»Här har inte hänt någonting«

om Backagårdens handelsträdgård

En och annan skulle säkert säga: »Den har alltid funnits där« eller »Han har alltid funnits där«. Så kopplat till Handel i nutida Finjas historia är Backagårdens Handelsträdgård och Börje Johansson.
Och ändå var det på håret att det aldrig blivit så!

Eisenhower lämnade till Kennedy
Om vi backar tillbaka till året 1961 så var det året då Dwight D Eisenhower lämnade över presidentposten i USA till John F Kennedy. Det var också året när The Beatles för första gången framträdde på Cavern Club i Liverpool och det var året när Jurij Gagarin blev förste astronaut i rymden.

Men det var också då som Börje Johansson var 19 år och hade börjat fundera på vad han ville göra av sitt liv. Och det han var mest intresserad av var att skaffa sig en framtid i Australien. Som snickare!

Börje Johanssons far, Birger Johansson, välkänd torg- och grönsakshandlare

Så var det nämligen på den tiden att kontinenten Australien skrek efter arbetskraft, särskilt inom praktiska hantverksnäringar och man gick så långt att man betalade resan »down under« för äventyrslystna och jämnade vägen för jobbansökningar, bara man förband sig att stanna ett visst antal år i landet.

Mamma Margit och pappa Birger Johansson som i många år varit grönsakshandlare och hade stora odlingar runt om i trakten, gillade dock inte sonens planer.

Arbetshem med lantbruk
Då hände sig att landstinget, som drev arbetshem med lantbruk på Backagården sökte en kunnig och driftig person som kunde ta över och arrendera de grönsaksodlingar som också fanns inom hemmets område. Intendenten Syrén »pratade ihop sig« med Margit och Birger och tillsammans fick de Börje att överge planerna på Australienäventyret och kliva ner i föräldrarnas grönsakshandlarfotspår.

Vana hade han, förvisso! Han var inte mer än fyra år när han började hjälpa sin far med att »torga« i Hässleholm.

Flygfoto över Backagårdens handelsträdgård. Ingenting har ändrats här under årens lopp

Det var så det hände sig att Börje Johansson blev »Grönsakshandlare Börje Johansson på Backagårdens Handelsträdgård«, med tio tunnland jord därtill.

Funnits sedan 1937
Själva trädgården med odlingarna hade funnits sedan 1937 och med det torde den vara en av landets allra äldsta handelsträdgårdar som fortfarande ligger oförändrad på samma plats. Man sålde blommor och grönsaker till olika myndigheter och institutioner men även till privatkunder.

I arrendekontraktet med Backagården ingick att Börje skulle ha hos sig några av patienterna på arbetshemmet, som sina medhjälpare i rörelsen. Den som drar likheter med dagens Samhall, har inte helt fel. Och det var en välkommen hjälp för även om Börje hade bra koll på hur man odlade och handlade med grönsaker så blev det mycket jobb – riktigt mycket jobb!

Enock Olsson, en av patienterna på Backagården, som hjälpte Börje i trädgården till en början

Men efter har det, enligt Börje själv, »inte hänt någonting«. Allting ser likadant ut i dag som det gjorde då. Och arbetet är detsamma. Fast det är naturligtvis inte helt sant!

Backagårdens arbetshem lades så småningom ner och medhjälparna i odlingarna försvann. Börje blev ensam i sina drivhus och i sin affär. Samtidigt som han stod på torget både i Hässleholm och i Osby.

Börje berättar själv:
– Upp klockan 3 – 4 tisdag, fredag och lördag, när det var torgdag. Lasta bilen, montera upp torgståndet, ställa fram varorna, stå bakom disken i ur och skur, kyla och värme och så riva ner alltsammans igen, lasta och åka hem.

Börje Johansson i yngre dagar, på torget i Hässleholm, med egen lastbil

– Sånt krävde sin man. Och att bli sjuk – ja det fanns ju bara inte och hur sjuk man ändå varit så har man ändå fått ställa sig på torget.

Och ändå …
– Att få vara i den här miljön, att få odla och att träffa så mycket folk som jag gjort under årens lopp. Det är det som har hållit mig igång, säger Börje.
– Det och att få rå sig själv, ingen som sagt åt en vad man skulle göra eller inte göra. Total frihet!

Fram till 2007 drev Börje Johansson sin torghandel parallellt med jobbet i handelsträdgården. Men då valde han att sälja hela rörelsen. Då hade han, förutom att han skött driften »hemma« i drivhusen och i affären dessutom varit »torghandlare« i nästan femtio år.

Fast det tog inte lång tid innan han »var igång igen« – i lite mindre skala.

Tack från Osby kommun efter att Börje ”torgat” i Osby i femtio år

»En gång grönsakshandlare – alltid grönsakshandlare«, resonerade Börje Johansson där han stod i Gallerian i Hässleholm och sålde blommor. »Gillar ju att träffa folk«, var ett annat av hans argument för att »inte kunna hålla fingrarna borta«.

Det gick tre år. Sedan bar det sig inte bättre än att den som köpt Backagårdens Handelsträdgård gick i konkurs. Börje fick erbjudandet att köpa tillbaka »sitt« företag igen och plötsligt var »Börje på Backagården« tillbaka igen.

Något »torgande« har det inte blivit sedan dess. Annars har det varit »business as usual« sedan han tog över igen. Och kunderna kommer. I hundratal varje dag.

– Skulle tro att jag har flest antal kunder varje dag, av alla företag i Finja, säger Börje Johansson.

Så det där med att »här har inte hänt någonting« stämmer väl knappast. Där har han fel, Börje Johansson!

– Som blev ägare till Backagårdens Handelsträdgård för över femtio år sedan och efter att först tänkt emigrera till Australien. Och som sedan sålde sitt företag – och köpte tillbaka det igen!
Och på vägen gjorde det till en viktig del i det som i dag är Finja.
Arne Forsell

Tack till Börje Johansson för minnen och bilder

Tillbaka

 

 

Jörgen Krantz berättelse om Inge Almgren

Mycket trevligt att någon lagt ner tid på att sammanställe detta.

Angående Inge Almgren så har jag lite historia att berätta om honom och tiden runt 67-68 så heter grabben på en av bilderna Ero och kom egentligen från Backagården men jobbade, avlönades och bodde hos Inge under längre perioder.

Inge var en vänlig själ och bjöd in dem som kom och hälsade på honom. bland annat var vi några ungdomar som hjälpte honom under skolloven med lantbruket, högg och körde in hö, plöjde med hans Gråsugga.

Han upplät ett rum som vi fixade till där vi kunde umgås. Jag ska inte namnge någon men vi var 6-7 stycken som under något år regelbundet tillbringade vår fritid där.

Inge var sträng, öl, alkohol och rökning var förbjudet.

Några år innan Inge dog kom det ett brev till mig där han berättade att han hade vunnit lite pengar och ville dela med sig till de som ​varit där och ​hjälpt honom. Naturligtvis blev man väldigt exalterad och förväntade sig ett stort belopp. Efter en tid så kom det ytterligare ett brev med 150kronor!

Vid några tillfällen innan Inge dog så var jag och hälsade på honom i Tvärskogs skola där jag tror han bodde under sin sista år. Det var några härliga år när man var i skarven mellan pojke och man.
Jörgen Krantz

Tillbaka till Inge Almgren
eller
Till Personliga berättelser

Uno Forsare minns Solhaga

Ett foto kom från Uno Forsare
Som 17-åring, 1952, flyttade jag från Röinge till Solhaga i Finja. Där bodde jag kvar till 1956/57, bland mycket annat som radioamatör med anropssignalen SM7BUA.

Fotot har jag lånat av Bodil Fredfelt, prost emerita, vars familj ägde Solhaga under ett antal år. Bodil finns i telefonkatalogen, hon blir säkert bara glad om du hör av dig och har mer att berätta om livet på Solhaga.

Frisör på Solhaga
En tid, det bör ha varit cirka 1956, var det en dag i veckan frisersalong
en trappa upp i Solhaga. Frisören, en man från Vanneberga, hade
tidigare varit straffad för fosterfördrivning.
Uno Forsare

Någon mer som har minnen av huset eller de som bott i det. Tveka inte att höra av er på epost info@finjasocken.se

 

Tillbaka

Potatisplockning 1943

Skoluppsats skriven 11 oktober 1943
Första gången jag plockade potatis borta var hösten 1943 och det var hos närmsta grannen Leif Nilsson.

Vi började klockan 7:00 och slutade på kvällen 18:00. Leif hade 12 plockare som arbetade i par för att kunna hantera korgarna lättare.

Inlånade hästar
Ett par hästar hade han lånat för att dra potatisupptagaren, hans egna hästar var kopplade till vagnen som potatisen skulle tömmas i. Jag plockade tillsammans med Olle Månsson, han var några år äldre än jag och duktig plockare. Agne Olin tömde korgarna och sedan lastades potatisen av i en stack där de skulle lagras.

15 minuter rast
Efter ett par timmar var det matrast i 15 min. alla hade smörgås och i regel mjölk eller kaffe med sig. Klockan 12:00 var det rast i en timme och en kvart och alla gick eller cyklade hem för att äta middag. På eftermiddagen. hade vi 15 minuters kafferast.

Jag upplevde att det var väldigt noga med tiderna när man började och slutade och även rasterna var alltid på minuten exakt.

Möjlighet för kvinnor och barn
Potatisplockningen på hösten var tillfälle för kvinnor och skolbarn att tjäna några kronor, det var dryga dagar men det oftast bra stämning och glada skratt.
Vi fick fritt från skolan i cirka en vecka för potatisplockning. Lönen vi fick efter en lång dag var 6 kronor och 50 öre.

Gården såldes
Leif Nilsson bodde på gården tillsammans med två syskon Berit och Arne, »Arne Norsken«  1946 såldes den till Bertil och Maja Svensson och ägs i dag av deras son Lennart Svensson.
Arne Carlsson.

Minnen från simskolan

Under de första åren på 1950-talet igångsattes en omfattande byggnation till det som skulle komma att bli Finja Badplats. Fanjunkare Gösta Jönsson – »Marocko-Jönsson« var drivande i bygget och planerna var både stora och vida.
Man schaktade bland annat upp vallar en bit ut i vattnet och fick på det sättet en stor bassäng ägnad åt friluftsbad. Till det anlades också en brygga och man grävde ytterligare en – djupare – bassäng där ett tio meter högt hopptorn uppfördes.
Tornet hade tre avsatser på 3, 5 och 10 meter.

Blinkande flipperspel
Idyllen som på detta sätt tog form kompletterades med ett café och en kiosk. Caféet ståtade bland annat med ett blinkande flipperspel. En minigolfbana gjorde Finja badplats komplett.

Kulörta lyktor
Sommartid arrangerades här fester med såväl dans, kulörta lyktor, tombolahydda och skjutbana. Själv minns jag att jag vid något tillfälle fick hjälpa till att dra pilar ur tavlor och väggar i sagda luftgevärsbana …

Men vad vore en badplats utan simskola och inte heller det fattades här. Sommartid under en följd av år på 1950-talet lärde vi Finjabarn oss att simma – både bröst och rygg.

Cykeltur i motvind
För oss som bodde i »stationssamhället« blev det en cykeltur i klunga först »upp« till Finja by och sedan »ner« längs den långa backen till badplatsen.
Man slutade nästan aldrig förundra sig över att det kunde blåsa motvind både när vi cyklade »dit« som »därifrån«. Vi tyckte att vi fick slita hela tiden …

Torrsim
Vi slet också med torrsim och vi skavdes med korkdynorna och rätt ofta frös vi också i det rätt svala vattnet.
Men vi erövrade också simmärken, både Simborgaren, Järn, Brons, Silver och till och med Magistern! Fast i det senare fallet var man tvungen att både simma klädsim och framför allt hoppa från översta våningen i hopptornet. Och det var det inte så många som kunde tänka sig …

Avslutningarna på simskolan var högtidliga evenemang. Då kom föräldrar och vänner och tittade på oss när vi visade upp vad vi lärt oss under den förlidna sommarterminen. Då var det också utdelning av märken, lagerkransar och diplom. Och så var det fotografering!

Bilden är från en sådan avslutning. Kan vara 1955 eller 1956. Simlärare hade vi flera stycken under årens lopp men vid just detta tillfälle vill jag minnas att han hette Brännström.
Arne Forsell

Personerna på bilden, så som min syster Ingrid och jag tycker oss känna igen dem: 1- Arne Forsell, 2-Borgström(?), 3-Maj Persson, 4-?, 5-Lars Hörberg, 6-Lars Hallberg(?), 7-Simlärare Brännström, 8-Katarina Månsson, 9-Ingrid Forsell, 10-?, 11-Rune Westesson, 12-Maj-Kristin Larsson, 13-Yvonne Larsson, 14-Bengt Nilsson, 15-?, 16-Rutger Möller, 17-?, 18-Mona Jeppsson, 19-Gun-Britt Gustavsson, 20-Gun Wendel (?), 21-Kerstin Larsson, 22-Göran Svan, 23-?,24-?, 25-Gertrud Sköld, 26-?, 27- Roland Nilsson, 28-Yvonne Persson, 29-Benna Håkansson (?), 30-Roland Oscarsson, 31-Inga-Lill Byberg, 32-Kerstin Hallberg, 33-Ulla-Britt Byberg, 34-Ingrid Troedsson, 35-Gun-Britt Magnusson, 36-Borgström(?), 37-?, 38-Lennart Larsson (?), 39-?, 40-Leif Svan, 41-?, 42-?, 43-?, 44-Göran Sjöström, 45-Kajsa Pettersson, 46-Carl-Axel Månsson

Tillbaka till Personliga berättelser

Velourverken

Velourverken i Klockaregården vid nerfarten till Finja båtplats startades 1946 av Gunnar Berg som tidigare varit förlagschef för Dagens Böcker (D B) i Malmö samt upphovsman till Riksförbundet Sverige Tyskland (RST). Efter krigsslutet avvecklades, av förklarliga skäl, dessa organisationer och direktör Berg startade Velourverken i Finja som blev branschledande i Sverige inom detta område.
Även Villa Granbo – i dag Viktor Olssons bostad – tillhörde verksamheten. Där bodde tyska ungdomar som arbetade i fabriken. I ett annat  hus på denna tomt maldes tygtrasor till stoft  som sedan användes vid velourtillverkningen.

Jag har själv jobbat vid den här kvarnen under ett sommarlov på 1950-talet. Direktör Berg promenerade varje dag till dåvarande Gästhemmet (f d Prästgården / idag Finjagården) för att äta lunch med sin hustru. Dagligen mellanlandade han då också i mina föräldrars affär för diverse inköp, bland annat cigarrer av hög kvalitét.
Med basker på huvudet, promenadkäpp, cigarr och sin lilla österrikiska hustru vid armen var han »en udda fågel” i Finja Kyrkby vid förra halvsekelskiftet.

En av fördelarna med tyska grannar var för övrigt att jag ibland kunde få privatlektioner i tyska under min läroverkstid.
Willy Westeson

Tillbaka till Personliga berättelser

Skoluppsats 1997 Anette Johnsson

INLEDNING
Finja är en liten by med cirka 700 invånare, 5 km från Hässleholm. Finja är upp-delad i två delar, kyrkbyn och samhället närmare järnvägen. Här bor några lantbrukare, men mest barnfamiljer och pensionärer.

BAKGRUND OCH SYFTE
Genom att ta reda på mer om min hembygd får jag mer förståelse varför byn ser ut som den gör idag. Det är roligt för min egen och familjs skull att veta var jag kommer ifrån, men även för att kunna delge andra som är intresserade.

Under 1940-50-talen flyttade många till bland annat Finja när regementen i Hässleholm byggdes ut. Det var då som mina farföräldrar flyttade hit från Helsingborg. De byggde ett hus i Finja, där nu även deras barnbarn har växt upp. Varje litet ortsnamn har en egen historia bakom sig, vad gäller människor, hus, natur. Jag ska nu berätta lite kortfattat om min hembygd Finja.

Utdrag ur Geografiskt-statiskt Handlexikon öfver Sverige af C.M.Rosenberg, Stockholm 1882:
Finja Socken i V. Göinge härad, Kristianstad län, norr och väster om Finjasjön, som genom ett kort vattendrag förenas med Almaån i socknens östra del. Jernvegen Helsingborg-Hessleholm löper genom hela socknen och har stationerna Tyringe i väster och Finja i öster, båda derjemte post och telegraf-stationer. I södra delen stryker en betydlig ås, för öfrigt ärsocknen temligen jemn, än ljungbackar. skog, mosse, än odlade fält. Ett par brännerier förekomma. Sockensparbank. 2 skolhus. Socknen bildar med annexet Hörja ett regalt pastorat af 3 kl. i Lunds stift.

HISTORIA
Bland de första människorna som var ute på jaktmarker kom några till Finjasjön. De hittade där en lämplig bosättningsplats, sjö med fisk och skogar med mycket villebråd. En av de stora boplatserna fanns några hundra meter norr om Finja kyrka. (Strandlinjen var då betydligt högre än idag.) Denna är störst av de 19 stycken boplatserna runt Finjasjön. Här har gjorts över 3000 fynd av yxor, pilar, knivar och skrapor. Boplatsen är 9000 år gammal. Här lär människor ha levt under åren 7000-4000 f.Kr. Man har på många platser hittat ben efter både tama och vilda djur.

Hasselnötter verkar ha varit populära p. g.a. alla nötskal. Maten har även innehållit sädeskorn och torkade vildäpple. Forntidsgravar visar att de döda fick med sig kläder, husgeråd och vapen till ett liv efter detta. Bilder genom ristningar på hällar och i grottor berättar för dem viktiga händelser både i fred och krig.

Tydligen var får, getter och hundar de första djuren i hushållen. Bostaden var en manshög hydda med en stomme av trädstammar hopflätade med kvistar och översmetad med lera, det hela täcktes med grästorv. För att komma in i hyddan kröp man genom en övertäckt gång, som skulle ge skydd mot kyla och överfall. Det har gjorts flera fynd vid boplatserna som visar hur människorna levde. De använde eld eftersom där fanns eldhärdar. Lerskärvor visar att kokkärl var gjorda av lera. Finja är troligen Sveriges äldsta boplats. På Möllerödsfältet har man hittat en 13 000 år gammal flintspets, en så kallad krumborr. Arkeologer hittade där sju pilspetsar och tre flintskrapor. Boplatsen var nog en kortvarig jaktstation. Man vet inte när bosättningen satte igång ordentligt i Finja. Det har funnits en kristen församling sedan 1200-talet.

Finja by har åren 1703 och 1769 nästan fullständigt brunnit ner. Många av gårdarna brändes ner redan 1677, av fältherrarna Hummerhjelm och Ascheberg. Vid denna tiden sägs det också att byn var ett tillhåll för snapphanare. I böljan av 1600-talet härjades Finja aven pest. Pesten tog de flesta av socknens då ca 550 invånare. Under 1600-och 1700-talen, och delvis 1800-talet, var det nödår i Finja. Det fanns föräldrar som rymde från sina barn för att slippa se deras hemska lidanden. I de allra äldsta skrifterna kallades Finja Föhnie sedan Fenie, under 1700-talet Finnie och idag Finja. Var kommer då namnet Finja ifrån? Någon påstår att det kommer av Fönia eller fön som betyder vacker trakt. Det troliga är att det kommer från fen som betyder mosse.

HANDEL OCH HANTVERK
Befolkningen kunde inte enbart livnära sig på marken, utan fick ha en binäring i form av handel och hantverk. I Finja fanns det många hantverkare. De kunde t.ex. vara smed, skomakare, skräddare eller timmerman. En av de gamla Yrkesmännen var ”Provinsialhuggare” Johan Ullberg. Han hade sin verkstad i Finja by och var en av Skånes främste träsnidare under 1700-talet.

Omkring år 1875 öppnades en lanthandel i Finja samhälle. Affären hette ”Klockareboden” och där såldes även damhattar. En polsk affärsman grundade år 1905 en affär intill Finja station. Vid sekelskiftet fanns det fortfarande kvar två handelsbutiker i kyrkbyn. Lantbrukare August Åkerberg öppnade år 1907 en ny affär i Finja. Idag finns endast Finja lanthandel kvar i byn.

BACKAGÅRDEN
En stor gedigen tegelbyggnad byggdes åren 1908-1909 till Finjas fattighus och ålderdomshem. År 1928 såldes stället till Nils Svensson som på sitt lantbruk hade ett vårdhem för mentalt efterblivna. Landstinget övertog vårdanstalten år 1945. I böljan av 1990-talet var lokaler uthyrda som flyktingförläggning. Idag är vårdhemmet helt nerlagt. Omsorgstagarna har flyttat till eget boende i grupp-bostäder. Istället finns här nu Finjabacken, en konferensanläggning med vandrarhem och restaurang.

FINJA KYRKA
Finja kyrka byggdes under 1130-talet och har kalkmålningar från år 1137. Folk-traditionen berättar att man en gång i tiden höll på att uppföra ett gudshus på höjden vid Soterör (en gammal hednisk offerplats). Det man byggt om dagen rev onda makter ner om natten. I daggryningen fann man ett påbörjat kyrkobygge där idag kyrkan ligger. Från början hade kyrkan inget tom utan troligtvis en klockstapel. Tornet är från 1200-talet och är, precis som kyrkobyggnaden, uppförd av gråstenskvadrar med blindnischprydda trappgavlar. Det fick säkert tjäna som försvarsanordningar under striderna i mitten av 1400-talet.) Det finns två årtal på tornet. Ar 1664, då byggnaden restaurerades. Ar 1805, då uppfördes söderskeppet. Söderskeppet har lokaler för vissa arkivhandlingar, förrådsrum, orgelläktare. Det hänger två klockor i tornet (den stora gjuten år 1738 och den lilla omgjuten år 1847). Tak och kor är ombyggda. Från början var det halm på taket sedan spån, skiffer och idag koppar. Bland kyrkans inventarier finns dopfunten från 1100-talet och ett dopfat i mässing från 1500-talet. Altaruppsatsen och predikostolen är från 1529. De gamla kalkmålningarna knackades fram på 1930-talet. Den senaste stora restaureringen gjordes åren 1969 och 1970. Kyrkogården är omgiven aven ringmur och uppförd av gråsten. Den har utvidgats två gånger, åren 1882 och 1902. Idag finns ytterliggare en kyrkogård i byn och en minneslund vid kyrkan. I kyrkans regi finns bl.a. syförening, barntimmar och tre körer (barn-,ungdoms- och kyrkokören). De håller oftast till i församlingshemmet, snett emot kyrkan.

FINJA ARBETAREKOMMUN
Finja Arbetarekommun bildades den 20 maj 1942 i Finja bygdegård. Trots inkallelser inför det pågående världskriget gick verksamheten framåt och man arbetade för ett bättre samhälle. Årsberättelser och protokoll talar om en god verksamhet med propagandamöten, film och valarbete. Finja samhälle växte fort. Finja Arbetarekommun hjälpte till att lösa frågor kring bebyggelsen, t.ex. avlopp, gator och belysning. Arbetarekommunens medlemmar ökade. Studieverksamheten kom igång med cirklar i t.ex. Svensk socialpolitik, engelska, matematik och trädgårdsteknik. År 1951 fick Finja gamla kommun bilda kärnan i Tyringe nya storkommun. Efter kommunsammanslagningen år 1973 tillhör Finja Hässleholms kommun.

JÄRNVÄGEN OCH POSTEN
Den 14 februari 1873 sätts arbetet med järnvägsbygget mellan Helsingborg och Hässleholm igång. Den 17 mars 1875 kommer invigningståget och Finja har fått en egen tågstation. De som arbetade på stationen i Finja sålde inte bara tågbiljetter, de fungerade även som postexpeditörer. Tyvärr slutade tågen att stanna i Finja år 1965. Åtta år senare lades även postkontoret ner eftersom stationshuset skulle rivas. Den 27 mars 1985 öppnades en ny post i Finja invid lanthandeln. Idag är den nerlagd och istället har affären hand om paketservicen.

SKOLAN I FINJA
Undervisningens resultat för Finnie år 1687. 5 barn kunna skriva och läsa skrift. 25 barn kunna läsa i bok. 56 barn kunna läsa utantill deras kristendomslära Allmogeskolan: Finja anställde en permitterad militär (Sjögren) som skolmästare mitten av 1700-talet. Han erhöll veckolön av dem som ”hade barn hos honom”. Folkskolan: Ar 1818 anställde finjaborna sockenskräddaren Jöns Tufvesson Isbergsom skolmästare. Han bodde i ett eget hus i Finja, där barnen kunde samlas till läsövningar. Ett äldre boningshus från Mjölkalånga bildade stommen till Finja skolhus, ca år 1840. Salen skulle ge utrymme för växelundervisning åt 80 barn, ”emedan flera barn icke kunna antagas på en gång besöka skolan”. I mitten av 1950-talet byggdes en ny skolbyggnad vid sidan av den gamla. Den gamla folkskolan användes som slöjdsal och sal åt klass 1-2. Skolan fick ny utbyggnad med klassrum, bibliotek och gymnastiksal år 1989. Idag är gamla småskolan och gymnastiksalen omgjorda till två dagisavdelningar. På skolan finns deltidsförskola, klass 1-5 (klass 6-9 får undervisning i Tyringe) och ett fritidshem.

BANKEN
Finja socken sparbank startade sin verksamhet år 1873. Expeditionen fanns i det gamla kommunalrwnmet i kyrkbyn (idag Finja församlingshem). På öppningsdagen sattes det in 1 183,43 riksdaler riksmynt i 62 poster och tre lån på tillsammans 340 riksdaler riksmynt utlämnades. Redan från början var det först och främst säkerheten som gällde.

Smeden Nils Lundström i Finja fick i uppdrag att tillverka en kassakista, som kostade 75 riksdaler. År 1943 flyttade expeditionen till Tyringe, men behöll ändå det gamla namnet. (Matteröds och Finja sockens sparbank gick ihop till Tyringe sparbank i september 1971.) Den 4 december 1969 öppnades ett nytt avdelningskontor i Finja. Kontoret fanns i Sune Jönssons nyrenoverade korsvirkesfastighet mitt emot skolan. I mars 1989 stängdes banken för gott, troligen p.g.a. för liten omsättning och av säkerhetsrisker.

BYGDEGÅRDEN
Finja bygdegårdsförening bildades år 1937. Då avdelningens medlemsantal kraftigt ökade och närmade sig 200 beslöt man att försöka förverkliga tanken på ett föreningshus på landsbygden. Det blev en dragkamp om var i kommunen bygdegården skulle förläggas men Finjaförslaget vann. År 1938 uppfördes byggnaden som kostade 21000 kr.Förutom en stor och en mindre samlingssal fanns där även kök och. vaktmästarebostad. Under åren 1992-1993 gjordes en omfattande om- och tillbyggnad med nytt kök, nya handikappanpassade toaletter, ny entre och foaje. Finja bygdegårdsförening firar i år 60-årsjubileum. Bygdegården är fortfarande en viktig samlingspunkt i bra skick och väl uthyrd.

LARS ERIK LARSSON
Lars Erik Larsson är nog den mest kände personen som har sitt ursprung från Finja. Han var kompositör och skrev bl.a. Pastoralsviten (med den kände Epilog ur En vintersaga) och Förklädd Gud. Han föddes i Åkarp år 1908, men hans släkt på faderns sida var från Finja. Tonsättarens farfar Bengt Larsson var lärare i Finja. Hans farfarsfar var klockare och välkänd som Klocke-Lars i det lilla samhället.

MINNEN FRÅN FINJA
Nelly Sten har skrivit ner flera dikter och samlat dem i två skrifter, Minnen från Finja. De är utgivna år 1944 respektive 1946, behållningen för skrifterna gick till Finja Röda-kors.
Här följer delar av några dikter.

I hjärtat av Finja vi samlas idag,
den festen är av det vanliga slag.
Vi samkväm den kalla, den passar oss alla.
Viljan är god, men förmågan är ringa,
vi uppsjö ej hava av de mynten som klinga.
(Uppläst vid Röda-kors samkväm i Finja Kommunalhus.)

Finja, du lugna och härliga vrå,
din sydöstra granne är insjön den blå.
De mörkaste moln, den leende sol,
du båda kan spegla från samma kupol.
(Insjö med omnejd)

I Finja på fälten bortom byn
en byggnad, vars torn sträcker mot skyn
och mot den högre regionen,
det är den nya brandstationen.
Det är som väktaren på Sions murar,
som varsel ger när faran lurar.
Mandom, mod och morske män
bor i gamla Finja än,
med kraft i arm och mod i barm
och räddar den som blir för varm.
Det är så nu, det var så innan,
denna befattning får ni ha ifred för kvinnan.
(Till Frivilliga brandkåren)

SAMMANFATTNING
Det känns roligt att veta att jag har vuxit upp i byn som troligen ligger vid Sveriges äldsta boplats. Finja har växt från ett bondesamhälle med hantverkare och handlare till att mer bli en förort till Hässleholm. Finja har varit en egen kommun med tågstation, post, bank, många affärer, cafeer, bensinstationer m.m. Idag är byn mycket förändrad. Finja är fortfarande en egen församling (dit även Tyringe ingår), med en vacker kyrka. Här är lugnt att bo, men ändå nära till staden (dit man idag kan åka buss istället för tåg).Här finns barnomsorg, skola, fritidsgård, idrottsförening, egen lokalrevy, lanthandel, skoaffär, bygdegård m.m. Tittar man närmare på Finja kan man hitta mycket mer än man anar och/eller vad jag har berättat nu. Finja är och kommer troligen att förbli en liten, lugn och barnvänlig förort till Hässleholm, så länge barnfamiljer vill bo här.

KÄLLFÖRTECKNING
Elander, Björn- Finja sockens sparbank nu Tyringe sparbank (Tyringe 1973)
Sten, Nelly- Minnen från Finja (Hässleholm 1944)
Sten, Nelly- Minnen från Finja II (Hässleholm 1946)
Sundberg, John-Finja genom tiderna (Hyllstofta 1953)
Tidningsartiklar ur Norra Skåne
Samlat material om Finja med hjälp av Lennart Frost.

Tillbaka till Forskning om Finja