Författare: Finja

Ett intressant Finja-dokument i korta drag som Ivar Johansson en gång redovisade.

Finja by ligger vackert vid sjöns norra sida. Danska kungarnas väg har sedan Hedenhös slingrat sig fram genom bebyggelsen. Kung Gustav VI Adolf tittade gärna in i kyrkan, där han tog del av det som plockats fram ur historien. Sedan stannar han till vid Åkermans gravställe, ty professor Jules Åkerman, Gustav V:s livläkare, hade växt upp i Finja. Not 1

 Flera andra dugliga män har anor från Finja. Vid en Nobelfest i Stockholm spelade Flottans musikkår en tonskapelse av Lars-Erik Larsson, Gustaf Svensson ledde ensemblen. Tonsättarens fader, Vilner Larsson, var son till skolläraren Bengt Larsson i Finja, och Gustaf Svensson hade sitt barndomshem i Öraholma. Professor Harry Stålfors, son till kantor Sven Larsson, och professor Gustaf Ising från Hörlinge talade vid samma festliga tillfälle. Då gick Finja-bornas tankar tillbaka några år i tiden undra på det! Not 2

En så förnämlig by har också haft dugliga kvinnor. Fröken Ewa Reuterskiöld på Svärtingstorp startade en söndagsskola 1866, då hon var 20 år. Not 3
Mycket motstånd måste övervinnas, om en sådan skola skulle komma i gång. Baptisterna hade försökt samla barnen och läsa bibeln för dem, men undervisningen förkastades av kyrkan. Not 4

 I slutet av 50-talet skickade domkapitlet en ung prästman till Finja för att stilla folkets oro. Pastor C. J. Ekelund gick ut i stugorna och talade med bönder och torpare, umgicks vänskapligt med dem och inbjöd dem till kyrkan. Då fylldes templet med människor. Många grät och bekände sina synder. Not 5

Ewa Reuterskiöld ivrade för barnens undervisning i kristendom. Då hon ville öppna en söndagsskola i Svärtingstorp, mötte hon inget motstånd från den nye prästen. Skolsalen blev dock stängd för henne, man kunde ju inte värma upp den på söndagarna. Förresten låg den intill kyrkogården och kyrkan, varför barnen kunde störa kyrkobesökarna. Fröken Reuterskiölds fader var inte särskilt angelägen att öppna sitt hem för smutsiga och trasiga ungar. Skolan fick hållas i köket och sommartid utomhus eller i någon ekonomibyggnad. Ibland lär överstelöjtnanten ha tröttnat på den störande invasionen om söndagarna. Not 6

Fröken Reuterskiöld övervann varje hinder och höll skolan i gång 1866-1873, sedan fick andra hjälpa till och överta ansvaret. Under dessa år konfirmerades 87 av de förutvarande eleverna. Lärarinnan hade dem alla upptecknade i sin bok. Tillsammans har hon bokfört 127 stycken.
Ekonomin försämrades på Svärtingstorp och då måste fröken Reuterskiöld söka få ett förvarvsarbete. Hon genomgick seminarieutbildning och blev folkskollärarinna i Malmö. Dåvarande kolleger som talade om att hon av dem titulerades »tant Ewa« och att hon var mycket verksam för missionen och en uppskattad gäst hos KFUM och KFUK. Not 7

 Fröken Reuterskiöld anställde Hilda Larsson, dotter till kantor Larsson i Finja, som husföreståndarinna. Hilda hade brodern Vilner i Åkarp, professor Lars Eric Larssons fader. Denne var köpman där, och han tillkallade en annan Finja-bo, fröken Hulda Paulsson som biträde. Hulda Paulsson blev också god vän med »tant Ewa«, och när fröken Paulsson öppnat affär i Finja fick hon besök av fröken Reuterskiöld. Not 8

Söndagsskolans minnesbok med Ewa Reuterskiölds anteckningar återbördades till Finja såsom vängåva åt Hulda Paulsson som nu i sin tur överlämnade den till Landsarkivet i Lund. Med tiden kommer boken att hållas tillgänglig. Not 9

Systrarna Paulsson i Finja förtjänar tacksamhet och aktning för att »hundraåringen« bevarats. Ewa Reuterskiöld har numrerat sina elever från 1-127. Som exempel på vad boken innehåller anföres här några utdrag:

1. Bengta Persson började skolan strax efter dess öppnande – hushåller för sin broder i Hörja, enkeman – till Elias Olsson i Gunnarstorp – Hessleholm 1880
2. Anna Olsson – Modern Baptist – började skolan i Februari 1866 – tjenar i Tysborg 1875 – Wanneberga 1880.
3. Gunnild Andersson, Hörlinge – Småland hos Grefwe Wrangel – lära hushåll.
4. Ewa Jönsson, Bommeryd, en flicka, som fått en christlig uppfostran ett gott utseende – bestämt och litet spotskt wäsende – till Måleböke.
5. Bengt Mahlberg – till stor glädje – nu rädd för både Hemberg och mig – artillerist, heter Holmberg .
6. Nils Nilsson, Öraholma – dödad af ett jordras i Jonas Nilssons mosse i Hörlinge. Gud vare hans själ nådig .
7. Anders Hemberg – sedan 1868 min medhjälpare – troget och flitigt wid min sida – lärare. Not 10
8. Johanna Johannes, som vi kallar henne – Olofs lär vara hennes namn – skolan 208 gånger – tjänar hos kantorn – mor Larsson nöjd med henne.
9. Nilla Preutz – husar Nordström i Vankiva – gift 1875.
10. Gustafva Strandberg – född 1855 – 27 gånger – tillhörde tattare slägt – tjenar i Engelholm – död 1880.
11. Christina Larsson, Finja – tjenar hos Qwittberg 1872– gift med Anders Nilsson, Öraholma .
12. Nils Larsson. Finja, född 1856 – nvkterhetslöfte 19/11 1871– i Winslöv hos kantor Åstrand–för att spela – småbarnslärare –73 – Wäxjö seminarium 27 aug. 1874.
13. Elof Jonsson född 25/11 1855 – flitigaste skolbarn – slutade då han fyllt 20 år, urmakare i Alwestad.
14. Otto Stjernquist, född 16/10 1857 – bäst begåfvad av mina skolbarn – har kondition på Wanås. Not 11
15. Petronella Johansson – blind – olycka i hennes barndom – owanligt godt minne – med mor och syskon till Amerika – Minnesota.

Noter
1 Professor Jules Akerman född i Finja 1861, föräldrar Nils H. Åkerman (hade varit gästgivare i Tyringe som tredje i ordningen inom släkten) och Julia Dorotea Wiebe.

2 Bengt Larsson, född i Finja 1826, lärare i Finja 1848/49 till pensionsåldern. Bengts bror, Sven Larsson född 1825. var först lärare i Finja, sedan kantor. Deras fader, Lars Bengtsson, hade tjänat som klockarvikarie (substitut) i många år, utbildad skomakare. Sven Larssons son Fritz, född 1858, var gift med Dag Hammarskjölds faster, och Harry Larsson-Stålfors, född i Finja 1867, blev professor vid Veterinär-högskolan. Gustaf Ising, född i Hörlinge 1883, var professor vid Stockholms högskola.
Musikdirektör Gustav Svensson, född i Öraholma (fader Sven Svensson), började som trumslagare, var även tonsättare. De sista åren sysslade han med att utforska sin släkt och fann bland andra Måns Svensson i Torup (död 1689) och nämndeman Pehr Nilsson i Mjölmöllan (jfr VGh I. o. II) – Bengt Larssons son Vilner, född 1872 och hans hustru Lilly Wadner, skaffade sig affär i Åkarp. Deras son Lars-Erik Larsson är professor och director musices i Uppsala.

3 Ewa Charlotta Henrika är född i Skara 1846 och hennes syster Thomasine född i Lerdala 1857. Thomasine R. blev med tiden föreståndarinna för Södra Sveriges sjuksköterskeskola i Lund. Ewa utexaminerades vid seminariet i Kalmar 1878 och blev ordinarie folkskollärare i Malmö 1885.

4 Kyrkoherde O. S. Morin, född i Jämshög 1793 och installerad i Finja 1844, var rätt fientligt inställd till läseriet. vilket vunnit stor framgång i Finja, Hörja med flera socknar.

5 Det framgår tydligt av domkapitlets handlingar, att C. J . Ekelund fått i uppdrag att umgås på ett vänligt sätt med sina församlingsbor och han skulle även besöka kringliggande orter och tala med dem, som tänkte låta »döpa om sig« . Han har skrivit rapporter om sina åtgärder. När pastor Ekelund förrättade mässan brukade Finja kyrka bli fullsatt och många kom från andra socknar (Ekelund, född i Jämshög 1831, tjänade i Finja cirka 1859-1872).

6 Överstelöjtnant C. C. O. Reuterskiöld. född i Stockholm 1810 och hans maka Jeanette Charlotte Stjerncrona född i Stockholm 1819.

7 Enligt uppgifter av äldre Malmölärare.

8 Hulda Paulsson, född i Finja 1884. »Tant Ewas« besök kan ha ägt rum 1915.

9 Så snart den blivit registrerad och granskad.

10 Anders Hemberg. född i Finja 1852. Först småskollärare Finja (ambulerande) från 1877/78 folkskollärare i Tvärskog död 1906.

11 Otto Stjernquist blev kyrkoherde i Önnestad. Han var född i Brönnestad 1857 och kom med föräldrar och syskon till Finja vid mitten av 1860-talet.

Tillbaka

Viwan Pettersson, var kokerska på Backagården, ger oss en vardags- och gräsrotsbeskrivning av sina minnen och iakttagelser från omsorgsvården under de senaste 30 åren.

Första arbetsdagen
Midsommarafton 1953 började jag arbeta på Backagården. Arbetsintroduktionen bestod av att föreståndaren överlämnade nycklar till vårdhemmet. Därefter var min första uppgift att vara matsalsvakt för 67 patienter. Att »vakta« innebar att se till att patienterna inte slogs. Vid matdags skulle även medicinutdelningen äga rum. Detta var en uppgift som föreståndaren själv ansvarade för. Två sorters medicin fanns, en för dem med magbesvär och en för dem som inte tillräckligt fort kunde äta och klä sig. Badning av samtliga patienter stod på programmet efter middagen. Några 5 minuters raster för personalen var det naturligtvis inte tal om eftersom vi bara var 3 personal. Efter badet kläddes alla återigen i sina anstaltskläder, vilka bestod av tröja och blåställ. Alla var likadant klädda. Klockan 16.30 var arbetsdagen slut för övrig personal – själv skulle jag arbeta kvällen. Viktigast för mig var att se till att alla patienter kommit i säng innan jag klockan 21.30 släckte lyset och låste alla dörrar. Det var först 1963 som vi fick sovande nattvakt på Backagården.

Roligare arbete förr
1963 slutade jag i vården och började arbeta i köket. På den tiden lagade vi all mat själv. Visst var jobbet mer slitsamt då än nu. Exempelvis. skulle 40-liters mjölkkannor bäras upp ifrån källaren. I det stora hela var jobbet ändå trivsammare än idag. Idag består jobbet mest av att maten skall flyttas från kantin till kantin. Kontakten med patienterna var större förr när dessa hade olika arbetsuppgifter i köket. Detta är något som inte förekommer idag.

Snålt med maten
Maten på Backagården har alltid varit bra, men den har varit snålt tilltagen. Fram till början av 60-talet bestod kafferansonen av 6 hekto för100 personer. Det första på kaffebryggaren skulle personalen ha. En gång i veckan hämtades kaffet hos föreståndaren, som höll noga koll på att ransonen inte överskreds. Köttet var också snålt tilltaget. Problemet var nämligen att mängden kött som inköptes var densamma oavsett hur många personal som åt. Ju fler som åt desto mindre blev det över åt patienterna. Mjölken hade vi i varje fall tillräckligt av eftersom vi hade mjölkproduktion på Backagården.

Sysselsättning
Först i mitten av 60-talet blev det aktuellt med mer strukturerad terapiverksamhet för patienterna. Innan dess var det många patienter som dagarna i ända satt ute på bänkarna och drack kaffe ur sina rostfria muggar. Rostfria så att de inte skulle kunna gå sönder. Förr i tiden var det en mer naturlig terapi åtminstone för de patienter som kunde deltaga i arbetet. Jag är övertygad om att många patienter trivdes bättre förr eftersom de kände att de hade ett ansvar. På Backagarden hade vi till exempel en patient som alltid bäddade sängarna. Han var helt fenomenal på detta. Städade, tvättade, lagade strumpor, delade ut ombyte av pyjamas var fjortonde dag, var det andra som gjorde.

Chefen var chef
Under min första tid på Backagården fanns det en otrolig disciplin bland personalen. Chefen var den som var chef inom alla områden. Han var den som hade nyckeln till kassaskåpet, han var den som delade ut medicin, han var husmor med mycket annat. Någon telefon hade vi personal inte tillgång till. Denna fanns på föreståndarens låsta kontor. Mest i behov av telefon var vi naturligtvis om någon patient skadat sig och måste åka till sjukhus. Våra kafferaster från den tiden minns jag mycket väl. Egentligen hade vi inte »rätt« att ha några förmiddagsraster, men tack vare att en patient hade en kaffekokare på sitt rum lyckades vi personal oftast få i oss lite kaffe. För att undgå föreståndarens upptäckt fick patienten hålla vakt medan vi svepte i oss kaffet. När jag tänker tillbaka förundras jag ofta över att det trots allt bara är 30 år sedan personalen hade en sådan stor respekt eller man kan ske snarare skulle kalla det rädsla för chefen. Oavsett hur mycket vi reagerade skulle vi aldrig ha vågat säga något. Det tog sig uttryck som att vi hellre valde att själv köpa och bekosta symaskinsnålar än att be föreståndaren om nya. Eftersom vi sydde en hel del tagelmadrasser är det inte svårt att först å att det gick åt en hel del nålar.

Utvecklingen av idag
Idag pågår inom hela omsorgsverksamheten en decentralisering, som jag ställer mig mycket tveksam till. Tyvärr är det så att det som stämmer i teorin inte alltid stämmer i praktiken. Jag har sett patienter som har misslyckats med utflyttningen. Efter ett par månader händer det att en del är tillbaka här igen. Det som händer för dem som under många år bott på ett vårdhem och sedan kommer ut i samhället är att de blir isolerade. Det finns också människor som gärna utnyttjar våra omsorgstagare. Många omsorgstagare år så »snälla« att de inte vågar säga »nej«.

Egentligen borde man inte klaga över omsorgsvården av idag, eftersom det hänt så mycket positivt på vad man måste säga väldigt kort tid. Inom vissa områden har kanske utvecklingen gått väl långt. Jag tänker då på omsorgstagares ekonomiska villkor. De har dels pension, dels habiliteringsersättning. Många omsorgstagare har betydligt mer att röra sig med än vad vi andra har. För en del år sedan fick omsorgstagare så gott som allting gratis, men idag får de i varje fall betala bussresor till stan, klippning och liknande.
Artkel hämtad ur Länet runt, nummer 8/83

Tillbaka

Finjasjöns sänkning 1887 

Ett bland de större torrläggningsföretag, som kom till stånd i Kristianstads län i slutet av1800-talet, var utdikningen av Finjasjön, vars vatten vid olika årstider vållade översvämning på den odlade jorden. Sålunda gick sjöns vatten nästan upp till Finja by.

Tanken på en utdikning av Finjasjön var inte helt ny. Ryttmästaren Chr. Ehrenborg på Hässleholmsgården anmälde 1820 till Hushållningssällskapet att han hade ett omfattande torrläggningsarbete i gång, som även skulle sträcka sig till Ballingslöv och Ottarpssjöarna. I en skrivelse till sällskapet framhåller han att den äng som håller på att utdikas, ligger i nivå med Finjasjöns vatten »varför det fodras pumpinrättningar och väderkvarnar för att uppfodra vattnet«.

Huruvida Ehrenborg lyckades att få sin mark riktigt torrlagd för sin odling är inte känt. Under åren 1847-1854 upprättade en lantmätare P. S. Herbst en plan för sänkning av Finjasjön. Projektet som emellertid stannade på papperet, avsåg att kunna utvinna cirka 1819 tunnland mark.

År 1887 ansåg man tiden vara mogen för att åter ta upp frågan om Finjasjöns utdikning. Vid ett sammanträde på höstsidan bildades ett vattenavledningsföretag som kallades »Finjasjöns sänkning«. Till styrelse utsågs följande personer: Major Chr . Ehrenborg Hässleholm, godsägare Abraham Johnsson Vankiva, Jonas Nilsson, Hörlinge samt lantbrukare Bonde Simonsson, Schönabäck.

Ansökan om företaget ingavs till länsstyrelsen och lantbruksingeniören E. Wilhelm Ewe, Kristianstad upprättade kostnadsförslag som slutade på 368,279 kronor. I arbetsplanen ingick en utdikning av Almaån från Finja till Algustorps kvarn, varvid vattenståndet i sjön skulle sänkas 2,40 meter och på detta sättet skulle man få en utvinning av 816 hektar mark. Dikningsföretaget berörde över 100-talet jordbruksfastigheter enligt följande:

Kärråkra by, Gäddastorp, Tullstorp och Vankiva byar i Vankiva socken, Arkelstorp, Rättelöv, Kjerlinge-berga, Stoby, Läreda och Röinge byar, Hässleholms gård med Sjöröd och Ågerups fideikommiss i Stoby socken, Finja, Öraholma, Gunnarstorp, Mjölkalånga, Hörlinge och Tvärskogs byar, Mölleröds kungsgård och kronopark och Svartingstorp i Finja socken, Måleböke, Stora Skyrup och Tostarps byar i Matteröds socken.
Hofdala fideikommiss med underlydande hemmanen Dalleröd, Löruo, Hofdala, Esbjörnarp, Nösdala, Rågen, Espingehuset och Spragleröd samt Tormestorp by i Brönnestad socken och Gulastorp by i Ignaberga socken.

Dikningsarbetet sattes igång redan den 5 december 1887, då man började vid Rättelövs bro och gick mot Mölleröd, en sträcka på närmare två mil. Ingeniör Ewe fungerade även som arbetsledare. Efter nära fem år var arbetet färdigt och det visade sig då att de uppgjorda kostnadsberäkningarna var upptagna alltför lågt, ty den verkliga kostnaden hade stigit till 650,000 kronor.

För arbetets finansiering upptog man dels ett lån ur den så kallade »odlingsfonden« å 250,000 kronor, vilket lån beviljades av Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 och dels hade man lånat 371,000 kronor av statsmedel samt i övrigt smärre lån och växlar. Det tog en rundlig tid innan man fick betala dessa lån och flera sammanträden höllos med sakägare för att kunna avsluta räkenskaperna. Följden blev att inte alla lantbrukare kunde fullgöra sin betalningsskyldighet, förbittringen var stor, det gick så långt att flera jordbruk fick säljas på exekutiv auktion och såldes ofta till underpriser. Det drabbade åtskilliga Finjabor ganska hårt och föranledde att sakägare avsade sig båtnaden i företaget.

Räkenskaperna blevo avslutade först 1926. Handlingarna i detta omfattande dikningsföretag förvaras hos lantbrukare Gustav Christoffersson i Mjölkalånga. I förbigående må nämnas att ingeniör Ewe 1892 inlämnade en skrivelse till kommunalnämnden i Finja med en förfrågan »huruvida de ansåg vattenledningsföretaget nyttigt eller skadligt för orten«. Ärendet diskuterades vid kommunalstämman den 19 december och man svarade kort och gott på frågan att företaget: »utgjorde skada i stället för nytta«. Den harm som länge uppfyllde sakägarnas sinnen är nu över och de flesta har gått ur tiden. I dag kör man med traktor och skördetröskor över de marker som en gång varit sjöbotten och här blir det goda skördar för de kostnader som på sin tid nedlades av de gamla.
Samlade anteckningar från Gamla studiecirkeln

Tillbaka

Minnen av Ekbacken

Till gamla dansbanan på lördagskvällen
uti hemlandets drömfagra bygd.
Vi vandrar dit över stigar och hällen
in bland granar och hängbjörkars skygd.
Ja, det va dans uti skogen därhemma,
uti sommarnatt underbart ljus.
I minnet hörer jag spelmännens stämma,
och skogens nynnande, drömmande sus.

Låt texten till Åke Grönbergs »Den gamla dansbanan« hjälpa till att föra oss på minnets stig, tillbaka till 1920-talet och till Mölleröd. Vi har hamnat i en tidsepok, några år efter första världskrigets slut, som präglades av optimism, goda konjunkturer och glädje – åtminstone fram till börskraschen i USA 1929.

Hjalmar Branting hann med att vara statsminister i tre perioder under 1920-talet, Sverige gick med i nybildade Nationernas Förbund och Charles Lindberg flög som förste man ensam över Atlanten 1927.

Radiotjänst startade 1925, fler och fler började lyssna på radio och musikinfluenser spreds. Jazzen invaderade från USA och man började dansa foxtrot, charleston och många andra moderna danser.

I Mölleröd hade man, alldeles vid kanten av ån, anlagt en fotbollsplan – Finja GIF:s (bildad 1924) hemmabas. Omgivningarna var idylliska med en vacker skogsbacke befolkad av kraftiga ekar och platsen kallades följdriktigt Ekbacken. Här hade både Finjabor och utocknes sedan länge funnit ett utflyktsmål. Så praktiskt var det nämligen att från Skansabron, genom Holmbergs gård gick en sympatisk väg som mynnade precis vid randen av vår ljuvliga oas. Och via den och per cykel var det hur lätt som helst att, för till exempel hässleholmare, ta sig till Ekbacken.

Många vallfärdade till Ekbacken
Men hit vallfärdade också folk från Tyringe, Öraholma, Vankiva och Hörlinge. Ordet »picknick« var väl knappast uppfunnet ännu men det var just sådan verksamhet och dans och fest som folk kom att ägna sig åt här i backen.

Det var Finja GIF som startade den mera organiserade verksamheten med musik och dans i skogen. Säsongen började i höjd med att björkarna slog ut på våren och sedan höll man på en bit in på hösten.

Efterhand kom det fler aktörer som ville vara med och ordna fest och gamman här intill Mölleröds kungsgård. Fler föreningar ville helt enkelt försöka stärka klubbkassan. Bland andra iklädde sig Hässleholms Schackklubb (!) rollen som arrangör vid ett par tillfällen. Första gången gick man dock »på pumpen« och var tvungna att ta ett banklån på 200 kronor för att täcka den uppkomna förlusten efter evenemanget.

Det tog man dock tillbaka nästa gång man ordnade danstillställning i Ekbacken. Då kunde schackspelarna räkna hem ett överskott på 392 kronor (öresutjämnat) och då hade man ändå betalt såväl gage till musikerna med 170 kronor och nöjesskatt med 40 kronor och 40 öre!

I mitten på 1930-talet engagerade sig IF Kamraterna i Hässleholm i kalaset, mycket tack vare pådrivaren John Sandell, som var duktig orienterare i Finja GIF men som också hade kompisar i Hässleholmsklubben. Sandell blev den sammankopplande länken med IFK och från att det varit lite sporadisk aktivitet i Ekbacken, åtminstone vad dansen beträffar, blev det nu tillställningar varje helg och ofta såväl lördag som söndag.

Och glammet och skratten i högsommarnatten,
bland pojkar och flickor det vänslas och språkas
och älskande par här så kärligen råkas.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r

Norra Skånes förre chefredaktör
Framlidne ordföranden i IFK Hässleholm, Eric Leandersson kom att bli huvudmannen när det gällde festligheter i Ekbacken. Med åren och med mycket arbete blev Ekbacken en förförisk festplats komplett med glödlampor i girlanger i träden, kaffeservering vid utplacerade bord och stolar i backen, tombola- och konfektyrstånd och varmkorvförsäljning. Självaste Axel Wahlqvist, som senare gick vidare i karriären till att bli chefredaktör för Norra Skåne, knegade en tid som korvgubbe här i skogen!

Hans Adamsson var »ytterhalva« i IFK och i tjugoårsåldern när det begav sig. Han sattes att sköta skjutbanan. Det var luftgevärsskytte med pilar det handlade om och det var som oftast trångt framför tavlorna.
– Det var inte alltid det var så lätt att hitta frivilliga som kunde hjälpa till på festplatsen, berättar Hans. Så man blev ju mer eller mindre kommenderad till olika sysslor. Men ändå var kvällarna i Ekbacken det roligaste vi ungdomar hade sommartid på den tiden.

Cykelparkeringen gav bra förtjänst
Cykel var det gängse transportmedlet för danslystna, om man nu inte hade så nära till att man kunde promenera och en avgiftsbelagd cykelparkering ordnades till av Stig Aronsson, som arbetade i tryckeri och som så småningom skulle grunda AM-tryck. En bra kväll gav en bra slant och Aronsson lär någon gång ha sagt att han tjänade mer på cykelparkeringen vid Ekbacken än han gjorde i tryckeriet.

När 1930-talet gick över i ett nytt decennium och krigets åska mullrade över Europa fick festplatsen Ekbacken ett uppswing. Beredskapen kom med många inkallade och åtskilliga av dessa förlades i baracklägret i Mölleröd. Detta var alltså innan P2 flyttade till Hässleholm.

Och vart skulle en testosteronstinn och längtande värnpliktig, inkvarterad i en sunkig träbarack i Mölleröd och med 1 krona om dagen i fickpeng bege sig på en ledig lördag- eller söndagskväll?
Naturligtvis till Ekbacken! Och att det kostade 50 öre att lösa entré hos Axel Hörberg vid ingången och att dansbiljetter såldes för 10 öre styck tyckte säkert de flesta var väl investerade slantar.

Hakon Svärds och andra storheter
För musiken stod storheter som Hakon Swärds orkester, Lasses Swingband, Bergs kapell och Moijes orkester och på den lilla extrascenen kunde man till och med både se och höra många av den tidens stora artister. Brita Borg var till exempel här liksom Povel Ramel.

I skriften »Från Norden till Hörlinge« finns en skildring av den ljuva förväntan, hjärtklappningen och småpirret i kroppen som vederfors publiken i väntan på att dansen skulle ta sin början

»Medan musikerna på estraden stämmer instrumenten strömmar högtidsklädda ungdomar till under lågmält samtal om den vackra kvällen med dess goda förutsättningar för dans och muntration. Några slår sig ner vid borden i backen med utsikt över dansbanan. Fru Maria Sjöholm har redan kaffet färdigt för servering. Det talar luftens arom kring kaffestugan om. Andra vilar sig mot dansbaneräcket och iakttar förstrött nytillkommande. Tankarna vandrar över till musikerna som trängts på den lilla estraden och tillvunnit sig vår stora beundran med sina taktfasta ljudkaskader såväl som smekande valsmelodier. En del av spelmännen kände man igen från paraderna med T4:s musikkår eller fotbollslagen, som till exempel Sture Knutsson med trumpeten och Gösta »Coco« Lundberg vid trummorna. I Moijes orkester fanns namn från trakten som Helmer Jonsson och Helge Ljungdal, Tyringe och Sixten Lindhe, Finja samt Axel Holmgren, Gäddastorp. I Bergs kapell dominerade dragspelet. Visst var festplatsen enkel, med tillgång till det redan nämnda plus bod för lotteristånd eller turtips, som var populärt vid denna tid. Så var där anordning för luftgevärsskytte med pil, som var uppskattat då. 
De elektriska lampslingorna i lövverket gav en trolsk och intim stämning i skymningen.«

Långkjolarna svängde och blusliven trängde
och huvudschaletten den gled ned på nacken
och pojkarna tjoa och stampa med klacken.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Dagen efter – det kommer ju alltid en »dagen efter« skulle festplatsen städas och till det fanns det i IFK en avdelad grupp yngre spelare. En av dem som var med var »vänsterhalvan« Lennart Nilsson. (Lennarts karriär i IFK Hässleholm sträckte sig mellan 1942 och 1950 och han hann göra ett mål – en frispark i en match »någonstans i Kristianstadstrakten«.)

Lennart och hans kompisar i städpatrullen närde alltid en förhoppning om att kunna hitta ett eller annat borttappat mynt eller något annat trevligt bland allt skräpet.

– Men jag kan inte minnas att vi någonsin hittade nå´t som kunde berika oss. Folk hade det inte så fett på den tiden och man höll noga reda på örena!

 

Storhetstiden för Ekbacken sammanföll, förklarligt nog, med krigsåren och militärerna som var förlagda i Mölleröd. IFK-folket var heller inte sena att ta vara på detta och 1942 – 1943 byggdes festplatsen ut med bland annat dubbelt så stort dansgolv.

Gustav Chronqvist, som växte upp på Lilla Boketorp, alldeles i närheten minns väl hur han i sin barndom, på lördagskvällarna, kunde höra musiken från Ekbacken. Klart att det lockade och drog och klart att Gustav inte kunde motstå det!

– Jag dansade inte på den tiden, berättar Gustav. Och förresten hade man säkert inte haft en chans ändå. Hela backen var ju packad med militärer så det var ont om lediga damer!

Säger man »utedans, sommarkväll och skogsbacke« brukar det ju följas av »fylla, gruff och slagsmål«. Särskilt mycket sådant kan dock inte Gustav Chronqvist minnas från Ekbacken.

– Det var visserligen en kille från Vankiva var han som brukade försöka bråka när han hade hällt i sig för mycket av »det goda«. Men honom och alla andra som mopsade sig tog ordningsvakterna hand om. Ordningsvakterna Ernst Holmberg, Bertil Hörberg och Karl Svensson var stora och starka och de lyfte behändigt ut alla som inte skötte sig!

Ingeting varar dock för evigt och det gällde även för Ekbacken. Efterkrigsåren kom med större krav på moderniteter, lättillgänglighet och parkettgolv och festplatsen i Mölleröd hade, hur sorgligt det än kunde te sig, passerat »bäst-före-datum.«.

Kring 1950 var det slutdansat
Cirka 1950 var det slutdansat. Sin sista tid fick den gamla dansbanan tjänstgöra som upplagsplats för hö och halm som arrendatorn av Mölleröds kungsgård, Jörgen Tage-Hansen, behövde förvara under tak. Sedan revs alltsammans.

Dagens »dansbanebacke« i Mölleröd är väsensskild från tid som varit. Platsen är översållad med skyttevärn och löpgravar – allt en produkt av militära övningar regisserade av Skånska Dragonregementet.
Som ju också har gått ur tiden.

Men om man sätter örat mot himlen, tar ett stadigt tag i en av ekarna … ja då kan den som verkligen vill och anstränger sig, fortfarande höra svaga toner från förr:

Ej mer hörs hörs kring trakten den hurtiga takten
av gammeldansen, musiken och sången
men minnet än lever från tid som är gången.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Arne Forsell

Tack till Ronny Nilsson (föreningen gamla IFK-are), Axel Wahlqvist, Nils Larsson, John Holmberg, Rickard Holmberg, Gustav Chronqvist, Hans Adamsson, Lennart Nilsson, Lars Hörberg och IFK Hässleholm arkiv för hjälp med minnen av Ekbacken.