsson med trumpeten och Gösta »Coco« Lundberg vid trummorna. I Moijes orkester fanns namn från trakten som Helmer Jonsson och Helge Ljungdal, Tyringe och Sixten Lindhe, Finja samt Axel Holmgren, Gäddastorp. I Bergs kapell dominerade dragspelet. Visst var festplatsen enkel, med tillgång till det redan nämnda plus bod för lotteristånd eller turtips, som var populärt vid denna tid. Så var där anordning för luftgevärsskytte med pil, som var uppskattat då. 
De elektriska lampslingorna i lövverket gav en trolsk och intim stämning i skymningen.«

Långkjolarna svängde och blusliven trängde
och huvudschaletten den gled ned på nacken
och pojkarna tjoa och stampa med klacken.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Dagen efter – det kommer ju alltid en »dagen efter« skulle festplatsen städas och till det fanns det i IFK en avdelad grupp yngre spelare. En av dem som var med var »vänsterhalvan« Lennart Nilsson. (Lennarts karriär i IFK Hässleholm sträckte sig mellan 1942 och 1950 och han hann göra ett mål – en frispark i en match »någonstans i Kristianstadstrakten«.)

Lennart och hans kompisar i städpatrullen närde alltid en förhoppning om att kunna hitta ett eller annat borttappat mynt eller något annat trevligt bland allt skräpet.

– Men jag kan inte minnas att vi någonsin hittade nå´t som kunde berika oss. Folk hade det inte så fett på den tiden och man höll noga reda på örena!

Storhetstiden för Ekbacken sammanföll, förklarligt nog, med krigsåren och militärerna som var förlagda i Mölleröd. IFK-folket var heller inte sena att ta vara på detta och 1942 – 1943 byggdes festplatsen ut med bland annat dubbelt så stort dansgolv.

Gustav Chronqvist, som växte upp på Lilla Boketorp, alldeles i närheten minns väl hur han i sin barndom, på lördagskvällarna, kunde höra musiken från Ekbacken. Klart att det lockade och drog och klart att Gustav inte kunde motstå det!

– Jag dansade inte på den tiden, berättar Gustav. Och förresten hade man säkert inte haft en chans ändå. Hela backen var ju packad med militärer så det var ont om lediga damer!

Säger man »utedans, sommarkväll och skogsbacke« brukar det ju följas av »fylla, gruff och slagsmål«. Särskilt mycket sådant kan dock inte Gustav Chronqvist minnas från Ekbacken.

– Det var visserligen en kille från Vankiva var han som brukade försöka bråka när han hade hällt i sig för mycket av »det goda«. Men honom och alla andra som mopsade sig tog ordningsvakterna hand om. Ordningsvakterna Ernst Holmberg, Bertil Hörberg och Karl Svensson var stora och starka och de lyfte behändigt ut alla som inte skötte sig!

Ingeting varar dock för evigt och det gällde även för Ekbacken. Efterkrigsåren kom med större krav på moderniteter, lättillgänglighet och parkettgolv och festplatsen i Mölleröd hade, hur sorgligt det än kunde te sig, passerat »bäst-före-datum.«.

Kring 1950 var det slutdansat
Cirka 1950 var det slutdansat. Sin sista tid fick den gamla dansbanan tjänstgöra som upplagsplats för hö och halm som arrendatorn av Mölleröds kungsgård, Jörgen Tage-Hansen, behövde förvara under tak. Sedan revs alltsammans.

Dagens »dansbanebacke« i Mölleröd är väsensskild från tid som varit. Platsen är översållad med skyttevärn och löpgravar – allt en produkt av militära övningar regisserade av Skånska Dragonregementet.
Som ju också har gått ur tiden.

Men om man sätter örat mot himlen, tar ett stadigt tag i en av ekarna … ja då kan den som verkligen vill och anstränger sig, fortfarande höra svaga toner från förr:

Ej mer hörs hörs kring trakten den hurtiga takten
av gammeldansen, musiken och sången
men minnet än lever från tid som är gången.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Arne Forsell

Tack till Ronny Nilsson (föreningen gamla IFK-are), Axel Wahlqvist, Nils Larsson, John Holmberg, Rickard Holmberg, Gustav Chronqvist, Hans Adamsson, Lennart Nilsson, Lars Hörberg och IFK Hässleholm arkiv för hjälp med minnen av Ekbacken.

I dagens, 19/1-2018 läser vi.

Tillbaka

Tillbaka

Tillbaka

om Backagårdens handelsträdgård

En och annan skulle säkert säga: »Den har alltid funnits där« eller »Han har alltid funnits där«. Så kopplat till Handel i nutida Finjas historia är Backagårdens Handelsträdgård och Börje Johansson.
Och ändå var det på håret att det aldrig blivit så!

Eisenhower lämnade till Kennedy
Om vi backar tillbaka till året 1961 så var det året då Dwight D Eisenhower lämnade över presidentposten i USA till John F Kennedy. Det var också året när The Beatles för första gången framträdde på Cavern Club i Liverpool och det var året när Jurij Gagarin blev förste astronaut i rymden.

Men det var också då som Börje Johansson var 19 år och hade börjat fundera på vad han ville göra av sitt liv. Och det han var mest intresserad av var att skaffa sig en framtid i Australien. Som snickare!

Så var det nämligen på den tiden att kontinenten Australien skrek efter arbetskraft, särskilt inom praktiska hantverksnäringar och man gick så långt att man betalade resan »down under« för äventyrslystna och jämnade vägen för jobbansökningar, bara man förband sig att stanna ett visst antal år i landet.

Mamma Margit och pappa Birger Johansson som i många år varit grönsakshandlare och hade stora odlingar runt om i trakten, gillade dock inte sonens planer.

Arbetshem med lantbruk
Då hände sig att landstinget, som drev arbetshem med lantbruk på Backagården sökte en kunnig och driftig person som kunde ta över och arrendera de grönsaksodlingar som också fanns inom hemmets område. Intendenten Syrén »pratade ihop sig« med Margit och Birger och tillsammans fick de Börje att överge planerna på Australienäventyret och kliva ner i föräldrarnas grönsakshandlarfotspår.

Vana hade han, förvisso! Han var inte mer än fyra år när han började hjälpa sin far med att »torga« i Hässleholm.

Det var så det hände sig att Börje Johansson blev »Grönsakshandlare Börje Johansson på Backagårdens Handelsträdgård«, med tio tunnland jord därtill.

Funnits sedan 1937
Själva trädgården med odlingarna hade funnits sedan 1937 och med det torde den vara en av landets allra äldsta handelsträdgårdar som fortfarande ligger oförändrad på samma plats. Man sålde blommor och grönsaker till olika myndigheter och institutioner men även till privatkunder.

I arrendekontraktet med Backagården ingick att Börje skulle ha hos sig några av patienterna på arbetshemmet, som sina medhjälpare i rörelsen. Den som drar likheter med dagens Samhall, har inte helt fel. Och det var en välkommen hjälp för även om Börje hade bra koll på hur man odlade och handlade med grönsaker så blev det mycket jobb – riktigt mycket jobb!

Men efter har det, enligt Börje själv, »inte hänt någonting«. Allting ser likadant ut i dag som det gjorde då. Och arbetet är detsamma. Fast det är naturligtvis inte helt sant!

Backagårdens arbetshem lades så småningom ner och medhjälparna i odlingarna försvann. Börje blev ensam i sina drivhus och i sin affär. Samtidigt som han stod på torget både i Hässleholm och i Osby.

Börje berättar själv:
– Upp klockan 3 – 4 tisdag, fredag och lördag, när det var torgdag. Lasta bilen, montera upp torgståndet, ställa fram varorna, stå bakom disken i ur och skur, kyla och värme och så riva ner alltsammans igen, lasta och åka hem.

– Sånt krävde sin man. Och att bli sjuk – ja det fanns ju bara inte och hur sjuk man ändå varit så har man ändå fått ställa sig på torget.

Och ändå …
– Att få vara i den här miljön, att få odla och att träffa så mycket folk som jag gjort under årens lopp. Det är det som har hållit mig igång, säger Börje.
– Det och att få rå sig själv, ingen som sagt åt en vad man skulle göra eller inte göra. Total frihet!

Fram till 2007 drev Börje Johansson sin torghandel parallellt med jobbet i handelsträdgården. Men då valde han att sälja hela rörelsen. Då hade han, förutom att han skött driften »hemma« i drivhusen och i affären dessutom varit »torghandlare« i nästan femtio år.

Fast det tog inte lång tid innan han »var igång igen« – i lite mindre skala.

»En gång grönsakshandlare – alltid grönsakshandlare«, resonerade Börje Johansson där han stod i Gallerian i Hässleholm och sålde blommor. »Gillar ju att träffa folk«, var ett annat av hans argument för att »inte kunna hålla fingrarna borta«.

Det gick tre år. Sedan bar det sig inte bättre än att den som köpt Backagårdens Handelsträdgård gick i konkurs. Börje fick erbjudandet att köpa tillbaka »sitt« företag igen och plötsligt var »Börje på Backagården« tillbaka igen.

Något »torgande« har det inte blivit sedan dess. Annars har det varit »business as usual« sedan han tog över igen. Och kunderna kommer. I hundratal varje dag.

– Skulle tro att jag har flest antal kunder varje dag, av alla företag i Finja, säger Börje Johansson.

Så det där med att »här har inte hänt någonting« stämmer väl knappast. Där har han fel, Börje Johansson!

– Som blev ägare till Backagårdens Handelsträdgård för över femtio år sedan och efter att först tänkt emigrera till Australien. Och som sedan sålde sitt företag – och köpte tillbaka det igen!
Och på vägen gjorde det till en viktig del i det som i dag är Finja.
Arne Forsell

Tack till Börje Johansson för minnen och bilder

Tillbaka

Mycket trevligt att någon lagt ner tid på att sammanställe detta.

Angående Inge Almgren så har jag lite historia att berätta om honom och tiden runt 67-68 så heter grabben på en av bilderna Ero och kom egentligen från Backagården men jobbade, avlönades och bodde hos Inge under längre perioder.

Inge var en vänlig själ och bjöd in dem som kom och hälsade på honom. bland annat var vi några ungdomar som hjälpte honom under skolloven med lantbruket, högg och körde in hö, plöjde med hans Gråsugga.

Han upplät ett rum som vi fixade till där vi kunde umgås. Jag ska inte namnge någon men vi var 6-7 stycken som under något år regelbundet tillbringade vår fritid där.

Inge var sträng, öl, alkohol och rökning var förbjudet.

Några år innan Inge dog kom det ett brev till mig där han berättade att han hade vunnit lite pengar och ville dela med sig till de som ​varit där och ​hjälpt honom. Naturligtvis blev man väldigt exalterad och förväntade sig ett stort belopp. Efter en tid så kom det ytterligare ett brev med 150kronor!

Vid några tillfällen innan Inge dog så var jag och hälsade på honom i Tvärskogs skola där jag tror han bodde under sin sista år. Det var några härliga år när man var i skarven mellan pojke och man.
Jörgen Krantz

Tillbaka till Inge Almgren
eller
Till Personliga berättelser

Ett foto kom från Uno Forsare
Som 17-åring, 1952, flyttade jag från Röinge till Solhaga i Finja. Där bodde jag kvar till 1956/57, bland mycket annat som radioamatör med anropssignalen SM7BUA.

Fotot har jag lånat av Bodil Fredfelt, prost emerita, vars familj ägde Solhaga under ett antal år. Bodil finns i telefonkatalogen, hon blir säkert bara glad om du hör av dig och har mer att berätta om livet på Solhaga.

Frisör på Solhaga
En tid, det bör ha varit cirka 1956, var det en dag i veckan frisersalong
en trappa upp i Solhaga. Frisören, en man från Vanneberga, hade
tidigare varit straffad för fosterfördrivning.
Uno Forsare

Någon mer som har minnen av huset eller de som bott i det. Tveka inte att höra av er på epost info@finjasocken.se

Tillbaka