Den kassakista som finns på Sparbanken Skåne i Tyringe tillverkades av Nils Lundström 1873 till dåvarande Finja Sockens Sparbank.
Efter flytten av banken till Tyringe har kistan med all rätt varit placerad där väl synlig för kunderna som ett minne av svunna tider.
Nu när Sparbanken Skåne väljer att lägga ner den öppna verksamheten i Tyringe är det stor risk att kistan hamnar i en källare någonstans där det inte finns någon som helst historisk anknytning.
En första tanke, då vi håller på med Finja Sockens historia, var att få den placerad i FInja Bygdegård, men efter närmare eftertanke bör den finnas till beskådande som ett bankhistoriskt minne på Tyringe Museum.
Här är början på Finja Socken Sparbank, kassakistan där de pengar som kunde lånas ut förvarades. Arne Larsson
Finja Kyrkliga syförening på utfärd i slutet av 1940 talet.
Deltagare: stående fr. v. Anna Mahlberg, Öraholma, ? Nilsson Mjölkalånga, Selma Carlsson, Öraholma, Amelia Lindkvist Finja by, Astrid Nilsson Finja by, ? Rosenkvist Trulsäng, Olga Svensson Davidstorp, kantor Gerda Nilsson ledare, Ida Nilsson Haradal, Ragnhild Vestesson Finja by, okänd, ? Svensson Mjölkalånga,
Sittande: Anna NIlsson Finja by, okänd, okänd, okänd, ?Pettersson, (mörk med vit krage), moder till Ida Nilsson, okänd, längst ut Emmy Olsson
Öraholma, främst Tyra? med flickan, syster till Evert Nilsson Vänarp?
Svårt att känna till alla efter så många år hoppas att det går att lista ut några fler om vi hjälps åt. sänder två kort så ni kan välja. Arne Carlsson
Den 1:e. april 1955 började jag som lärling eller som det då hette, hjälpmontör på Finja Eltjänst som då ägdes av Kaj Andersson. Firman fanns i en villa i hörnet mellan Tyringevägen och Öraholmavägen. Affären låg ut mot Tyringevägen, lager och verkstad i källaren.
Redan första dagen fick jag vara med att hjälpa till med installationsarbete. Efter en tid fick jag själv göra en del jobb. Blev det fel fick man göra om, det var ett bra sätt att lära. Kaj var en mycket bra läromästare, lugn och pedagogisk.
Läsa av elmätarna
Redan efter ett år fick jag i uppdrag att läsa av elmätarna i Finja med omnejd. Det gjordes varje kvartal. På den tiden betalade nästan alla kontant vid avläsningen så när dagen var slut hade man en ansenlig summa pengar att redovisa.
En episod som jag minns var en barsk dam som bodde i en lägenhet på andra våningen i en villa. Hon hade rykte om sig att skälla ut alla i närheten så jag vågade inte gå dit när hon var hemma. Istället passade jag på när jag såg att hon tog bussen till Tyringe eller Hässleholm. Då gick jag in och läste av hennes mätare och lade räkningen i hennes brevlåda.
En arg hund
I en annan villa var det en arg hund. Jag hade läst av mätaren och var på väg ut genom trädgården då hunden kom lös och bet mig i benet. Ägaren såg detta och kom ut och var förtvivlad. Han ville ersätta vad hunden hade gjort bara jag inte anmälde det. Jag minns inte vad jag fick men för min del var det flera dagslöner. Att det sedan bara var knappt synliga märken på benet berättade jag aldrig men det är en annan historia.
Gamle mannen i skogen
Så var det den gamle mannen långt borta i skogen. På den tiden var det en grundavgift plus en mätarhyra. Sedan tillkom den vanliga förbrukningsavgiften. Mannen i skogen hade ett stort bekymmer, särskilt vintertid. Han var så rädd att förbrukningsavgiften skulle vara större än grundavgiften. Vad jag minns under alla åren så klarade han det med råge. Tala om att vara sparsam med elförbrukningen.
Vissa kunder valde att ha myntmätare. De fungerade ungefär som parkeringsmätare. Man lade på ett antal enkronor och när man hade förbrukat för den summan så bröts strömmen. Då var det bara att lägga på nya mynt så kom strömmen tillbaks. Det var alltid spännande att tömma myntfacken. Där kunde vara utländska mynt, metallbrickor och jag vet inte allt.
Klättra i stolpe första gången
Så en dag skulle Kaj och jag sätta upp ett ledningsskydd i en stolpe i Hörlinge. Jag hade aldrig klättrat i en stolpe tidigare och så skulle jag ta på mig stolpskor och klättra hela tolv meter upp till toppen av stolpen och där sätta fast ett så kallat. toppjärn. På darrande ben tog jag mig så småningom upp och fäste järnet. På den tiden var säkerhetsbälte inte ens påtänkt så man fick hålla sig i stolpen med ena handen och arbeta med den andra. Jag har väl aldrig kramat någon så hårt som jag kramade den stolpen den dagen.
Efter upp i stolpen kom Kaj med själva ledningsskyddet som vi sedan hängde upp med stålwirar. Det värsta var nog i alla fall att min mosters man Valfrid som bodde precis intill stod nedanför och gav mig goda råd hela tiden. Som tur var stod jag så högt upp så han såg nog inte hur vit jag var i ansiktet. Men efter en tid och träning så var man lika säker uppe i stolpen som nere på marken.
Krypa i kulvert och dra kabel
På Backagården skulle vi dra en kabel i en kulvert med värmerör. Jag fick den stora äran att krypa och åla in i det trånga och varma röret. Kom så småningom fram med kabeln men inte gick det att vända utan jag fick åla baklänges kämpande mot cellskräcken. Kläderna fastnade överallt och värmen var hemsk. Ut kom jag i alla fall till slut.
Trots fasorna med stolpen i Hörlinge och kulverten på Backagården fortsatte jag i elens tjänst ända till pensionen bland annat som fartygselektriker och de senaste 25 åren inom industrin.
Men som sagt var. Allt började den 1:e april 1955.
Auktoriserad elinstallatör Göran Bringestedt född Jönsson.
På försättsbladet till min bibel finns en liten handskriven text: Minne från söndagsskolan i Finja julen 1958. Joh. 6:47.
Vem som skrivit vet jag inte. Däremot har jag ett ganska klart minne från tillfället då jag första gången fick bibeln i min hand.
Jag var tretton år, stod på scenen i Bygdegården tillsammans med några jämnåriga och vi hade det gemensamt att vi gått några år i »Filadelfia« söndagsskola och nu ansågs mogna att ha en alldeles egen bibel, komplett med namn i guldskrift på pärmen.
Pingstförsamlingen i Hässleholm
Det var Pingstförsamlingen i Hässleholm som drev söndagsskola i Finja. Föreståndare var Ivar Andersen – »Farbror Ivar« – och till sin hjälp hade han bland andra »Tant Elsa« – Elsa Andersson, som spelade orgel under psalmsången och »Farbror Lasse« – Lars-Erik Larsson, som assisterade i själva undervisningen och som sedermera ändrade sitt efternamn till Järveskog.
Under en tid fick man också hjälp av en hemkommen missionär: Elvy Andersson. Hon bodde för övrigt, om jag minns rätt, i den lilla lilla lägenheten som också fanns vägg i vägg med »vår« söndagsskolelokal.
Ledarna fr.v. Ivar Andersen, Elvy Andersson, Lars-Erik Larsson
Kamraterna var viktigast
Alltnog, så värst mycket bevänt var det väl inte med just det religiösa för min, eller för all del flertalet av mina kamrater i söndagsskolan. Men våra föräldrar tyckte säkert att det kunde vara ett bra sätt för oss att få styrsel på ett par timmar på söndagsförmiddagen samtidigt som middagen stod på långstekning och vi ändå inte hade något vettigt att göra.
Sålunda gick min syster och jag tillsammans med grannbarnen promenaden från »andra sidan järnvägen« förbi »Bengtssons« och »Ingas« till det lilla vita huset med skylten »Filadelfia« på väggen, där borta där bebyggelsen tog slut, på den tiden, och åkrar och ängar bredde ut sig.
Musiken i Filadelfia var rätt klämmig
Ännu längre bort låg Kyrkbyn – men där var vi nästan bara på somrarna när vi cyklade till badplatsen.
För en sju-åttaåring kunde det vara ganska kul i söndagsskolan. Musiken i Filadelfia var rätt klämmig och »Farbror Ivar« hade förmågan att skapa hög stämning i lokalen. Vi sjöng och ibland klappade vi händerna eller följde med i olika rörelser som hörde till sångerna.
»Tant Elsa« trampade ihärdigt på vid sin orgel och så länge vi höll igång med musiken trivdes åtminstone jag.
Lite värre blev det det när lokalen delades av med ett draperi så att vi som var lite yngre hamnade på ena sidan och de äldre på andra sidan ridån.
Det var då textläsning och »predikan« började och då blev det genast lite jobbigare …
De äldres sida mera seriös
För de yngre skedde det hela under dock under lekfullare former. Men på »de äldres sida« rådde en betydligt mera seriös stämning. Här var allt mycket mera på allvar.
Riktigt vid vilken ålder man blev »äldre« i söndagsskolan har jag i dag inte helt klart för mig. Däremot minns jag att jag under tiden i den yngre gruppen för första gången fick stifta bekantskap med »Flanellografen« – ett för en sjuåring, på den tiden, fantastiskt medel för att göra berättelser animerade och spännande.
Jesus kunde flyttas runt
Här flyttade vi runt Jesus, lärljungar, åsnor, kameler, krubbor, stjärnor, palmer och massor av annan biblisk hårdvaluta på det gröna tygunderlaget och det var var bara fantasin som satte gränser för våra aktiviteter.
En annan intressant sak jag minns från barndomens söndagsskola är kollektbössan med den tackande och bockande »fattige negern«! (Alla »negerbarn« var fattiga på den tiden …).
När man stoppade en slant i pengaspringan nedanför figuren som låg knäböjd och bedjande nickade han på huvudet och tackade för bidraget och på den tiden var jag djupt fascinerad av hur det kunde gå till. – Hur han tackade just för min 25-öring när just jag lämnade min skärv! (Att jag senare förstått hur det hela fungerad och hur enkelt ”det tekniska” var hör väl egentligen inte hit.)
Det lilla vita huset med skylten »Filadelfia« på väggen.
Närvaro gav stjärna
Varje gång man var närvarande i söndagsskolan fick man en stjärna klistrad på »sin« tavla, bed bibliska motiv, som var uppsatt längst fram på väggen bakom »katedern«. När terminen var slut kunde därför de flitigaste stoltsera med att ha alla rutorna i sin tavla fullklistrade.
Själv var jag, tillsammans med min syster, mycket noggrann med vår söndagsskolegång och flera gånger hade vi »fullt hus« på våra tavlor.
Avslutningen på vår- respektive höstterminen firade varje år med »söndagsskolefest« då man fick träffa barn från andra skolor i Pingstförsamlingens upptagningsområde i regionen. På somrarna hölls sammankomsten i »Paul Anderssons backe« i Tormestorp, här bestod programmet av sång, musik, andakt och säcklöpning, och på vintern samlades vi i Bygdegården i Finja. Sång, musik, andakt och godispåse på vägen hem.
Färdigutbildad vid 13 år
När man fyllt tretton år ansågs man färdigutbildad i söndagsskolan. Möjligheten fanns att »gå vidare« och bli ledare men för oss andra, som inte hade intresse av det, innefattade »tack och adjö« mottagandet av bibeln, med inskriven hälsning och ett Guds Ord »på livets väg«.
Allt under högtidliga former på scenen i Bygdegården.
Och där är den och det var där jag återupptäckte den – hälsningen i min bibel! För skall sanningen fram har jag inte slitit rysligt hårt på de lövtunna guldbrämade bladen i min söndagsskolebibel under åren. – Tyvärr, kanske …
Men ett fint minne från en fin tid i min barndom bär den med sig: Minnet av söndagsskolan! Arne Forsell
Min mor, Anne Larsson, jobbade på klackfabriken som många av hennes väninnor. Och jag minns att när det var mycket att göra jobbade hon extra på hemmaplan.
Hon satt många timmar nere i pannrummet och klistrade textil på träklackarna till det som skulle bli grunden för tjusiga damskor.
Jag kommer ihåg den skarpa doften av lim och det var nog tur att ingen rökte i familjen med tanke på explosionsrisken.
I mina gömmor har jag också några varianter av Gösta Israelssons skåldesign. Arne Larsson
Elsie Svensson har bott i Finja under hela sitt liv och redan tidigare generationer flyttade till bygden och blev hemmastadgade. Elsie, som är en av tre systrar, bodde på gård tillsammans med sin familj i kyrkbyn, där hennes far arbetade som bonde.
I kyrkbyn låg en av tre speceriaffärer som på den tiden fanns i Finja. Utöver affärerna fanns bland annat skomakare, konditori och ett bageri som gjorde spettekakor. Skolan fanns på två håll, eftersom ingen lokal var tillräckligt stor för att rymma alla barn. I det som idag är förskolans lokal, var skola för årkurs 1-2 och 5-6. Barn som gick i årkurs 3-4 höll till i »kommunalrummet« som det kallades, som med tiden blev församlingshem och som idag är ombyggt för annan verksamhet.
Vissa kvällar ordnade Röda korset aktiviteter för barnen i»kommunalrummet« med pyssel och lek. I takt med växande ålder erbjöds andra aktiviteter i byn och när ungdomar var i 15-16 års ålder fick de gå på SLU:s dans i bygdegården.
Sommarbad och vinterlekar på Finjasjön
Som lantbrukarfamilj fanns det alltid uppgifter att göra på gården, så även för Elsie och hennes systrar. Men där blev även tid över för sommarbad och vinterlekar vid Finjasjön. Då var sjön mer badvänlig under sommartid och på vintrarna frös isen sig hård så att barnen kunde åka skridskor. Gården låg nära kyrkan och där gick barnen i söndagsskola, som var den aktivitet som kyrkan kunde erbjuda barnen. Det var en liten grupp barn i söndagsskolan, men roligt var det, säger hon. Särskilt roligt minns hon att det var när prästen ordnade utfärd med söndagsskolan och barnen fick åka häst och vagn runt Finjasjön.
Trots att Finja sedan länge inte har kvar varken söndagsskola, någon affär eller bageri, tycker Elsie att bygden kunnat erbjuda en hel del aktivitet. Hon har under många år varit aktiv i församlingens syförening, som varit en grupp kvinnor som träffats i Finja församlingshem för handarbete och gemenskap. Kvinnorna har genom åren sytt och handarbetet, för att årligen sälja sina alster och där pengarna sedan har skänkts till välgörande ändamål.
Köpte en bonad över Finja kyrka
Föreningen har även köpt in en stor, härlig bonad som en gåva till församlingen. Bonaden är tillverkad av textilkonstnären Inga Mittendorf från Förslöv och är specialgjord för Finjas församling, som själva fått ge egna önskemål kring tavlans motiv. Här kan skådas Finja kyrka med bygdens vackra omgivningar och en hel del av livet kring Finjasjön. Från början hade bonaden sin plats i församlingshemmet, men har i samband med att församlingshemmet såldes, fått flytta över till kyrkan. Just nu hänger den i rummet under läktaren, men skulle säkerligen gjort sig mer rättvis om den fick pryda någon av kyrkväggarna inne i kyrkan.
Bonad över Finja kyrka
Syföreningen är inte längre aktiv, då den upphörde i samband med att församlingshemmet såldes och Elsie saknar gemenskapen som fanns där. Hon hoppas att kyrkan åter ska få möjlighet att ordna gemenskapsgrupper för de äldre för att kunna träffas ibland. Hon gläds även över att det flyttar in nya barnfamiljer till bygden och skapar goda förutsättningar för ett åter, aktivt Finja framöver.
Källa: Kyrknytt nr 3 2015, Tyringe Pastorat
Detta gamla vykort visar vad som dåförtiden var Finja Vandrarhem. Sedermera blev det bostad för systrarna Morin, som kom att bo på nedervåningen och familjen Pålsson som drev drev lanthandeln och som bodde på andra våningen i huset.
Jag är osäker på när bilden är daterad men den bör stamma från sent 1930-tal eller tidigt 1940-tal.
I bildens mitt, bakom träden, sticker gaveln på “Solhaga” upp och i bildens högra kant kan man skymta baksidan på det som senare blev Inga Pålssons specieri- och mjölkaffär. Arne Forsell
