Författare: Finja

Gravinventering på Finja kyrkogård

Jag inventerade gravstenarna på Finja kyrkogård 2007 (mest den gamla eftersom jag tog med t o m 1940), bilder av stenarna och uppgifter om de gravsatta finns på länken här nedan.
Detta gjordes till Sveriges Släktforskarförbund.

Hälsning
Hjördis Nilsson f Torkelsson

Klicka på länken Gravinventeringen

Tillbaka

Invigning av Finja idrottsplats

Efter en del grävande har jag hittat denna bild från invigningen av Finja idrottsplats i juli 1965.
Bilden visar Elvir Eriksson (tv) när han mottager blommor och lyckönskningar för Finja IF och idrottsplatsen i framtiden av …?

Mannen till höger invigningstalade. Men vem det är vet jag tyvärr inte.
Arne Forsell

Vet du något om invigningen och vem som talade? Hör av dig på info@finjasocken.se

Tillbaka

Mer om Skräddare-Elna

Läste på Finjasidan om Skräddare-Elna.

Hon var född i Maglehem den 12 mars 1871 och dog 1 november 1968 i Finja.
Familjen kom från Maglehem 1888 och bosatte sig i Gunnarstorp, gården där Valfrid Jönsson senare bodde.
Jag minns Elna gående förbi vår skola i Hörlinge då hon besökte fru Ising på Hörlingegården.
Jag minns att Hanna Ising en födelsedag av Elna fick ett eller flera konstgjorda ägg, till ruvande hönor.

Jag fotograferade familjens gravsten för några år sedan då jag inventerade Finja kyrkogård.

Hälsningar Hjördis Nilsson, Klippan

Tillbaka

Jakten på en mäktig järnåldersgård i Finja

Artikel i Norra Skåne Publicerad 

Tio somrars grävande av borganläggningarna på Hovdala har resulterat i mängder av fynd och arkeologiskt material. Frågorna hopades i Anders Ödmans huvud. Vem byggde den första gården på Hovdala under vikingatiden? Varför har den byggts ut och slutligen flyttats till dagens plats på 1500-talet? Var kommer alla rikedomar ifrån?

– Fynd som venetianskt glas, stengods från Rehn och kvarnstenar från Norge visar att här har vi den mest exklusiva medeltida miljön som har påträffats i Göinge. Dessutom förbryllar Hovdalas placering. Borgen anlades på två sidor om landsvägen mellan Tormestorp och Mjölkalånga.

– Ett läge som gör borgen unik. Vanligtvis låg borgar av den här storleken undanskymt och diskret. I mina ögon tyder det här ståtandet på att en ärkebiskop eller en kung är inblandad, säger Anders Ödman som under hösten gjort en omlandsanalys av socknarna kring Finjasjön. Analysen sträcker sig från järnålder och fram till 1500-talet i tid. I rum talar vi om en radie på cirka 20 kilometer runt sjön.

Ödman började jakten med hjälp av kartor, arkiv och tidigare forskning för att kartlägga området.

– Flera järnåldersforskare har hävdat att det måste finnas någon form av vikingagård i området. Men då har man gissat på Sösdala och utgått från de gravfält som finns där, säger Anders Ödman som dock har en helt annan ingång i materialet som konsthistoriker och medeltidsarkeolog.

– För mig är det självklart att titta på Finja först. Denna by donerades till ärkebiskopen i Lund och här finns den kyrka som bär mest storslagen lyskraft i området. Titta på det vackra hjälmkorets valv. Målningarna är av samma förnäma skola som mäktiga kyrkor på Själland och i Skåne på 1100-talet. Figurframställningen har bysantinska drag och den blå färgen kommer från lapis lazuli som på sin tid var lika dyrt som guld. Allt detta bär den mäktiga Hvideättens signum. De har haft med kyrkan att göra, säger Anders Ödman och pekar med en röd laserpunkt på de medeltida målningarna där lite av den dyrbara blå färgen fortfarande kan skönjas.

På en bärbar dator klickar han fram kartor. Genom att färglägga ägorna med olika färger har Ödman kommit fram till häpnadsväckande rön.

– Jag har studerat kartor från 1600-talet och framåt. Ganska snart upptäckte jag att det finns ett sammanhållen äga som aldrig skiftas ut med de övriga gårdarna i byn. Området är stort och täcker den största delen av byns odlingsmark. Detta tyder på att här har funnits en stor gård från järnålder, säger Anders som fick sina misstankar bekräftade genom en ortsnamnsanalys.

– De åkrar som bär namn som slutar på -toft indikerar att här har gårdens bebyggelse legat. I det här fallet sträckte toftområdet sig i ett rektangulärt område från landsvägen och 600 meter upp i terrängen med en bredd på 100 meter. Väster om toftområdet finns en hög höjd över Finjasjön som domineras av haf-namn. Haf är en form av hof vilket indikerar en helig plats. Idag ligger toft- och hofområdena på odlingsmark och är fullt åtkomliga för arkeologiska undersökningar, berättar Anders.

Norr om järnåldersgården sträcker sig resterna av ett gravfält. Idag finns bara tre gravar kvar men en gång fanns en rejäl storhög som benämns som Sötterör på 1687 års karta. – Det finns inget kvar av högen. Här ligger ett villaområde idag, förklarar Anders. Fynd och gravskick kring stora gravfält i Sösdala, Mala och Hörja skvallrar om en järnålderskultur som skiljer sig från andra samtida kulturer i Skåne.

– Kulturen som anlagt gravfälten under folkvandringstid är urkonstig med klara influenser från sydösteuropa. Det syns bland annat på gravfärdsritualerna och på keramiken. Antingen har någon invandrat från Sydösteuropa eller också har någon återvänt hem med nya traditionen. Med sig hade de slavar. Vi vet att järnålderns storgårdar expanderade genom att trälar skickades ut för att bryta ny mark och bygga små gårdar i omgivningen.

– Jag tror att slavar sänts norrut mot Hörja och Mala för att bygga små gårdar. På så vis har Göingebygden koloniserats, säger Anders Ödman. Allt började i Finja.
Katarina Bexell

Tillbaka

Edvin Troedsson – »åkaren«

Bilden, ur Per Troedssons privata album, visar Edvin Troedssons Volvo Titan, med tillhörande släp, lastad för en transport av smör. Bilden bör vara tagen c:a 1956 och personerna framför bilen är fr v medhjälparen Gösta Dahlberg, Edvins son, Per och Edvin Troedsson själv.

– Da begriber ni väl … ad de gåur ente ad hämta mjulken mä lastbil … De gaur allri … för dåu skrämmer man ju ögen…

Det var så det lät, från sura konkurrenter om leveranserna till mejeriet i Hässleholm när Edvin Troedsson från Finja, som den förste, kom att ersätta de gängse hästtransporterna, med lastbil. Detta var någon gång 1926 – 1927 och Edvins far, Nils Troedsson, hade köpt en lastbil av amerikanskt fabrikat. Den lät han sonen köra, eftersom han själv inte hade något körkort.

Nils Troedsson drev spannmålshandel från godsmagasinet i Finja och bilen behövde han till att börja med för att leverera varor ut till lantbrukare i trakten. Men med ett tänkande fritt från spärrar såg unge Edvin att transport av mjölkkannor med bil i stället för häst bara var en logisk utveckling i takt med tiden. Detta var helt enkelt ett utökat användningsområde för pappas lastbil. Sedan fick de andra, som kört mjölken med häst och vagn i alla år tycka vad det ville …

För det där med att »skrämma ögen – hästarna« trodde Edvin inte på. Och med det sagt och med biltransporterna i schemalagd rullning kan väl sägas att Finjas första regelrätta lastbilsåkeri – Troedssons – var etablerat.

Edvin såg också en annan fördel med att han hade hand om de regelbundna leveranserna till Hässleholms mejeri. Där arbetade nämligen Cecilia (Cissi). Hon skulle så småningom komma att bli fru Troedsson. Ännu senare skulle familjen Troedsson komma att utökas med barnen Ingrid och Per.

Edvin Troedsson föddes 1906. Hela hans liv kom att upptas av lastbilar och lastbilskörning. När pappa Nils gick ur tiden och syskonen skulle dela upp kvarlåtenskapen var det egentligen bara en sak han krävde att få: lastbilen! Det var med den han skulle komma att bokstavligen styra sin färd längs livets stig.

På 1930-talet, när krisåren hopade sig och arbetslösheten grep omkring sig med utmärglade fingrar, lade han till vedhandel i sin transportverksamhet. Han köpte upp ved runt om i trakten och körde till Malmö där han sålde den »spann för spann« på Lilla Torg.

Olika bagerier i Malmöregionen fick också regelbundna vedleveranser av Edvin Troedsson från Finja.

Så kom uppladdningen för andra världskriget. »Kronan« rekvirerade och lade beslag på Edvins lastbil. Allt för att vårt land skulle få ett starkt försvar. Skall man vara helt ärligt hade den ju förstås gått rätt många mil vi det laget. Den hade gjort god tjänst, axlat tung last men hade egentligen tjänat ut. Därför blev Edvin ganska nöjd när »Kungen« ville köpa den. Och därtill för ett anständigt pris.

– Den bästa bilaffär jag gjort någonsin, mös Edvin, när han räknade pengarna.

Baksidan av det hela var naturligtvis att han nu stod utan transportmedel. Och försvaret hade lagt beslag på det mesta som fanns av lastbilar i landet. Därför tog det sin tid att först hitta och att sedan kunna köpa en ny just då. Så i nio månader gick Edvin utan att ha något att göra.

Ja, inte helt, naturligtvis. Han tillbringade rätt mycket tid vid Finjasjön och han lärde sig simma.

Så kunde han till sist köpa sig en ny bil. – En Volvo »Långnos« 1940 års modell. Och efter det rullade det på. Han bytte till Scania Vabis och efter det till en Volvo Titan. Edvin Troedsson körde all slags transporter: kol, koks briketter, torv, smör i drittlar (rejäla pjäser på över 50 kilo styck), virke till Hässleholms klackfabrik på lördagarna och grus till olika vägbyggen. Det senare sedan Edvin skaffat lastbil med tippflak.

Han var »sin egen« och ordnade för det mesta körningarna själv. Han rattade också själv sin bil men hade under tider hjälpare i åkeriet, för att lastning och lossning skulle gå lättare.

En sådan medhjälpare var Gösta Dahlberg. Med honom var det så praktiskt, att när det kom till koksleveranser och lasten skulle ned genom trånga passager ner till kundernas pannrum gick allt så lekande lätt. Detta eftersom att av parhästarna i Edvins bil var den ene högerhänt och den andre vänsterhänt!

Frampå 1960-talet, med ny bil, det gick inte längre att köra smörtransporter på öppet lastflak. Här fordrades täckt lastbil och kyla, då gick Edvin Troedsson med i åkarföreningen Autotransport. Allt fler av hans körningar gick genom förmedlingen och allt mer av hans trafik lokaliserades till Mälardalen.

Tidens urverk tickade vidare och när almanackans blad visade 1975 tyckte Edvin Troedsson att det var dags att sluta köra lastbil. – Åtminstone »i stort sett«. Åren och ensamheten bakom ratten och i dieselröken hade slitit och även om han hade trivts med sitt arbete hade det också medfört att han gått miste om mycket av familjelivet som andra ser som självklart. För sonen Per, som efterhand också anträtt åkeribanan, beklagade han att han missat så mycket av hans tidiga uppväxtår.

Per Troedsson etablerade sedermera sin egen åkerifirma. Inte »i« men väl »parallellt med« sin far.
Edvin Troedsson dog 1988.
Arne Forsell

Tack till Per Troedsson för minnena av sin far

Tillbaka