Författare: Finja
Jakten på en mäktig järnåldersgård i Finja
Artikel i Norra Skåne Publicerad
Tio somrars grävande av borganläggningarna på Hovdala har resulterat i mängder av fynd och arkeologiskt material. Frågorna hopades i Anders Ödmans huvud. Vem byggde den första gården på Hovdala under vikingatiden? Varför har den byggts ut och slutligen flyttats till dagens plats på 1500-talet? Var kommer alla rikedomar ifrån?
– Fynd som venetianskt glas, stengods från Rehn och kvarnstenar från Norge visar att här har vi den mest exklusiva medeltida miljön som har påträffats i Göinge. Dessutom förbryllar Hovdalas placering. Borgen anlades på två sidor om landsvägen mellan Tormestorp och Mjölkalånga.
– Ett läge som gör borgen unik. Vanligtvis låg borgar av den här storleken undanskymt och diskret. I mina ögon tyder det här ståtandet på att en ärkebiskop eller en kung är inblandad, säger Anders Ödman som under hösten gjort en omlandsanalys av socknarna kring Finjasjön. Analysen sträcker sig från järnålder och fram till 1500-talet i tid. I rum talar vi om en radie på cirka 20 kilometer runt sjön.
Ödman började jakten med hjälp av kartor, arkiv och tidigare forskning för att kartlägga området.
– Flera järnåldersforskare har hävdat att det måste finnas någon form av vikingagård i området. Men då har man gissat på Sösdala och utgått från de gravfält som finns där, säger Anders Ödman som dock har en helt annan ingång i materialet som konsthistoriker och medeltidsarkeolog.
– För mig är det självklart att titta på Finja först. Denna by donerades till ärkebiskopen i Lund och här finns den kyrka som bär mest storslagen lyskraft i området. Titta på det vackra hjälmkorets valv. Målningarna är av samma förnäma skola som mäktiga kyrkor på Själland och i Skåne på 1100-talet. Figurframställningen har bysantinska drag och den blå färgen kommer från lapis lazuli som på sin tid var lika dyrt som guld. Allt detta bär den mäktiga Hvideättens signum. De har haft med kyrkan att göra, säger Anders Ödman och pekar med en röd laserpunkt på de medeltida målningarna där lite av den dyrbara blå färgen fortfarande kan skönjas.
På en bärbar dator klickar han fram kartor. Genom att färglägga ägorna med olika färger har Ödman kommit fram till häpnadsväckande rön.
– Jag har studerat kartor från 1600-talet och framåt. Ganska snart upptäckte jag att det finns ett sammanhållen äga som aldrig skiftas ut med de övriga gårdarna i byn. Området är stort och täcker den största delen av byns odlingsmark. Detta tyder på att här har funnits en stor gård från järnålder, säger Anders som fick sina misstankar bekräftade genom en ortsnamnsanalys.
– De åkrar som bär namn som slutar på -toft indikerar att här har gårdens bebyggelse legat. I det här fallet sträckte toftområdet sig i ett rektangulärt område från landsvägen och 600 meter upp i terrängen med en bredd på 100 meter. Väster om toftområdet finns en hög höjd över Finjasjön som domineras av haf-namn. Haf är en form av hof vilket indikerar en helig plats. Idag ligger toft- och hofområdena på odlingsmark och är fullt åtkomliga för arkeologiska undersökningar, berättar Anders.
Norr om järnåldersgården sträcker sig resterna av ett gravfält. Idag finns bara tre gravar kvar men en gång fanns en rejäl storhög som benämns som Sötterör på 1687 års karta. – Det finns inget kvar av högen. Här ligger ett villaområde idag, förklarar Anders. Fynd och gravskick kring stora gravfält i Sösdala, Mala och Hörja skvallrar om en järnålderskultur som skiljer sig från andra samtida kulturer i Skåne.
– Kulturen som anlagt gravfälten under folkvandringstid är urkonstig med klara influenser från sydösteuropa. Det syns bland annat på gravfärdsritualerna och på keramiken. Antingen har någon invandrat från Sydösteuropa eller också har någon återvänt hem med nya traditionen. Med sig hade de slavar. Vi vet att järnålderns storgårdar expanderade genom att trälar skickades ut för att bryta ny mark och bygga små gårdar i omgivningen.
– Jag tror att slavar sänts norrut mot Hörja och Mala för att bygga små gårdar. På så vis har Göingebygden koloniserats, säger Anders Ödman. Allt började i Finja.
Katarina Bexell
Edvin Troedsson – »åkaren«
– Da begriber ni väl … ad de gåur ente ad hämta mjulken mä lastbil … De gaur allri … för dåu skrämmer man ju ögen…
Det var så det lät, från sura konkurrenter om leveranserna till mejeriet i Hässleholm när Edvin Troedsson från Finja, som den förste, kom att ersätta de gängse hästtransporterna, med lastbil. Detta var någon gång 1926 – 1927 och Edvins far, Nils Troedsson, hade köpt en lastbil av amerikanskt fabrikat. Den lät han sonen köra, eftersom han själv inte hade något körkort.
Nils Troedsson drev spannmålshandel från godsmagasinet i Finja och bilen behövde han till att börja med för att leverera varor ut till lantbrukare i trakten. Men med ett tänkande fritt från spärrar såg unge Edvin att transport av mjölkkannor med bil i stället för häst bara var en logisk utveckling i takt med tiden. Detta var helt enkelt ett utökat användningsområde för pappas lastbil. Sedan fick de andra, som kört mjölken med häst och vagn i alla år tycka vad det ville …
För det där med att »skrämma ögen – hästarna« trodde Edvin inte på. Och med det sagt och med biltransporterna i schemalagd rullning kan väl sägas att Finjas första regelrätta lastbilsåkeri – Troedssons – var etablerat.
Edvin såg också en annan fördel med att han hade hand om de regelbundna leveranserna till Hässleholms mejeri. Där arbetade nämligen Cecilia (Cissi). Hon skulle så småningom komma att bli fru Troedsson. Ännu senare skulle familjen Troedsson komma att utökas med barnen Ingrid och Per.
Edvin Troedsson föddes 1906. Hela hans liv kom att upptas av lastbilar och lastbilskörning. När pappa Nils gick ur tiden och syskonen skulle dela upp kvarlåtenskapen var det egentligen bara en sak han krävde att få: lastbilen! Det var med den han skulle komma att bokstavligen styra sin färd längs livets stig.
På 1930-talet, när krisåren hopade sig och arbetslösheten grep omkring sig med utmärglade fingrar, lade han till vedhandel i sin transportverksamhet. Han köpte upp ved runt om i trakten och körde till Malmö där han sålde den »spann för spann« på Lilla Torg.
Olika bagerier i Malmöregionen fick också regelbundna vedleveranser av Edvin Troedsson från Finja.
Så kom uppladdningen för andra världskriget. »Kronan« rekvirerade och lade beslag på Edvins lastbil. Allt för att vårt land skulle få ett starkt försvar. Skall man vara helt ärligt hade den ju förstås gått rätt många mil vi det laget. Den hade gjort god tjänst, axlat tung last men hade egentligen tjänat ut. Därför blev Edvin ganska nöjd när »Kungen« ville köpa den. Och därtill för ett anständigt pris.
– Den bästa bilaffär jag gjort någonsin, mös Edvin, när han räknade pengarna.
Baksidan av det hela var naturligtvis att han nu stod utan transportmedel. Och försvaret hade lagt beslag på det mesta som fanns av lastbilar i landet. Därför tog det sin tid att först hitta och att sedan kunna köpa en ny just då. Så i nio månader gick Edvin utan att ha något att göra.
Ja, inte helt, naturligtvis. Han tillbringade rätt mycket tid vid Finjasjön och han lärde sig simma.
Så kunde han till sist köpa sig en ny bil. – En Volvo »Långnos« 1940 års modell. Och efter det rullade det på. Han bytte till Scania Vabis och efter det till en Volvo Titan. Edvin Troedsson körde all slags transporter: kol, koks briketter, torv, smör i drittlar (rejäla pjäser på över 50 kilo styck), virke till Hässleholms klackfabrik på lördagarna och grus till olika vägbyggen. Det senare sedan Edvin skaffat lastbil med tippflak.
Han var »sin egen« och ordnade för det mesta körningarna själv. Han rattade också själv sin bil men hade under tider hjälpare i åkeriet, för att lastning och lossning skulle gå lättare.
En sådan medhjälpare var Gösta Dahlberg. Med honom var det så praktiskt, att när det kom till koksleveranser och lasten skulle ned genom trånga passager ner till kundernas pannrum gick allt så lekande lätt. Detta eftersom att av parhästarna i Edvins bil var den ene högerhänt och den andre vänsterhänt!
Frampå 1960-talet, med ny bil, det gick inte längre att köra smörtransporter på öppet lastflak. Här fordrades täckt lastbil och kyla, då gick Edvin Troedsson med i åkarföreningen Autotransport. Allt fler av hans körningar gick genom förmedlingen och allt mer av hans trafik lokaliserades till Mälardalen.
Tidens urverk tickade vidare och när almanackans blad visade 1975 tyckte Edvin Troedsson att det var dags att sluta köra lastbil. – Åtminstone »i stort sett«. Åren och ensamheten bakom ratten och i dieselröken hade slitit och även om han hade trivts med sitt arbete hade det också medfört att han gått miste om mycket av familjelivet som andra ser som självklart. För sonen Per, som efterhand också anträtt åkeribanan, beklagade han att han missat så mycket av hans tidiga uppväxtår.
Per Troedsson etablerade sedermera sin egen åkerifirma. Inte »i« men väl »parallellt med« sin far.
Edvin Troedsson dog 1988.
Arne Forsell
Tack till Per Troedsson för minnena av sin far
Minnen av »Skräddare-Elna«
En liten gumma, i svarta långa kjolar och med det rynkiga ansiktet inramat av ett svart huckle. På 1940- och 50-talen bodde hon i ett litet hus vid Ljungsäter, inte långt från Svärtingstorp och Hörlinge.
Hon hette Elna Nilsson, men de som fortfarande kommer ihåg henne minns henne hellre som »Skräddare-Elna«.
Var hon egentligen kom ifrån och hur hennes vägar lett henne till Ljungsäter är höljt i dunkel. Men hennes dialekt var inte formad i Göinge. – Snarare någonstans »nedåt slätten«.
Om »Skräddare-Elna«, sades det att hon trodde på tomtar och troll. Ja, en del menade till och med att hon hade något slags hemlig förbindelse med de skygga varelserna som – säkerligen – hade sina boningar i skogarna runt hennes hus och uppåt Svärtingstorp.
– Man skall akta sig för »di små rödhuade«, brukade hon säga.
Och det är väl klart att en person som kunde uttala sig så klart om något så diffust och skrämmande som naturväsen ur skogarnas djup – en sådan visste förmodligen mycket mer än andra. En sådan person kunde också upplevas som smått skrämmande.
Åtminstone om man var barn på den tiden. Alltså var de flesta barn rädda för »Skräddare-Elna«.
Och även om den lilla gumman i sina svarta kläder hos någon kunde väcka en lusta att retas lite så var det ingen som över huvud taget kom på tanken. »Skräddare-Elna« kunde bli arg – hiskeligt arg – om det var något hon inte gillade.
»Skräddare-Elna« gick omkring i stugorna, satt ner och pratade, blev bjuden på kaffe här och var och förmedlade nyheter som hon hört på andra håll i bygden.
Rädd för att prata med folk eller på minsta vis skygg var hon absolut inte. »Skräddare-Elna« skydde ingen och fick hon någon gång syn på ett barn, en flicka till exempel, som hon inte kände kunde hon fråga: »Hår hör denna grebban hemma?«.
Och hon krävde svar!
– Lite grann var hon, som »Krösa-Maja« i filmerna om Emil i Lönneberga, berättar Isa Westergren som när hon var i tio-årsåldern var ett av de barn som var rädda för »Skräddare-Elna«. Isa bodde, som liten flicka, inte så långt från Elsas hus och vid ett tillfälle hade »Skräddare-Elna« haft ett ärende hos Isas föräldrar. När det väl blev dags att hon skulle bege sig hemåt ville hon att Isa skulle följa henne genom skogen.
– Rädd var jag, erkänner Isa. Och egentligen ville jag inte gå med henne genom den mörka skogen. Men jag kommer ihåg att jag tog cykeln med mig. Med den kände jag mig trygg och kunde jag komma hem kvickt om det skulle behövas.
Isa Westergren hade en väninna – Evy – som skulle gifta sig 1950. Till bröllopet fick hon en blomsterkrans av »Skräddare-Elna«. En krans som hon själv hade tillverkat. Evy fick kransen med uppmaningen att vara mycket rädd om den – annars kunde det gå illa.
Med allt som sades om »Skräddare-Elna« om hennes umgänge med varelserna i skogen och med allt kusligt man hörde berättas om henne, vågade Evy heller aldrig göra sig av med gåvokransen. Hon hade den kvar tills det bara återstod några torra pinnar av den.
Elna Nilsson ägde några höns som fanns i hennes hönshus, beläget vid Bygdegården. Äggen som producerades där tog Elna med sig när hon reste med bussen till Hässleholm, där hon sålde dem.
Hönshuset kom sedermera att tjäna som övningsobjekt för brandkåren. Och med det kan väl sägas att de sista spåren av »Skräddare-Elna« gick upp i rök.
Berättat för Arne Forsell av Elisabeth – Isa – Westergren
Är det någon som har foto av »Skräddare-Elna«, hör av er.
Ur Elna´s byrålådor hittade Lilly Bengtsson ett ransoneringskort från 2:a världskriget och ett julkort från 1950-talet
Finja IFs ungdomsfotboll
Finja IF har på första gången på flera år ett ungdomslag i seriespel. Killarna och tjejerna spelar i klassen för pojkar födda 2008 och består av spelare från Finja, Tyringe och Skyrup.
Spelarna på bilden mötte lördagen den 2 september IFK Knislinge och efter en jämn batalj avgick Finja med segern 4-3 även om man på denna nivå av ungdomsfotboll inte räknar resultat.
Finja IF:s ungdomsverksamhet består utöver detta lag även av ett lag för killar födda 2010 som spelar femmannafotboll i Levins Cup och ett tjejlag som spelar Levins Cup i klassen födda 09/10 trots att de flesta är födda 2011.
Det finns även verksamhet för barn födda 2012 och 2013. Vill du veta mera om ungdomsverksamheten i Finja IF går det bra att kontakta ungdomsansvarige Johan Hammarqvist på Facebook eller via 0720-505911.
Mer om Göte Westergren och familjen
Tack Arne Forsell för den fina artikeln om morbror Göte. Jag är Mikael »Smirre Kirax« Westergren, son till Elisabeth »Isa« Westergren.
Såg att Ewa Westergren la in en rättelse under artikeln. Ewa är dotter till Svea Bengtsson, min moster. Svea fick även sonen Jan. Svea var gift med urmakaren Bertil Bengtsson som dog 1985 när jag var 10 år.
Syskonskaran från Skogshyddan är följande:
Allan Westergren, äldste morbror, som var gift med Lisa Westergren.
Göte Westergren, yngre morbror.
Svea Bengtsson – flicknamn Westergren, moster.
Evy Eklöf – flicknamn Westergren, moster, som var gift med Stig-Arne Eklöf.
Ester Phil – flicknamn Westergren, som bor i Hägersten i Stockholm, hade tidigare hus på Ljusterö. Esters man Olle Phil hade mattfirma i Stockholm. Var ofta hos Ester och hennes man Olle Phil som barn.
Elisabeth Westergren, min mor, hette som gift Elisabeth Widell. Min pappa hette Knut Widell, mor och far skildes 1980 när jag var 5 år och då tog mor sitt flicknamn Westergren tillbaks. Jag fick inte ta Westergren förrän jag blev myndig för att pappa inte ville skriva på något papper för namnbyte. Pappa dog 1997 i en brand i sitt hem i Tyringe.
Allan gick bort 2012, Göte gick bort 2013 och Svea gick bort 2016. Jag hade mycket kontakt med både Göte, Svea och Ester under min barndom och tonårstid.
Levande Finja-wikipedia
Svea var som ett Wikipedia över allt gammalt som hänt i Finja med omnejd, dock sista året då hon bodde på ålderdomshem så sviktade hennes minne.
Svea bodde i Funkisvillan i Finja. Jag kommer ihåg att Svea ofta pratade om en brand på en mosse och om åskvädret 1950 då Ewa var 1 år. Hur åskan slog och en kulblixt kom från telefonen och rullade över golvet medans Ewa satt i Sveas knä.
Svea pratadeäven om »Huggedrängen« och det var först när jag såg Gunnar Tallingers film om Hörlingegården på Bygdegården för några dagar sen som det gick upp för mig vem »Huggedrängen« var. Att det var snickeriansvarig på Hörlingegården. Jag trodde att Huggedrängen var en man som kom till Skogshyddan och hjälpte familjen Westergren med veden.
Göte lärde mig om naturen
Jag tyckte som barn om att lyssna till Götes dikter och sånger. 1982 hyrde mor en stuga i Småland och Göte och Svea var en del hos oss där. Jag var 7 år då. Det var här när Göte och jag var mycket ute i naturen som jag fick mitt starka intresse för djur och natur samt att det alltid har funnits djur i vår familj och även Svea hade en pudel som hette Tina.
Kommentarer av
Mikael »Svirre« Westergren
Martin Kull – enslingen
Ett hemmasnickrat skrivbord, grönt till färgen, med mässingsbeslag på lådorna och ett prydligt påmålat årtal i vitt: 1933 …
En gravsten på gamla kyrkogården i Finja, halvt dold bakom vildvuxna ormbunkar med bra ett namn och två årtal: 1874 – 1958 …
Till det några nästintill retfullt undflyende minnesbilder, så ömtåliga att de går sönder om man råkar ta för hårt i dem …
Det tycks vara allt som dröjer sig kvar av Martin Kull. Fiskaren, jägaren och enslingen som bodde i det lilla huset »tvärs över spåren« vid Finja station. Han var inte mycket för att umgås med andra. Rätt liten var han, spenslig, mycket allvarsam och en man som aldrig skrattade. Åtminstone är det så några minns honom.
Nästan alltid, året om, var han klädd i krullhårig svart vintermössa, neddragen över ögon och öron. Till det en sliten överrock som en gång i tiden kanske varit ljust brun men som med åren fått gedigen patina och en mer obestämbar färg.
Barnen rädda
Egentligen är det väl inte så märkligt att många av barnen i stationssamhället var rädda för Martin Kull och inte gärna gick ensamma förbi hans hus. Där han ofta stod på gårdsplanen och klöv sin ved, kraftfullt och ihärdigt som om han bar på en inneboende ilska som han tog ut på huggkubben och trädbitarna var han, åtminstone om man inte var mer än fem – sex år gammal, en skrämmande uppenbarelse.
Men det var inget ont i Martin Kull. Det var bara det att han över huvud taget inte var bekymrad om vad folk tyckte och tänkte om honom. Han var enslingen som höll sig för sig själv. Och jaktgeväret, skogen, ekan och Finjasjön var vad han brydde sig om.
Jaktmark hade han bland annat på Ernst Holmbergs ägor längs Möllerödsån. Här fanns det gott om hare och kanin och Martin Kull kunde ofta ses promenera hem, med klafsande gummistövlar och dött villebråd över axeln.
Då hade han ibland också fått ett mål mat hos Holmbergs och kanske också en sup.
Förlorade jaktmark för en hundspark
Han jagade också på Kungsgårdens marker, åtminstone till den dag när han hade ett ärende till Tage Hansen, arrendatorn på Mölleröd. Gårdens hund ville hälsa på Martin Kull men denne gillade alls inte uppvaktningen och måttade en spark mot jycken.
Efter den dagen var det slutjagat på Mölleröd och Tage-Hansen och Martin Kull var ovänner.
Fiskade gjorde Kull helst nära där ån hade sitt utlopp i Finjasjön. »Kulls håla« är ett begrepp som fortfarande finns i minnet hos gamla Finjabor och det var här som Martin Kull brukade lägga sina nät och det var här han hämtade det mesta av sin fångst.
Fiskade oftast ensam
För det mesta var Kull ensam i sin båt med det sägs att vid något tillfälle hade han en medhjälpare med sig när han vittjade näten. Och den gången kunde Kull bära hem 200 mörtar till stugan.
»Hemma hos sig« hade Martin Kull två rum i sin lilla stuga. I det ena, det som låg till vänster hade han sin säng. Här stod också spisen. Detta var alltså det kombinerade sovrummet och köket.
Det andra rummet i stugan var »finrummet«. Där stod tramporgeln.
I uthuset fanns vedboden och hans lilla snickarverkstad. Händig var han, nämligen, med hammare och såg och under årens lopp tillverkade han både möbler och annat med finess.
»Välstädat« var knappast det ord som först kom för någon av de fåtal besökare Kull släppte över tröskeln. Men den regelbundna »brandsynen« som förrättades av samhällets brandchef Valfrid Pålsson tillsammans med kommunens representant Evald Eriksson var inte något som han undslapp.
En viktig hänelse
»Brandsynen« var en viktig händelse och en allvarlig sådan – åtminstone var den menad så. Då skulle det kontrolleras att medborgarna inte förvarade brandfarligt material på oaktsamt sätt – och att det fanns en fungerande brandsläckare i hushållet.
Men sanningen att säga var den också ett tillfälle till glad socialisering och ibland både »skål« och »gutår«. Och det var många i Finja som såg fram mot tjänsteförrättningen och besöket med stora förväntningar.et berättas att Martin Kull vid ett tillfälle när brandsynen närmade sig, erkände för sin vän Ernst Holmberg att han var lite nervös inför vad »kommungubbarna« skulle säga om hans hem med allt det eldfängda han samlat på sig och som låg på hög både inne och ute.
– Bry dig inte om det, tröstade Holmberg. Köp hem en liter Renat och bjud gubbarna. De tackar aldrig nej och allt kommer att ordna sig!
Så gjorde Martin Kull. Och när brandsynen hade pågått ett tag och alla inblandade var glada vänner satte han sig också vid orgeln. Han förklarade högtidligt hur man skulle hålla händerna och sätta fingrarna på tangenterna i ett »handfatt«.
Spela kunde han inte men ingen av åhörarna kom med några synpunkter på »musiken« och någon anmärkning vad gällde »brandsynen« hade man inte heller.
Cyklade till kyrkan
En fin cykel hade han, enslingen i Finja. På den kunde han ta sig smidigt till kyrkan och högmässan. Direkt religiös var han kanske inte, Kull, men ändå mycket »kyrksam«. Han lyssnade gärna på kyrkoherde Henning Wedeby när han predikade och han tyckte att just Wedeby var en »faslig talare«.
Efter Martin Kulls död hölls auktion på hans lösöre. Då spriddes enslingens, jägarens och fiskarens jordiska ägodelar som maskrosfrön i vinden. Efter det fanns inget kvar efter manen som valde att leva sitt alldeles eget liv i det övrigt sociala samfundet – mer än några sköra minnen, en gravsten övervuxen av mossa och halvt dold av ormbunkar.
Och ett hemsnickrat grönt skrivbord …
Tack till Rickard Holmberg för hjälp med minnen av Martin Kull
Text och foto
Arne Forsell
Mannen bakom Finjavisan
Göte Westergren – poeten från Skogshyddan
Så arg och bitter nu Lundström sitter
på Finja-fiket i senan kväll.
Ej mera hör man hans glada kvitter
om lilla Inga som var så snäll.
Nu sjunger han blott en sorgsen visa
om falska kvinnor som löften ger
och aldrig mer skall han kvinnan prisa
och aldrig tror han på löften mer.
Han mötte henne för första gången
på Café Ljungkvist där hon då var.
Hon gick och gnola på smålandssången
när hon serverade till en klar.
På samma plats de nu skildes åter
där som de möttes för första gång.
Ej undra på att hans hjärta gråter
och tiden bliver för honom lång.
Göte Westergren hade, rätt länge, hört sin gode vän Erik Lundström berätta glatt och lyriskt om sina framsteg på Amors stig och hur han nästan hade vunnit servitrisen Ingas – hon som knatade runt kring borden hos Ljungkvists café – hjärta. Hur vacker grann hon var, hur de redan hade ”prövat på” varandra och hur Inga hade lovat att det ”skulle bli de två”.
Det var klang och jubel, sprittande toner och dito känslor och Erik hade helt enkelt hamnat i himmel nummer sju!
Göte själv, son till Alfred och Ruth Westergren i torpet Skogshyddan, i skogen vid Hörlinge och född 1919 som nummer två i en syskonskara som så småningom skulle omfatta tre pojkar, Allan, Göte, Sven och tre flickor Evy, Esther och Elisabeth (Isa), hade alltid varit lite avvaktande till det där med kvinnor. Man skulle helt enkelt kunna kalla honom »inbiten ungkarl« och han skulle aldrig komma att gifta sig.
På en bild i ett av de Westergrenska familjealbumen ser man Göte tillsammans med föräldrar och syskon och deras familjer. Men Göte står lite »vidsidanom« och verkar närmast besvärad där han lägger armarna på ryggen och visar upp en plågad min.
Bilden väcker frågor.
Det var inte alls det att han var svår att umgås med – tvärtom! Glad och snäll, tackade gärna »ja« när det bjöds – inte minst när det bjöds på »starkt«.
Sitt munspel hade han alltid i fickan och dragspelet var sällan heller så långt bort. Dessutom var han en jäkel på att rimma och skriva dikter. Inspiration tog han där den fanns och under sin livstid hann Göte Westergren göra många rimmade berättelser om vad som försiggick i tiden runt omkring honom.
Han skrev om vänner och ovänner, han diktade om ungdomstidens SSU-möten hos Gottfrid Johansson, han skrev om kärlek, svek och insikter och hans poetiska ådra fick åtskilligt nytt blod under tiden han gjorde värnplikten som artillerist i Sunne.
Sådan var han – Göte! Knappt något undgick honom och inspirationen rann till rikt och ohämmat.
Han var så kär i sin lilla jänta
han tänkte på henne natt och dag.
Han sade ofta »Till jul kanhända
vi växlar ringar ett litet slag«.
Sen blir det bröllop när våren kommer
när sola skiner och lärkan slår.
Då skall jag plocka åt dej små blommor
ty ingenting oss nu skilja får.
Många av Götes dikter kunde man sjunga till välbekanta melodier, gärna skillingtryck. Själv framträdde han visserligen inte särskilt ofta som »artist« i större sammanhang men en och annan gång kunde han frestas att visa att man visst kunde lära sig spela munspel på alldeles egen hand – och dragspel också – och sångrösten var det inget fel på när han klämde i med sitt egenkomponerade vismaterial.
Annars var Göte Westergren, i vardagslag, metallarbetare och han arbetade på såväl Verktygsfabriken i Tyringe som hos Bergmans.
Och ett av hans vattenhål på ledig tid kom att bli »Fiket i Finja«.
Men så en dag på den sena hösten
till Ljungbyhed reste Inga bort.
Och Lundström fick nu den klena trösten
»Jag kommer åter som förr jag gjort«.
Men där på markan hon såg en annan
en flygmalaj ifrån Ljungbyhed.
Och så med denne med ens försvann hon
från den hon lovat sej gifta med.
I den trista cafélokalen i Finja, den med de bruna väggarna, det bruna slitna golvet och det bruna möblemanget grät Erik Lundström ut inför sin vän Göte Westergren. Det gick som det gick och det blev som det blev: efter sig lämnade Göte ännu en medkännande och melankolisk rimmad berättelse. En text som passar som hand i handske till melodin »Så bistert kall sveper nordanvinden …«
Nu Lundström sitter ibland och tänker
när solen dalar i väster ned.
Och stjärnorna uppå himlen blänker
på lilla Inga i Ljungbyhed.
Han tänker då på den ljuva stunden
en sommarnatt i hans campingtält.
Då han fick kyssa den röda munnen
och pulsen slog som det livet gällt.
Göte Westergren flyttade från Skogshyddan 1969. Till Hässleholm och Vattugatan gick flyttlasset. Men i stan, i »stenöknen«, som han kallade den fann han sig aldrig riktigt tillrätta.
Skogen, naturen, musiken och dikterna var vad Göte tyckte om och det var där han trivdes – poeten från Skogshyddan.
Han gick ur tiden 2013.
Sista raderna i »Visan om Erik Lundström« – eller »Finjavisan« som den också kallats skrevs av Götes mor, Ruth Westergren.
Nu vilar han i den mörka mullen
hans levnadsdag blev ju alltför kort.
Kanhända Inga en gång på kullen
har lagt en blomma av enkel sort.
Tack till Isa Westergren för berättade minnen av sin bror.
Text och foto: Arne Forsell
Här ett par av Götes egenhändigt skrivna betraktelser.
Någon som kan berätta?
Om Elna Nilsson. Hus vid Ljungsäter. Kallades visst »Skräddare-Elna«.
Hör av dig till info@finjasocken.se
Leif
Finjabarn byggde stad
Var du med bland dem som byggde? Minns du något som du kan dela med dig av? Om, skriv till info@finjasocken.se