Författare: Finja

Finja sockenbibliotek

Ett minne av Arne Forsell

Den förste som flög ensam över Atlanten…
En änglalik klockaränka, värd respekt och aktning…
Den ”nya” skolan i Finja …
Går det att hitta en gemensam nämnare för dessa tre storheter? 

Jojomensan! Svaret är Finja Sockenbibliotek – den utsökta lilla boksamling som under ett antal år inrymdes hos änkefru Ida Mattisson, boende strax väster om ”nya” kyrkogården i villan mellan Nils Anderssons och ”Filadelfia”.

För min egen del fick biblioteket en avgörande inverkan under de år i min uppväxt som många menar är de när man som ung pojke eller flicka är som mest formbar och mottaglig…
Sockenbiblioteken i Sverige kom att i mitten på 1800-talet bli ett instrument för folkbildningen. I den första folkskolestadgan, 1842, fanns en föreskrift om sockenbibliotek där det heter att uppgiften var att ” underhålla de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjande av en sann kristelig bildning”. 

Det ålades också prästerskapet att uppmuntra till inrättandet och begagnandet av sockenbiblioteken och att se till att biblioteken försågs med ”tjänliga” böcker.
I Finja inrättades  småningom ett Sockenbibliotek i Klockaregården och bibliotekarie blev klockaren Anton Mattisson. 

Sockenbiblioteket på nuvarande Tyringevägen 25

Efter Antons död flyttade änkan Ida till Finja samhälle och biblioteket följde med henne. Hon hyste det i ett av rummen i huset och att besöka biblioteket blev på så sätt  som ett kliv in i Ida Mattssons privata sfär.
Det var både spännande, på gränsen till skrämmande och något som påbjöd såväl stor respekt som försiktighet.
Åtminstone om man var i 10 – 12-årsåldern när jag började låna böcker hos Fru Mattisson.

Hon var en  snäll och hjälpsam person och efter att ha ringt på dörren ut mot gatan, blivit insläppt  av den lilla försynta gråhårstanten och visad in bakom draperiet som dolde dörrhålet in till kammaren med  biblioteket, släppte snart något av respekten och man drogs in i världen som stod lagrad i bokhyllorna. 
Alltmedan fru Mattisson slog sig ner bakom det lilla skrivbordet i rummet.

Naturligtvis var utbudet i det lilla biblioteket begränsat och många av böckerna var helt enkelt för mycket för en person som fortfarande gick kvar i skolan i ”Kommunalrummet”. Men EN bok minns jag speciellt – en bok som fullständigt trollband mig under den vecka jag hade den till låns:  ”Vi – min maskin och jag”, av atlantflygaren Charles Lindbergh. 

Berättelsen om hans ensamflygning satte sig djupt i min pojksjäl och präglade mig för lång tid framåt.

Kanske var det rentav så att fyndet i bokhyllan i sockenbiblioteket i Finja, hemma hos fru Mattisson , var det som väckte intresset för just  biografier, hos mig. Ett intresse som aldrig svalnat!

Sockenbiblioteket hos Ida Mattisson fanns kvar fram till 1958, då det flyttades och inlemmades i biblioteket i Finjas nybyggda skola. Fru Mattisson själv gick ur tiden 1973.

Arne Forsell  (tack till Kristina Söderling för minnen av hennes mormor Ida Mattisson)

Tillbaka Föreningsliv/ fritid

Albin och Sigrid Carlsson gifte sig 1943

Bröllop 1943 eventuellt -44, för Albin och Sigrid Carlsson, de hade bröllopsfesten hemma hos mina föräldrar Selma  och Berndt, Albin och Sigrid hyrde del av ovanvåningen i vårt hus. 

Albin arbetade på Backagårdens Arbetshem som det hette då när det drevs av Nils Svensson. Inbjudna var arbetskamrater, släkt och vänner. 

Vid bordet fr. v. sitter Harald Friman arbetskamrat, bakom honom står frun till Per Olsson han var arbetskamrat, ej på bild, de var föräldrar till konstnär Leif Lilja.  Sedan min mor Selma och Anders Svensson han var föreståndare på Fridhemsskolan i Hässleholm och han var bror till Nils Svensson. Bror till Albin glömt namn, och bror Hilding Carlsson med en dotter i knäet, han arbetade i många år i Tyringe lokalförening, hans fru står bakom och mina systrar syns intill.  I dörren står arbetskamrat ej namn, och grannarna Arne »Norsken« hans bror Leif och Inge Almgren tidigare arbetskamrat. 

Efter några år flyttade Albin med familj till Osby och arbetade inom träindustrin, planer att starta ett ambulerande sågverk började ta fart hösten 1949. Traktor och sågverk inköptes och drömmen om ett eget företag skulle förverkligas. 

Den 29 januari 1950 ställde Albin upp sågen på deras tomt och skulle trimma in så allt var ok. Då hände något traktorn välte och Albin omkom tragiskt.  Albin var inte släkt till oss men var en av min fars bästa vänner.  Albin och Sigrid hade två pojkar Jan och Åke, Åke arbetade många år på Finja Betong som förare av betongbil.
Arne Carlsson
Tillbaka

Deadline eller måltid

Måltid den tid då vi ska gå i mål med insamlandet av information.
I dag är det 14 juli och vi har sagt att vi ska samla information fram till 31 juli.

Så leta i minner, i skrivbordslådor eller garderober som du ser att du vill dela med dig av till den kommande boken om Finja.

du kan skicka på epost info@finjasocken.se om du vill ha hjälp, du kan även ringa 0706 916 571 så hjälper jag dig vidare.

Leif, Diana och Arne
redaktörer och informationssamlare

Dahlmans hemslöjd

Några minnen

En smula sliten är den kanske … stråna har torkat och gulnat ytterligare och de röda banden har tappat lite av sin fräschör.
Men ögonen är fortfarande pigga och glada och varenda jul har den fått komma fram och hjälpa till att öka på julstämningen – det kanske enda kvarvarande handfasta minnet av »Dahlmans halmslöjd« i Finja!
Julbocken hemma hos Elisabeth Westergren!

Det var Elisabeths syster, Evy, som band bocken den gången i mitten på 1940-talet när hon som 15-åring arbetade på andra våningen i den stora röda ladan som var ”Dahlmans”. Ett tiotal anställda hade firman – kvinnor och män – och här, alldeles intill järnvägen och snett mot järnvägsstationen, producerades kransar, utsmyckningar och julbockar. En stor produkt var också halmskor till »kronan«. Vintrarna var svåra på den tiden, skor av halm var det bästa man kunde ha för att hålla fötterna varma på den tiden. Sverige var omgivet av krig och beredskapsfolket i fält suktade efter halmskor från Finja!

Evy berättar att arbetet hos Dahlmans började klockan sju varje morgon. Då hade hon och väninnan Greta, som också jobbade i halmfabriken, cyklat från Hörlinge där de bodde.

– Det var långt att trampa, berättar Evy. Så det hände ibland att vi kunde lifta med mjölkbilen för att komma i tid.

Där uppe i produktionen släppte fönstrena in sparsamt med ljus, det dammade och rök och luften blev torr av allt stoftet som yrde. Själva arbetet var också mycket hantverksmässigt och både tungt och hårt.

– Halmen kom i tunga balar som skulle lyftas på plats. Och man fick sår på fingrarna av allt virande med band och ståltråd. Dahlman själv var heller inte särskilt omtyckt.

– Och så tyckte vi det var lite obehagligt att vara så nära »kråkslottet«, som vi kallade huset intill. De märkliga tornen var lite skrämmande för oss femtonåriga flickor.

Evy Westergren stannade kvar hos Dahlmans knappt ett år. Tillverkningen av halmprodukter lades ner i början på 1950-talet. Efter det blev lokalerna hem för gips- och porslinsindustri och ännu senare producerades här småbåtar i plast.

Och minnet av Dahlmans halmslöjd har nästan helt försvunnit i historiens dimmor. Om det inte vore för Elisabeth Westergrens gladlynta gamla julbock!
Arne Forsell

/Tack till Elisabeth Westergren och Evy Eklöf/Westergren/

Tillbaka