Den gamla dansbanan i Mölleröd

Minnen av Ekbacken

Akvarell fritt efter Arne Forsells fantasi.

Till gamla dansbanan på lördagskvällen
uti hemlandets drömfagra bygd.
Vi vandrar dit över stigar och hällen
in bland granar och hängbjörkars skygd.
Ja, det va dans uti skogen därhemma,
uti sommarnatt underbart ljus.
I minnet hörer jag spelmännens stämma,
och skogens nynnande, drömmande sus.

Låt texten till Åke Grönbergs »Den gamla dansbanan« hjälpa till att föra oss på minnets stig, tillbaka till 1920-talet och till Mölleröd. Vi har hamnat i en tidsepok, några år efter första världskrigets slut, som präglades av optimism, goda konjunkturer och glädje – åtminstone fram till börskraschen i USA 1929.

Hjalmar Branting hann med att vara statsminister i tre perioder under 1920-talet, Sverige gick med i nybildade Nationernas Förbund och Charles Lindberg flög som förste man ensam över Atlanten 1927.

Radiotjänst startade 1925, fler och fler började lyssna på radio och musikinfluenser spreds. Jazzen invaderade från USA och man började dansa foxtrot, charleston och många andra moderna danser.

I Mölleröd hade man, alldeles vid kanten av ån, anlagt en fotbollsplan – Finja GIF:s (bildad 1924) hemmabas. Omgivningarna var idylliska med en vacker skogsbacke befolkad av kraftiga ekar och platsen kallades följdriktigt Ekbacken. Här hade både Finjabor och utocknes sedan länge funnit ett utflyktsmål. Så praktiskt var det nämligen att från Skansabron, genom Holmbergs gård gick en sympatisk väg som mynnade precis vid randen av vår ljuvliga oas. Och via den och per cykel var det hur lätt som helst att, för till exempel hässleholmare, ta sig till Ekbacken.

Många vallfärdade till Ekbacken
Men hit vallfärdade också folk från Tyringe, Öraholma, Vankiva och Hörlinge. Ordet »picknick« var väl knappast uppfunnet ännu men det var just sådan verksamhet och dans och fest som folk kom att ägna sig åt här i backen.

Det var Finja GIF som startade den mera organiserade verksamheten med musik och dans i skogen. Säsongen började i höjd med att björkarna slog ut på våren och sedan höll man på en bit in på hösten.

Efterhand kom det fler aktörer som ville vara med och ordna fest och gamman här intill Mölleröds kungsgård. Fler föreningar ville helt enkelt försöka stärka klubbkassan. Bland andra iklädde sig Hässleholms Schackklubb (!) rollen som arrangör vid ett par tillfällen. Första gången gick man dock »på pumpen« och var tvungna att ta ett banklån på 200 kronor för att täcka den uppkomna förlusten efter evenemanget.

Det tog man dock tillbaka nästa gång man ordnade danstillställning i Ekbacken. Då kunde schackspelarna räkna hem ett överskott på 392 kronor (öresutjämnat) och då hade man ändå betalt såväl gage till musikerna med 170 kronor och nöjesskatt med 40 kronor och 40 öre!


I mitten på 1930-talet engagerade sig IF Kamraterna i Hässleholm i kalaset, mycket tack vare pådrivaren John Sandell, som var duktig orienterare i Finja GIF men som också hade kompisar i Hässleholmsklubben. Sandell blev den sammankopplande länken med IFK och från att det varit lite sporadisk aktivitet i Ekbacken, åtminstone vad dansen beträffar, blev det nu tillställningar varje helg och ofta såväl lördag som söndag.

Och glammet och skratten i högsommarnatten,
bland pojkar och flickor det vänslas och språkas
och älskande par här så kärligen råkas.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r

Norra Skånes förre chefredaktör
Framlidne ordföranden i IFK Hässleholm, Eric Leandersson kom att bli huvudmannen när det gällde festligheter i Ekbacken. Med åren och med mycket arbete blev Ekbacken en förförisk festplats komplett med glödlampor i girlanger i träden, kaffeservering vid utplacerade bord och stolar i backen, tombola- och konfektyrstånd och varmkorvförsäljning. Självaste Axel Wahlqvist, som senare gick vidare i karriären till att bli chefredaktör för Norra Skåne, knegade en tid som korvgubbe här i skogen!

Hans Adamsson var »ytterhalva« i IFK och i tjugoårsåldern när det begav sig. Han sattes att sköta skjutbanan. Det var luftgevärsskytte med pilar det handlade om och det var som oftast trångt framför tavlorna.
– Det var inte alltid det var så lätt att hitta frivilliga som kunde hjälpa till på festplatsen, berättar Hans. Så man blev ju mer eller mindre kommenderad till olika sysslor. Men ändå var kvällarna i Ekbacken det roligaste vi ungdomar hade sommartid på den tiden.

Cykelparkeringen gav bra förtjänst
Cykel var det gängse transportmedlet för danslystna, om man nu inte hade så nära till att man kunde promenera och en avgiftsbelagd cykelparkering ordnades till av Stig Aronsson, som arbetade i tryckeri och som så småningom skulle grunda AM-tryck. En bra kväll gav en bra slant och Aronsson lär någon gång ha sagt att han tjänade mer på cykelparkeringen vid Ekbacken än han gjorde i tryckeriet.

När 1930-talet gick över i ett nytt decennium och krigets åska mullrade över Europa fick festplatsen Ekbacken ett uppswing. Beredskapen kom med många inkallade och åtskilliga av dessa förlades i baracklägret i Mölleröd. Detta var alltså innan P2 flyttade till Hässleholm.

Och vart skulle en testosteronstinn och längtande värnpliktig, inkvarterad i en sunkig träbarack i Mölleröd och med 1 krona om dagen i fickpeng bege sig på en ledig lördag- eller söndagskväll?
Naturligtvis till Ekbacken! Och att det kostade 50 öre att lösa entré hos Axel Hörberg vid ingången och att dansbiljetter såldes för 10 öre styck tyckte säkert de flesta var väl investerade slantar.

Hakon Svärds och andra storheter
För musiken stod storheter som Hakon Swärds orkester, Lasses Swingband, Bergs kapell och Moijes orkester och på den lilla extrascenen kunde man till och med både se och höra många av den tidens stora artister. Brita Borg var till exempel här liksom Povel Ramel.

I skriften »Från Norden till Hörlinge« finns en skildring av den ljuva förväntan, hjärtklappningen och småpirret i kroppen som vederfors publiken i väntan på att dansen skulle ta sin början

»Medan musikerna på estraden stämmer instrumenten strömmar högtidsklädda ungdomar till under lågmält samtal om den vackra kvällen med dess goda förutsättningar för dans och muntration. Några slår sig ner vid borden i backen med utsikt över dansbanan. Fru Maria Sjöholm har redan kaffet färdigt för servering. Det talar luftens arom kring kaffestugan om. Andra vilar sig mot dansbaneräcket och iakttar förstrött nytillkommande. Tankarna vandrar över till musikerna som trängts på den lilla estraden och tillvunnit sig vår stora beundran med sina taktfasta ljudkaskader såväl som smekande valsmelodier. En del av spelmännen kände man igen från paraderna med T4:s musikkår eller fotbollslagen, som till exempel Sture Knutsson med trumpeten och Gösta »Coco« Lundberg vid trummorna. I Moijes orkester fanns namn från trakten som Helmer Jonsson och Helge Ljungdal, Tyringe och Sixten Lindhe, Finja samt Axel Holmgren, Gäddastorp. I Bergs kapell dominerade dragspelet. Visst var festplatsen enkel, med tillgång till det redan nämnda plus bod för lotteristånd eller turtips, som var populärt vid denna tid. Så var där anordning för luftgevärsskytte med pil, som var uppskattat då. 
De elektriska lampslingorna i lövverket gav en trolsk och intim stämning i skymningen.«

Långkjolarna svängde och blusliven trängde
och huvudschaletten den gled ned på nacken
och pojkarna tjoa och stampa med klacken.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Dagen efter – det kommer ju alltid en »dagen efter« skulle festplatsen städas och till det fanns det i IFK en avdelad grupp yngre spelare. En av dem som var med var »vänsterhalvan« Lennart Nilsson. (Lennarts karriär i IFK Hässleholm sträckte sig mellan 1942 och 1950 och han hann göra ett mål – en frispark i en match »någonstans i Kristianstadstrakten«.)

Lennart och hans kompisar i städpatrullen närde alltid en förhoppning om att kunna hitta ett eller annat borttappat mynt eller något annat trevligt bland allt skräpet.

– Men jag kan inte minnas att vi någonsin hittade nå´t som kunde berika oss. Folk hade det inte så fett på den tiden och man höll noga reda på örena!

 

Ekbacken i dag, nytaget foto av Arne Forsell

Storhetstiden för Ekbacken sammanföll, förklarligt nog, med krigsåren och militärerna som var förlagda i Mölleröd. IFK-folket var heller inte sena att ta vara på detta och 1942 – 1943 byggdes festplatsen ut med bland annat dubbelt så stort dansgolv.

Gustav Chronqvist, som växte upp på Lilla Boketorp, alldeles i närheten minns väl hur han i sin barndom, på lördagskvällarna, kunde höra musiken från Ekbacken. Klart att det lockade och drog och klart att Gustav inte kunde motstå det!

– Jag dansade inte på den tiden, berättar Gustav. Och förresten hade man säkert inte haft en chans ändå. Hela backen var ju packad med militärer så det var ont om lediga damer!

Säger man »utedans, sommarkväll och skogsbacke« brukar det ju följas av »fylla, gruff och slagsmål«. Särskilt mycket sådant kan dock inte Gustav Chronqvist minnas från Ekbacken.

– Det var visserligen en kille från Vankiva var han som brukade försöka bråka när han hade hällt i sig för mycket av »det goda«. Men honom och alla andra som mopsade sig tog ordningsvakterna hand om. Ordningsvakterna Ernst Holmberg, Bertil Hörberg och Karl Svensson var stora och starka och de lyfte behändigt ut alla som inte skötte sig!

Ingeting varar dock för evigt och det gällde även för Ekbacken. Efterkrigsåren kom med större krav på moderniteter, lättillgänglighet och parkettgolv och festplatsen i Mölleröd hade, hur sorgligt det än kunde te sig, passerat »bäst-före-datum.«.

Kring 1950 var det slutdansat
Cirka 1950 var det slutdansat. Sin sista tid fick den gamla dansbanan tjänstgöra som upplagsplats för hö och halm som arrendatorn av Mölleröds kungsgård, Jörgen Tage-Hansen, behövde förvara under tak. Sedan revs alltsammans.

Dagens »dansbanebacke« i Mölleröd är väsensskild från tid som varit. Platsen är översållad med skyttevärn och löpgravar – allt en produkt av militära övningar regisserade av Skånska Dragonregementet.
Som ju också har gått ur tiden.

Men om man sätter örat mot himlen, tar ett stadigt tag i en av ekarna … ja då kan den som verkligen vill och anstränger sig, fortfarande höra svaga toner från förr:

Ej mer hörs hörs kring trakten den hurtiga takten
av gammeldansen, musiken och sången
men minnet än lever från tid som är gången.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Arne Forsell

Tack till Ronny Nilsson (föreningen gamla IFK-are), Axel Wahlqvist, Nils Larsson, John Holmberg, Rickard Holmberg, Gustav Chronqvist, Hans Adamsson, Lennart Nilsson, Lars Hörberg och IFK Hässleholm arkiv för hjälp med minnen av Ekbacken.