»Sme´n i Finja« – minnen av en kraftkarl

Nej, det är ingen skröna!
Berättelsen är sann även om tidens tand kanske gnagt en del på detaljerna och historiens dimmor höljt en del av nyanserna.
Men i huvudsak är den sann!

Den handlar om en handfull män. Kaj Andersson, elektrikern i Finja som sedermera grundande Finja Betong var en. En annan var hemmansägaren från »Hajnaden«, Åke Andersson, som hade skogskullen »Rävabacken« på sina ägor – strax bortom »Abarahms kök« – men som gjorde sig av med den för att Kaj Andersson skulle ta grus ur den till sin betonggjutning.

»Sme´n i Finja«, Erik Linderoth var ytterligare en annan och han kan väl sägas vara huvudpersonen i berättelsen.

Ett hål i marken
Några andra viktiga delar i vår berättelse är en telefonstolpe och ett hål i marken … Det hela utspelade sig någon gång på 60-talet och våra medverkande i historien stod och diskuterade hur man skulle få sagda telefonstolpe förflyttad ner i hålet.
– Som sagt var …, sade Kaj Andersson. Det var nämligen så han brukade inleda all konversation. Tror ni att Linderoth orkar lyfta stolpen och sätta ner den i hålet?
– Vi slår vad om en tia, sade en annan i gruppen.
– Orkar han så får han tio kronor av var och en av oss.
»Sme-Erik« spottade i nävarna, tog ett livtag på stolpen – och lyfte den! Han sjönk visserligen ner till anklarna i den mjuka marken och han svajade betänkligt. Men han hivade till slut ner stolpen i hålet!
– Det var som f-n, tyckte åskådarna.
Ja, inte Åke Andersson, för han var frireligiös! Han var dessutom ganska »om sig och kring sig« och så här dags i vår berättelse tyckte han att tian kunde han ha bättre nytta av.
– Skitsnack, tyckte Linderoth. Hit med pengarna annars rycker jag upp stolpen igen!
»Sme-Erik« fick sina pengar!

Sju barn i familjen
Erik Linderoth – »Sme´n i Finja« var född 1917. Smedyrket fick han med sig på fädernet och det fanns i släkten flera generationer tillbaka. Smedjan där han hölls låg på den plats där Finja lanthandel sedermera skulle komma att uppföras och Linderoths egen bostad låg precis intill.
I Eriks och hustru Thyras familj kom det så småningom komma att bli sju barn: Ingvor, Kent, Kjell, Leif, tvillingarna Mona och Lena och slutligen Solbritt, som var yngst.

Från vänster: Mona, Leif, Kjell, Lena och Solbritt.

Smedjan var en »riktig« gammaldags smedja med ässja, eld, tunga verktyg, klang mot metall, hetta och svarta väggar. Här smidde Linderoth bland annat tänder till grävskopor åt bland andra Mjällby gård och Gösta Ahlqvist. Men, när han verkligen ville, var Erik en mycket duktig yrkesman och han kunde göra »nästan allt«. Bland annat kunde han sko hästar!
Bland lantbrukare runt om i trakten brukade man säga att om man kanske råkade ha en ilsken häst, en sådan som var svår att tygla och om sagda häst behövde nya skor. Ja, då var det bara att transportera den till Erik Linderoth! För var det någon som kunde »tas« med illbattiga hästar så var det han. Han både höll fast dem och skodde dem – som den kraftkarl han var.

En hejare på att dra vitsar
Han var populär i många läger i Finja, Linderoth. När han inte jobbade i sin smedja var han »runt« lite här och var och arbetade. Grovjobbade. Men han var också en hejare på att dra vitsar. Och så spelade han dragspel som om Gud själv hade lärt honom. Enradigt, tvåradigt, Magdeburger … allt behärskade han och hustrun Thyra var även hon duktig på dragspel.

Inte efter noter dock! »Sån´t skit« hade »sme´n« inget till övers för. »Man spelar bättre efter gehör«, var hans åsikt. Och när sonen Leif började visa intresse för dragspelet, även han, fick han order att slänga notpappren. Att spela efter noter fick Leif lära sig i smyg!

Fadern hade en poetisk ådra
Även musiken hade Erik Linderoth ärvt av sin far – Anton Linderoth. Han – Anton – hade dessutom en poetisk ådra, som yttrade sig i att han under sina dagliga vandringar från hemmet i Boalt till arbetet i Broby »hittade på« egna texter till egna låtar. Så även det musikaliska var djupt rotat i släkten Linderoth!

Från 1960 och några år framåt ledde Erik Linderoth sin egen lilla orkester: »Sme-Eriks«. Här ingick, förutom kapellmästaren själv, Stig Paulström, Helle Glans och Leif Linderoth, Eriks son som när orkestern började turnera inte var mer än 14 år men redan då var en talang på dragspel.

Orkestern turnerade runt om i Skåne och Småland, ända tills Helle Glans fick nog och tröttnade. Så dags hade dock Leif Linderoth kommit i kontakt med musiklegendaren Hakon Swärd, som såg och gillade vad unge Linderoth kunde och tog honom under sina vingars beskydd.

Leifs storebror Kenth fick också – i kraft av att han var lite äldre – förtroendet att spela med i Hakon Swärds legendariska kapell under flera år.
Men det är en annan historia …

Från Linderoths hus var det bara ett stenkast till fotbollsplanen i Finja på den tiden. Men om det var två saker som Erik Linderoth absolut inte hade något till övers för så var det fotboll och folk som tuggade tuggummi.

Springa efter en boll dumt
– Det är det dummaste och mest ointelligenta en människa kan göra – att springa runt och jaga en boll och om man sen tuggar tuggummi också – som tränaren vid sidan av planen brukar göra – ja, då är man verkligen dum, brukade han säga.

Han var en man som kunde ha ett hett humör – Erik Linderoth. Och det – korsat med att han var våldsamt stark och i perioder var »glad i starka drycker« – ställde ibland till det både för honom och dem som råkade stå i vägen. Ibland kunde det vara hans söner – men ofta var det andra och »sme´n i Finja« backade aldrig!

– Visst har jag gett mycket stryk, sade han vid något tillfälle. Men jag har fått mycket också!

Som alltid annars övergick »då« så småningom till »nu« och när sextiotalet började närma sig lämnade Erik smedhammaren och började i stället arbeta hos Gösta Ahlqvists grävfirma. Smedjan togs över av Folke Lindborg och man började gjuta cementblock där ässjan och städet en gång stått. Ytterligare senare kom Bengt Löwgren att driva bilverkstad på samma ställe – innan byggnaden revs och lämnade plats för Finja lanthandel.

Thyra och Erik.

Så här dags i berättelsen är det nödvändigt att nämna ytterligare något om »sme´n« och brännvinet … Samtidigt blir det till ytterligare ett minne av en färgstark Finjabo: När »gamle« Linderoth, Eriks far dog, 1968 och dagarna innan det förbereddes för begravning i Västra Torup söp Erik till en sista gång. Han tog till ordentligt – men på själva begravningen var han på fötter igen och efter den dagen rörde han aldrig sprit igen.

Och under sina sista år i livet tog han till och med körkort! Erik Linderoth dog vid 81 års ålder. Men minnet av och historierna om »Sme´n i Finja« lever än.
Arne Forsell

Tack till Leif och Kent Linderoth för hjälp med minnen och bilder. 

Tillbaka till Personer i hus och byn

 

2 reaktioner till “»Sme´n i Finja« – minnen av en kraftkarl”

  1. Då jag gogglade så kom jag fram till berättelsen om sme’n
    i finja som var min farbror.
    Lite kuriosa angående telefonpålen år 1975-76 var jag
    inkallad på p2 I Hässleholm på körcentralen, efter en
    helgpermissonen skulle jag beställa väckning hos vaktchefen
    då han hörde mitt efternamn undrade han om jag var släkt
    med ” sme’n I finja” då jag sade att det är min farbror,
    det var en stark man sade vaktchefen han bar en telefonpåle
    själv ut på stycket jag såg det med egna ögon.
    Angående kraftkarl år 1946-47 så hjälpte min far Bertil , Erik
    I smedjan varvid de lyfte en pelarborrstång från golvet upp till
    bänken, så visst fanns det kraft bakom alltid.
    Något år efter det att far flyttat skulle en annan bror hjälpa
    till och lyfta en pelarborrstång men brodern orkade ej lyfta den
    då sa Erik det är synd att min bror Bertil inte är här för då hade
    vi lyft den. En liten kuriosa berättelse till kraftkarl en i finja.
    Mvh Janne Linderoth.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *