Författare: Finja

Järnvägen kommer till Finja och hur tattaränkan blev involverad

Malmö hade fått en järnvägsförbindelse med Stockholm och nu agerades hårt i Helsingborg för att också få denna fördel. En ledamot i statsutskottet Petter Olsson, Helsingborg var den främste förespråkaren för en järnväg mellan Göinge och Öresund. Efter flera försök att förmå staten att bygga järnvägen sammankallades markägare i Finja socken till Tyringe gästgivaregård den 30 mars 1872 där »Olssons cirkulär« föredrogs.

»Kommitterade behöva icke att för Edert upplysta omdöme påpeka de fördelar som denna järnväg, i den händelse den kan åstadkommas, vill i mer än ett avseende tillskynda Eder ort«.
Senare i cirkuläret framhålles att man funnit stenkol i Bjuv och Billesholm och att Landskrona försöker tillkämpa sig herraväldet vid Öresund, detta är till bekymmer för Helsingborg. Här måste handlas.

Redan 1869 hade ett möte sammankallats till den 6 juli dit hade kommit förhoppningsfulla män som trodde på en snabb lösning av järnvägsfrågan. En skrivelse till den under året tillsatta Kungliga Järnvägskommittén talade för att en järnbana mellan Helsingborg och Hässleholm är så viktig. Tänk bara på den skånska kolen och att man med en sådan järnväg får den snabbaste förbindelsen med Stockholm och utlandet. Herrarna reser väl till Danmark?

Det är också till fördel för försvaret då den går nära exercisplatsen i Ljungbyhed. Svaret från järnvägskommittén var nedslående: Vi har 13 järnbanor som är viktigare, vill ni bygga järnväg får ni själva skaffa pengar. Men skräp den som ger sig, banan skall byggas. Budkaveln går teckna aktier á 100 kronor. Stenkolsbolagen tecknade 4500, Helsingborg – Billebergabanan 1000, Helsingborgs stad 3000, och ute i bygden tecknades aktier.

1869-mötet i Helsingborg och den negativa kontakten med Kungliga Järnvägsstyrelsen var upptakten till markägareträffen i Tyringe. Den 8 september 1872 var det kommunalstämma i Finja och huvudfrågan gällde: Mark gratis mot aktier i järnvägsbolaget. Meningen är delad och 541 röstade för och 121 emot. Per Stjärnqvist reserverar sig och överklagar beslutet hos länsstyrelsen men vad hjälper det järnvägen skall byggas. 1.485.200 riksdaler inkom aktievägen och 1,600,000 riksdaler har lånats.

Vid arbetets igångsättning den 14 februari 1873 och till utstakningens slut den 9 april i Hässleholm är omkring 500 rallare anställda och detta antal ökar snabbt till 685. Järnvägsbygget fortlöper bra till Tyringe där man möter motstånd. Nej tack ingen järnbana här, säger någon och man måste ta till expropriation för att få plats för en bangård.

Mitt i det hela kommer tattaränkan Kajsa Brant in i bilden som en räddande ängel, Finjaborna glömmer en del av sin protestiver inför utsikten att bli kvitt tattarna i Piltahuset.

Medan järnvägsbygget går vidare samlas man till kommunalstämma och nu skall det sägas ja eller nej, men det gäller Kajsa Brant och frågan lyder: »Huruvida änkan Kajsa Brant genom sina tillgöranden kan anses för den allmänna säkerheten i orten hinderlig«.

Vem är nu denna tattarkvinna som föranleder folk att bänka sig på en stämma. Jo, Kajsa Lena Johansson från Ignaberga är änka efter den från småländska Göteryd inflyttade nattmannen* och häradsvalackaren Anders Brant, tattare, och liksom Kajsa och dottern Skånska Ingrid åtskilligt långfingrad. Dottern säges ha stulit från självaste kronofogden i Hässleholm i samband med ett förhör, och bjuds 50 riksdaler om hon förlägger sina stölder till en annan kommun. Kajsa har lagt beslag på hästar och har tillika fem barn utom äktenskap. Det sägs att Kajsa suttit på spinnhuset och är för den allmänna säkerheten hinderlig, dessutom hyser hon andra karlar och fruntimmer som är lika kvalificerade som hon. Finjaborna beseglar hennes öde, omedelbar avflyttning till Vankiva som istället får bekymren, men det är en annan historia.

Allt nog rallarna knogar på och Finjaborna är på bättre humör. Den 11 mars 1875** står läraren Nils Jakobsson på Tyringe station och saluterar invigningståget som förste stins.
Utdrag från »Prins August till Skåningen« av Allan-Sigward Lundin. Utgiven på Norra Skånes Förlag 1956

*/ Nattmannens (rackarens ) uppgift var att hjälpa bödeln att ta hand om den avrättades kropp. Han grävde också ner självdöda djur. Hästkött åts inte vid den här tiden utan de skulle slaktas och flås. Köttet grävdes ner. Sotning, tömning av latriner och begravning av självmördare kunde också ingå i nattmannens arbete.
**) Den 17 mars 1875 öppnades Finja station

Hämnden är ljuv.
Trettio senare står en man med en tia i näven på Finja station och vill köpa en biljett till Perstorp. Jämna pengar ska det vara, säger stinsen. Behåll pengarna som säkerhet tills jag kommer tillbaka. Nix, jämna pengar annars ingen biljett, nästa. Arrendatorn på Mölleröd som också ska ha en biljett hjälper den olycklige och tåget kan avgå och mannen kommer med.

Några dagar senare står samme man framför biljettluckan, han har svårt att hålla masken för i fickan har han bara kopparslantar. Han får biljetten och gräver i fickan och lägger upp ett par nävar kopparslantar med ett förbindligt, varsågod jämna pengar. Stinsen tittar argt och ryter, hit med biljetten, här åker man inte på skrot. Han läser en lång ramsa men får inte tillbaka biljetten. Mannen går belåten därifrån och säger, sådant läder skall sådan smörja ha. Det var den förre kronojägaren Johan Nilsson, Tyringe som berättade hur han gav den morgonsure stinsen svar på tal en morgon år 1905.

Tillbaka

Från forntid till slaget vid Mjölkalånga i Finjas historia

Vi börjar när hela Norden var täckt med is för omkring 15000 år sedan, detta istäcke kanske var omkring 100 meter högt. Denna ismassa rörde sig långsamt i sydlig riktning beroende på den enorma tyngden och höjdförhållanden. Stora stenblock har förflyttats av isen och lämnat repor i berggrunden, jord och lera har också dragits med detta till nytta för den skånska jorden. En förändring av klimatet hade börjat, det blev varmare år för år och isen började smälta.

Ett par tusen år senare var danska öarna och Skåne fritt från is och efter cirka 4000 år var halva Skandinavien fritt från is. Isens tyngd hade pressat ned landet men efter avsmältningen började en landhöjning som var så betydande att Danmark och Skåne förenades med en landtunga. Längre söderut var danska öarna och tyska landet sammanhängande. Danmark var tidigare isfritt och där hade en växtlighet utvecklats som sedan spreds emot Skånelandet. Björk, asp och vide anses ha varit de första trädslag som bildade skogar i Skåne senare kom ek, bok och tall.

Vi förflyttar oss ett par tusen år framåt, stora skogar har nu växt upp och det finns gräsmarker. Djurvärlden har nog utvecklats under liknande förhållanden som växtvärlden och när skogarna i Skåneland hade växt upp kom även djuren hit. Ren, älg, hjort och uroxe tros ha varit bland de första invandrande djuren här i Skåne. I spåren av dessa kom rovdjuren varg, björn och lodjur. Örn, hök och korp är bland de första fåglarna.

De danska öarna var befolkade långt före Skåne. Troligt är att det blivit trångt om boplatser och villebråd därför har en del givit sig ut på längre jaktfärder och för att söka nya platser att slå sig ned på. De första som kom till Skåne var ett folk som i huvudsak livnärde sig på jakt och fiske. Förekomst av benrester i boplatsernas avfallshögar visar att djuren jagades både för föda och beklädnad, varg och lodjur har säkert inte fällts bara i nödvärn utan även för skinnet. På sina jaktfärder har de första som kommit till Finjasjön funnit att det var lämplig plats för bosättning, en sjö med fisk och skogar med god tillgång på villebråd.

En av de stora boplatserna fanns några hundratal meter norr om Finja kyrka, vid en strandlinje som var betydligt högre än i dag när de första människorna kom hit. Av tillsammans 19 stycken boplatser runt Finjasjön är detta den största med över 3000 fynd av yxor, pilar, knivar och skrapor. Det har också konstaterats att den flinta som använts till bruksföremål har kommit från sydvästra Skånes flintfyndigheter.

Hur kan man veta så mycket om en så avlägsen tidsålder? Svaret på denna fråga är att verktyg, vapen och fornlämningar från Skåne och Danmark, rester av boningar med eldstäder som grävts fram, har bedömts höra till denna tidsålder. Ben efter både tama och vilda djur har man också funnit på många platser.

Hasselnötter har varit omtyckta, i varje fall talar mängder av nötskal sitt tydliga språk. Sädeskorn och torkade vildäpple har även varit en del av kosten enligt arkeologerna. Forntidsgravarna har också bidragit med fragment av kläder, husgeråd och vapen som de döda fick med sig till ett liv efter detta.

Torvmossar som är uttorkade och igenväxta sjöar har konserverat träföremål och båtar tillverkade av grova trästammar är väl bevarade. Alla dessa fynd berättar mycket om våra tidiga släktens levnad och kamp för att kunna överleva. Ristningar på hällar och i grottor har talat i bilder om, för dem viktiga händelser både i fred och krig. Forskare har sedan sammanställt sina forskningsresultat och lämnat forntidens historia i dokument till eftervärlden. Därför vet vi att människorna som slagit sig ned i Finja jagade och fiskade.

Naturen gav dem också en del frukter. Får, getter och hundar är de första djur som de hade i sitt hushåll enligt historien.

Bostaden var en manshög hydda som hade en stomme av trädstammar hopflätade med kvistar och översmetad med lera. Det hela täcktes med gräs och torv För att komma in i denna hydda fick man krypa genom en övertäckt gång som gav skydd både mot kyla och överfall. På backslänter vid sjöar ordnade nybyggaren ofta sina boplatser mellan skogen och sjön. Vid dessa boplatser har fynd gjorts som visar hur människor levde. Att elden var känd det visar eldhärdar vid boplatserna och lerskärvor talar för att kokkärl tillverkades av lera. De tillverkade även lerklumpar som arbetades mjuka och trycktes ut och formades till kärl, när det torkat brändes det på elden så att det blev hårt.

Fynden har också visat att man på ett tidigt stadium lärt att tillverka lerkärl genom att bearbeta leran till långa strimlor som sedan lades ovanpå varandra och pressades samman med fingrarna. Dessa lerkärl brändes också men har troligen använts mest att förvara mat och vatten i. Jakt och fiske har varit en viktig syssla för att överleva. Det kunde bli många hudar och skinn kanske flera än för det egna behovet, därmed är det nära att tro att de användes vid byteshandel. Fynden i Finja har vid undersökning visat att flinta som använts i yxor och knivar är av samma art som förekommer i sydvästra Skåne vilket ger belägg för att handel kan ha skett genom byte. Att med verktyg tillverkade av sten och trä jaga stort villebråd och försvara sig mot stora rovdjur måste utförts många gånger med livet som insats.

Åren går individerna ökar i antal man har börjat odla jorden, kor och hästar har tillkommit, hyddorna har blivit gårdar. När brons kom till användning för Finjas innevånare vet vi inget om, ej heller järnet, men fyndigheter av järnslagg visar att man bearbetat myrmalm även här. I den mån de lärde sig bearbeta järnet till vassa redskap, och vapen innebar detta en förbättring av levnadsförhållanden.

Under de första åren av 800 talet hette Danmarks kung Godfred och under hans regering började landet sluta sig samman i en större enhet. Skåne införlivades i denna sammanslutning vilket så småningom ledde till att kristendomen infördes genom en munk, Ansgar, som besökte Danmark. Detta hände under kung Haralds regering, Godfreds söner fördrev honom och han flydde till »Ludvig den fromme i Frankrike« som bistod med hjälp att återta kungatronen. När Harald senare besökte Ludvig lät han döpa sig och hade vid hemkomsten munken Ansgar i sitt följe, denne förkunnade Kristi lära och övertygade många.

Men först senare under Harald Blåtands regering bestämdes att kristendomen skulle vara danernas tro. Vid denna tid började munkar komma från kloster i Tyskland till Danmark för att förkunna Kristi lära. Munkarna sökte snart platser att bygga kloster och göra odlingar, kanske på otillgängliga ställen där ingen annan ville göra något. De var mästare när det gällde att förverkliga sådana byggen. Från klostren vandrade både munkar och nunnor ut på landsbygden sökte kontakt med folket i byarna, hjälpte och lärde dem många nyheter.

Växter som kunde användas som krydda, bota och lindra vid sjukdom var en del av deras erfarenheter. Jordbruk, skötsel av boskap, hur man handhar en bikupa, samlar honung och mycket mera som klosterfolket hade kunskaper om. Att dessutom påverka folket att komma till tro på den nya lära som de undervisade om hörde också till deras viktigaste uppgift som kyrkans sändebud.

Folket i Finja lyssnade säkert på munkarnas tal och under 1130-talet började man bygga en kyrka. Enligt berättare valdes en tidigare hednisk offerplats som lämplig för ett kyrkobygge belägen på höjden vid Soterör. Men onda makter ville annorlunda de rev om natten vad som var uppbyggt på dagen. I daggryningen fanns ett påbörjat kyrkbygge på den plats där kyrkan ligger idag. Finja kyrka hade från början inget torn men efter flera år skall det ha byggts en klockstapel som brukligt var vid små kyrkor.

Om Finja kyrka finns så bra beskrivningar att vi hänvisar till dessa när det gäller byggnaden. Nu fanns det en plats där folket i Finja kunde samlas för att höra en präst tala om Kristus, jungfru Maria och de övriga helgonen kanske också läsa ur mässboken. Prästen hade möjligen kommit från Lund en stad som börjat byggas på 900-talet och vid 1100-talets början blivit upphöjt till ärkebiskopssäte, en domkyrka var under byggnad sedan 1080-talet, här fanns också en skola där blivande präster fick sin lärdom.

Danske kungen har vid denna tid anlagt ett myntverk i Lund. Krigshandlingar och fejder stör ständigt folket, tillvaron är inte lätt för dem. När kyrka och stat ville ha något att säga till om går det i första hand ut över byfolket, så också denna gång. Den danske kungen och kyrkan vill ha skatt av folket, kyrkan kallade sitt krav för tionde. Danska ekonomin var dålig efter alla krigen och utöver skatten införde han ledung, detta för att ha krigsfolk till sin flotta, det gällde i huvudsak roddare till krigsskeppen, krigsfolk hade han både legoknektar och egna soldater. Ledungsväsendet var en av anledningarna till att bysamfund bildades, det gällde att ordna uttagningen så ingen slapp undan från de byar där alla var kända.

Både by och sockenindelning tros ha kommit till i samband med denna verksamhet. Ledungsuttagning avskaffades under mitten av 1200-talet. Kyrkans skatt så kallat tionde är inte daterat men är omnämnt i något herdabrev år 1145. Denna kyrkliga skatt avser en tiondel av en gårds avkastning under ett år och som skall fördelas mellan församlingsprästen, sockenkyrkan och biskopen, den senares del betalades i penningar. Mynt hade kommit som betalningsmedel, dessa var präglade med runskrift vid myntverket i Lund. En tredjedel av tiondet skulle utgöras av säd som skulle föras till en i kyrksocknen förutbestämd plats, enligt text i kyrkolagen. Några anteckningar om tiondegåvor till kyrkan, som är från Finja har inte påträffats, orsaken kan vara att kyrkböcker kommit på avvägar eller förstörts vid oroligheter. Finjafolket var säkert inte undantagna när det gällde att betala in tionde till kyrkan och biskopen.

En annan händelse under 1200-talet.
SkåneIagen blev nedtecknad av ärkebiskopen i Lund, Andreas Sunesson, den är ingen lagbok i egentlig mening utan mera en rekommendation om hur man kunde lösa tvister på bästa sätt. En i lagar kunnig man har beskrivit den så här: »Diktionen är formelaktig naiv og simpel«. Folket i Finja hade röjt skog och snår, brutit mark som odlats för försörjningen. När nu kyrka och stat ville ha del av det som med möda bärgats från jorden vägrade de under lång tid att betala dessa skatter.

Vi förflyttar oss framåt i tiden när MjölkaIånga år 1318 var platsen för krigshandlingar. Danske kungen Erik Menved hade kommit på kant med ärkebiskopen Esger Juel och sin egen broder Christoffer. Ärkebiskopen hade legotrupper som med stöd av Christoffers trupp och befolkningen anföll den danske kungens trupper vid Mjölkalånga väster om Finjasjön. Tack vare att befolkningen gjorde gemensam sak med sin ärkebiskop vanns en stor seger. Kungen Erik Menved var tacksam att de stridande ganska snart kom framtill ett vapenstillestånd innan Skåne blev för mycket ödelagt. Den 11 november 1318 slöts stillestånd i RoskiIde.

Eriks verksamhet med strider och intriger hade tömt den danska statskassan och han fick dessutom herremännen emot sig i ett myteri. Han krävde även folket på nya skatter detta ökade harmen emot honom men skaffade inga pengar till statskassan. Erik Menved dog 1319. Christoffer blev efterträdaren men fick avlägga en konungaförsäkran som villkor vid sitt tillträde, herremännen passade på att öka sin makt. I detta löfte ingick att något krig inte fick påbörjas utan stormännens samtycke och att inte giva tyska officerare någon makt i landet.
Uppgifter hämtade från gamla studiecirkeln

Tillbaka

Skola och skolfolk i Finja

Uppgifter hämtade från Ivar Johanssons anteckningar »Skola och skolfolk i Göinge« utgiven av Hässleholms lokalavdelning av Sveriges Lärarförbund 1972.

 Fattigskolan blev en vanlig beteckning på allmogebarnens skola i städer och samhällen. De första skolenheterna i Göinge gjorde skäl för samma namn, ty de präglades av armod. Sedan Karl XI:s tid var allmogen skyldig tillhandahålla sjukstugor för fattigförsörjningen. Då Gustav III fullbordat sitt största skådespel, det ryska kriget, stod sjukstugorna fallfärdiga och behövde förnyas. Vid den tiden började präster och förtroendemän ventilera socknarnas skolproblem. Frågan om att kombinera skolan med fattigförsörjningen väcktes i den ena församlingen efter den andra, och bönderna blev medgörliga, när de sattes i tillfälle att »slå två flugor i en smäll«.

Häradsprostarna avlämnade rapporter om läskunnigheten till domkapitlet. Ur sammanställningen för 1687 inhämtas följande:
          kunna skriva och         läsa i bok       läsa utantill deras
          läsa skrift                                                   christliga stycken
Finja            5                                 25                          56

Medhelby d. 14 Martij 1687
Nicolaus Erman
Pracpos. et Past

Biskop Steuchius gjorde en omfattande resa 1696 för att kontrollera uniformitetens och kyrkolagens efterlevnad.
Hans Gudmantorp i Finja hade avslutat kampen mot krögeri, trätor och slagsmål och gått i graven. Biskopen lovade sända en god man till hans efterträdare. Här placerade stiftschefen husbönderna i blickfältet. Dessa borde inte glömma tjänaren utan låta honom få tid till läsning – »förse hans själ såväl som kroppen«.

Biskop Johan Engeström gjorde en inspektionsresa i V. Göinge 1754 och i Ö. Göinge församlingar Han synes ha varit nöjd med allmogens redovisade kunskaper och gav vederbörande lärare er kännsamma omdömen.
I Finja anställdes en permitterad militär, Siögren som skolmästare. Denne erhöll veckolön av dem som »hade barn hos honom«.

Johannes Nicolaus var utomäktenskaplig son till tidigare husaren, i Napoleons armé, Joseph Mougenot, numera Hovdala och Mamsell Hedvig Thomelius, Tomaholma. Johannes föddes 1818 och uppfostrades i Tomaholma hos sin mormor och började tidigt tjäna sitt bröd själv. Vid 19 års ålder antogs han till sockenskräddare i sin hemsförsamling och Finja sockenstämma protokollförde den 29 oktober 1837 »emot Mougenots antagande till sockenskräddare i Finja hade församlingen och pastor inget att påminna«.

Finja pastorat anställde lärare med egna hus, där barnen kunde samlas till läsövningar. När läraren ambulerade i socknens ytterområden, slapp därvarande skolvärden ifrån besväret att bädda lärarens säng, om denne orkade gå hem på kvällen.

Finja-borna anställde sockenskräddaren, Jöns Tufvesson Isberg, som skolmästare 1818. Han bodde i Finja by. År 1831 hemsöktes han av lungsot och avslutade sin gärning. Därefter anlitades en torpare i Mjölkalånga. Denne hette Gustaf Möller, kom ofta i sina arbetskläder till skolan och betecknades som »den lille mögede«. Han kunde inte hålla sig nykter och varnades gång på gång.

»Möller är en oförbätterlig drinkare och kan icke, då han är nykter, skaffa sig aktning af barnen«, heter det i ett protokoll 1836. Trots dessa oföredelaktiga omdömen var han i tjänst som vikarie 10-12 år senare och hade väl även goda egenskaper Anders Christensson från Vittsjö kallades emellertid till Finja 1836.

Förutom ambulerande skola i Vittsjö hade Christensson även ett torpställe att sköta, varför prosten Söderberg verkade föga nöjd med hans åtaganden. Christensson observerades emellertid av prästerna för sin sångdiktning och sina bibelförklaringar, ett slags konkurrens till kyrkans undervisning. År 1840 anställde Finja läraren Gustaf Svensson, examinerad i Lund 1839. Sockenstämman i Finja beslöt inköpa ett boningshus i Mjölkalånga, flytta det till Finja by och inreda det till skola och försörjningsanstalt. Vid insyningen 1840 upptäcktes åtskilliga brister. Huset betecknades som »en sorglig företeelse«, timmer och bräder befanns sönderskurna eller på annat sätt skadade, byggnaden var illa fogad. Man beräknade kostnaderna till minst 100 riksdaler banco. 1841 kostade »iståndsättningen« 51 riksdaler 24 skilling.

Fattighuset blev reparerat 1843 för 124 riksdaler och samtidigt utfördes en del andra arbeten, såsom rödfärgning 26 riksdaler 32 skilling, skolrummets väggar rappades med lera, bekläddes med bräder, och loftet erhöll »underslag« för tillsammans 53 riksdaler 40 skilling, skolrummet fick inredning efter »Lancastermethoden« och försågs med 6 stycken bänkar för 20 riksdaler, skollärarens rum iståndsattes för 23 riksdaler 24 skilling och »fattigrummen« för 56 riksdaler 24 skilling, fönsterposter, spik och mycket annat. Tillsammans kostade dessa arbeten 198 riksdaler banco.

Lärare Svensson flyttade 1847 till Nättraby och erhöll då ersättning med 25 riksdaler för en vedbod »vid fattighusets gafvel«, vilken han själv bekostat. Samma år befanns »läsrummet alltför inskränkt«. En vägg slogs ut, varefter två rum och förstuga förenades med skolsalen. Läraren tilldelades nu »båda rummen i fattighuset tillika med rummet öster om murningen samt köket och loftrummet«.

Gatan och vägen framför skolhuset skulle beläggas med sten »ifrån dess – skolhusets –västra vägg till mitten av vägen, såvida handlare Witzell vill stensätta andra hälften, intill sin brunn och portlänga«. Gatbeläggningen utökades senare till »Prestavägen«. Skolläraren skulle »alla årstider sopa och renhålla den af socknen bekostade stensättningen emot begagnande af därå samlade gödningsämnen«.
Ivar Johanssons anteckningar

Tillbaka

Om Ewa Reutersköld

Ett intressant Finja-dokument i korta drag som Ivar Johansson en gång redovisade.

Finja by ligger vackert vid sjöns norra sida. Danska kungarnas väg har sedan Hedenhös slingrat sig fram genom bebyggelsen. Kung Gustav VI Adolf tittade gärna in i kyrkan, där han tog del av det som plockats fram ur historien. Sedan stannar han till vid Åkermans gravställe, ty professor Jules Åkerman, Gustav V:s livläkare, hade växt upp i Finja. Not 1

 Flera andra dugliga män har anor från Finja. Vid en Nobelfest i Stockholm spelade Flottans musikkår en tonskapelse av Lars-Erik Larsson, Gustaf Svensson ledde ensemblen. Tonsättarens fader, Vilner Larsson, var son till skolläraren Bengt Larsson i Finja, och Gustaf Svensson hade sitt barndomshem i Öraholma. Professor Harry Stålfors, son till kantor Sven Larsson, och professor Gustaf Ising från Hörlinge talade vid samma festliga tillfälle. Då gick Finja-bornas tankar tillbaka några år i tiden undra på det! Not 2

En så förnämlig by har också haft dugliga kvinnor. Fröken Ewa Reuterskiöld på Svärtingstorp startade en söndagsskola 1866, då hon var 20 år. Not 3
Mycket motstånd måste övervinnas, om en sådan skola skulle komma i gång. Baptisterna hade försökt samla barnen och läsa bibeln för dem, men undervisningen förkastades av kyrkan. Not 4

 I slutet av 50-talet skickade domkapitlet en ung prästman till Finja för att stilla folkets oro. Pastor C. J. Ekelund gick ut i stugorna och talade med bönder och torpare, umgicks vänskapligt med dem och inbjöd dem till kyrkan. Då fylldes templet med människor. Många grät och bekände sina synder. Not 5

Ewa Reuterskiöld ivrade för barnens undervisning i kristendom. Då hon ville öppna en söndagsskola i Svärtingstorp, mötte hon inget motstånd från den nye prästen. Skolsalen blev dock stängd för henne, man kunde ju inte värma upp den på söndagarna. Förresten låg den intill kyrkogården och kyrkan, varför barnen kunde störa kyrkobesökarna. Fröken Reuterskiölds fader var inte särskilt angelägen att öppna sitt hem för smutsiga och trasiga ungar. Skolan fick hållas i köket och sommartid utomhus eller i någon ekonomibyggnad. Ibland lär överstelöjtnanten ha tröttnat på den störande invasionen om söndagarna. Not 6

Fröken Reuterskiöld övervann varje hinder och höll skolan i gång 1866-1873, sedan fick andra hjälpa till och överta ansvaret. Under dessa år konfirmerades 87 av de förutvarande eleverna. Lärarinnan hade dem alla upptecknade i sin bok. Tillsammans har hon bokfört 127 stycken.
Ekonomin försämrades på Svärtingstorp och då måste fröken Reuterskiöld söka få ett förvarvsarbete. Hon genomgick seminarieutbildning och blev folkskollärarinna i Malmö. Dåvarande kolleger som talade om att hon av dem titulerades »tant Ewa« och att hon var mycket verksam för missionen och en uppskattad gäst hos KFUM och KFUK. Not 7

 Fröken Reuterskiöld anställde Hilda Larsson, dotter till kantor Larsson i Finja, som husföreståndarinna. Hilda hade brodern Vilner i Åkarp, professor Lars Eric Larssons fader. Denne var köpman där, och han tillkallade en annan Finja-bo, fröken Hulda Paulsson som biträde. Hulda Paulsson blev också god vän med »tant Ewa«, och när fröken Paulsson öppnat affär i Finja fick hon besök av fröken Reuterskiöld. Not 8

Söndagsskolans minnesbok med Ewa Reuterskiölds anteckningar återbördades till Finja såsom vängåva åt Hulda Paulsson som nu i sin tur överlämnade den till Landsarkivet i Lund. Med tiden kommer boken att hållas tillgänglig. Not 9

Systrarna Paulsson i Finja förtjänar tacksamhet och aktning för att »hundraåringen« bevarats. Ewa Reuterskiöld har numrerat sina elever från 1-127. Som exempel på vad boken innehåller anföres här några utdrag:

  1. Bengta Persson började skolan strax efter dess öppnande – hushåller för sin broder i Hörja, enkeman – till Elias Olsson i Gunnarstorp – Hessleholm 1880
  2. Anna Olsson – Modern Baptist – började skolan i Februari 1866 – tjenar i Tysborg 1875 – Wanneberga 1880.
  3. Gunnild Andersson, Hörlinge – Småland hos Grefwe Wrangel – lära hushåll.
  4. Ewa Jönsson, Bommeryd, en flicka, som fått en christlig uppfostran ett gott utseende – bestämt och litet spotskt wäsende – till Måleböke.
  5. Bengt Mahlberg – till stor glädje – nu rädd för både Hemberg och mig – artillerist, heter Holmberg .
  6. Nils Nilsson, Öraholma – dödad af ett jordras i Jonas Nilssons mosse i Hörlinge. Gud vare hans själ nådig .
  7. Anders Hemberg – sedan 1868 min medhjälpare – troget och flitigt wid min sida – lärare. Not 10
  8. Johanna Johannes, som vi kallar henne – Olofs lär vara hennes namn – skolan 208 gånger – tjänar hos kantorn – mor Larsson nöjd med henne.
  9. Nilla Preutz – husar Nordström i Vankiva – gift 1875.
  10. Gustafva Strandberg – född 1855 – 27 gånger – tillhörde tattare slägt – tjenar i Engelholm – död 1880.
  11. Christina Larsson, Finja – tjenar hos Qwittberg 1872– gift med Anders Nilsson, Öraholma .
  12. Nils Larsson. Finja, född 1856 – nvkterhetslöfte 19/11 1871– i Winslöv hos kantor Åstrand–för att spela – småbarnslärare –73 – Wäxjö seminarium 27 aug. 1874.
  13. Elof Jonsson född 25/11 1855 – flitigaste skolbarn – slutade då han fyllt 20 år, urmakare i Alwestad.
  14. Otto Stjernquist, född 16/10 1857 – bäst begåfvad av mina skolbarn – har kondition på Wanås. Not 11
  15. Petronella Johansson – blind – olycka i hennes barndom – owanligt godt minne – med mor och syskon till Amerika – Minnesota.

Noter
1 Professor Jules Akerman född i Finja 1861, föräldrar Nils H. Åkerman (hade varit gästgivare i Tyringe som tredje i ordningen inom släkten) och Julia Dorotea Wiebe.

2 Bengt Larsson, född i Finja 1826, lärare i Finja 1848/49 till pensionsåldern. Bengts bror, Sven Larsson född 1825. var först lärare i Finja, sedan kantor. Deras fader, Lars Bengtsson, hade tjänat som klockarvikarie (substitut) i många år, utbildad skomakare. Sven Larssons son Fritz, född 1858, var gift med Dag Hammarskjölds faster, och Harry Larsson-Stålfors, född i Finja 1867, blev professor vid Veterinär-högskolan. Gustaf Ising, född i Hörlinge 1883, var professor vid Stockholms högskola.
Musikdirektör Gustav Svensson, född i Öraholma (fader Sven Svensson), började som trumslagare, var även tonsättare. De sista åren sysslade han med att utforska sin släkt och fann bland andra Måns Svensson i Torup (död 1689) och nämndeman Pehr Nilsson i Mjölmöllan (jfr VGh I. o. II) – Bengt Larssons son Vilner, född 1872 och hans hustru Lilly Wadner, skaffade sig affär i Åkarp. Deras son Lars-Erik Larsson är professor och director musices i Uppsala.

3 Ewa Charlotta Henrika är född i Skara 1846 och hennes syster Thomasine född i Lerdala 1857. Thomasine R. blev med tiden föreståndarinna för Södra Sveriges sjuksköterskeskola i Lund. Ewa utexaminerades vid seminariet i Kalmar 1878 och blev ordinarie folkskollärare i Malmö 1885.

4 Kyrkoherde O. S. Morin, född i Jämshög 1793 och installerad i Finja 1844, var rätt fientligt inställd till läseriet. vilket vunnit stor framgång i Finja, Hörja med flera socknar.

5 Det framgår tydligt av domkapitlets handlingar, att C. J . Ekelund fått i uppdrag att umgås på ett vänligt sätt med sina församlingsbor och han skulle även besöka kringliggande orter och tala med dem, som tänkte låta »döpa om sig« . Han har skrivit rapporter om sina åtgärder. När pastor Ekelund förrättade mässan brukade Finja kyrka bli fullsatt och många kom från andra socknar (Ekelund, född i Jämshög 1831, tjänade i Finja cirka 1859-1872).

6 Överstelöjtnant C. C. O. Reuterskiöld. född i Stockholm 1810 och hans maka Jeanette Charlotte Stjerncrona född i Stockholm 1819.

7 Enligt uppgifter av äldre Malmölärare.

8 Hulda Paulsson, född i Finja 1884. »Tant Ewas« besök kan ha ägt rum 1915.

9 Så snart den blivit registrerad och granskad.

10 Anders Hemberg. född i Finja 1852. Först småskollärare Finja (ambulerande) från 1877/78 folkskollärare i Tvärskog död 1906.

11 Otto Stjernquist blev kyrkoherde i Önnestad. Han var född i Brönnestad 1857 och kom med föräldrar och syskon till Finja vid mitten av 1860-talet.

Tillbaka

Första arbetsdagen på Backagårdens vårdhem

Viwan Pettersson, var kokerska på Backagården, ger oss en vardags- och gräsrotsbeskrivning av sina minnen och iakttagelser från omsorgsvården under de senaste 30 åren.

Första arbetsdagen
Midsommarafton 1953 började jag arbeta på Backagården. Arbetsintroduktionen bestod av att föreståndaren överlämnade nycklar till vårdhemmet. Därefter var min första uppgift att vara matsalsvakt för 67 patienter. Att »vakta« innebar att se till att patienterna inte slogs. Vid matdags skulle även medicinutdelningen äga rum. Detta var en uppgift som föreståndaren själv ansvarade för. Två sorters medicin fanns, en för dem med magbesvär och en för dem som inte tillräckligt fort kunde äta och klä sig. Badning av samtliga patienter stod på programmet efter middagen. Några 5 minuters raster för personalen var det naturligtvis inte tal om eftersom vi bara var 3 personal. Efter badet kläddes alla återigen i sina anstaltskläder, vilka bestod av tröja och blåställ. Alla var likadant klädda. Klockan 16.30 var arbetsdagen slut för övrig personal – själv skulle jag arbeta kvällen. Viktigast för mig var att se till att alla patienter kommit i säng innan jag klockan 21.30 släckte lyset och låste alla dörrar. Det var först 1963 som vi fick sovande nattvakt på Backagården.

Roligare arbete förr
1963 slutade jag i vården och började arbeta i köket. På den tiden lagade vi all mat själv. Visst var jobbet mer slitsamt då än nu. Exempelvis. skulle 40-liters mjölkkannor bäras upp ifrån källaren. I det stora hela var jobbet ändå trivsammare än idag. Idag består jobbet mest av att maten skall flyttas från kantin till kantin. Kontakten med patienterna var större förr när dessa hade olika arbetsuppgifter i köket. Detta är något som inte förekommer idag.

Snålt med maten
Maten på Backagården har alltid varit bra, men den har varit snålt tilltagen. Fram till början av 60-talet bestod kafferansonen av 6 hekto för100 personer. Det första på kaffebryggaren skulle personalen ha. En gång i veckan hämtades kaffet hos föreståndaren, som höll noga koll på att ransonen inte överskreds. Köttet var också snålt tilltaget. Problemet var nämligen att mängden kött som inköptes var densamma oavsett hur många personal som åt. Ju fler som åt desto mindre blev det över åt patienterna. Mjölken hade vi i varje fall tillräckligt av eftersom vi hade mjölkproduktion på Backagården.

Sysselsättning
Först i mitten av 60-talet blev det aktuellt med mer strukturerad terapiverksamhet för patienterna. Innan dess var det många patienter som dagarna i ända satt ute på bänkarna och drack kaffe ur sina rostfria muggar. Rostfria så att de inte skulle kunna gå sönder. Förr i tiden var det en mer naturlig terapi åtminstone för de patienter som kunde deltaga i arbetet. Jag är övertygad om att många patienter trivdes bättre förr eftersom de kände att de hade ett ansvar. På Backagarden hade vi till exempel en patient som alltid bäddade sängarna. Han var helt fenomenal på detta. Städade, tvättade, lagade strumpor, delade ut ombyte av pyjamas var fjortonde dag, var det andra som gjorde.

Chefen var chef
Under min första tid på Backagården fanns det en otrolig disciplin bland personalen. Chefen var den som var chef inom alla områden. Han var den som hade nyckeln till kassaskåpet, han var den som delade ut medicin, han var husmor med mycket annat. Någon telefon hade vi personal inte tillgång till. Denna fanns på föreståndarens låsta kontor. Mest i behov av telefon var vi naturligtvis om någon patient skadat sig och måste åka till sjukhus. Våra kafferaster från den tiden minns jag mycket väl. Egentligen hade vi inte »rätt« att ha några förmiddagsraster, men tack vare att en patient hade en kaffekokare på sitt rum lyckades vi personal oftast få i oss lite kaffe. För att undgå föreståndarens upptäckt fick patienten hålla vakt medan vi svepte i oss kaffet. När jag tänker tillbaka förundras jag ofta över att det trots allt bara är 30 år sedan personalen hade en sådan stor respekt eller man kan ske snarare skulle kalla det rädsla för chefen. Oavsett hur mycket vi reagerade skulle vi aldrig ha vågat säga något. Det tog sig uttryck som att vi hellre valde att själv köpa och bekosta symaskinsnålar än att be föreståndaren om nya. Eftersom vi sydde en hel del tagelmadrasser är det inte svårt att först å att det gick åt en hel del nålar.

Utvecklingen av idag
Idag pågår inom hela omsorgsverksamheten en decentralisering, som jag ställer mig mycket tveksam till. Tyvärr är det så att det som stämmer i teorin inte alltid stämmer i praktiken. Jag har sett patienter som har misslyckats med utflyttningen. Efter ett par månader händer det att en del är tillbaka här igen. Det som händer för dem som under många år bott på ett vårdhem och sedan kommer ut i samhället är att de blir isolerade. Det finns också människor som gärna utnyttjar våra omsorgstagare. Många omsorgstagare år så »snälla« att de inte vågar säga »nej«.

Egentligen borde man inte klaga över omsorgsvården av idag, eftersom det hänt så mycket positivt på vad man måste säga väldigt kort tid. Inom vissa områden har kanske utvecklingen gått väl långt. Jag tänker då på omsorgstagares ekonomiska villkor. De har dels pension, dels habiliteringsersättning. Många omsorgstagare har betydligt mer att röra sig med än vad vi andra har. För en del år sedan fick omsorgstagare så gott som allting gratis, men idag får de i varje fall betala bussresor till stan, klippning och liknande.
Artkel hämtad ur Länet runt, nummer 8/83

Tillbaka