Järnvägen kommer till Finja och hur tattaränkan blev involverad

Malmö hade fått en järnvägsförbindelse med Stockholm och nu agerades hårt i Helsingborg för att också få denna fördel. En ledamot i statsutskottet Petter Olsson, Helsingborg var den främste förespråkaren för en järnväg mellan Göinge och Öresund. Efter flera försök att förmå staten att bygga järnvägen sammankallades markägare i Finja socken till Tyringe gästgivaregård den 30 mars 1872 där »Olssons cirkulär« föredrogs.

»Kommitterade behöva icke att för Edert upplysta omdöme påpeka de fördelar som denna järnväg, i den händelse den kan åstadkommas, vill i mer än ett avseende tillskynda Eder ort«.
Senare i cirkuläret framhålles att man funnit stenkol i Bjuv och Billesholm och att Landskrona försöker tillkämpa sig herraväldet vid Öresund, detta är till bekymmer för Helsingborg. Här måste handlas.

Redan 1869 hade ett möte sammankallats till den 6 juli dit hade kommit förhoppningsfulla män som trodde på en snabb lösning av järnvägsfrågan. En skrivelse till den under året tillsatta Kungliga Järnvägskommittén talade för att en järnbana mellan Helsingborg och Hässleholm är så viktig. Tänk bara på den skånska kolen och att man med en sådan järnväg får den snabbaste förbindelsen med Stockholm och utlandet. Herrarna reser väl till Danmark?

Det är också till fördel för försvaret då den går nära exercisplatsen i Ljungbyhed. Svaret från järnvägskommittén var nedslående: Vi har 13 järnbanor som är viktigare, vill ni bygga järnväg får ni själva skaffa pengar. Men skräp den som ger sig, banan skall byggas. Budkaveln går teckna aktier á 100 kronor. Stenkolsbolagen tecknade 4500, Helsingborg – Billebergabanan 1000, Helsingborgs stad 3000, och ute i bygden tecknades aktier.

1869-mötet i Helsingborg och den negativa kontakten med Kungliga Järnvägsstyrelsen var upptakten till markägareträffen i Tyringe. Den 8 september 1872 var det kommunalstämma i Finja och huvudfrågan gällde: Mark gratis mot aktier i järnvägsbolaget. Meningen är delad och 541 röstade för och 121 emot. Per Stjärnqvist reserverar sig och överklagar beslutet hos länsstyrelsen men vad hjälper det järnvägen skall byggas. 1.485.200 riksdaler inkom aktievägen och 1,600,000 riksdaler har lånats.

Vid arbetets igångsättning den 14 februari 1873 och till utstakningens slut den 9 april i Hässleholm är omkring 500 rallare anställda och detta antal ökar snabbt till 685. Järnvägsbygget fortlöper bra till Tyringe där man möter motstånd. Nej tack ingen järnbana här, säger någon och man måste ta till expropriation för att få plats för en bangård.

Mitt i det hela kommer tattaränkan Kajsa Brant in i bilden som en räddande ängel, Finjaborna glömmer en del av sin protestiver inför utsikten att bli kvitt tattarna i Piltahuset.

Medan järnvägsbygget går vidare samlas man till kommunalstämma och nu skall det sägas ja eller nej, men det gäller Kajsa Brant och frågan lyder: »Huruvida änkan Kajsa Brant genom sina tillgöranden kan anses för den allmänna säkerheten i orten hinderlig«.

Vem är nu denna tattarkvinna som föranleder folk att bänka sig på en stämma. Jo, Kajsa Lena Johansson från Ignaberga är änka efter den från småländska Göteryd inflyttade nattmannen* och häradsvalackaren Anders Brant, tattare, och liksom Kajsa och dottern Skånska Ingrid åtskilligt långfingrad. Dottern säges ha stulit från självaste kronofogden i Hässleholm i samband med ett förhör, och bjuds 50 riksdaler om hon förlägger sina stölder till en annan kommun. Kajsa har lagt beslag på hästar och har tillika fem barn utom äktenskap. Det sägs att Kajsa suttit på spinnhuset och är för den allmänna säkerheten hinderlig, dessutom hyser hon andra karlar och fruntimmer som är lika kvalificerade som hon. Finjaborna beseglar hennes öde, omedelbar avflyttning till Vankiva som istället får bekymren, men det är en annan historia.

Allt nog rallarna knogar på och Finjaborna är på bättre humör. Den 11 mars 1875** står läraren Nils Jakobsson på Tyringe station och saluterar invigningståget som förste stins.
Utdrag från »Prins August till Skåningen« av Allan-Sigward Lundin. Utgiven på Norra Skånes Förlag 1956

*/ Nattmannens (rackarens ) uppgift var att hjälpa bödeln att ta hand om den avrättades kropp. Han grävde också ner självdöda djur. Hästkött åts inte vid den här tiden utan de skulle slaktas och flås. Köttet grävdes ner. Sotning, tömning av latriner och begravning av självmördare kunde också ingå i nattmannens arbete.
**) Den 17 mars 1875 öppnades Finja station

Hämnden är ljuv.
Trettio senare står en man med en tia i näven på Finja station och vill köpa en biljett till Perstorp. Jämna pengar ska det vara, säger stinsen. Behåll pengarna som säkerhet tills jag kommer tillbaka. Nix, jämna pengar annars ingen biljett, nästa. Arrendatorn på Mölleröd som också ska ha en biljett hjälper den olycklige och tåget kan avgå och mannen kommer med.

Några dagar senare står samme man framför biljettluckan, han har svårt att hålla masken för i fickan har han bara kopparslantar. Han får biljetten och gräver i fickan och lägger upp ett par nävar kopparslantar med ett förbindligt, varsågod jämna pengar. Stinsen tittar argt och ryter, hit med biljetten, här åker man inte på skrot. Han läser en lång ramsa men får inte tillbaka biljetten. Mannen går belåten därifrån och säger, sådant läder skall sådan smörja ha. Det var den förre kronojägaren Johan Nilsson, Tyringe som berättade hur han gav den morgonsure stinsen svar på tal en morgon år 1905.

Tillbaka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *