Karlssons snickeri

Karlssons snickeri tillverkade butiksinredningar till bland annat Din Hårvård, Kärnkaffe, Herr Cege i Hässleholm.
Nils tillverkade inredning som till exempel hyllor och skänkar. Snickeriet startade 1954, i Hässleholm på Andra Avenyn, som senare revs för att Länsförsäkringar skulle byggas.

På tomten låg snickeriet vägg i vägg med ett badhus. 1983-84 flyttade Karlssons snickeri till Finja till en lokal som ligger bredvid Klockargården i Kyrkbyn och verksamheten fortsatte till år 2000.

Nils trivdes väldigt bra med sitt yrke och i snickeriet i Finja, så bra så han inte hade tid att fotografera sitt arbetsplats eller sina alster för framtida nyfikna.

Nils är född år 1926 i Höör. I Höör började Nils arbeta som snickerilärling. Han flyttade sedan till Hässleholm och startade sitt snickeri.
Nils bodde på Svedjemarksgatan i Hässleholm med sin familj och cyklade ut till sitt snickeri i Finja varje dag. Han hade en anställd i början av verksamheten, men fortsatte sedan själv.

Nils har även gjort snickerier till den kända operasångerskan Birgit Nilsson när hon bodde ut mot Kristianstad. Vid vårt besök visar Nils oss mycket vackra bord, stolar och en fantastiskt fin klocka som han har snickrat.
Vid pennan
Diana Drougge

Tillbaka

 

Edvin Troedsson – »åkaren«

Bilden, ur Per Troedssons privata album, visar Edvin Troedssons Volvo Titan, med tillhörande släp, lastad för en transport av smör. Bilden bör vara tagen c:a 1956 och personerna framför bilen är fr v medhjälparen Gösta Dahlberg, Edvins son, Per och Edvin Troedsson själv.

– Da begriber ni väl … ad de gåur ente ad hämta mjulken mä lastbil … De gaur allri … för dåu skrämmer man ju ögen…

Det var så det lät, från sura konkurrenter om leveranserna till mejeriet i Hässleholm när Edvin Troedsson från Finja, som den förste, kom att ersätta de gängse hästtransporterna, med lastbil. Detta var någon gång 1926 – 1927 och Edvins far, Nils Troedsson, hade köpt en lastbil av amerikanskt fabrikat. Den lät han sonen köra, eftersom han själv inte hade något körkort.

Nils Troedsson drev spannmålshandel från godsmagasinet i Finja och bilen behövde han till att börja med för att leverera varor ut till lantbrukare i trakten. Men med ett tänkande fritt från spärrar såg unge Edvin att transport av mjölkkannor med bil i stället för häst bara var en logisk utveckling i takt med tiden. Detta var helt enkelt ett utökat användningsområde för pappas lastbil. Sedan fick de andra, som kört mjölken med häst och vagn i alla år tycka vad det ville …

För det där med att »skrämma ögen – hästarna« trodde Edvin inte på. Och med det sagt och med biltransporterna i schemalagd rullning kan väl sägas att Finjas första regelrätta lastbilsåkeri – Troedssons – var etablerat.

Edvin såg också en annan fördel med att han hade hand om de regelbundna leveranserna till Hässleholms mejeri. Där arbetade nämligen Cecilia (Cissi). Hon skulle så småningom komma att bli fru Troedsson. Ännu senare skulle familjen Troedsson komma att utökas med barnen Ingrid och Per.

Edvin Troedsson föddes 1906. Hela hans liv kom att upptas av lastbilar och lastbilskörning. När pappa Nils gick ur tiden och syskonen skulle dela upp kvarlåtenskapen var det egentligen bara en sak han krävde att få: lastbilen! Det var med den han skulle komma att bokstavligen styra sin färd längs livets stig.

På 1930-talet, när krisåren hopade sig och arbetslösheten grep omkring sig med utmärglade fingrar, lade han till vedhandel i sin transportverksamhet. Han köpte upp ved runt om i trakten och körde till Malmö där han sålde den »spann för spann« på Lilla Torg.

Olika bagerier i Malmöregionen fick också regelbundna vedleveranser av Edvin Troedsson från Finja.

Så kom uppladdningen för andra världskriget. »Kronan« rekvirerade och lade beslag på Edvins lastbil. Allt för att vårt land skulle få ett starkt försvar. Skall man vara helt ärligt hade den ju förstås gått rätt många mil vi det laget. Den hade gjort god tjänst, axlat tung last men hade egentligen tjänat ut. Därför blev Edvin ganska nöjd när »Kungen« ville köpa den. Och därtill för ett anständigt pris.

– Den bästa bilaffär jag gjort någonsin, mös Edvin, när han räknade pengarna.

Baksidan av det hela var naturligtvis att han nu stod utan transportmedel. Och försvaret hade lagt beslag på det mesta som fanns av lastbilar i landet. Därför tog det sin tid att först hitta och att sedan kunna köpa en ny just då. Så i nio månader gick Edvin utan att ha något att göra.

Ja, inte helt, naturligtvis. Han tillbringade rätt mycket tid vid Finjasjön och han lärde sig simma.

Så kunde han till sist köpa sig en ny bil. – En Volvo »Långnos« 1940 års modell. Och efter det rullade det på. Han bytte till Scania Vabis och efter det till en Volvo Titan. Edvin Troedsson körde all slags transporter: kol, koks briketter, torv, smör i drittlar (rejäla pjäser på över 50 kilo styck), virke till Hässleholms klackfabrik på lördagarna och grus till olika vägbyggen. Det senare sedan Edvin skaffat lastbil med tippflak.

Han var »sin egen« och ordnade för det mesta körningarna själv. Han rattade också själv sin bil men hade under tider hjälpare i åkeriet, för att lastning och lossning skulle gå lättare.

En sådan medhjälpare var Gösta Dahlberg. Med honom var det så praktiskt, att när det kom till koksleveranser och lasten skulle ned genom trånga passager ner till kundernas pannrum gick allt så lekande lätt. Detta eftersom att av parhästarna i Edvins bil var den ene högerhänt och den andre vänsterhänt!

Frampå 1960-talet, med ny bil, det gick inte längre att köra smörtransporter på öppet lastflak. Här fordrades täckt lastbil och kyla, då gick Edvin Troedsson med i åkarföreningen Autotransport. Allt fler av hans körningar gick genom förmedlingen och allt mer av hans trafik lokaliserades till Mälardalen.

Tidens urverk tickade vidare och när almanackans blad visade 1975 tyckte Edvin Troedsson att det var dags att sluta köra lastbil. – Åtminstone »i stort sett«. Åren och ensamheten bakom ratten och i dieselröken hade slitit och även om han hade trivts med sitt arbete hade det också medfört att han gått miste om mycket av familjelivet som andra ser som självklart. För sonen Per, som efterhand också anträtt åkeribanan, beklagade han att han missat så mycket av hans tidiga uppväxtår.

Per Troedsson etablerade sedermera sin egen åkerifirma. Inte »i« men väl »parallellt med« sin far.
Edvin Troedsson dog 1988.
Arne Forsell

Tack till Per Troedsson för minnena av sin far

Tillbaka

 

 

 

 

 

 

 

Emil Lundströms träskotillverkning i Finja

Emil Lundström är här i färd med att tillverka ett par träskor.

Träskor har använts av skåningar sedan 1600 talet och de tillverkades av al. Träslaget var bra att arbeta i och dessutom ganska lätt.

De som hade helt överstycke av trä från tår till vrist kallades träskor till skillnad från andra som endast hade en botten av trä.

När Finjaborna behövde träskor vände man sig till Emil Lundström som vid sidan av sitt lantbruk också tillverkade träskor.

Verkstaden var inrymd i gårdshuset och där utförde han med stor skicklighet och snabbt handarbete sin träskotillverkning.

Lundström var född i Torup 1876 och lärde tidigt detta yrke som han vid flera tillfällen visade på utställningar bland annat i Hässleholm år 1945.

När Lundström kom körande med sina hästar Putte o Freja då blev det fart på barnen. De åkte i vagnen, ofta fick han själv gå vid sidan då det inte var någon plats för honom i vagnen.
Gamla studiecirkeln

Tillbaka

Svensk Salixindustri ett minne

På 40/50-talet fanns Svensk Salixindustri i Finja. Det lilla företaget höll till i de lokaler som sedermera blev auktionslager. Man klippte pilslanor i cirka 15 centimeter bitar som paketerades i små buntar som sedan såldes för utplantering runt om i landet.
Någon mer som minns detta? Som tonåring var jag en kort tid sysselsatt där.
Uno Forsare

Det började på Finja Eltjänst

Den 1:e. april 1955 började jag som lärling eller som det då hette, hjälpmontör på Finja Eltjänst som då ägdes av Kaj Andersson. Firman fanns i en villa i hörnet mellan Tyringevägen och Öraholmavägen. Affären låg ut mot Tyringevägen, lager och verkstad i källaren.

Redan första dagen fick jag vara med att hjälpa till med installationsarbete. Efter en tid fick jag själv göra en del jobb. Blev det fel fick man göra om, det var ett bra sätt att lära. Kaj var en mycket bra läromästare, lugn och pedagogisk.

Läsa av elmätarna
Redan efter ett år fick jag i uppdrag att läsa av elmätarna i Finja med omnejd. Det gjordes varje kvartal. På den tiden betalade nästan alla kontant vid avläsningen så när dagen var slut hade man en ansenlig summa pengar att redovisa.
En episod som jag minns var en barsk dam som bodde i en lägenhet på andra våningen i en villa. Hon hade rykte om sig att skälla ut alla i närheten så jag vågade inte gå dit när hon var hemma. Istället passade jag på när jag såg att hon tog bussen till Tyringe eller Hässleholm. Då gick jag in och läste av hennes mätare och lade räkningen i hennes brevlåda.

En arg hund 
I en annan villa var det en arg hund. Jag hade läst av mätaren och var på väg ut genom trädgården då hunden kom lös och bet mig i benet. Ägaren såg detta och kom ut och var förtvivlad. Han ville ersätta vad hunden hade gjort bara jag inte anmälde det. Jag minns inte vad jag fick men för min del var det flera dagslöner. Att det sedan bara var knappt synliga märken på benet berättade jag aldrig men det är en annan historia.

Gamle mannen i skogen
Så var det den gamle mannen långt borta i skogen. På den tiden var det en grundavgift plus en mätarhyra. Sedan tillkom den vanliga förbrukningsavgiften. Mannen i skogen hade ett stort bekymmer, särskilt vintertid. Han var så rädd att förbrukningsavgiften skulle vara större än grundavgiften. Vad jag minns under alla åren så klarade han det med råge. Tala om att vara sparsam med elförbrukningen.

Vissa kunder valde att ha myntmätare. De fungerade ungefär som parkeringsmätare. Man lade på ett antal enkronor och när man hade förbrukat för den summan så bröts strömmen. Då var det bara att lägga på nya mynt så kom strömmen tillbaks. Det var alltid spännande att tömma myntfacken. Där kunde vara utländska mynt, metallbrickor och jag vet inte allt.

Klättra i stolpe första gången
Så en dag skulle Kaj och jag sätta upp ett ledningsskydd i en stolpe i Hörlinge. Jag hade aldrig klättrat i en stolpe tidigare och så skulle jag ta på mig stolpskor och klättra hela tolv meter upp till toppen av stolpen och där sätta fast ett så kallat. toppjärn. På darrande ben tog jag mig så småningom upp och fäste järnet. På den tiden var säkerhetsbälte inte ens påtänkt så man fick hålla sig i stolpen med ena handen och arbeta med den andra. Jag har väl aldrig kramat någon så hårt som jag kramade den stolpen den dagen.
Efter upp i stolpen kom Kaj med själva ledningsskyddet som vi sedan hängde upp med stålwirar. Det värsta var nog i alla fall att min mosters man Valfrid som bodde precis intill stod nedanför och gav mig goda råd hela tiden. Som tur var stod jag så högt upp så han såg nog inte hur vit jag var i ansiktet. Men efter en tid och träning så var man lika säker uppe i stolpen som nere på marken.

Krypa i kulvert och dra kabel
På Backagården skulle vi dra en kabel i en kulvert med värmerör. Jag fick den stora äran att krypa och åla in i det trånga och varma röret. Kom så småningom fram med kabeln men inte gick det att vända utan jag fick åla baklänges kämpande mot cellskräcken. Kläderna fastnade överallt och värmen var hemsk. Ut kom jag i alla fall till slut.
Trots fasorna med stolpen i Hörlinge och kulverten på Backagården fortsatte jag i elens tjänst ända till pensionen bland annat som fartygselektriker och de senaste 25 åren inom industrin.

Men som sagt var. Allt började den 1:e april 1955.
Auktoriserad elinstallatör
Göran Bringestedt född Jönsson.

Tillbaka

Minne från Klackfabriken

Min mor, Anne Larsson, jobbade på klackfabriken som många av hennes väninnor. Och jag minns att när det var mycket att göra jobbade hon extra på hemmaplan.

Hon satt många timmar nere i pannrummet och klistrade textil på träklackarna till det som skulle bli grunden för tjusiga damskor.

Jag kommer ihåg den skarpa doften av lim och det var nog tur att ingen rökte i familjen med tanke på explosionsrisken.

I mina gömmor har jag också några varianter av Gösta Israelssons skåldesign.
Arne Larsson

Tillbaka

Hässleholms klackfabrik – några minnen

Det är ljudet jag minns tydligast …
Det vinande morgonljudet som kom av att kompressorn djupt nere i fabrikens innandömen drog igång och att kraften i den fick spån och bark att flyga och knastra sig fram genom rörledningarna för att slutligen komma till ro i spånhuset.

Planhyvlar, kutterfräsar och putsmaskiner stämde in i sången. Ljudet när den jättelika klingan i stora kapsågen började snurra lade sig som en stabil botten i kören och lät skalksågen som kördes av min morbror Viking och som hade sin hemvist i skjulet vid torkladan, lägga sin skärande stämma högst upp i kakafonien.

Allt fogades till allt annat när klackfabrikens tillverkningsorkester spelade upp till en ny arbetsdag. Och samtidigt blinkade också ljuset till hemma i mitt föräldrahem och lamporna i dåförtidens 127-voltssystem lyste med svagare effekt.

Tystnadens ljud 
Efter en liten stund vande man sig dock både med det ena och det andra och under resten av dagens timmar hörde man inte längre ljudet. Det var inte förrän arbetsdagen var slut, när allt var fullbordat, betinget klart och fabriken stängde som man lade märke till det igen. Fast nu var det avsaknaden av ljudet.

Samtidigt fick vi bättre ljus hemma. Under hela min barndom hade jag Hässleholms klackfabrik som närmsta granne tvärs över vägen från mitt föräldrahem. Det må vara att regementet P2 hade många anställda som bodde i Finja men »Klacken« var också en stor arbetsgivare i byn. Åtminstone ett tjugotal var sysselsatta här.

Klacken

Den blekgula fabriksbyggnaden, torkladorna där virket fick ligga för att bli av med fukten som annars gjorde att slutprodukten sprack sönder, såghuset, spånhuset och den höga skorstenen med den rostbruna gnistsläckaren högst upp. – Allt detta kom att bli en del av den närmiljö där jag växte upp.

Ibland, när röken från fabriken låg mot »vårt« håll och när min mor hade hängt ut tvätten till tork i trädgården letade sig sotflagor genom luften och landade på rentvättade sängkläder, dukar och annat. Då var »mojan« inte glad att ha »Klacken« som närmsta granne!
Annars var det, på det hela taget, både spännande och intressant.

På avstånd kunde jag med min pojkblick och tvärs över vägen som gick genom Finja, följa de olika delarna i fabrikens produktionskedja. Från att stora timmertransporter lossade sin last och staplade trädstockar i brutala höjder på avlastningsplatsen närmast vägen, via arbetet med att först såga dem till brädor och därefter förvandla virket till ändamålsenliga mindre bitar som skalkades, klövs och   torkades. Sedan gick virkestransporten in i huvudbyggnaden på den lilla järnvägen som korsade fabriksområdet och via vändskivor nådde alla delar av fabriken. Träämnena hyvlades och mallfrästes. De putsades, synades, stämplades, packades och kördes till slut till järnvägens godsmagasin vid den station som då fortfarande fanns i Finja.

Från Virserum till Finja
Tåget tog dem sedan till Helsingborg och Tretorns skofabrik.
Klackfabriken Axel Henriksson & Co grundades inte i Finja. Nej, från Virserum flyttade man verksamheten vid krigsslutet och anledningen var att i Finja fanns en järnväg och järnvägen var nödvändig för rationella transporter.

Axel Henriksson & Co ändrades till Axel Henriksson & Son i och med att Bengt Henriksson var gammal nog att börja arbeta vid sidan av sin far, fabrikören.
Tillverkning av klackar till skor för militären var en stor del av verksamheten dåförtiden. Ett avtal om »timlön och ackordskompensation« daterat 1947 stadfäster att för sågning, frontfräsning, svarvning och överfräsning av militärklackar till Skofabrikerna, skulle arbetaren utbekomma kronor 4:50.
Undertecknat av Bengt Henriksson, Hässleholms klackfabrik och Harald Tillberg, Svenska Träindustriarbetareförbundet, avdelning 48 i Hässleholm.

Mina små öron
Jag minns den förste verkmästaren, Oscar Servin. Jag minns hans blick genom de tjocka glasögonen och jag glömmer aldrig vilken respekt hans titel jagade in i min femåriga pojksjäl.
Jag minns också ambulansen och jag minns hur de vuxna en dag pratade lågmält om »olyckan«, om hur någon av de anställda ªfått handen i hyveln«. Mina små öron växte. Man försökte undvika att jag skulle höra och förstå, men att det kunde vara riskabelt att arbeta på »Klacken« fick jag tidigt klart för mig.

Någon gång tog Servin med mig och sina egna söner, Larry och Willy och lät oss se fabriken inifrån. Den underbara doften av snickeri och trä, som jag alltsedan dess tyckt så mycket om, låg tung och strävt kittlande kutterspån och dunmjuk sågspån fanns överallt.

Spännande och skrämmande
Det var spännande på gränsen till skrämmande att se se stora maskinerna i arbete. Höra och se hur hyvlarna tuggade i sig det råa virket i ena änden och släppte ifrån sig släta fina träämnen i den andra.

Djupt nere i källaren, där den väldiga värmepannan stod och där först Dibert Persson och sedan »eldare« Larsson härskade var det bastuhett och eldslågerött. Det dånade om pannan, det droppade hetvatten från läckande ledningar och det var, åtminstone för mig, ett ställe som gränsade till det som farbror Ivar i söndagsskolan brukade kalla »Gehenna.«

Ylande kutterfräsar
Men trappan upp igen fick vi fick följa arbetet vid de ylande kutterfräsarna och på nära håll se hur träbitar med några eleganta armsvängar, först åt ena sidan och sedan åt den andra, från »mannen vid maskinen« förvandlades till vackert formade ämnen till det som längre fram i produktionen skulle förvandlas till vackra kilformade klackar ämnade för damskor.

Men det var rent rysligt så fort chuckarna med hysteriskt skarpa kutterstålen snurrade. Och det var skrämmande hur nära fräsmaskinistens fingrar de var!
Termen »arbetarskydd« hade på den tiden inte samma innebörd som den har i dag. – Det är ett som är visst och sant! Inte så konstigt heller att flera av dem som hade arbetat här en längre tid var minus ett eller annat finger …

Tage Tetzell var en annan av verkmästarna som avlöste varandra under årens lopp. Förutom att han ledde arbetet »på golvet« i fabriken ägde han också under en tid en vit Ford Anglia. – Den där modellen med sned bakruta som kom i början på 1960-talet.

Märklig bilmodell
Märkligare bilmodell hade väl sällan skådats och den fick också ett öknamn: »Femdagarsveckan« . Den var ju liksom inte färdig! Jag minns att jag tyckte att den på något sätt tyckte passade in i det sammanhang som var Hässleholms klackfabrik …

Skofabriken i Helsingborg var den kund som bar upp tillverkningen hos »Klacken« på den tiden och varje kväll när »eldare Larsson« drog dagsproduktionen på transportkärra till Finja station var det Helsingborg som var målet för lådorna med skoklackar.

Från min systers gömmor har jag fått en exteriörbild på Klackfabrken, tagen i slutet på 1950-talet eller början på – 60. Här ser man inlastningsdörrarna där man tog in det sågade materialet för vidare bearbetning i hyvel och svarv. I bakgrunden skymtar också det gamla spånhuset och på skorstenen sitter den ursprungliga gnistsläckaren.
Den vänstra dörren är »kontorsdörren« och kontoret fanns bak det andra fönstret från vänster i andra våningen.

Tretorn förändrade klackfabriken
Förändringens vindar kom dock att dra snålt runt de gula byggnaderna och genom verksamheten i fabriken vid väg 21. Bengt Henriksson och Hässleholms klackfabrik tvingades se sig om efter andra sysslor för att »hålla näsan över vattenytan« när Tretorn förändrade sin produktion.

Lösningen blev »Konsthantverk i industriell produktion« och mannen som kom att personifiera detta var träkonstnären Gösta Israelsson.
Skålar, fat, blomvaser, salladsbestick, och smörknivar, allt konstnärligt designat och format ur alm, björk, sjödränkt ek, körsbärsträd och anda utsökt vackert mönstrade träslag blev den nya produktionen hos »Klacken«. I en av torkladorna installerades en maskin för att forma skålarna. Hela proceduren kom att omges av stort hemlighetsmakeri och egentligen var det bara konstnären själv, fabrikör Henriksson och fabrikens »tusenkonstnär« Nils Ekholm som hade tillträde och behörighet att vistas där.

Det kom att bli utsökta föremål som tillverkades under Gösta Israelssons överinseende, där träets ådringar utgjorde skönheten i verken och där de rundade formerna tillfördes en nästintill sidenmjuk yta genom noggrann putsning och lackering i flera steg.

Då och då kom konstnären själv på besök i Finja och den lille mannen i sin fläckade konstnärsrock möttes alltid av respekt och vördnad när han signerade sina verk med en inristad signatur. Det är många år sedan nu men än i dag kan man hitta verk med Gösta Israelssons signatur på auktionssajter och hos konsthandlare. Och i botten finns oftast angivet att de är gjorda i Finja!

Stall åt Bjärton
Med nye verkmästaren Hans Windh kom legotillverkning åt gitarrtillverkaren Bjärtons in i produktionen hos »Klacken«. Det handlade om »stall« till gitarrer och därmed en lite pillig detalj men som fordrade stor noggrannhet i utförandet.

Samtidigt dock … hela fabriken började bli sliten och nedgången. I de nya tiderna blev maskinerna föråldrade och hade svårt att leva up till moderna krav på effektivitet och arbetarskydd. Genom lokalerna drog en känsla av uppgivenhet och trötthet. Här saknades vilja och intresse av att investera och tänka nytt.
Hässleholms klackfabrik hade helt enkelt hamnat på fel sida om de nya tiderna … När 1970-talet ryckte allt närmare var alltsammans också slut.

Min första arbetsplats
»Klacken«, som var min första arbetsplats och där jag packade klackar, grundlackerade skålar och putsade gitarrstall mellan hösten 1962 och våren 1964 stängde fabriken ner och det blev tyst och mörkt.

Fabrikslokalerna rymdes ur, järnvägsspåren revs upp och området städades. Här var tomt och övergivet i ett par år – fram till dess att anläggningen köptes av Sven Lovén och förvandlades till »21:ans klädmarknad«.

Ytterligare några år senare bytte »Klacken« skepnad till »Möbelhuset Britta och John«. Åren gick och möblerna byttes småningom ut mot skor i och med att »Sko-Per« flyttade in och tog över. Någon tyckte kanske att man därmed hade gått »varvet runt« från klackar till skor men inte heller »Sko-Per« fick evigt liv i den gula tegelbyggnaden.

Konkurs och ut i ingenting blev det …
Det var fler som försökte verksamheter i den gamla fabriken och ännu har vi kanske inte sett slutet på sagan.
Men ljudet som jag minns så tydligt från förr har för alltid tystnat.
Arne Forsell

Tillbaka