Radarparet från Finja

Begreppet »Radarpar« var väl knappast uppfunnet …
Men »plikttrohet«, »lojalitet« och »yrkesstolthet« satt i högsätet och alldeles särskilt vintertid styrdes de två arbetskamraternas – förmannen och hans underlydande – dagar av väderleksrapporten kvällen innan och av väckarklockan.

Vår historia börjar redan luta lite åt det högtravande och pretentiösa men det är en sak som huvudpersonerna inte hade gillat! I verkligheten handlade det om dieseldån och avgasrök från malliga maskiner, om noggrann planering, prioriteringar och en äkta vilja att vara till hjälp. För i de sällsynta fallen – om ens någon gång – »radarparet« inte lyckades i sina intentioner blev det massor av problem för många andra.

Vad det hela egentligen handlar om? – Jo, om vägunderhåll och framför allt om snöröjning i svintidiga vintermorgnar på 1950- och 60-talen. När vintrarna verkligen var snörika! Allt för att personalen på Skånska Dragonregementet – varav många bodde i Finja – över huvud taget skulle kunna ta sig till jobbet.

Två trygga Finjabor
Tage och Kalle – två trygga Finjabor – den ene boende i ett av “P2-husen« den andre »på andra sidan järnvägen« var det tvåmansteam som hade som uppgift att se till att vägnätet på och runt regementet höll anständig standard. Tage var vägmästaren, alltid klädd i basker, mestadels i slips och kavaj och körandes sin tjänstebil – en maffig Dodge Weapon Carrier med gener från andra världskriget.

Det var Tage som ledde arbetet, såg till att alla vägarna klarade tyngden från tunga pansarfordon. På ledig tid arbetade han gärna i sin snickarverkstad i villakällaren. Byggde speglar, möbler, pigtittare av hög klass.

Kalle var den som skötte det handfasta vägarbetarjobbet. Han hade varit med sedan regementet byggdes 1947, jobbade gärna med spade och skyffel men framför allt körde han väghyvel, schaktmaskin och trumla.
»Ledig tid« hade han nästan aldrig. Alltid var det något som skulle fixas. Alltid var det någon granne som behövde hjälp. Alltid var det något som skulle grävas eller muras …. Kalle kunde »allt«.
Samarbetet mellan de två fungerade som ett väl oljat och väl underhållet maskineri.

Hålla tillfarterna rena
Den tid på året när det var snöfritt kunde radarparets arbetsområde sträcka sig ända till Brösarp, Maglehem, Ravlunda och vägarna på regementets skjutfält. Men vintertid handlade det helt om att hålla tillfarterna från Hässleholm och Finja rena från snö och farbara.
Väderleksrapporten på kvällen var helig för Tage och för Kalle. Med utgångspunkt från den satte Kalle väckningstiden på morgonen.

Övriga familjemedlemmar var strängeligen ålagda att – om de kom hem sent på kvällen – borsta snön från brunnslocket på gården. Av tjockleken på snötäcket kunde Kalle, när han steg upp, få en uppfattning om hur mycket det snöat under natten.
Ytterst viktigt att veta när man kör snöröjning!

Klockan tre kunde klockan skrälla och efter en kopp te och ett par smörgåsar gränslade han sin grå cykel, med extra friktionstrissa på dynamon, och trampade iväg.
Vid vägskälet möttes de, Tage och Kalle och tillsammans kämpade de sig på den ännu oplogade vägen, i nattmörkret och kylan, förbi Mölleröds kungsgård, uppför den ändlösa backen och fram till Möllerödsgrinden och entrén till regementet.
Sedan dröjde det inte länge innan väghyvelns diesel brakade igång och Kalle gav sig iväg på sin kamp mot snön.
Och när tiden randades kunde såväl militärer som civilanställda på regementet ta sig till jobbet på nyplogade vägar!

Slet ut fler väghyvlar
Under sin tid slet Kalle ut flera väghyvlar och i mitten på 1960-talet var det dags att ta i besittning något av det bästa och mest hightech marknaden kunde erbjuda vid det laget. »Kronan« inköpte en maskin av märket Austin Western. Med den följde ett utbildningspaket och Tage och Kalle fick resa till Stockholm för att i flera dagar bekanta sig med den nya apparaten.
Det var Kalles första och enda besök i Huvudstaden!

Bakom spakarna i »sin« Austin Western arbetade Kalle fram till den dag han gick i pension 1975. Vid det laget hade Tage redan »gått« men radarparet fortsatte att umgås och hjälpa varandra med det ena och det andra i åratal framåt.
Vägunderhållet och snöröjningen togs över av andra men långt efter att de »lämnat in« talade man med vördnad om Tage och Kalle.

Kan kanske vara så att det är ur mylla som denna, vår berättelse, som legender föds. Och snudd på legender blev de, »radarparet« från Finja, Tage Magnusson och Carl Forsell.
Arne Forsell

Bilder ur privat arkiv.

Tillbaka