Den startades 1964 av mig Lennart Aschenbrenner, Erwin Andersson, Bert-Johnny Nilsson och Per Olof Nord. Erwin Andersson bodde på somrarna med familjen i sin svärfars hus i Finja.
Jag fick kontakt med honom genom hans lillebror som jag gjorde min militärtjänst tillsammans med på F5.
De andra hade Erwin träffat på Grafikskolan Forum i Malmö. Själv kom jag från Konsthögskolan i Stockholm.
Norra Skåne skrev mycket
Tidningen Norra Skåne skrev mycket om oss de första åren så i deras arkiv bör det finnas material.
Personen som står och målar är jag, på gruppfotot står från vänster, Bert-Johnny Nilsson, Erwin Andersson, jag och Gunnar Hansson, keramiker från Lomma som kom med senare.
En och annan skulle säkert säga: »Den har alltid funnits där« eller »Han har alltid funnits där«. Så kopplat till Handel i nutida Finjas historia är Backagårdens Handelsträdgård och Börje Johansson.
Och ändå var det på håret att det aldrig blivit så!
Eisenhower lämnade till Kennedy
Om vi backar tillbaka till året 1961 så var det året då Dwight D Eisenhower lämnade över presidentposten i USA till John F Kennedy. Det var också året när The Beatles för första gången framträdde på Cavern Club i Liverpool och det var året när Jurij Gagarin blev förste astronaut i rymden.
Men det var också då som Börje Johansson var 19 år och hade börjat fundera på vad han ville göra av sitt liv. Och det han var mest intresserad av var att skaffa sig en framtid i Australien. Som snickare!
Börje Johanssons far, Birger Johansson, välkänd torg- och grönsakshandlare
Så var det nämligen på den tiden att kontinenten Australien skrek efter arbetskraft, särskilt inom praktiska hantverksnäringar och man gick så långt att man betalade resan »down under« för äventyrslystna och jämnade vägen för jobbansökningar, bara man förband sig att stanna ett visst antal år i landet.
Mamma Margit och pappa Birger Johansson som i många år varit grönsakshandlare och hade stora odlingar runt om i trakten, gillade dock inte sonens planer.
Arbetshem med lantbruk
Då hände sig att landstinget, som drev arbetshem med lantbruk på Backagården sökte en kunnig och driftig person som kunde ta över och arrendera de grönsaksodlingar som också fanns inom hemmets område. Intendenten Syrén »pratade ihop sig« med Margit och Birger och tillsammans fick de Börje att överge planerna på Australienäventyret och kliva ner i föräldrarnas grönsakshandlarfotspår.
Vana hade han, förvisso! Han var inte mer än fyra år när han började hjälpa sin far med att »torga« i Hässleholm.
Flygfoto över Backagårdens handelsträdgård. Ingenting har ändrats här under årens lopp
Det var så det hände sig att Börje Johansson blev »Grönsakshandlare Börje Johansson på Backagårdens Handelsträdgård«, med tio tunnland jord därtill.
Funnits sedan 1937
Själva trädgården med odlingarna hade funnits sedan 1937 och med det torde den vara en av landets allra äldsta handelsträdgårdar som fortfarande ligger oförändrad på samma plats. Man sålde blommor och grönsaker till olika myndigheter och institutioner men även till privatkunder.
I arrendekontraktet med Backagården ingick att Börje skulle ha hos sig några av patienterna på arbetshemmet, som sina medhjälpare i rörelsen. Den som drar likheter med dagens Samhall, har inte helt fel. Och det var en välkommen hjälp för även om Börje hade bra koll på hur man odlade och handlade med grönsaker så blev det mycket jobb – riktigt mycket jobb!
Enock Olsson, en av patienterna på Backagården, som hjälpte Börje i trädgården till en början
Men efter har det, enligt Börje själv, »inte hänt någonting«. Allting ser likadant ut i dag som det gjorde då. Och arbetet är detsamma. Fast det är naturligtvis inte helt sant!
Backagårdens arbetshem lades så småningom ner och medhjälparna i odlingarna försvann. Börje blev ensam i sina drivhus och i sin affär. Samtidigt som han stod på torget både i Hässleholm och i Osby.
Börje berättar själv:
– Upp klockan 3 – 4 tisdag, fredag och lördag, när det var torgdag. Lasta bilen, montera upp torgståndet, ställa fram varorna, stå bakom disken i ur och skur, kyla och värme och så riva ner alltsammans igen, lasta och åka hem.
Börje Johansson i yngre dagar, på torget i Hässleholm, med egen lastbil
– Sånt krävde sin man. Och att bli sjuk – ja det fanns ju bara inte och hur sjuk man ändå varit så har man ändå fått ställa sig på torget.
Och ändå …
– Att få vara i den här miljön, att få odla och att träffa så mycket folk som jag gjort under årens lopp. Det är det som har hållit mig igång, säger Börje.
– Det och att få rå sig själv, ingen som sagt åt en vad man skulle göra eller inte göra. Total frihet!
Fram till 2007 drev Börje Johansson sin torghandel parallellt med jobbet i handelsträdgården. Men då valde han att sälja hela rörelsen. Då hade han, förutom att han skött driften »hemma« i drivhusen och i affären dessutom varit »torghandlare« i nästan femtio år.
Fast det tog inte lång tid innan han »var igång igen« – i lite mindre skala.
Tack från Osby kommun efter att Börje ”torgat” i Osby i femtio år
»En gång grönsakshandlare – alltid grönsakshandlare«, resonerade Börje Johansson där han stod i Gallerian i Hässleholm och sålde blommor. »Gillar ju att träffa folk«, var ett annat av hans argument för att »inte kunna hålla fingrarna borta«.
Det gick tre år. Sedan bar det sig inte bättre än att den som köpt Backagårdens Handelsträdgård gick i konkurs. Börje fick erbjudandet att köpa tillbaka »sitt« företag igen och plötsligt var »Börje på Backagården« tillbaka igen.
Något »torgande« har det inte blivit sedan dess. Annars har det varit »business as usual« sedan han tog över igen. Och kunderna kommer. I hundratal varje dag.
– Skulle tro att jag har flest antal kunder varje dag, av alla företag i Finja, säger Börje Johansson.
Så det där med att »här har inte hänt någonting« stämmer väl knappast. Där har han fel, Börje Johansson!
– Som blev ägare till Backagårdens Handelsträdgård för över femtio år sedan och efter att först tänkt emigrera till Australien. Och som sedan sålde sitt företag – och köpte tillbaka det igen!
Och på vägen gjorde det till en viktig del i det som i dag är Finja. Arne Forsell
Från vänster bakre raden: Eva Persson, Lärarinnan glömt namnet, Christina Söderling, Berne Larsson Krister Sköld, Kerstin Johansson, Arne Turesson, ? , Ylva Olsson, Christina Persson, Jörgen Krantz, Gun-Inger Andersson. Främre raden: Kalle Jönsson, Karl-Otto ?, Bo-Lennart Olsson, Ronny Mattson
Skolfoto klass 5-6 1965-1966?
Stående bakre raden: Arne Turesson, Lars Nordström , Rolf Lindqvist, Berndt Håkansson, Mats Nilsson , Rolf Andersson, Henry Jensen, Roland Esbjörnsson , Lars Andersson, ? Mattsson, Eva Ljunggren, Viveca Ottosson, Eivor Johansson , ? , Kerstin Johansson Lärare Ove Håkansson. Sittande i mitten: Anita Adersjö, Christina Söderling, Ylva Olsson, Christel Carlsson, Christina Persson, Gun-Inger Andersson, Eva Persson. Främre raden: Jörgen Svensson, Bert Thell, Karl-Otto Johansson, Sven Almer , Jörgen Krantz, Berne Larsson, Alf Nilsson Per Lindberg, Christer Sköld , Ronny Mattsson Som sagt vissa namn har jag glömt men komplettera gärna. Jörgen Krantz
Känner du igen någon så skriv gärna här i Kommentar.
Han var mannen som arbetade med linjebygge hos Televerket i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Men han hade också ett brinnande intresse för idrott, var en habil löpare i sin ungdom och upptäckte senare i livet cykelsportens tjusning och blev en av vårt lands ivrigaste motionscyklister. Gnistan tändes i början på tjugotalet, fick mer glöd under 1930-talets cykelsemestrar runt om i landet och flammade ända upp i åttioårsåldern då han fortfarande, iklädd cykeldress och – hjälm grenslade någon av sina 16 cyklar och gav sig ut på långturer ensam eller tillsammans med andra.
Men han hann också med att driva lantbruk, sitta med i kommunfullmäktige (s) och verka i ett otal nämnder, vara pådrivare och stöttepelare i Finjas föreningsliv, han var med och startade Finja idrottsförening, syssla med journalistik i det att han var »ortsmeddelare« åt Norra Skåne. Som sådan hade han koll på allt som hände i byn, refererade, fotograferade och levererade till redaktionen i Hässleholm. »Alla« hade ju Norra Skåne och »allt« skulle rapporteras!
Och som om det inte skulle räcka till så drev Nisse och hustru Karin också bensinmacken i Finja, Shell, från mitten av 1940-talet och ända in på 80-talet. Och det var nog detta sistnämnda som gav honom nästintill ikonstatus i dåtidens Finja.
Han hette Nils Larsson. Men de flesta kände honom som – och kallade honom »Macka-Nisse«. Historien om hur Nils Larsson blev »Macka-Nisse« börjar i mitten på 1940-talet då Nisse som var född 1904, med sin televerkslön som garanti köptes huset, just i infarten till Finja. Det ägdes då av en person som gick under aliaset »Amerikanaren« och med fastigheten följde en bensinpump och ett kontrakt omfattande bensinförsäljning som agent för Shell.
»Rickepump«
På den tiden handlade det om en handdriven »rickepump« där man först pumpade upp önskad mängd bränsle i en glasbehållare med markeringar: 5 liter, 10 liter, 25 liter innan man öppnade munstycket och lät bensinen rinna ner i tanken. Men det handlade också om att kolla ringtrycket, oljenivån, kanske torka vindrutan och prata lite om vädret. På den tiden hade man tid med sånt och det bidrog till att kunden körde glad och nöjd från pumpen – och förhoppningsvis kom tillbaka igen!
Huruvida »Macka-Nisse« ställe var först med den servicen är inte lätt att säga. Men det fanns en knapp och det gick att trycka på den och påkalla service vilken tid på dygnet som helst. I det sammanhanget skall man dock vara ärlig och nämna att det ofta var Karin som skötte »tappen« på dessa okristliga tider.
Dygnet-runt-öppet alltså …
Men Nisse skulle ju bevars upp klockan 05.00 mest varje morgon. Han hade ju sitt televerksjobb och sina kommunfullmäktigeuppgifter och sin journalistverksamhet att tänka på – också.
Så Karin drog ett tungt lass.
Två barn – tvillingar – blev det också i »Macka-Nisses« familj. Maj-Kristin och Nils kom att växa upp med macken och fick också så småningom rycka in och hjälpa till – och samla på sig lite drickspengar från nöjda kunder.
Att jobba på Televerket på den tiden var inte alltid lätt och inte heller riskfritt. I linjebyggarjobbet spände Nisse ofta på sig klätterskorna och tog sig 15 meter upp i stolparna, till där ledningarna skulle monteras.
Fick ström i kroppen
Vid ett tillfälle höll det gå galet på allvar. En ledning, som skulle varit strömlös visade sig inte vara det och när Nisse tog i den vräktes han handlöst baklänges och blev hängande upp och ner eftersom klätterskorna fortfarande höll honom fast. Han bröt båda vristerna men det var på håret att det kunde gått ännu värre. Nisse kunde lika gärna »blivit där« men han räddades ner till marken i sista stund.
Han låg månader på sjukhus.
Inget körkort
Man tog väl för givet att han skulle ha körkort men ”Macka-Nisse” hade inga planer åt det hållet – trots att han var bensinstationsägare i fyrtio år. Han tog aldrig körkort och han köpte aldrig någon bil själv.
Han litade till sin cykel!
Och han cyklade från Finja till sina arbetsplatser, vare sig de låg i Sösdala, Vittsjö eller Osby. Tur och retur cyklade han – och när kvällen kom cyklade han vidare till mötena i kommunfullmäktige, som på den tiden fanns i Tyringe.
Klart att han skaffade sig en bra kondition på det sättet!
Innan ordet »cykelsemester« var uppfunnet
Och när det drog mot semester cyklade han även då. Han och Karin kunde aldrig vara lediga samtidigt. Macken skulle ju skötas! Och frågan är väl om ordet »cykelsemester« ens var uppfunnet när Nisse hojade runt i Sverige under sina lediga veckor första gången. När han från sadeln insöp naturen och dofterna, tittade runt och ökade på sitt vetande med det ena och det andra. Väl hemma igen avlöste han Karin »vid pumpen« så hon också fick resa iväg en tid.
Herr och fru Larsson reste för det mesta bort var för sig på den tiden.
Han var högröd socialdemokrat i yngre dagar, Nils Larsson. Så högröd var han att han så när hade hamnat som frivillig i internationella brigaden i Spanska inbördeskriget! Det gick så långt att han hade stämt träff med en värvaragent – som dock aldrig dök upp. Och Nisse förblev hemma.
Och sanningen att säga blev han kanske lite mer »ljusröd« allteftersom åren gick.
»Macka-Nisses« Shell-anläggning utökades och moderniserades. Två pumpar, en för »vanlig bensin« och en för »premium« kom till under andra häften av 1950-talet, oljeskåp och – minsann – belysning över det hela, blev det.
Nisse och hans Shellmack var ett begrepp i Finja och det var dit man körde sin bil när det var dags för påfyllning. Lite mer komplicerat blev det med mopeder och tvåtakts-saabar som fordrade oljeblandad bensin. Då kom blandningskannan fram. Fem liter bensin, uppmätt kvantum olja och några kraftiga tag med handtaget som blandade samman det hela. Och sen var det bara att gasa och lämna macken i en dimma av blå rök.
Aldrig rånade
Det må låta som en saga i dagens läge. Men det är faktiskt sant: under alla år »Macka-Nisse« och hans Karin drev Shell-macken i Finja, dag som natt, hade de inte ett enda inbrott eller ett enda överfall!
Så, åtminstone ur den synpunkten, var det bättre förr!
»Macka-Nisse« började jobba på macken
Vid sextio års ålder – 1964 – pensionerade sig Nils Larsson från Televerket. Samtidigt började Karin – som var femton år yngre än honom – att arbeta inom vården. Rollerna vid Nisses Shellmack i Finja blev ombytta och nu fick »Macka-Nisse« än mer rättvisa åt sitt alias.
Fram till i början på 1980-talet fortsatte Nils Larsson att driva sin bensinmack. Sedan blev det så att tiden gled iväg både för den formen av bensinförsäljning, som »småmackarna« representerade men även från »Macka-Nisse« själv. De gula pumparna och oljeskåpen monterades bort och skylten med Shells logotyp försvann för alltid från infarten till Finja.
Åkte Transsibiriska järnvägen
»Befrielsen« firade Nils och Karin med en riktig långresa – längs Transsibiriska järnvägen! Ända upp i hög ålder höll han igång med cyklingen, »Macka-Nisse«. Och det körkort och den bil som så småningom hamnade i familjen stod Karin Larsson för! »Macka-Nisse« lämnade det jordiska 1993. Åtta år senare följde Karin hans väg. De ligger båda begravda på »gamla« kyrkogården i Finja. Arne Forsell Tack till Nils Larsson junior för hjälp med minnen och bilder
Börje Johanssons minnen som, grönsakshandlare på torget i Hässleholm.
Han var fyra år då han första gången stod på torget i Hässleholm och sålde grönsaker, tillsammans med sin far Birger Johansson. Birger som säkert många äldre hässleholmare har köpt grönsaker av, började med att plocka kantareller och sälja på torget.
I över 40 år har Börje funnits på torgen i Hässleholm och Osby med sina färska grönsaker och att inte förglömma – alla blommor.
Levande höns
Just där han står i dag, stod på den tiden fiskhandlaren, som dessutom sålde levande höns. Charkuteristen sålde sina varor från en trävagn med tak, förspänd med häst. Där Nisses nu ligger fanns häststall och under fanns lager för torghandlarna. Vid Bengtssons järnhandel, nuvarande modehuset Larette, fanns familjens första grönsaksaffär, som sedermera flyttade till Stadshotellets hus och intill musikaffären. Men det första riktiga trevliga minnet är alla bananer; vindruvor och apelsiner som kom efter kriget.
Sensation
– Vindruvor var en sensation och de var mycket dyra. Deras kilopris var lika mycket som i dag, och då har pengarna blivit mycket mindre värda, konstaterar Börje. Leif B Frid
Detta är en artikel jag skrev för ArtKultur 1998, så den är nästan 20 år gammal. Men den kanske kan få igång både Börje och andra att minnas en handelsträdgård som väl nästan alla Finjabor har en relation till, även jag som bara bott i Finja i 20 år.
Har du några minne av Börje, som grönsakshandlare? Skriv och berätta.
Han var mannen som arbetade med linjebygge hos Televerket i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Men han hade också ett brinnande intresse för idrott, var en habil löpare i sin ungdom och upptäckte senare i livet cykelsportens tjusning och blev en av vårt lands ivrigaste motionscyklister. Gnistan tändes i början på tjugotalet, fick mer glöd under 1930-talets cykelsemestrar runt om i landet och flammade ända upp i åttioårsåldern då han fortfarande, iklädd cykeldress och – hjälm grenslade någon av sina 16 cyklar och gav sig ut på långturer ensam eller tillsammans med andra.
Och som om det inte skulle räcka till så drev Nisse och hustru Karin också bensinmacken i Finja, Shell, från mitten av 1940-talet och ända in på 80-talet. Och det var nog detta sistnämnda som gav honom nästintill ikonstatus i dåtidens Finja.
Men Nisse skulle ju bevars upp klockan 05.00 mest varje morgon. Han hade ju sitt televerksjobb och sina kommunfullmäktigeuppgifter och sin journalistverksamhet att tänka på – också.
»Macka-Nisses« Shell-anläggning utökades och moderniserades. Två pumpar, en för »vanlig bensin« och en för »premium« kom till under andra häften av 1950-talet, oljeskåp och – minsann – belysning över det hela, blev det.
