Hörlinge mitt barndomsland

Utdrag från en berättarafton med Lilly Bengtsson i Hörja församlingshem den 6 juli 2007.

Jag ska inte berätta om arealer och tunnland och om skogarnas storlek – jag ska berätta om min barndoms Hörlinge – mitt barndomsland, så som jag minns det från 1930-40-talen. När jag blundar och tänker på mitt barndomsland är det lärkans drillande över ängarna och backsipporna på vallen därhemma som kommer för mig.

Den förste jag känner till, som skrev om mina barndomstrakter är Carl von Linné. Han beskriver i sin Skånska Resa, hur han den 27 juli 1749 färdas nerför Drakelia i Hörlinge på sin resa från Kädarp i Röke mot Röinge vid Hässleholm. Väg 24 fanns inte då, utan den gamla vägen gick över Kulladal och gravfältet, förbi JaJagården och Drakelia, ner mellan de röda stugorna och kom fram på baksidan av smedjan. Men då, år 1749, när Linne färdades genom Hörlinge, såg han säkert inga röda stugor, inga lekande barn eller stora uppodlade åkrar. Det var nog en ganska ödslig trakt vid den tiden.

Och inte kunde han väl ana att 200 år senare, alltså 1949, skulle detta vara en blomstrande bygd. Här skulle stå en fin vit herrgård med stor familj och mycket tjänstefolk, stora välfyllda lador, stallar fulla med hästar och oxar, kor och grisar. Här skulle bli bränneri och kvarn, snickarverkstad och gårdsmejeri, smedja och eget elkraftverk, två handelsbodar och skola, statarstugor och torp och massor av ungar. Och nere vid gården en stallgård fylld av arbetsfolk och arbetsdjur på morgnarna när vällingklockan kallade samman.

Mycket finns att berätta om allt detta, men först en liten presentation av mig själv. Jag heter Lilly Bengtsson – och det gör jag för att jag sedan mer än 50 år tillbaka är gift med Einar Bengtsson – som förresten är född i Hörja, vilket han är mycket stolt över. Men jag är född Andersson, eftersom mina föräldrar hette Hilma och August Andersson. Nu kanske någon undrar över att jag ibland kallas Lilly Tallinger. Jo, jag har hetat så också. Men det beror inte på att jag har varit gift förut – det har jag inte hunnit – utan på att när jag var nio år bestämde sig mina äldre syskon för att byta efternamn. Det fanns ju så förskräckligt många Andersson ändå. Själv hade jag väl som nioåring ingen talan, utan bytte namn till Tallinger av bara farten.

Men trots både Andersson, Tallinger och Bengtsson, finns det fortfarande många som mest känner mig som Huggedrängens tös ifrån Hörlinge. Det är lika rätt vilket som – för min far var ju huggedräng på Hörlingegården. Eller gårdssnickare som det stod i papperna.

Det innebar att han skötte gårdens snickerier, reparationer och renoveringar, och på sin så kallade fritid renoverade han genomgående den lilla statarstugan där vår familj bodde under många år. Förutom att far var huggedräng, var han nämligen statare. Huset jag bodde i kallades oftast för Huggedrängens, men heter egentligen Stobäck l. Bakom huset, nere i hålan, låg i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ett tegelbruk.

Mina föräldrar var alltså statare vid Hörlingegården. Och mor, som de flesta statarhustrur, var förstås mjölkerska vid gården. Dessutom var hon åttabarnsmor. Och jag var den åttonde ungen i kullen. Sju ungar fanns där redan, sju syskon fick jag direkt när jag föddes. Knut, Gustaf, Signe, Svea, Malte, Lennart – spelemannen, och Gunnar som bor i Stockholm, och som för några år sedan gjorde en videofilm om Hörlinge. Det är bara Gunnar och jag som är födda i Hörlinge, de andra var med på flyttlasset.

Jag kan knappast tänka mig att jag kan ha varit ett önskebarn. Det är svårt att tro att en sliten, mager, fyrtiotvåårig statarkvinna skulle kunna glädjas åt sin åttonde graviditet. Men väl hitkommen till världen hade jag aldrig någon känsla av att vara ovälkommen. Det är stor skillnad på att vara oönskad eller att vara ovälkommen och jag hade nog – för att vara en oönskad statarunge – en ovanligt lycklig barndom.

Mors fritidsintressen vill jag också gärna berätta lite om. Förutom att mor var mjölkerska vid gården, och i många år dessutom tog sig an några tunnland betor, så skulle hon på sin »fritid« laga mat och baka – i vedspisen där hon först måste elda, hon skulle städa och tvätta i en bykgryta dit hon först skulle bära vatten som först skulle vevas upp ur brunnen – hon skulle sköta höns och gris och trädgårdsland, koka sylt och saft, sy och sticka, lappa och laga. Och dessemellan försöka uppfostra ungar! Jag har många gånger undrat: Hur orkade mina föräldrar?

Att vara statare det innebar att man fick lönen i stat. Staten bestod av en viss, liten, tilldelning av mjölk, mjöl, djurfoder och så en bit mark där man kunde odla potatis. Plus en mycket liten årslön – ingen plats för extravaganser där, inte. Ordet statare, det ordet har aldrig haft särskilt vacker klang. Ofta förknippas det med fattigdom och smuts och elände. Och det var nog så också i många fall. Men jag upplevde det aldrig så. Kanske för att jag var den lilla minsta. Mina äldsta syskon var vuxna och utflugna och klarade sig själva. Det hade blivit något bättre tider och mina föräldrar hade väl fått det lite bättre.

Mor och far gifte sig 1911 och blev förstås statare. Sedan flyttade de, från statplats till statplats, sju gånger på 13 år flyttade de, från gård till gård, runtom i Skåne – hela tiden i tron att de skulle få det bättre. Men det blev inte bättre. Inte förrän de kom till Hörlingegården, våren 1924. Där fann de en mänsklig tillvaro med en arbetsgivare som ville arbetarna väl. Den arbetsgivaren var agronom Carl Ising. Och hans hustru Hanna Ising. Här fann mina föräldrar trygghet och här stannade de nästan livet ut. Endast det sista året av sin levnad bodde de i Tyringe.

Men naturligtvis blev det inget paradis för det! Visst var det slitsamt och knapert, visst hade vi det omodernt och obekvämt i alla år, där på Stobäcks backe. Det värsta var ju vattnet. Att veva upp allt vatten från brunnen, och bära det uppför backen, 125 meter, i stora zinkspannar, det var ett oerhört tungt arbete. Allt vatten, till mat och tvätt, till hygien och djurfoder, skulle bäras hem. Och till och med till bad en och annan gång. För badrum hade vi ju! Oh ja’ Badrummet var brygghuset och badkaret – det var en träbalja på brygghusgolvet. Vatten värmdes i brygghusgrytan och hälldes över i baljan, och där skrubbades vi rena och fick sedan springa in i kalla vinterkvällen med håret drypande av vatten medan det nästan frös till is.

Ja, så var det ju då vår toalett – för toalett hade vi ju också! Fast det kallades förstås utedass och låg 50 meter nedanför den andra backen! Men den var fin, vår toalett, jättefin, för där har minsann suttit både prinsar och prinsessor! Och till och med själva kungen har suttit på vårt dass! Visserligen på väggarna – som omslag till Allers och Såningsmannen – men ändå. Och rejält dasspapper hade vi, det fanns till och med bilder på det! Det var Åhlen&Holms katalog som vi rev blad ur och gnuggade tills det blev mjukt. Ja ja – allt detta var ju en självklarhet för många av oss. De flesta som passerade Hörlinge under 1930- 40- 50-talen, har säkert ett speciellt minne av Hörlingegården. Ett doftminne.

Drankagraven! En stor bassäng – kanske 30 gånger 40 meter, precis intill vägen – innehållande en stinkande sörja. Och då ska man veta att detta var stora landsvägen mellan Kristianstad och Halmstad! Vägen som går utanför gården byggdes inte förrän i slutet av 1950-talet. Och det var ju också vår skolväg. Det är underligt att ingen unge ramlade i drankagraven på sin väg till skolan! Dranken var en avfallsprodukt från bränneriet och användes främst som foder åt gårdens djur. Men mycket köptes också av traktens bönder och hämtades i stora tunnor – 200-liters drankatunnor – med häst-o-vagn, för att bli foder åt kor och grisar.

Nu kommer vi osökt in på Bränneriet – en viktig del av bygden. Egentligen växte väl hela Hörlinge upp kring bränneriet. Det blev också känt som Sveriges största privatägda bränneri! Bränneriet uppfördes 1880 av riksdagsmannen Jonas Nilsson – som med tiden kom att bli Torsten Isings farfar. Hörlingegården odlade mängder av potatis och många bönder i trakten odlade också mycket potatis för att sedan sälja dem till Hörlinge Bränneri. Då såg vi potatislassen gå mot gården med »bränneripäror« för att någon månad senare se drankatunnorna gå åt andra hållet. En mycket tragisk olycka hände en novembernatt år 1910. Stora delar av bränneriet brann ner och en man, Johan Jönsson – med ättlingar i bygden – innebrändes. Men redan tre veckor senare börjades återuppbyggnaden. Så stod det i tidningen …

Bränneriet sysselsatte mycket arbetskraft, mest på säsongsarbete. Även min far arbetade en del i bränneriet när det var säsong och därför fick jag också inblick i hur det såg ut med alla kopparrör och stora trätunnor. Och framför allt hur det luktade. Inte lika illa som dranken och det luktade inte sprit, men sött som av rutten potatis. Inte luktade det gott, inte.

Jonas Nilsson, bränneriets grundare, var född 1842 och dog 1923. Efter det tog sonen Carl lsing över. Han och hustrun Hanna fick fem barn: Ulla, som blev läkare i Norge, Gunnar, docent i Lund, Märta, som gifte sig med Axel Lejonhuvud och flyttade till Amerika, Torsten, som övertog Hörlingegården, och Karin, veterinär i Stockholm. På den stora herrgården fanns massor av tjänstefolk.

En del tragiska händelser, som jag minns mycket väl, inträffade på 1940-talet. De stora längorna vid vägen – kallade Röda Längan och Hjälmen – brann ner helt en söndagseftermiddag 1944, på grund av barns lek med tändstickor. Men gården skulle drabbas ännu hårdare år 1947. Agronom Carl Ising avled helt oväntat i lunginflammation, endast 59 år gammal. Mitt i arbetslivet. Jag vet att han sörjdes av hela bygden. Fru Ising, som blev lämnad ensam med fem barn i skolåldern, fick själv ta hela ansvaret för gården. Så småningom anställdes en förvaltare, Verner Karlsson.

Sammanbyggt med bränneriet låg en kvarn. Mjölnaren i min barndom hette Rando Svensson. När han flyttade ersattes han av Håkan Svensson. Även far fick vikariera som möllare ibland. Säckakärran och de enormt stora säckarna är det jag minns mest därifrån. Och att far var alldeles vit av mjöl när han var i möllan. Gården odlade mycket säd, både korn och vete, havre och råg. Hit kom också traktens bönder för att få malt sin säd.

Vi går vidare in i kostallet – mors arbetsplats. Här möts vi i dörren av råmandet från femtio, sextio kor, rasslet av bindslena, mjölken som strilar mellan mjölkerskornas händer ner mot de rostfria spannarna. Två ryktare och fem mjölkerskor huserar här och mor är en av dem. Det är varmt och skönt i kostallet och jag går gärna in där, men längst bort i hörnet står min värsta skräck och fasa: två stora tjurar! Dit bort gick jag inte!

I en utbyggnad låg gårdsmejeriet. där mjölken kyldes ner och där Mejerskan i vit rock mätte upp mjölken till statare och andra som kom med tre- eller fyralitersspannar för att hämta den dagliga mjölkransonen. På andra sidan av bygatan låg snickarverkstaden – oftast kallad huggeboden. Det var där min far regerade tillsammans med Martins Johan. Oj, vad gott där luktade av sågspån och terpentin och linolja! Och jag minns ljudet av alla maskiner som snurrade och tjöt därinne. Borr och sågar och hyvlar. Jag börjar inse nu att jag tydligen hade insyn i det mesta på gården.

I andra delen av byggnaden låg häststallet. Åtta par hästar och tre par oxar – eller »stutar« var det vanligaste. Fast stutarna bodde i ett särskilt stutastall. Naturligtvis hade det högre status att ta hand om hästarna, att vara kördräng. Men trots det var det Hörlinge stutar som blev rikskändisar. Riktiga filmstjärnor blev de. De var bland annat med i en snapphanefilm. som spelades in på Sporrakulla. där de kördes de av Edvard Persson. Och de var med på både brandkårsfest i Tyringe och på Lantbruksutställning i Hälsingborg, nästan alltid med Gottfrid Borgström som »oxförare« .

Uppe på taknocken i samma byggnad som häststallet fanns det finaste av allt – tyckte jag. Där satt den stora och viktiga vällingklockan, fin som en riktig kyrkklocka. Ljudet från vällingklockan ljöd över nejden på morgnarna när hela stallgården var fylld av arbetare och hästar och oxar. Och ladufogden pekade med sin käpp och sa: Du där, du kan ta och göra så och så…

Och tänk när det var potatisplockning – då kom ungdomar cyklande från hela trakten för att plocka potatis. Vi hade ju potatislov och det är nog många här som minns hur det kändes att sitta under middagsrasten vid åkerkanten med våra smörgåsar och mjölk i en patentkorksflaska. Eller sitta på en uppochnervänd potatiskorg och vila mellan vändorna. Det är minnen!!! Då doftade det jord och potatisblast runtom oss.

Efter drankagraven kom svinastallet där Valfrid Jönsson var chef – eller svinaryktare som det hette. Jag minns att vi gärna stack in huvudet där på väg från skolan för att titta på de stora suggorna med långa rader av diande kultingar. Ett förfärligt grymtande var det och de starka dofterna av svingödsel kändes ut på vägen som går mellan Hässleholm och Halmstad..

Så fanns det ett plåtskjul till gårdens första traktor – som lär ha haft larvfötter. Särskilt utbildad traktorförare – Nils Andersson – tillsattes och traktorn blev säkert något av gårdens stolthet. Enligt mina källor inköptes den i slutet av I920-talet. Huset därefter var »möllarens«, det röda tegelhuset där möllarens familj, Håkan och Agnes Svensson bodde med döttrarna Maj-Britt och Anna-Lisa. Huset var ett tvåfamiljshus och i andra delen bodde Ivar och Tyra med sonen Jan. Nästa hus, det röda, byggdes i slutet av 1940-talet till Verner Karlsson, när han anställdes som förvaltare efter Carl lsings död. Så kom Handlarens – Handlare-Kalen.

Det var inte bara en affär, utan en busshållplats, en samlingsplats, särskilt på fredagskvällar, när det varit avlöning på gården. Då skulle det handlas snus och karameller och kanske till och med en Klippans ljusa. Det var Handlare Kalen som ägde affären i min barndom och det var verkligen en riklig lanthandel med allt från cykeldäck och stövlar och spik och fotogen till klänningstyger och spetsar och kaffekoppar. Och naturligtvis matvaror – i den mån det fanns! Det var under krigsåren och allt var ransonerat och om inte kupongerna räckte till så fick man vara utan! Då var det kanske gott att vara statare och ha egna höns och ägg och lite statmjölk.

Karl Olsson efterträddes på – 1940-talet av Alfred Hansson. Den siste Hörlinge-handlaren var Lennart Larsson. I huset intill låg ännu en affär – Högkvists. Det var oftast fru Högkvist – Ester – som stod bakom disken där. Sven Högkvist hade från början skomakeri i en del av huset. Högkvists hade tre döttrar: Irene, Alice och Berit. På andra sidan häcken låg vår skola. Småskola och storskola. Ida Andersson var småskollärarinna och John Persson var lärare i storskolan. Hans fru hette Elsa och lärarens pågar, Sten-Göran och Hans (numera Wranghult) blev mina skolkamrater. Skolstäderskan Tilda, som bodde uppe bakom backarna – där förresten Tommy Hörgerud bor nu, är också värd ett omnämnande. Skolan skulle med tiden bli välkänd som Hörlinge ljusfabrik. Så det är minsann många ljus som har kommit till från den skolan.

Vi vänder här och går tillbaka längs andra sidan av vägen. I det gula huset bodde Ladufogden, allmänt kallad Lafoden. Alfred Jönsson och hans maka Alma hade två barn, John-Erik som var min klasskamrat och så Inga som blev min första och bästa lekkamrat genom barndomen och som efter många är på skånska slätten flyttat tillbaka till Hörlinge i ett litet torp vid Mårtensbyggevägen.

I det låga röda huset intill bodde Jan Persson och Ammelie med sin familj. Senare bodde Yngve Möller där, när han gift sig med möllarens Maj-Britt och fått dottern Britt. De stora längorna – som förr kallades Röda Längan och Hjälmen – byggdes efter branden 1944. Så var det smedjan. Smed Österlin minns jag inte men jag har hört talas om honom som en mycket stor kraftkarl. Det sägs att en av hans döttrar hade en nattfriare en gång och efter det svetsade Österlin ett galler för fönstret. Om det är sant vet jag inte. I början av 1940-talet efterträddes Österlin av Hugo Linnér. Han gifte sig med Greta Lundström och fick döttrarna Anita och Gertrud. Det var tydligen väldigt mycket döttrar i Hörlinge. Hur det såg ut i smedjan förr, minns jag inte mycket av, visst var jag väl med far där någon gång, men jag tyckte nog det var lite skrämmande med ässjan och slamret. Men nu vet jag hur det ser ut i smedjan. Einar har i flera år hyrt smedjan för att ha sitt vedförråd i. Han har också skogat en hel del hemmabränne i Torstens skogar.

De små röda stugorna i skogskanten brukade vi kalla »klungan«. Här bodde många familjer och att räkna upp alla tar för lång tid. Men det var Nybergs och Knut Svenssons, Emil och Signhild, Valfrid och Augusta, Karl och Hulda och Möllers och Åbergs och Eklunds. Och många fler genom åren. Men ett av husen måste jag ändå nämna särskilt, det som ligger längst bort. Där bor de enda som finns kvar i Hörlinge sedan min barndom – förutom Torsten Ising. Det är Signhild, snart 93 år, och sonen Kjell, som var min skolkamrat. Emil dog för två år sedan. Dit åker Einar och jag ibland på en kopp kaffe, det är det enda band vi har till Hörlinge numera. Och förra veckan ringde Signhild för att höra hur det var med oss. Elkraftverket. som min far var med och byggde på 1930-talet ligger vid Vedemavägen. Det kom att försörja hela Hörlinge med elektricitet och jag minns när vi såg dagens ljus för första gången – eller kvällens rättare sagt – och kunde trolla fram det elektriska ljuset bara genom att vrida på knappar! Troligen var det 1938. Barsjön tillhörde också Hörlinge och användes som vattenreserv, därför byggdes där ett dämme – som far var med och byggde. Tala om diversearbetare!

Visst hade vi en fantastisk liten by! När Carl von Linné den 27 juli 1749 färdades genom Hörlinge, kunde han säkert inte ana vilken blomstrade bygd detta skulle vara 200 år senare. Men – den som upplevde Hörlinge 200 år senare – alltså 1949 – kunde verkligen inte föreställa sig att detta skulle vara en i det närmaste avfolkad liten by bara 30 år senare. Skolan stängd, de båda affärerna nerlagda, bränneriet nerlagt och kvarnen nerlagd, fars snickarbod och gårdsmejeriet stängda, korna, hästarna, oxarna och grisarna borta. Smedjan och elkraftverket nerlagt. Drankagraven igenfylld. Vid de röda statarstugorna och torpen leker inte en massa ungar. Nere vid gården ligger stallgården öde och tom. Vällingklockan har tystnat.

 Jag vet att det finns mycket mer som jag borde berättat. Jag borde berättat om alla männen och kvinnorna – tanterna och farbröderna som jag minns så väl. Och om alla mina skolkamrater och lekkamrater och om våra lekar. Om Kittehåla, den lilla bottenlösa dammen där vi åkte skridskor och Långall där vi åkte spark och Smeabacken där vi åkte skidor. Om ån bakom gården där vi badade på somrarna. Och om Hägralyckan vid Mårtensbyggevägen, dit vi gick på söndagseftermiddagar och tittade på hägerkolonierna som höll till där. Om bävrarna som bodde i ån bakom handlarens och ägdes av ladufogden – och där Inga och John-Erik och jag höll på att drunkna en sommar när vi var sju år.

Hörlinge kom att bli mitt barndomsland.

 Tillbaka

En kommentar till “Hörlinge mitt barndomsland”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *