Vi börjar när hela Norden var täckt med is för omkring 15000 år sedan, detta istäcke kanske var omkring 100 meter högt. Denna ismassa rörde sig långsamt i sydlig riktning beroende på den enorma tyngden och höjdförhållanden. Stora stenblock har förflyttats av isen och lämnat repor i berggrunden, jord och lera har också dragits med detta till nytta för den skånska jorden. En förändring av klimatet hade börjat, det blev varmare år för år och isen började smälta.
Ett par tusen år senare var danska öarna och Skåne fritt från is och efter cirka 4000 år var halva Skandinavien fritt från is. Isens tyngd hade pressat ned landet men efter avsmältningen började en landhöjning som var så betydande att Danmark och Skåne förenades med en landtunga. Längre söderut var danska öarna och tyska landet sammanhängande. Danmark var tidigare isfritt och där hade en växtlighet utvecklats som sedan spreds emot Skånelandet. Björk, asp och vide anses ha varit de första trädslag som bildade skogar i Skåne senare kom ek, bok och tall.
Vi förflyttar oss ett par tusen år framåt, stora skogar har nu växt upp och det finns gräsmarker. Djurvärlden har nog utvecklats under liknande förhållanden som växtvärlden och när skogarna i Skåneland hade växt upp kom även djuren hit. Ren, älg, hjort och uroxe tros ha varit bland de första invandrande djuren här i Skåne. I spåren av dessa kom rovdjuren varg, björn och lodjur. Örn, hök och korp är bland de första fåglarna.
De danska öarna var befolkade långt före Skåne. Troligt är att det blivit trångt om boplatser och villebråd därför har en del givit sig ut på längre jaktfärder och för att söka nya platser att slå sig ned på. De första som kom till Skåne var ett folk som i huvudsak livnärde sig på jakt och fiske. Förekomst av benrester i boplatsernas avfallshögar visar att djuren jagades både för föda och beklädnad, varg och lodjur har säkert inte fällts bara i nödvärn utan även för skinnet. På sina jaktfärder har de första som kommit till Finjasjön funnit att det var lämplig plats för bosättning, en sjö med fisk och skogar med god tillgång på villebråd.
En av de stora boplatserna fanns några hundratal meter norr om Finja kyrka, vid en strandlinje som var betydligt högre än i dag när de första människorna kom hit. Av tillsammans 19 stycken boplatser runt Finjasjön är detta den största med över 3000 fynd av yxor, pilar, knivar och skrapor. Det har också konstaterats att den flinta som använts till bruksföremål har kommit från sydvästra Skånes flintfyndigheter.
Hur kan man veta så mycket om en så avlägsen tidsålder? Svaret på denna fråga är att verktyg, vapen och fornlämningar från Skåne och Danmark, rester av boningar med eldstäder som grävts fram, har bedömts höra till denna tidsålder. Ben efter både tama och vilda djur har man också funnit på många platser.
Hasselnötter har varit omtyckta, i varje fall talar mängder av nötskal sitt tydliga språk. Sädeskorn och torkade vildäpple har även varit en del av kosten enligt arkeologerna. Forntidsgravarna har också bidragit med fragment av kläder, husgeråd och vapen som de döda fick med sig till ett liv efter detta.
Torvmossar som är uttorkade och igenväxta sjöar har konserverat träföremål och båtar tillverkade av grova trästammar är väl bevarade. Alla dessa fynd berättar mycket om våra tidiga släktens levnad och kamp för att kunna överleva. Ristningar på hällar och i grottor har talat i bilder om, för dem viktiga händelser både i fred och krig. Forskare har sedan sammanställt sina forskningsresultat och lämnat forntidens historia i dokument till eftervärlden. Därför vet vi att människorna som slagit sig ned i Finja jagade och fiskade.
Naturen gav dem också en del frukter. Får, getter och hundar är de första djur som de hade i sitt hushåll enligt historien.
Bostaden var en manshög hydda som hade en stomme av trädstammar hopflätade med kvistar och översmetad med lera. Det hela täcktes med gräs och torv För att komma in i denna hydda fick man krypa genom en övertäckt gång som gav skydd både mot kyla och överfall. På backslänter vid sjöar ordnade nybyggaren ofta sina boplatser mellan skogen och sjön. Vid dessa boplatser har fynd gjorts som visar hur människor levde. Att elden var känd det visar eldhärdar vid boplatserna och lerskärvor talar för att kokkärl tillverkades av lera. De tillverkade även lerklumpar som arbetades mjuka och trycktes ut och formades till kärl, när det torkat brändes det på elden så att det blev hårt.
Fynden har också visat att man på ett tidigt stadium lärt att tillverka lerkärl genom att bearbeta leran till långa strimlor som sedan lades ovanpå varandra och pressades samman med fingrarna. Dessa lerkärl brändes också men har troligen använts mest att förvara mat och vatten i. Jakt och fiske har varit en viktig syssla för att överleva. Det kunde bli många hudar och skinn kanske flera än för det egna behovet, därmed är det nära att tro att de användes vid byteshandel. Fynden i Finja har vid undersökning visat att flinta som använts i yxor och knivar är av samma art som förekommer i sydvästra Skåne vilket ger belägg för att handel kan ha skett genom byte. Att med verktyg tillverkade av sten och trä jaga stort villebråd och försvara sig mot stora rovdjur måste utförts många gånger med livet som insats.
Åren går individerna ökar i antal man har börjat odla jorden, kor och hästar har tillkommit, hyddorna har blivit gårdar. När brons kom till användning för Finjas innevånare vet vi inget om, ej heller järnet, men fyndigheter av järnslagg visar att man bearbetat myrmalm även här. I den mån de lärde sig bearbeta järnet till vassa redskap, och vapen innebar detta en förbättring av levnadsförhållanden.
Under de första åren av 800 talet hette Danmarks kung Godfred och under hans regering började landet sluta sig samman i en större enhet. Skåne införlivades i denna sammanslutning vilket så småningom ledde till att kristendomen infördes genom en munk, Ansgar, som besökte Danmark. Detta hände under kung Haralds regering, Godfreds söner fördrev honom och han flydde till »Ludvig den fromme i Frankrike« som bistod med hjälp att återta kungatronen. När Harald senare besökte Ludvig lät han döpa sig och hade vid hemkomsten munken Ansgar i sitt följe, denne förkunnade Kristi lära och övertygade många.
Men först senare under Harald Blåtands regering bestämdes att kristendomen skulle vara danernas tro. Vid denna tid började munkar komma från kloster i Tyskland till Danmark för att förkunna Kristi lära. Munkarna sökte snart platser att bygga kloster och göra odlingar, kanske på otillgängliga ställen där ingen annan ville göra något. De var mästare när det gällde att förverkliga sådana byggen. Från klostren vandrade både munkar och nunnor ut på landsbygden sökte kontakt med folket i byarna, hjälpte och lärde dem många nyheter.
Växter som kunde användas som krydda, bota och lindra vid sjukdom var en del av deras erfarenheter. Jordbruk, skötsel av boskap, hur man handhar en bikupa, samlar honung och mycket mera som klosterfolket hade kunskaper om. Att dessutom påverka folket att komma till tro på den nya lära som de undervisade om hörde också till deras viktigaste uppgift som kyrkans sändebud.
Folket i Finja lyssnade säkert på munkarnas tal och under 1130-talet började man bygga en kyrka. Enligt berättare valdes en tidigare hednisk offerplats som lämplig för ett kyrkobygge belägen på höjden vid Soterör. Men onda makter ville annorlunda de rev om natten vad som var uppbyggt på dagen. I daggryningen fanns ett påbörjat kyrkbygge på den plats där kyrkan ligger idag. Finja kyrka hade från början inget torn men efter flera år skall det ha byggts en klockstapel som brukligt var vid små kyrkor.
Om Finja kyrka finns så bra beskrivningar att vi hänvisar till dessa när det gäller byggnaden. Nu fanns det en plats där folket i Finja kunde samlas för att höra en präst tala om Kristus, jungfru Maria och de övriga helgonen kanske också läsa ur mässboken. Prästen hade möjligen kommit från Lund en stad som börjat byggas på 900-talet och vid 1100-talets början blivit upphöjt till ärkebiskopssäte, en domkyrka var under byggnad sedan 1080-talet, här fanns också en skola där blivande präster fick sin lärdom.
Danske kungen har vid denna tid anlagt ett myntverk i Lund. Krigshandlingar och fejder stör ständigt folket, tillvaron är inte lätt för dem. När kyrka och stat ville ha något att säga till om går det i första hand ut över byfolket, så också denna gång. Den danske kungen och kyrkan vill ha skatt av folket, kyrkan kallade sitt krav för tionde. Danska ekonomin var dålig efter alla krigen och utöver skatten införde han ledung, detta för att ha krigsfolk till sin flotta, det gällde i huvudsak roddare till krigsskeppen, krigsfolk hade han både legoknektar och egna soldater. Ledungsväsendet var en av anledningarna till att bysamfund bildades, det gällde att ordna uttagningen så ingen slapp undan från de byar där alla var kända.
Både by och sockenindelning tros ha kommit till i samband med denna verksamhet. Ledungsuttagning avskaffades under mitten av 1200-talet. Kyrkans skatt så kallat tionde är inte daterat men är omnämnt i något herdabrev år 1145. Denna kyrkliga skatt avser en tiondel av en gårds avkastning under ett år och som skall fördelas mellan församlingsprästen, sockenkyrkan och biskopen, den senares del betalades i penningar. Mynt hade kommit som betalningsmedel, dessa var präglade med runskrift vid myntverket i Lund. En tredjedel av tiondet skulle utgöras av säd som skulle föras till en i kyrksocknen förutbestämd plats, enligt text i kyrkolagen. Några anteckningar om tiondegåvor till kyrkan, som är från Finja har inte påträffats, orsaken kan vara att kyrkböcker kommit på avvägar eller förstörts vid oroligheter. Finjafolket var säkert inte undantagna när det gällde att betala in tionde till kyrkan och biskopen.
En annan händelse under 1200-talet.
SkåneIagen blev nedtecknad av ärkebiskopen i Lund, Andreas Sunesson, den är ingen lagbok i egentlig mening utan mera en rekommendation om hur man kunde lösa tvister på bästa sätt. En i lagar kunnig man har beskrivit den så här: »Diktionen är formelaktig naiv og simpel«. Folket i Finja hade röjt skog och snår, brutit mark som odlats för försörjningen. När nu kyrka och stat ville ha del av det som med möda bärgats från jorden vägrade de under lång tid att betala dessa skatter.
Vi förflyttar oss framåt i tiden när MjölkaIånga år 1318 var platsen för krigshandlingar. Danske kungen Erik Menved hade kommit på kant med ärkebiskopen Esger Juel och sin egen broder Christoffer. Ärkebiskopen hade legotrupper som med stöd av Christoffers trupp och befolkningen anföll den danske kungens trupper vid Mjölkalånga väster om Finjasjön. Tack vare att befolkningen gjorde gemensam sak med sin ärkebiskop vanns en stor seger. Kungen Erik Menved var tacksam att de stridande ganska snart kom framtill ett vapenstillestånd innan Skåne blev för mycket ödelagt. Den 11 november 1318 slöts stillestånd i RoskiIde.
Eriks verksamhet med strider och intriger hade tömt den danska statskassan och han fick dessutom herremännen emot sig i ett myteri. Han krävde även folket på nya skatter detta ökade harmen emot honom men skaffade inga pengar till statskassan. Erik Menved dog 1319. Christoffer blev efterträdaren men fick avlägga en konungaförsäkran som villkor vid sitt tillträde, herremännen passade på att öka sin makt. I detta löfte ingick att något krig inte fick påbörjas utan stormännens samtycke och att inte giva tyska officerare någon makt i landet.
Uppgifter hämtade från gamla studiecirkeln