Jörgen Krantz berättelse om Inge Almgren

Mycket trevligt att någon lagt ner tid på att sammanställe detta.

Angående Inge Almgren så har jag lite historia att berätta om honom och tiden runt 67-68 så heter grabben på en av bilderna Ero och kom egentligen från Backagården men jobbade, avlönades och bodde hos Inge under längre perioder.

Inge var en vänlig själ och bjöd in dem som kom och hälsade på honom. bland annat var vi några ungdomar som hjälpte honom under skolloven med lantbruket, högg och körde in hö, plöjde med hans Gråsugga.

Han upplät ett rum som vi fixade till där vi kunde umgås. Jag ska inte namnge någon men vi var 6-7 stycken som under något år regelbundet tillbringade vår fritid där.

Inge var sträng, öl, alkohol och rökning var förbjudet.

Några år innan Inge dog kom det ett brev till mig där han berättade att han hade vunnit lite pengar och ville dela med sig till de som ​varit där och ​hjälpt honom. Naturligtvis blev man väldigt exalterad och förväntade sig ett stort belopp. Efter en tid så kom det ytterligare ett brev med 150kronor!

Vid några tillfällen innan Inge dog så var jag och hälsade på honom i Tvärskogs skola där jag tror han bodde under sin sista år. Det var några härliga år när man var i skarven mellan pojke och man.
Jörgen Krantz

Tillbaka till Inge Almgren
eller
Till Personliga berättelser

Skolorientering troligen 1956

Denna bild bör ha varit tagen cirka 1956 och i samband med något slag av orientering i skolan. Platsen är »Skansen« vid vägen mot Vankiva och inte långt från det ställe där Bröderna Hall numera har sin anläggning.

Personerna är (så som jag uppfattar det) från vänster:  ???, Eddie Eriksson, Jan Persson, ???, Wasti Wendel, Gun-Britt Gustavsson, ???, Bengt Nilsson, Arne Forsell, Kerstin Larsson.
Arne Forsell

Tillbaka

Stinsen vinkar av tåg

Stinsen Erik Byberg i färd med att vinka av ett tåg vid Finja Station.

Eftersom »publiken« på perrongen tycks bestå av ett antal mammor från Finja , bland andra Anna-Stina Hallberg och Emma Forsell
antar jag att det handlar om att vi – jag och mina skolkamrater–  är på väg att anträda en skolresa.
Bilden bör vara tagen någon gång i mitten av 1950-talet.
Arne Forsell

Tillbaka

Uno Forsare minns Solhaga

Ett foto kom från Uno Forsare
Som 17-åring, 1952, flyttade jag från Röinge till Solhaga i Finja. Där bodde jag kvar till 1956/57, bland mycket annat som radioamatör med anropssignalen SM7BUA.

Fotot har jag lånat av Bodil Fredfelt, prost emerita, vars familj ägde Solhaga under ett antal år. Bodil finns i telefonkatalogen, hon blir säkert bara glad om du hör av dig och har mer att berätta om livet på Solhaga.

Frisör på Solhaga
En tid, det bör ha varit cirka 1956, var det en dag i veckan frisersalong
en trappa upp i Solhaga. Frisören, en man från Vanneberga, hade
tidigare varit straffad för fosterfördrivning.
Uno Forsare

Någon mer som har minnen av huset eller de som bott i det. Tveka inte att höra av er på epost info@finjasocken.se

 

Tillbaka

Potatisplockning 1943

Skoluppsats skriven 11 oktober 1943
Första gången jag plockade potatis borta var hösten 1943 och det var hos närmsta grannen Leif Nilsson.

Vi började klockan 7:00 och slutade på kvällen 18:00. Leif hade 12 plockare som arbetade i par för att kunna hantera korgarna lättare.

Inlånade hästar
Ett par hästar hade han lånat för att dra potatisupptagaren, hans egna hästar var kopplade till vagnen som potatisen skulle tömmas i. Jag plockade tillsammans med Olle Månsson, han var några år äldre än jag och duktig plockare. Agne Olin tömde korgarna och sedan lastades potatisen av i en stack där de skulle lagras.

15 minuter rast
Efter ett par timmar var det matrast i 15 min. alla hade smörgås och i regel mjölk eller kaffe med sig. Klockan 12:00 var det rast i en timme och en kvart och alla gick eller cyklade hem för att äta middag. På eftermiddagen. hade vi 15 minuters kafferast.

Jag upplevde att det var väldigt noga med tiderna när man började och slutade och även rasterna var alltid på minuten exakt.

Möjlighet för kvinnor och barn
Potatisplockningen på hösten var tillfälle för kvinnor och skolbarn att tjäna några kronor, det var dryga dagar men det oftast bra stämning och glada skratt.
Vi fick fritt från skolan i cirka en vecka för potatisplockning. Lönen vi fick efter en lång dag var 6 kronor och 50 öre.

Gården såldes
Leif Nilsson bodde på gården tillsammans med två syskon Berit och Arne, »Arne Norsken«  1946 såldes den till Bertil och Maja Svensson och ägs i dag av deras son Lennart Svensson.
Arne Carlsson.

»Sme´n i Finja« – minnen av en kraftkarl

Nej, det är ingen skröna!
Berättelsen är sann även om tidens tand kanske gnagt en del på detaljerna och historiens dimmor höljt en del av nyanserna.
Men i huvudsak är den sann!

Den handlar om en handfull män. Kaj Andersson, elektrikern i Finja som sedermera grundande Finja Betong var en. En annan var hemmansägaren från »Hajnaden«, Åke Andersson, som hade skogskullen »Rävabacken« på sina ägor – strax bortom »Abarahms kök« – men som gjorde sig av med den för att Kaj Andersson skulle ta grus ur den till sin betonggjutning.

»Sme´n i Finja«, Erik Linderoth var ytterligare en annan och han kan väl sägas vara huvudpersonen i berättelsen.

Ett hål i marken
Några andra viktiga delar i vår berättelse är en telefonstolpe och ett hål i marken … Det hela utspelade sig någon gång på 60-talet och våra medverkande i historien stod och diskuterade hur man skulle få sagda telefonstolpe förflyttad ner i hålet.
– Som sagt var …, sade Kaj Andersson. Det var nämligen så han brukade inleda all konversation. Tror ni att Linderoth orkar lyfta stolpen och sätta ner den i hålet?
– Vi slår vad om en tia, sade en annan i gruppen.
– Orkar han så får han tio kronor av var och en av oss.
»Sme-Erik« spottade i nävarna, tog ett livtag på stolpen – och lyfte den! Han sjönk visserligen ner till anklarna i den mjuka marken och han svajade betänkligt. Men han hivade till slut ner stolpen i hålet!
– Det var som f-n, tyckte åskådarna.
Ja, inte Åke Andersson, för han var frireligiös! Han var dessutom ganska »om sig och kring sig« och så här dags i vår berättelse tyckte han att tian kunde han ha bättre nytta av.
– Skitsnack, tyckte Linderoth. Hit med pengarna annars rycker jag upp stolpen igen!
»Sme-Erik« fick sina pengar!

Sju barn i familjen
Erik Linderoth – »Sme´n i Finja« var född 1917. Smedyrket fick han med sig på fädernet och det fanns i släkten flera generationer tillbaka. Smedjan där han hölls låg på den plats där Finja lanthandel sedermera skulle komma att uppföras och Linderoths egen bostad låg precis intill.
I Eriks och hustru Thyras familj kom det så småningom komma att bli sju barn: Ingvor, Kent, Kjell, Leif, tvillingarna Mona och Lena och slutligen Solbritt, som var yngst.

Från vänster: Mona, Leif, Kjell, Lena och Solbritt.

Smedjan var en »riktig« gammaldags smedja med ässja, eld, tunga verktyg, klang mot metall, hetta och svarta väggar. Här smidde Linderoth bland annat tänder till grävskopor åt bland andra Mjällby gård och Gösta Ahlqvist. Men, när han verkligen ville, var Erik en mycket duktig yrkesman och han kunde göra »nästan allt«. Bland annat kunde han sko hästar!
Bland lantbrukare runt om i trakten brukade man säga att om man kanske råkade ha en ilsken häst, en sådan som var svår att tygla och om sagda häst behövde nya skor. Ja, då var det bara att transportera den till Erik Linderoth! För var det någon som kunde »tas« med illbattiga hästar så var det han. Han både höll fast dem och skodde dem – som den kraftkarl han var.

En hejare på att dra vitsar
Han var populär i många läger i Finja, Linderoth. När han inte jobbade i sin smedja var han »runt« lite här och var och arbetade. Grovjobbade. Men han var också en hejare på att dra vitsar. Och så spelade han dragspel som om Gud själv hade lärt honom. Enradigt, tvåradigt, Magdeburger … allt behärskade han och hustrun Thyra var även hon duktig på dragspel.

Inte efter noter dock! »Sån´t skit« hade »sme´n« inget till övers för. »Man spelar bättre efter gehör«, var hans åsikt. Och när sonen Leif började visa intresse för dragspelet, även han, fick han order att slänga notpappren. Att spela efter noter fick Leif lära sig i smyg!

Fadern hade en poetisk ådra
Även musiken hade Erik Linderoth ärvt av sin far – Anton Linderoth. Han – Anton – hade dessutom en poetisk ådra, som yttrade sig i att han under sina dagliga vandringar från hemmet i Boalt till arbetet i Broby »hittade på« egna texter till egna låtar. Så även det musikaliska var djupt rotat i släkten Linderoth!

Från 1960 och några år framåt ledde Erik Linderoth sin egen lilla orkester: »Sme-Eriks«. Här ingick, förutom kapellmästaren själv, Stig Paulström, Helle Glans och Leif Linderoth, Eriks son som när orkestern började turnera inte var mer än 14 år men redan då var en talang på dragspel.

Orkestern turnerade runt om i Skåne och Småland, ända tills Helle Glans fick nog och tröttnade. Så dags hade dock Leif Linderoth kommit i kontakt med musiklegendaren Hakon Swärd, som såg och gillade vad unge Linderoth kunde och tog honom under sina vingars beskydd.

Leifs storebror Kenth fick också – i kraft av att han var lite äldre – förtroendet att spela med i Hakon Swärds legendariska kapell under flera år.
Men det är en annan historia …

Från Linderoths hus var det bara ett stenkast till fotbollsplanen i Finja på den tiden. Men om det var två saker som Erik Linderoth absolut inte hade något till övers för så var det fotboll och folk som tuggade tuggummi.

Springa efter en boll dumt
– Det är det dummaste och mest ointelligenta en människa kan göra – att springa runt och jaga en boll och om man sen tuggar tuggummi också – som tränaren vid sidan av planen brukar göra – ja, då är man verkligen dum, brukade han säga.

Han var en man som kunde ha ett hett humör – Erik Linderoth. Och det – korsat med att han var våldsamt stark och i perioder var »glad i starka drycker« – ställde ibland till det både för honom och dem som råkade stå i vägen. Ibland kunde det vara hans söner – men ofta var det andra och »sme´n i Finja« backade aldrig!

– Visst har jag gett mycket stryk, sade han vid något tillfälle. Men jag har fått mycket också!

Som alltid annars övergick »då« så småningom till »nu« och när sextiotalet började närma sig lämnade Erik smedhammaren och började i stället arbeta hos Gösta Ahlqvists grävfirma. Smedjan togs över av Folke Lindborg och man började gjuta cementblock där ässjan och städet en gång stått. Ytterligare senare kom Bengt Löwgren att driva bilverkstad på samma ställe – innan byggnaden revs och lämnade plats för Finja lanthandel.

Thyra och Erik.

Så här dags i berättelsen är det nödvändigt att nämna ytterligare något om »sme´n« och brännvinet … Samtidigt blir det till ytterligare ett minne av en färgstark Finjabo: När »gamle« Linderoth, Eriks far dog, 1968 och dagarna innan det förbereddes för begravning i Västra Torup söp Erik till en sista gång. Han tog till ordentligt – men på själva begravningen var han på fötter igen och efter den dagen rörde han aldrig sprit igen.

Och under sina sista år i livet tog han till och med körkort! Erik Linderoth dog vid 81 års ålder. Men minnet av och historierna om »Sme´n i Finja« lever än.
Arne Forsell

Tack till Leif och Kent Linderoth för hjälp med minnen och bilder. 

Tillbaka till Personer i hus och byn

 

Kvinnoklubbens julfest i Bygdegården 1955

En bild tagen vid Kvinnoklubbens julfest i Bygdegården 1955.
Bland personerna tror jag mig känna igen Gun Wendel (längst ner till vänster) Solveig Nilsson och Bengt Nordström (lite till vänster om mitten).
Lars Hallberg (i mitten av bilden) och Eddie Eriksson, Jan Persson och Arne Forsell (längst fram till höger).
Arne Forsell

Tillbaka till Foto från Finja