Mannen bakom Finjavisan

Göte Westergren – poeten från Skogshyddan

Så arg och bitter nu Lundström sitter
på Finja-fiket i senan kväll.
Ej mera hör man hans glada kvitter
om lilla Inga som var så snäll.
Nu sjunger han blott en sorgsen visa
om falska kvinnor som löften ger
och aldrig mer skall han kvinnan prisa
och aldrig tror han på löften mer.

 Han mötte henne för första gången
på Café Ljungkvist där hon då var.
Hon gick och gnola på smålandssången
när hon serverade till en klar.
På samma plats de nu skildes åter
där som de möttes för första gång.
Ej undra på att hans hjärta gråter
och tiden bliver för honom lång.

Göte Westergren hade, rätt länge, hört sin gode vän Erik Lundström berätta glatt och lyriskt om sina framsteg på Amors stig och hur han nästan hade vunnit servitrisen Ingas – hon som knatade runt kring borden hos Ljungkvists café – hjärta. Hur vacker grann hon var, hur de redan hade ”prövat på” varandra och hur Inga hade lovat att det ”skulle bli de två”.

Det var klang och jubel, sprittande toner och dito känslor och Erik hade helt enkelt hamnat i himmel nummer sju!
Göte själv, son till Alfred och Ruth Westergren i torpet Skogshyddan, i skogen vid Hörlinge och född 1919 som nummer två i en syskonskara som så småningom skulle omfatta tre pojkar, Allan, Göte, Sven och tre flickor Evy, Esther och Elisabeth (Isa), hade alltid varit lite avvaktande till det där med kvinnor. Man skulle helt enkelt kunna kalla honom »inbiten ungkarl« och han skulle aldrig komma att gifta sig.

På en bild i ett av de Westergrenska familjealbumen ser man Göte tillsammans med föräldrar och syskon och deras familjer. Men Göte står lite »vidsidanom« och verkar närmast besvärad där han lägger armarna på ryggen och visar upp en plågad min.

Bilden väcker frågor.
Det var inte alls det att han var svår att umgås med – tvärtom! Glad och snäll, tackade gärna »ja« när det bjöds – inte minst när det bjöds på »starkt«.

Sitt munspel hade han alltid i fickan och dragspelet var sällan heller så långt bort. Dessutom var han en jäkel på att rimma och skriva dikter. Inspiration tog han där den fanns och under sin livstid hann Göte Westergren göra många rimmade berättelser om vad som försiggick i tiden runt omkring honom.

Han skrev om vänner och ovänner, han diktade om ungdomstidens SSU-möten hos Gottfrid Johansson, han skrev om kärlek, svek och insikter och hans poetiska ådra fick åtskilligt nytt blod under tiden han gjorde värnplikten som artillerist i Sunne.

Sådan var han – Göte! Knappt något undgick honom och inspirationen rann till rikt och ohämmat.

Han var så kär i sin lilla jänta
han tänkte på henne natt och dag.
Han sade ofta »Till jul kanhända
vi växlar ringar ett litet slag«.
Sen blir det bröllop när våren kommer
när sola skiner och lärkan slår.
Då skall jag plocka åt dej små blommor
ty ingenting oss nu skilja får.

 Många av Götes dikter kunde man sjunga till välbekanta melodier, gärna skillingtryck. Själv framträdde han visserligen inte särskilt ofta som »artist« i större sammanhang men en och annan gång kunde han frestas att visa att man visst kunde lära sig spela munspel på alldeles egen hand – och dragspel också – och sångrösten var det inget fel på när han klämde i med sitt egenkomponerade vismaterial.

Annars var Göte Westergren, i vardagslag, metallarbetare och han arbetade på såväl Verktygsfabriken i Tyringe som hos Bergmans.
Och ett av hans vattenhål på ledig tid kom att bli »Fiket i Finja«.

Men så en dag på den sena hösten
till Ljungbyhed reste Inga bort.
Och Lundström fick nu den klena trösten
»Jag kommer åter som förr jag gjort«.
Men där på markan hon såg en annan
en flygmalaj ifrån Ljungbyhed.
Och så med denne med ens försvann hon
från den hon lovat sej gifta med.

I den trista cafélokalen i Finja, den med de bruna väggarna, det bruna slitna golvet och det bruna möblemanget grät Erik Lundström ut inför sin vän Göte Westergren. Det gick som det gick och det blev som det blev: efter sig lämnade Göte ännu en medkännande och melankolisk rimmad berättelse. En text som passar som hand i handske till melodin   »Så bistert kall sveper nordanvinden …«

Nu Lundström sitter ibland och tänker
när solen dalar i väster ned.
Och stjärnorna uppå himlen blänker
på lilla Inga i Ljungbyhed.
Han tänker då på den ljuva stunden
en sommarnatt i hans campingtält.
Då han fick kyssa den röda munnen
och pulsen slog som det livet gällt.

Göte Westergren flyttade från Skogshyddan 1969. Till Hässleholm och Vattugatan gick flyttlasset. Men i stan, i »stenöknen«, som han kallade den fann han sig aldrig riktigt tillrätta.
Skogen, naturen, musiken och dikterna var vad Göte tyckte om och det var där han trivdes – poeten från Skogshyddan.
Han gick ur tiden 2013.

Sista raderna i »Visan om Erik Lundström« – eller »Finjavisan« som den också kallats skrevs av Götes mor, Ruth Westergren.

Nu vilar han i den mörka mullen
hans levnadsdag blev ju alltför kort.
Kanhända Inga en gång på kullen
har lagt en blomma av enkel sort.

Tack till Isa Westergren för berättade minnen av sin bror.
Text och foto: Arne Forsell

Här ett par av Götes egenhändigt skrivna betraktelser.

Tillbaka

Inge Almgren genom Hans Adamsson

Inge Almgren

Inge Almgren kom som nyutexaminerad trädgårdselev till Ekebackens trädgård. Hans fader var tydligen nära bekant till källarmästare Jönsson på hotellen i Hässleholm och räknade kanske med att få lite koll på en levnadsglad telning.

Men under Inges första tid i trädgården såg man inte mycket av honom. Han bekantade sig med växterna och noterade i sitt block när han inte pysslade med dem.

Eftersom jag var den yngre ville han ofta undervisa i vad han läst och manade mig att skriva ner namn och egenheter hos de olika växterna som de olika fröernas utseende. Han visade mig också en frösamling som han satt samman under sina studierna.

Inges frösamling

En radiogrammofon såg familjen till att han fick så att vi kunde lyssna på marschmusiken som blivit populär i krigstiden.

Direktör Jönsson ville utveckla sin trädgård och Inge deltog med de olika momenten när glashusen kom till och när Svensson på elevhemmet också byggde ut flyttade Inge till ett nybyggt rum där. Med ett trevligt rum, grammofon och dansanta flickor från elevhemmet låg skratten nära till för oss under våra danslektioner.

Paus i arbetet

När armén kallade fick Inge leda gjutningsarbetet vid uppförandet av vårt värn i Blekinge. Trots våra fem års åldersskillnad var vi i samma armé och kunde göra några utflykter, som till Hallands bad och stenbrott.

Bergsbestigning borde han inte ägnat sig åt
På toppen

 

 

 

 

 

 

När vi skulle cykla till fotbollsmatch i Landskrona köpte han en splitterny moped och kunde låta de som blev trötta tolka en bit. Själv tittade han åt blomstren i parken när han tröttnat på fotbollen.

Inge gjorde ett försök att bli sin egen torpare. Då skulle han sköta alla sysslor själv. Det var väl roligt i början men snart finner vi honom vid anläggandet av Finja kyrkogård, för att sedan avsluta arbetslivet som kyrkvaktmästare.

Han köpte en trevlig villa i samhället och ritade upp en vacker plantrik trädgård som han stolt visade upp för sin gamle arbetskamrat.
Minnen nedtecknade av Hans Adamsson

Militäruniform eller arbetskläder      Tillbaka

 

 

Och nu är lampan släckt i Kyrkholma

Har köpt en bok, en roman om Kyrkholma här i Finja. Träden skymmer annars kunde jag sett huset, tvärs över väg 21.

Boken finns här för den som vill läsa och skriva om den här på hemsidan.

Är det någon som minns händelsen om pigan som hängde sig? Får ni gärna berätta.
Leif

info@finjasocken.se

Tillbaka

Ernst Jonasson, fiskhandlaren och nattvakten

Minnet av Ernst Jonasson och hans hustru Hulda innehåller med nödvändighet en svart, trehjulig motorcykel med lastflak, många ensamma nattimmar i expeditionen på det som en gång var järnvägsstationen i Finja, oräkneliga omgångar i kortspelet »31« – med kuperad lek och därtill en av de första TV-mottagarna (Grundig) komplett med »TV-lampa« (för att ögonen skulle få det behagligare), som hittade vägen till Finja.

Hulda och Ernst Jonasson framför sitt hus i Finja, någon gång på 50-talet.

Och hur skall vi nu få samman detta till en någorlunda fullständig bild av fridsamma paret Jonasson, som i all sin enkelhet ändå kom att betyda en hel del för dem som på 1940- och 50talet befolkade stationssamhället.
Minnet är bedrägligt
Minnet är ju en bedräglig medarbetare. Ofta krackelerar det och bitar faller bort. Men lika ofta smyger sig bilder objudna in och produkten blir inte alltid sann.

Men låt oss i alla fall börja med det faktum att Ernst och Hulda i många år bodde granne med mina föräldrar och det hem där jag växte upp. Jag kom sålunda att bli väl bekant med dem …

Från Gäddastorp, där de drivit lantbruk, hade de invandrat till Finja i början på 1940-talet. De byggde sig ett litet hus, med två våningar och källare, vindskupa, mörkbrun blockpanel och eternittak.
Till detta fanns en trädgård och ett uthus med garage.

Trehjulig transportmotorcykel
Och det var där den förvarades – den trehjuliga transportmotorcykeln!
Ernst Jonasson, som för övrigt var mycket musikalisk och trakterade både kornett och fiol (kornetten hade dock blivit överkörd och hängde bucklig på väggen i finrummet men fiolen har jag själv hört honom spela på) gav sig nämligen på att sälja fisk i minut och han gjorde det som kringkörande i Finja på sin motorcykel med fisklådan på flaket.

Högtidligt böjt styre
Motorcykeln i sig är värd ett eget kapitel och hade den funnits kvar i dag hade den säkert betingat ett gott pris på samlarmarknaden. Fabrikatet kan jag inte erinra mig men svart var den, som sagt , med en bred sadel, högtidligt böjt styre inte olikt klassiska Indian från 20-talet, utsvängda stänkskärmar och en stor rund lykta längst fram.

Målning av Arne Forsell

Och ljudet sen … Ja, ljudet av Jonassons motorcykel var som besläktat med det som kom från tändkulemotorerna i de fiskebåtar som drog upp den fisk han sålde: Ett tryggt tuffande, så tryggt, långsamt och rent av sövande att det kunde jaga alla världens problem på flykt.

Packade fisk i utlästa tidningar
Jag minns hur det klirrade av is bland fisken, jag minns doften från fiskarna som låg där i lådan och glodde med glasartade ögon och jag minns hur min mor brukade handla sill av Jonasson. Hur han elegant förpackade ett halvkilo av varan i utlästa dagstidningar som han halade fram ur det lilla skåpet under flaket på motorcykeln.

Nattvakt på station
Men Ernst Jonasson var mer än kringresande fiskhandlare! Han satt också nattvakt på järnvägsstationen i Finja. Han kontrollerade att bommarna var fällda när de nattliga godstågen dundrade förbi och han var Statens Järnvägars ögon i Finja under långa nattimmar och såg till att allt löpte som det skulle även när ordinarie Stinsarna inte var på plats.
Allt för att Finjaborna skulle kunna sova tryggt.

Och därför måste Ernst Jonasson vissa dagar sova när annat folk var vakna. Därför måste vi barn i grannskapet leka lite tystare just under dessa tider. Vi visste bakom vilket fönster han sov och vi fick inte störa Ernst Jonasson i hans välförtjänta sömn.
Och skulle vi ändå göra det kom Hulda ut och – om inte precis röt – så i alla fall talade mycket bestämt till oss.

Också var det kortspel 
Så var det, det där med kortspelet »31« …
När lördagsfriden hade lagt sig och när Ernst Jonasson inte hade nattjänst på stationen kom han och Hulda ibland in till mina föräldrar för kaffe, hembakta kakor och några parti »31«.

med kaffe och klirr glasen
Nu skall väl också sägas att det var inte bara kaffe det dracks till kortspelet – åtminstone inte när det rörde Ernst och min far. Det klingade sanningen att säga en hel del i flaskor och glas också – men hela verksamheten fick i alla fall till följd att min syster och jag (som brukade sitta under bordet när kortspelet var igång) efterhand lärde oss hur kortspelet »31« skulle exekveras. Vi följde noga med i omgångarna, spratt till lite när någon vågade »knacka« och gladde oss varje gång mor eller far vann en runda.

Spelade om ett- två- eller fem-öringar
Insatserna var oftast ett- två- eller fem-öringar och kanske mer symboliska än stora.
Själv har jag aldrig varit mycket för spel med kortlappar och egentligen är jag helt okunnig om de olika varianterna. Och visst kan det kan tyckas olämpligt för en 6-åring just detta – men »31« hade jag bra kläm på i barndomen.
Mycket tack vare Jonassons!

En av de första
Någon gång under andra hälften av 50-talet skaffade sig herr och fru Jonasson en TV-mottagare! Det måste ha varit en av de första TV-apparaterna i Finja. Fabrikatet var Grundig och där den stod på sin piedestal i finrummet hos Jonassons, komplett med »TV-lampa« på baksidan, som skulle skona ögonen från alltför skadligt TV-ljus, blev den en helt oemotståndlig magnet för oss barn som bodde i grannhusen.

Hur många gånger min syster och jag knackade på hos Jonassons på kvällarna med frågan: »får vi komma in och titta på TV?«, vet jag inte. Men Jonassons var alltid lika vänliga och lät oss sitta tillsammans med dem på bäddsoffan och titta på den flimrande svart/vita bilden tvärs över matbordet.

Kvitt eller dubbelt
Här såg jag till exempel Ulf Hannertz, »Hajen« kallad, vinna 10 000 kronor i ämnet »Akvariefiskar«, 1957, i programmet som hette »Kvitt eller Dubbelt«.
Så småningom blev hus och trädgård för arbetsamt för paret Jonasson. En av sönerna blev regementsmusiker, en annan målare men barnen hade sina liv och allt som allt blev det så att Ernst och Hulda Jonasson helt enkelt bytte boende med en släkting som bodde på Bokalyckan i Hässleholm.

Hans-Åke och Iris Henningsson med familj tog över Jonassons hus och Ernst Jonasson och hans Hulda flyttade till lägenhet i stan och framlevde där sina sista år.

Och minnet av fiskhandlaren med motorcykeln som också var Finja stations ruvande falköga under långa nätter må vara tystlåtet och tillbakadraget.
Men ännu är vi några som minns honom.
Arne Forsell

Tillbaka