Martin Kull – enslingen

Ett hemmasnickrat skrivbord, grönt till färgen, med mässingsbeslag på lådorna och ett prydligt påmålat årtal i vitt: 1933 … 
En gravsten på gamla kyrkogården i Finja, halvt dold bakom vildvuxna ormbunkar med bra ett namn och två årtal: 1874 – 1958 … 
Till det några nästintill retfullt undflyende minnesbilder, så ömtåliga att de går sönder om man råkar ta för hårt i dem …

Det tycks vara allt som dröjer sig kvar av Martin Kull. Fiskaren, jägaren och enslingen som bodde i det lilla huset »tvärs över spåren« vid Finja station. Han var inte mycket för att umgås med andra. Rätt liten var han, spenslig, mycket allvarsam och en man som aldrig skrattade. Åtminstone är det så några minns honom.

Nästan alltid, året om, var han klädd i krullhårig svart vintermössa, neddragen över ögon och öron. Till det en sliten överrock som en gång i tiden kanske varit ljust brun men som med åren fått gedigen patina och en mer obestämbar färg.

Barnen rädda
Egentligen är det väl inte så märkligt att många av barnen i stationssamhället var rädda för Martin Kull och inte gärna gick ensamma förbi hans hus. Där han ofta stod på gårdsplanen och klöv sin ved, kraftfullt och ihärdigt som om han bar på en inneboende ilska som han tog ut på huggkubben och trädbitarna var han, åtminstone om man inte var mer än fem – sex år gammal, en skrämmande uppenbarelse.

Martin högg ved som om han var ilsken på någon eller något.

Men det var inget ont i Martin Kull. Det var bara det att han över huvud taget inte var bekymrad om vad folk tyckte och tänkte om honom. Han var enslingen som höll sig för sig själv. Och jaktgeväret, skogen, ekan och Finjasjön var vad han brydde sig om.

Jaktmark hade han bland annat på Ernst Holmbergs ägor längs Möllerödsån. Här fanns det gott om hare och kanin och Martin Kull kunde ofta ses promenera hem, med klafsande gummistövlar och dött villebråd över axeln.
Då hade han ibland också fått ett mål mat hos Holmbergs och kanske också en sup.

Förlorade jaktmark för en hundspark
Han jagade också på Kungsgårdens marker, åtminstone till den dag när han hade ett ärende till Tage Hansen, arrendatorn på Mölleröd. Gårdens hund ville hälsa på Martin Kull men denne gillade alls inte uppvaktningen och måttade en spark mot jycken.
Efter den dagen var det slutjagat på Mölleröd och Tage-Hansen och Martin Kull var ovänner.

Fiskade gjorde Kull helst nära där ån hade sitt utlopp i Finjasjön. »Kulls håla« är ett begrepp som fortfarande finns i minnet hos gamla Finjabor och det var här som Martin Kull brukade lägga sina nät och det var här han hämtade det mesta av sin fångst.

Fiskade oftast ensam
För det mesta var Kull ensam i sin båt med det sägs att vid något tillfälle hade han en medhjälpare med sig när han vittjade näten. Och den gången kunde Kull bära hem 200 mörtar till stugan.

»Hemma hos sig« hade Martin Kull två rum i sin lilla stuga. I det ena, det som låg till vänster hade han sin säng. Här stod också spisen. Detta var alltså det kombinerade sovrummet och köket.
Det andra rummet i stugan var »finrummet«. Där stod tramporgeln.

I uthuset fanns vedboden och hans lilla snickarverkstad. Händig var han, nämligen, med hammare och såg och under årens lopp tillverkade han både möbler och annat med finess.

»Välstädat« var knappast det ord som först kom för någon av de fåtal besökare Kull släppte över tröskeln. Men den regelbundna »brandsynen« som förrättades av samhällets brandchef Valfrid Pålsson tillsammans med kommunens representant Evald Eriksson var inte något som han undslapp.

En viktig hänelse
»Brandsynen« var en viktig händelse och en allvarlig sådan – åtminstone var den menad så. Då skulle det kontrolleras att medborgarna inte förvarade brandfarligt material på oaktsamt sätt – och att det fanns en fungerande brandsläckare i hushållet.
Men sanningen att säga var den också ett tillfälle till glad socialisering och ibland både »skål« och »gutår«. Och det var många i Finja som såg fram mot tjänsteförrättningen och besöket med stora förväntningar.et berättas att Martin Kull vid ett tillfälle när brandsynen närmade sig, erkände för sin vän Ernst Holmberg att han var lite nervös inför vad »kommungubbarna« skulle säga om hans hem med allt det eldfängda han samlat på sig och som låg på hög både inne och ute.
– Bry dig inte om det, tröstade Holmberg. Köp hem en liter Renat och bjud gubbarna. De tackar aldrig nej och allt kommer att ordna sig!

Så gjorde Martin Kull. Och när brandsynen hade pågått ett tag och alla inblandade var glada vänner satte han sig också vid orgeln. Han förklarade högtidligt hur man skulle hålla händerna och sätta fingrarna på tangenterna i ett »handfatt«.
Spela kunde han inte men ingen av åhörarna kom med några synpunkter på »musiken« och någon anmärkning vad gällde »brandsynen« hade man inte heller.

Cyklade till kyrkan
En fin cykel hade han, enslingen i Finja. På den kunde han ta sig smidigt till kyrkan och högmässan. Direkt religiös var han kanske inte, Kull, men ändå mycket »kyrksam«. Han lyssnade gärna på kyrkoherde Henning Wedeby när han predikade och han tyckte att just Wedeby var en »faslig talare«.

Efter Martin Kulls död hölls auktion på hans lösöre. Då spriddes enslingens, jägarens och fiskarens jordiska ägodelar som maskrosfrön i vinden. Efter det fanns inget kvar efter manen som valde att leva sitt alldeles eget liv i det övrigt sociala samfundet – mer än några sköra minnen, en gravsten övervuxen av mossa och halvt dold av ormbunkar.
Och ett hemsnickrat grönt skrivbord …
Tack till Rickard Holmberg för hjälp med minnen av Martin Kull

Text och foto
Arne Forsell

Tillbaka

2 reaktioner till “Martin Kull – enslingen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *