Kategori: Personliga berättelser

På uppdrag av Finja kyrkliga syförening har jag, Anders Ström, gjort lite efterforskningar rörande gångna tiders Finja. Jag har fått hjälp av främst förre kyrkvaktmästaren Bertil Nilsson, av fru Hanna Boström och lantbrukare Calle Nilsson.

Vi har försökt att återuppbygga Finja kyrkby och stationssamhälle och ge det gestalt för tanken. Vi vill presentera resultatet för er och hoppas att detta ska ge er en igenkännandets glädje. Bertil har sagt att ni gärna får avbryta och komma med rättelser och tips. Han vill gärna framhålla att han inte är allvetare.

Bertil Nilssons farfarsfar invandrade till Sverige från Belgien omkring år 1830. Denne var vallon, som ju är ett släkte av bergsmän och smeder, och smeder har det funnits i Bertils släkt. Bertil blev kyrkvaktmästare år 1962 och minns mycket av gamla Finja, född och uppvuxen där som han är.

Som kyrkvaktmästare har han fått vida kunskaper om folket i Finja och hans minne är fantastiskt, vilket vi kan glädja oss åt. Gravstenarna på Finja gamla och nya kyrkogårdar har inskriptioner som minner om gamla tider. Ett namn som kommer för mig, där vi sitter i Hilkkas och Bertils vardagsrum i Hässleholm, är Bengt Larsson, vars gravsten står norr om kyrkan. Bertil upplyser mig om att Bengt var folkskollärare och pappa till tonsättaren Lars-Erik Larsson. Ett annat namn är Karin Stålfors, f. Hammarsköld, vars gravsten står strax öster om kyrkan. Hon var gift med en G:son Stålfors i Tyringe men bodde sin sista tid i Stockholm, där hon på sin tid väckte uppmärksamhet genom uppträda som torgmadam, klädd i gammaldags kläder. Hon var faster till Dag Hammarsköld.

Bertil träffade kungen två gånger. Första gången var drottning Louise med och andra gången exdrottning Helena av Rumänien. Följande samtal utspelade sig vid ett av dessa tillfällen mellan kungen och Bertil:
»Har Ni räfsat kyrkogården för min skull?«
»Nä, för att det är helg!«

När P2 kom till Hässleholm 1947 började många hus byggas i Finja stationssamhälle. Bertil berättar att det kostade 25 000 kronor att bygga ett hus på den tiden. Det var vad som är en månadslön nu.

Folk sa: »Där seder di inte länge i de husen.«

Vidare berättar Bertil att han minns att det var en stor skara skolbarn, som under hans egen skoltid drog ner till skolan i stationssamhället från Finja kyrkby. De sista barnen som hämtades upp var Göranssons barn .

När Bertil drar sig till minnes husen i Finja kyrkby och de som bodde i dem på I940-talet och framåt börjar han med prästbostället, där numera Elsie Svensson bor. Då hette arrendatorparet Hilding och Nelly Göransson. Deras barn hette, Arne, Emil, Malin, Elin, Anna-Maj och Gertie.

I prästgården, numera Finjagårdens gästhem, bodde då den folklige prästen kyrkoherden Henning Wedeby med sin hustru, Kerstin. Deras barn var Ingemar, Ingegärd., Lena, Bengt, Nils-Gustav, Bodil och Britta .

Kyrkovaktmästarparet hette Hilding och Astrid Nilsson, och de bodde i det huset som ligger intill komministerbostaden, och som nu Björn och Ingrid Svensson bor i. Hilding och Astrid fick två pojkar, Sven-Erik och Allan.

I den byggnad som är församlingshem nu var förr kommunalhus och bank. Där bodde Agna Mårtensson och senare »Tyskan«, Ketty Nordling. I förra affären, numera Tommy Medailleus hus, bodde köpmännen, Ragnar och Astrid Lundberg. Deras barn var Karin, Rona och Bengt.

Det hus som nu Viktor Olssons bor i var förr Nils Nilssons undantagsvilla och hette »Villa Granbo«. Där bodde syskonen Nils, Elna och Bengta. Därefter bodde tyskpojkarna där. Den som sedan ägde huset var en herre vid namn Gunnar Berg, som var ägare till Velourverken.

I Gamla Huset i kurvan, som numera är rivet, bodde diversearbetare Gottfrid Ekvall och hans fru, Olga. Detta par hade barnen, Karl-Erik, Maj-Britt, Sigbritt och Elsie.

I Klockarebostället, numera Torstens Lundgrens hus, bodde lantbrukaren, Nils Persson och hans hustru, Alma. De hade barnen, Knut-»Bian«, Ellen och Siri.

I Klockaregården, numera Hjämers, bodde Gärda Nilsson, kantor i Finja och Hörja.

En av de äldsta gårdarna i byn är »Nils Jons Nils« eller »Nilsagården«, Där bor nu Inez Nilsson, som är änka efter Nils Rudolf. Deras barn är, Birgit, Lisbeth, Rolf och Ann-Kristin.

I Jansahuset, eller Gamla affären, som numera är rivet, bodde diversearbetaren, Erik Johansson och hans hustru, Sonja. De hade barnen, Georg, Wivi, Berit och Hans-Erik.

På gården, Haga, bodde Per Henriksson och hans hustru, Ellen, samt barnen, Kerstin, Margareta och Birgitta. Flickorna kallades, »sessorna på Haga«.

»Böösavillan« var sommarhus för Ellen Böös Litke, som var lektor vid Broms skola i Stockholm.

I det hus som Anders Håkansson med familj nu bor i fanns förr Nils Petterssons Rävfarm. Nils Pettersson hade specialiserat sig på silverräv.

Därefter kom Eliassons gård, där numera Enar Håkansson bor. Artur och Lisa Eliasson var lantbrukare och deras barn var Bengt och Gottfrid.

Det hus där nu Gunnar Olsson bor, tillhörde förr Amelie Lindqvists gård. Denna gård ägdes först av Nils Lindqvist och sen av Amelie, som dog 1943.

Gården ärvdes av systern, Selma Lindqvist, från Tyringe. Samma år köptes gården av Georg och Marta Johnsson. Detta par kom från Eslöv, där de drivit hotellrörelse. Deras barn var Sture, Ulla samt Eva.

I Nils Nilsson-Svärds hus fanns en hunddressyrskola. Där bodde Ragnar Svärd, som var hunddresserare och jägare. Georg och Marta Johnsson köpte det huset, renoverade det och inrättade det till en bostad åt sig själva. De startade ett hönseri nedanför huset. I detta hus bor numera familjen, Lossing.

Arrendatorer på Lindqvists gård var på Amelies tid, Gustav Göransson och hans fru, Betty. Dessa hade en dotter, vid namn Inga-Lisa. Efter Göranssons kom Anne och Edvin Persson till stället som arrendatorer. Dessa hade många barn, åtta stycken. Alla dessa bodde inte där. Barnen var i åldersordning Signe, Erik, John, Sonja, Sylvia , Stina, Stig och Kalle.

I Karl Ljunggrens hus bodde före detta lantbrukarparet Karl och Lilly Ljunggren. Detta hus tillhör nu Åke Boströrn och hans familj.

I Lilla huset, mitt emot, bodde Josefina Tomelius. Hon var stickerska och utförde också andra slöjdarbeten. Bland annat virkade hon. Hon var nästan blind på gamla dar. I Josefina hus bosatte sig sedan, Hulda och Karl Nilsson. Hulda hette i folkmun, »Fiskar-Hulda«. Hon var dotter till fiskare Nils Nilsson och hans hustru Gustava, som bodde i backstugan vid Finja Nygård.

I Åkerströms hus, som var gammalt och grönt, bodde Witalis och Hilda Åkerström. Detta hus rev sedan Knut Turesson, när han byggde sitt hus.

Witalis var diversearbetare och hade en gång varit kock på sjön . De hade barnen Marianne och Wivianne.

I Åkerbergska gården, som är den äldsta av gårdarna, bodde bröderna, Karl och Ernst Åkerberg, De brukade gården, som numera är Dahlboms.

När Bertil var barn bodde August och Maria Åkerberg på stället. De var föräldrar till Karl och Ernst. Karl och Lilly Ljunggren ägde gården före August och Maria. Karl och Lilly flyttade sedan som pensionärer in i Axel

Anderholms hus, det hus som nu är Åke Boströms.

August och Maria Åkerberg hade den affär som Ragnar Lundberg sen hade. Affären brann ner 1939. Medan affären byggdes upp igen inrymdes den hos Hilding och Astrid.

Så har vi Anton Nilssons gård, där denne och hans hustru, Amalia drev ett lantbruk. Gården brukas nu av sonen, Karl Nilsson. Barnen var förutom Karl, Nils, Sven, Sture, Elsa, Maja, Kurt, Inga och Gunnel.

Sen har vi växelstationsföreståndare Agnes Hembergs hus. Detta hus är numera sommarhus. Det ägs av Rutger Möller. Natalia Möller var Agnes syster och Rutgers mormor.

Vid vägen ner mot kärren ligger Einar Nilssons gård. Där bodde förr lantbrukarparet, Einar och Maria Nilsson. De hade ett finskt fosterbarn, som hette Jussi och som de senare adopterade. Även Jussis syster Helena var där. Jussi bor nu i Malmö och är brandman, medan Helena bor i Jyväskylä i Finland. På stället bor numera Nils Jönsson.

På Brittedal vid vägen ner mot kärren bodde förr lantbrukare Tore Ljunggren och hans fru Hildur. Deras barn var Verner, Anita, Gustav, Lennart och Marita. Huset är nu ett sommarställe.

Bredvid detta ställe ligger Haradal. Där bodde lantbrukaren Sven Nilsson och hans hustru, Ida. Deras barn var, Gertrud, Evy, Valborg, Rune och Yngve.  På Haradal bor nu familjen Mats och Jolanta Johannesson och deras barn.

I Emma Lundbergs hus bodde Emma. Hon var syster till Harald Lundberg  och faster till Hanna Boström. Hannas farfar, Gustav Lundberg, byggde huset.

I Hilding Ljunggrens hus bodde före detta lantbrukarparet, Hilding och Helga Ljunggren. Deras barn var: Ingar, Margret och Tore . Tidigare bodde där, »Tyskan« Ketty Nordling. Hon flyttade till kommunalhuset, där hon efterträdde Agna Mårtensson.
I Hildings och Helgas hus bor nu Marita Ljunggren.

I Skräddarehuset vid Örnasten, som är en stor sten, som ligger där än i dag, och som är fridlyst, bodde skräddare, Nils Nilsson och hans hustru. De flyttade sedan till Osby. Efter dem bodde där Hugo och Ruth Svensson. De flyttade till Häglinge prästboställe. Sedan bodde Erik och Klara Davidsson där de kom från Lerberget vid Höganäs. Deras barn var: Ingrid, Gunnar, Villy , Yngve , Gunnel, Inga-Britt och Lars (Lasse).
I huset där bor numera Ströbergs.

I Albin Nilssons gård bodde lantbrukarparet, Albin och Anna Nilsson. Albin kallades, »Smens Albin«. Deras barn var: Ingrid, Margit, som är död, Bertil, Gudrun och Per-Arne. På stället bor nu Ströberg junior och hans familj.

På Harald Lundbergs gård, som numera är Hanna Boströms ställe, bodde Harald och Marta Lundberg. De var lantbrukare, som många var då, och hade barnen Hanna, Gully och Elsie.

På Norska gården eller Nils Nilssons ställe bodde lantbrukarparet, Nils och Laura Nilsson med barnen Leif, Arne , Agnes och Berit. I den lantgården bor nu Lennart Svensson med hustru och barn. Denna lantgård är Lennarts föräldrahem. Där bodde han tillsammans med sin far Bertil, mor Marika och brodern Jörgen.

På Lundströmska gården, bodde lantbrukarparet, Bernt och Selma Carlsson från Farstorp. Deras barn var, Sonja (?), Margit, Arne och Lars. Numera bor där lantbrukaren, Jan Carlsson med familj.

Nils Persson var vårdare på Backagårdens Arbetshem. Han bodde med sin familj i huset där Börje Johansson nu bor. Han var gift med Ester, och de hade barnen, Birgit, Ingvar och Ingrid.

På Salomonska gården var det trädgårdsmästeri. Där bodde trädgårdsmästare, Albert Salomonsson och hans fru, AIda . De hade barnen, Vera, Greta, Gösta, Gösta bedrev sen handelsträdgård, precis som hans föräldrar gjort. Hans Hustru hette Anna, och deras barn var, Els-Britt, Anita och fosterdottern, Alice.

På Nils Olssons gård, som numera bebos av Sven Olsson med familj, bodde då lantbrukare Nils Olsson och hans fru . Deras barn var Siri, Birgit och Arne. I nästa hus bodde Ola Månsson och hans familj. Mjöhagen var ett senare taget namn. Hustrun hette Julia, och deras barn hette Karl-Erik, Karin, Olle, Kerstin, som nu är borta, Stig och Gösta.
På stället bor numera Gösta Olsson.

I William Petterssons gård bodde lantbrukare William och hans hustru, Ruth. De fick barnen Agnes, Karin, Ingrid och Dagmar.
I Frits Ljungdahls hus bodde Frits, som var fiskare i Finjasjön. Sen bodde där Gottfrid och Olga Ekvall.

I Nelly Stens hus, som i dag är rivet, bodde författarinnan och poeten Nelly Sten. Efter henne bodde där Karl Håkansson och hans fru Helga. Stället kallades »Krokens«, eftersom Karl hade en krok i stället för hand på ena armen efter en amputation i samband med en olycka på Klackfabriken.

I Ohlins gård bodde lantbrukare August Ohlin och hans fru . De hade barnen, Agne, Stina,? och Axel.

Här följer något om Finja stationssamhälle.
Nu går vi andra hållet neråt stationssamhället, och vi låter fortfarande Bertil vara vår ciceron. Han försöker minnas husen som de kom i tur och ordning.

På Agnesro bodde poliskonstapel Sjöborg. Nils Svensson köpte stället, när landstinget tog över Backagården. Hans hustru hette Maria. På stället bor nu som bekant, dottern, Margit. Deras son, Sven hade Släbobygget utanför Tyringe.

Där nu Ero och Kjällqvists har sina hus fanns förut en gård.  Den brukades av en man, som hette Nils Bengtsson. Han var även brandchef och han flyttade sedan till Bohuslän. Edvin Storm köpte stället, som brann ner 1953 . Barnen var Evert och Ella. En bit bort, där idrottsplatsen nu ligger fanns »Storms lycka«, där Finja IF var engagerad. Det var en plats för fest och muntrationer.

Ovanför denna låg fotbollsplanen, som kallades »Kovallen«. Detta var innan man byggde fotbollsplanen, där skolan nu ligger.

Bortanför Storms var Missionshuset. Innan detta hus blev Missionshus bodde där, »Svarte-Magnus«. Sedan dess har många bott där, bland annat Britta Andersson. Hon bor nu på »Trulsagården«. Där bodde på sin tid, Truls Andersson, som var farfar till Bodil Fredfeldt.

I nästa hus bodde, när Bertil var liten, Evy Mattisson och hennes föräldrar. Fadern hette, Per Matrisson. Hennes bror var officer och hette Gustav Mattisson.
I nästa hus bodde snickaren Frans Andersson, som var BertiIs slöjdlärare.

Nya kyrkogården invigdes 1935.
De tre systrana Pålsson bodde, där veterinären Ann Detner nu bor. Hulda Pålsson hade affären, som sen blev Bengtssons Lanthandel. Där var Bengt Bengtsson; som var gift med Inga-Britt, först bokhållare och sen innehavare.

Gamla skomakarhuset, Martin Olssons, brann ner i början av 50-talet. Sonen Axel byggde upp huset och var skomakare där sedan. Tore Johansson och hans fru Stina bor nu i huset.

Oskar Nilsson, som en gång ägde Haradal, byggde sitt undantag där. Frun bodde där sedan. Det var söndagsskola i det huset. Hulda Pålsson var söndagsskollärarinna.
Bredvid fanns Hörbergs Hembageri. I huset bodde Herta och Bertil Hörberg. Bertils pappa, Axel Hörberg, bodde också där.
Sven Jeppsson hade frisersalong i huset bredvid.

Bertil minns också Johan Andreasson eller »Toffeljohan«, som han kallades. Han bodde i samma hus som frisersalongen låg i. Denne byggde sen huset, där Bertils morbror, Gottfrid Lindahl, bodde med sin fru Ester.

Mitt emellan det gamla huset med frisersalong och hembageriet ligger nu ett hus, där Stig och Karin Björklund en gång bodde. Familjen emigrerade till USA. Deras barn heter Kent, Peter och Pierre. Stigs pappa startade Björklunda och Kollingehemmet. Dessa upplysningar gäller inte det gamla Finja, möjligen det »ny-gamla«.

Mitt för affären bodde byggmästaren Arvid Persson med hustrun Klara och sonen Kjell. Huset tillhör nu Matts och Bettan Jeppsson.

Smeden i Hörlinge, Österlin, bodde i nästa hus. Där bodde sedan hans dotter, Maria.
Nästa hus var Edvin Troedssons hus . På Bertils tid bodde där Edvins mor. Fadern hette Nils Troedsson.
Knut och Greta Karlsson bodde där sedan. Det var Knut, som byggde Bertils hus tillsammans med Per Carlsson.

Sedan kom Ljungkvists kafé. Detta var en samlingsplats för Finja IF. Det brann ner sedan. Där ligger nu Salong Margret.

Fridolf Persson och hans bröder bodde i det hus som Sven Jönssons pappa byggde. Han hette Erik Jönson, och det var han som startade Finja betonggjuteri.

Gustav Lundsten och hans fru, Amanda, bodde i nästa. Gustav jobbade på järnvägen. Amanda var lite lustig, berättar Bertil. Hon skrämde barn.

Eva och Tore Almers hus kommer därnäst. Huset låg emellertid inte där i Bertils barndom. Tore var diakon.

August Forsell var murare och hade sonen Carl Forsell, som var gift med Emma. De hade barnen Arne och Ingrid. Emma hade tidigare sonen, Torsten.
MaIte Månsson kom hit 1947.

»Silla«-Jonasson sålde sill. Aina Holmberg var gift med en av hans pojkar. Hon var syster till »Mocka-Karin«.

Gerhard Jeppsson sålde hus. Han var gift med Astrid, som kommer från Hinneryd i Småland.

NIls Larsson och hans Karin bodde längst ute vid vägen, där de hade en Shellmack. Nils fick heta »Mackanisse«. Han var även telearbetare. Hans Karin var länge verksam i Kyrkorådet och i Syföreningen. De hade barnen Nils och Christina. Mitt emot deras hus låg Klackfabriken.

Kvist, som ligger begraven på gamla kyrkogården, hade ett ställe på Backagården.

Nils och Kristina Persson var föräldrar till »Persapågarna« Fridolf, Gustav, Karl och Erik. Bertil är nästkusin med bröderna Persson.

I Piltahuset bodde tattare, och där fanns också möbelaffär. Aron Igelensky hade där en konfektionsaffär.

Dipert Persson var lantbrukare. Han bodde sen i Martin Kulls hus, som låg bakom bangården. Kull var fiskare i Finjasjön. Intill Kulls hus låg leksaksbfabriken , som brann ner på 50-talet. Bredvid låg Dahlboms fastighet. I denna bodde bröderna Lucchesi, som gjorde vaser.

Nedanför leksaksfabriken låg en funkisvilla. Där bodde Torsten Persson med sin mamma och pappa . Mamman hette Elsa. Hon skiljde sig senare och gifte om sig med en man som hette Verner Pettersson, som blev ihjälkörd på 21:an.

Byberg var stins, och hans biträdande stins hette Ebbe Ågren.
Hulda Pålssons affär blev Bengtssons Lanthandel.
Prostinnan Fredfeldts hus kom efter Lanthandeln.

Sven G Westesson hade affär, som han sålde till Inga och Otto Pålsson. Westesson hade sedan affären i kyrkbyn.

Malte Persson hade charkuteriaffär vid sidan av Inga Pålssons affär. Bägge affärerna låg i samma hus.

Systrarna Morin hade vandrarhem och syateljé innanför. De hette Hilma och Anna.

Banvaktare Gustav Lövgren och hans fru Anna bodde innanför i banvaktarstugan. De hade pojkarna, Hans och Bengt. De hade också en fosterdotter, som hette, Ingegärd.

Därpå kom »Stickesans«. Den som gick under detta namn hette Matilda Lindgren. Hon hade stickmaskin och tillverkade strumpor och tröjor.

I nästa hus bodde kronojägaren Johan Nilsson. Rune Jönsson, »Smerune«, bodde där sen. Hans fru hette Britt-Marie och deras barn hette Lars och Birgitta.

I huset bredvid bodde smed Lundström. Sedan kom telefonstationen, där Agnes Hemberg var föreståndare. Efter telefonstationen bodde Petter Rosenqvist och hans Anna. De hade en fosterpåg, som hette Åke Lund. De hade ytterligare en fosterpåg, som hette, Gustav Kronqvist.

Johannes Åberg var banvaktare och bodde i banvaktarstugan, som låg vid korsningen mellan järnvägen och Hörlingevägen.

Hos »Pottemagarens« bodde Göte, Tore, Ingvar och Edvard. Krukmakaren själv hette, Karl Andersson.
På kurvan, där nu affären ligger, fanns gamla smedjan. Hugo Svensson var smed. Erik Linderoth var smed efter Hugo.

Bertil är inte riktigt säker, men han tror att Karin Svensson, som sedermera blev Karin Ekholm, var dotter till Karl Svensson, som kallades »Vägasmen«, och som var smed på Vägverket. Karin hade, getter, som hon gick och vallade. Kaj Anderssons gamla hus, mitt emot affären, byggdes av Per Nilsson, som var murare och sågverksägare och kallades, »Murarpären«. I andra våningen av detta hus bodde Carl Nilsson och hans fru Ester. De hade dottern, Maj-Britt.

I nästa hus bodde »Murarpären« själv och hans fru Alma.

Marken runt skolan tillhörde gården, Granehäll. Karl Kjellman bodde på gården, som brukades av svärsonen, Ture Svensson. Denne var gift med Kjellmans dotter Karin. De hade barnen Birgit, Lars och Kerstin.

Bertil minns också Hagströms, fanjunkare Hagström och hans fru och sonen Erik, som hjälpte Bertil att gräva gravar och som på sin ålderdom bodde hos Nisse och Karin Larsson.

Efter Hagströms låg Emil Lundströms gård. Emil och hans fru hade barnen, Alvin, Kurt, Ivar och Erik.

På skolan bodde lärare Nils Linderoth och småskollärarinnan Ingar Persson. Nils Linderoth och hans fru hade två barn, sonen Sven och en dotter.

Nedanför skolan, där Sune Jönsson bodde, och där Kajsa bor nu, hade gamle Nils Bengtsson sin bostad. Denne var far till den andre Nils Bengtsson, som hade den gård som sedan Edvin Storm hade. Innan Nils Bengtsson bodde där ägdes stället av Viktor Andersson, som var snickare och bror till Frans Andersson.

I Sven Selanderhuset bodde systrarna Jenny och Amanda Selander. Gösta Selander var son till Amanda. Jennys son Karl-Erik Selander körde en vit Volvo sport, som också hette, P 1800 . Han blev ingenjör och flyttade till Motala. .

På Öraholmavägen bodde Viktor Andersson, som var snickare och slöjdlärare.

»Kyrkholmatilda« var stickerska och bodde mitt emot huset, där Greta och Bertil Falk nu bor. Före Falks bodde där Martin Olin, som var bror till de andra Olinarna.

Rudolf Johansson flyttade senare in i»Kyrkholmatilda« hus.

Längst uppe var Alfred Lindskogs gamla ställe. Där hade Lindberg bott. Denne var kyrkvaktmästare före Nils Eriksson, som hade tjänsten före Hilding, som var före Bertil. När Bertil var barn, bodde där Alfred Lindskog och hans fru och deras pojkar. En av dessa hette Alvar, minns Bertil.

På andra sidan 21:an bodde Karl Svensson, som jobbade på järnvägen. Han hade en fru som hette Adele. På samma sida bodde också åkaren, Edvin Troedsson och hans fru Cecilia.

Innan Skansabron fann man Söderdahls och Holmbergs. Edvin Holmberg var indelt furir och vaktchef på I 6. Han var den siste indelte soldaten och Karin Larssons pappa, hon, som är orsaken till att vi anordnat denna Hemvändardag. En bror till Karin var Ernst Holmberg. Han och hans hustru, Anna, hade tre barn, John, Gösta och Rickard.

Innan Söderdahls fanns ett litet hus. Där bodde syskonen, Ida och Arvid Jönsson. Ida kallades »Skansa-Idan« och var sömmerska. Brodern, Arvid, var förman i skogen. Han byggde det hus som ligger där nu. Detta hus bebos av Siv och Yngve Johansson. Söderdahl hette Klas i förnamn, och hans hustru hette Nancy. Klas arbetade vid järnvägen som banarbetare.  Söderdahls barn Viking, Bertil, Saga, Margit, Åke, Uno, Torsten och Doris.

Margit var gift med Kaj Anderssons bror, frisören Karl-Åke.

Vid 21:an bodde Evert Sixthensson, som var son till en man vid namn, Ragnar Sixten Nilsson. Granne med Evert bodde Edmund och Märta Nilsson, som dessförinnan bodde på Nils-Rudolfs ägor.

På soldattorpet ovanför bensinmacken, där Sven Jönsson nu bor, bodde Betty Larsson, som var »Macka-Nisses« moster.

Gården mitt emot nuvarande Finja plantskola ägdes av »Murarpären«. Den brukades av sonen Folke, som hade en bror vid namn, Alrik.

Efter bygdegården bodde Liljestrand, som var jordgubbsodlare. I huset efter, där nu Roger Nilsson har firman, Finja Gräv & Schakt, bodde Fredrik Nilsson och hans hustru, Svea.

Senare bodde där John Olsson och hans hustru, Hilma. Han var från Blekinge och kallades därför, »Blekingen« . Han körde en Volvo PV i 40 år, kan Bertil berätta .

På Kyrkholma bodde Gottfrid och Ester Lindahl. Barnen hette Torsten och Gertrud. På gården bodde också Esters pappa, som var BertiIs morfar och hette Per Svensson.

Som en liten efterskrift vill jag nämna paret Edla och Sture Wendel, som betytt mycket för Finjas yngre befolkning. Deras barn var, Stig, Kerstin, Hasse, Sten, Lars, Bengt, Wasti, Krister och Magnus Persson.

Till allra sist låter vi Bertil få ordet: »Min dotter håller på att föra över gamla kyrkoböcker till data. I detta arbete stötte hon på en lustig sak: kyrkvaktmästaren kallas på ett ställe för »Klingpungbärare«! Vi skrattade så gott, när hon berättade det!«
Bertil Nilsson genom Anders Ström

När du läst och kommer på mera får du gärna komplettera i Kommentar här under. Det saknas några fru-namn. Kanske du vet dem?

Tillbaka

Ett intressant Finja-dokument i korta drag som Ivar Johansson en gång redovisade.

Finja by ligger vackert vid sjöns norra sida. Danska kungarnas väg har sedan Hedenhös slingrat sig fram genom bebyggelsen. Kung Gustav VI Adolf tittade gärna in i kyrkan, där han tog del av det som plockats fram ur historien. Sedan stannar han till vid Åkermans gravställe, ty professor Jules Åkerman, Gustav V:s livläkare, hade växt upp i Finja. Not 1

 Flera andra dugliga män har anor från Finja. Vid en Nobelfest i Stockholm spelade Flottans musikkår en tonskapelse av Lars-Erik Larsson, Gustaf Svensson ledde ensemblen. Tonsättarens fader, Vilner Larsson, var son till skolläraren Bengt Larsson i Finja, och Gustaf Svensson hade sitt barndomshem i Öraholma. Professor Harry Stålfors, son till kantor Sven Larsson, och professor Gustaf Ising från Hörlinge talade vid samma festliga tillfälle. Då gick Finja-bornas tankar tillbaka några år i tiden undra på det! Not 2

En så förnämlig by har också haft dugliga kvinnor. Fröken Ewa Reuterskiöld på Svärtingstorp startade en söndagsskola 1866, då hon var 20 år. Not 3
Mycket motstånd måste övervinnas, om en sådan skola skulle komma i gång. Baptisterna hade försökt samla barnen och läsa bibeln för dem, men undervisningen förkastades av kyrkan. Not 4

 I slutet av 50-talet skickade domkapitlet en ung prästman till Finja för att stilla folkets oro. Pastor C. J. Ekelund gick ut i stugorna och talade med bönder och torpare, umgicks vänskapligt med dem och inbjöd dem till kyrkan. Då fylldes templet med människor. Många grät och bekände sina synder. Not 5

Ewa Reuterskiöld ivrade för barnens undervisning i kristendom. Då hon ville öppna en söndagsskola i Svärtingstorp, mötte hon inget motstånd från den nye prästen. Skolsalen blev dock stängd för henne, man kunde ju inte värma upp den på söndagarna. Förresten låg den intill kyrkogården och kyrkan, varför barnen kunde störa kyrkobesökarna. Fröken Reuterskiölds fader var inte särskilt angelägen att öppna sitt hem för smutsiga och trasiga ungar. Skolan fick hållas i köket och sommartid utomhus eller i någon ekonomibyggnad. Ibland lär överstelöjtnanten ha tröttnat på den störande invasionen om söndagarna. Not 6

Fröken Reuterskiöld övervann varje hinder och höll skolan i gång 1866-1873, sedan fick andra hjälpa till och överta ansvaret. Under dessa år konfirmerades 87 av de förutvarande eleverna. Lärarinnan hade dem alla upptecknade i sin bok. Tillsammans har hon bokfört 127 stycken.
Ekonomin försämrades på Svärtingstorp och då måste fröken Reuterskiöld söka få ett förvarvsarbete. Hon genomgick seminarieutbildning och blev folkskollärarinna i Malmö. Dåvarande kolleger som talade om att hon av dem titulerades »tant Ewa« och att hon var mycket verksam för missionen och en uppskattad gäst hos KFUM och KFUK. Not 7

 Fröken Reuterskiöld anställde Hilda Larsson, dotter till kantor Larsson i Finja, som husföreståndarinna. Hilda hade brodern Vilner i Åkarp, professor Lars Eric Larssons fader. Denne var köpman där, och han tillkallade en annan Finja-bo, fröken Hulda Paulsson som biträde. Hulda Paulsson blev också god vän med »tant Ewa«, och när fröken Paulsson öppnat affär i Finja fick hon besök av fröken Reuterskiöld. Not 8

Söndagsskolans minnesbok med Ewa Reuterskiölds anteckningar återbördades till Finja såsom vängåva åt Hulda Paulsson som nu i sin tur överlämnade den till Landsarkivet i Lund. Med tiden kommer boken att hållas tillgänglig. Not 9

Systrarna Paulsson i Finja förtjänar tacksamhet och aktning för att »hundraåringen« bevarats. Ewa Reuterskiöld har numrerat sina elever från 1-127. Som exempel på vad boken innehåller anföres här några utdrag:

1. Bengta Persson började skolan strax efter dess öppnande – hushåller för sin broder i Hörja, enkeman – till Elias Olsson i Gunnarstorp – Hessleholm 1880
2. Anna Olsson – Modern Baptist – började skolan i Februari 1866 – tjenar i Tysborg 1875 – Wanneberga 1880.
3. Gunnild Andersson, Hörlinge – Småland hos Grefwe Wrangel – lära hushåll.
4. Ewa Jönsson, Bommeryd, en flicka, som fått en christlig uppfostran ett gott utseende – bestämt och litet spotskt wäsende – till Måleböke.
5. Bengt Mahlberg – till stor glädje – nu rädd för både Hemberg och mig – artillerist, heter Holmberg .
6. Nils Nilsson, Öraholma – dödad af ett jordras i Jonas Nilssons mosse i Hörlinge. Gud vare hans själ nådig .
7. Anders Hemberg – sedan 1868 min medhjälpare – troget och flitigt wid min sida – lärare. Not 10
8. Johanna Johannes, som vi kallar henne – Olofs lär vara hennes namn – skolan 208 gånger – tjänar hos kantorn – mor Larsson nöjd med henne.
9. Nilla Preutz – husar Nordström i Vankiva – gift 1875.
10. Gustafva Strandberg – född 1855 – 27 gånger – tillhörde tattare slägt – tjenar i Engelholm – död 1880.
11. Christina Larsson, Finja – tjenar hos Qwittberg 1872– gift med Anders Nilsson, Öraholma .
12. Nils Larsson. Finja, född 1856 – nvkterhetslöfte 19/11 1871– i Winslöv hos kantor Åstrand–för att spela – småbarnslärare –73 – Wäxjö seminarium 27 aug. 1874.
13. Elof Jonsson född 25/11 1855 – flitigaste skolbarn – slutade då han fyllt 20 år, urmakare i Alwestad.
14. Otto Stjernquist, född 16/10 1857 – bäst begåfvad av mina skolbarn – har kondition på Wanås. Not 11
15. Petronella Johansson – blind – olycka i hennes barndom – owanligt godt minne – med mor och syskon till Amerika – Minnesota.

Noter
1 Professor Jules Akerman född i Finja 1861, föräldrar Nils H. Åkerman (hade varit gästgivare i Tyringe som tredje i ordningen inom släkten) och Julia Dorotea Wiebe.

2 Bengt Larsson, född i Finja 1826, lärare i Finja 1848/49 till pensionsåldern. Bengts bror, Sven Larsson född 1825. var först lärare i Finja, sedan kantor. Deras fader, Lars Bengtsson, hade tjänat som klockarvikarie (substitut) i många år, utbildad skomakare. Sven Larssons son Fritz, född 1858, var gift med Dag Hammarskjölds faster, och Harry Larsson-Stålfors, född i Finja 1867, blev professor vid Veterinär-högskolan. Gustaf Ising, född i Hörlinge 1883, var professor vid Stockholms högskola.
Musikdirektör Gustav Svensson, född i Öraholma (fader Sven Svensson), började som trumslagare, var även tonsättare. De sista åren sysslade han med att utforska sin släkt och fann bland andra Måns Svensson i Torup (död 1689) och nämndeman Pehr Nilsson i Mjölmöllan (jfr VGh I. o. II) – Bengt Larssons son Vilner, född 1872 och hans hustru Lilly Wadner, skaffade sig affär i Åkarp. Deras son Lars-Erik Larsson är professor och director musices i Uppsala.

3 Ewa Charlotta Henrika är född i Skara 1846 och hennes syster Thomasine född i Lerdala 1857. Thomasine R. blev med tiden föreståndarinna för Södra Sveriges sjuksköterskeskola i Lund. Ewa utexaminerades vid seminariet i Kalmar 1878 och blev ordinarie folkskollärare i Malmö 1885.

4 Kyrkoherde O. S. Morin, född i Jämshög 1793 och installerad i Finja 1844, var rätt fientligt inställd till läseriet. vilket vunnit stor framgång i Finja, Hörja med flera socknar.

5 Det framgår tydligt av domkapitlets handlingar, att C. J . Ekelund fått i uppdrag att umgås på ett vänligt sätt med sina församlingsbor och han skulle även besöka kringliggande orter och tala med dem, som tänkte låta »döpa om sig« . Han har skrivit rapporter om sina åtgärder. När pastor Ekelund förrättade mässan brukade Finja kyrka bli fullsatt och många kom från andra socknar (Ekelund, född i Jämshög 1831, tjänade i Finja cirka 1859-1872).

6 Överstelöjtnant C. C. O. Reuterskiöld. född i Stockholm 1810 och hans maka Jeanette Charlotte Stjerncrona född i Stockholm 1819.

7 Enligt uppgifter av äldre Malmölärare.

8 Hulda Paulsson, född i Finja 1884. »Tant Ewas« besök kan ha ägt rum 1915.

9 Så snart den blivit registrerad och granskad.

10 Anders Hemberg. född i Finja 1852. Först småskollärare Finja (ambulerande) från 1877/78 folkskollärare i Tvärskog död 1906.

11 Otto Stjernquist blev kyrkoherde i Önnestad. Han var född i Brönnestad 1857 och kom med föräldrar och syskon till Finja vid mitten av 1860-talet.

Tillbaka

Viwan Pettersson, var kokerska på Backagården, ger oss en vardags- och gräsrotsbeskrivning av sina minnen och iakttagelser från omsorgsvården under de senaste 30 åren.

Första arbetsdagen
Midsommarafton 1953 började jag arbeta på Backagården. Arbetsintroduktionen bestod av att föreståndaren överlämnade nycklar till vårdhemmet. Därefter var min första uppgift att vara matsalsvakt för 67 patienter. Att »vakta« innebar att se till att patienterna inte slogs. Vid matdags skulle även medicinutdelningen äga rum. Detta var en uppgift som föreståndaren själv ansvarade för. Två sorters medicin fanns, en för dem med magbesvär och en för dem som inte tillräckligt fort kunde äta och klä sig. Badning av samtliga patienter stod på programmet efter middagen. Några 5 minuters raster för personalen var det naturligtvis inte tal om eftersom vi bara var 3 personal. Efter badet kläddes alla återigen i sina anstaltskläder, vilka bestod av tröja och blåställ. Alla var likadant klädda. Klockan 16.30 var arbetsdagen slut för övrig personal – själv skulle jag arbeta kvällen. Viktigast för mig var att se till att alla patienter kommit i säng innan jag klockan 21.30 släckte lyset och låste alla dörrar. Det var först 1963 som vi fick sovande nattvakt på Backagården.

Roligare arbete förr
1963 slutade jag i vården och började arbeta i köket. På den tiden lagade vi all mat själv. Visst var jobbet mer slitsamt då än nu. Exempelvis. skulle 40-liters mjölkkannor bäras upp ifrån källaren. I det stora hela var jobbet ändå trivsammare än idag. Idag består jobbet mest av att maten skall flyttas från kantin till kantin. Kontakten med patienterna var större förr när dessa hade olika arbetsuppgifter i köket. Detta är något som inte förekommer idag.

Snålt med maten
Maten på Backagården har alltid varit bra, men den har varit snålt tilltagen. Fram till början av 60-talet bestod kafferansonen av 6 hekto för100 personer. Det första på kaffebryggaren skulle personalen ha. En gång i veckan hämtades kaffet hos föreståndaren, som höll noga koll på att ransonen inte överskreds. Köttet var också snålt tilltaget. Problemet var nämligen att mängden kött som inköptes var densamma oavsett hur många personal som åt. Ju fler som åt desto mindre blev det över åt patienterna. Mjölken hade vi i varje fall tillräckligt av eftersom vi hade mjölkproduktion på Backagården.

Sysselsättning
Först i mitten av 60-talet blev det aktuellt med mer strukturerad terapiverksamhet för patienterna. Innan dess var det många patienter som dagarna i ända satt ute på bänkarna och drack kaffe ur sina rostfria muggar. Rostfria så att de inte skulle kunna gå sönder. Förr i tiden var det en mer naturlig terapi åtminstone för de patienter som kunde deltaga i arbetet. Jag är övertygad om att många patienter trivdes bättre förr eftersom de kände att de hade ett ansvar. På Backagarden hade vi till exempel en patient som alltid bäddade sängarna. Han var helt fenomenal på detta. Städade, tvättade, lagade strumpor, delade ut ombyte av pyjamas var fjortonde dag, var det andra som gjorde.

Chefen var chef
Under min första tid på Backagården fanns det en otrolig disciplin bland personalen. Chefen var den som var chef inom alla områden. Han var den som hade nyckeln till kassaskåpet, han var den som delade ut medicin, han var husmor med mycket annat. Någon telefon hade vi personal inte tillgång till. Denna fanns på föreståndarens låsta kontor. Mest i behov av telefon var vi naturligtvis om någon patient skadat sig och måste åka till sjukhus. Våra kafferaster från den tiden minns jag mycket väl. Egentligen hade vi inte »rätt« att ha några förmiddagsraster, men tack vare att en patient hade en kaffekokare på sitt rum lyckades vi personal oftast få i oss lite kaffe. För att undgå föreståndarens upptäckt fick patienten hålla vakt medan vi svepte i oss kaffet. När jag tänker tillbaka förundras jag ofta över att det trots allt bara är 30 år sedan personalen hade en sådan stor respekt eller man kan ske snarare skulle kalla det rädsla för chefen. Oavsett hur mycket vi reagerade skulle vi aldrig ha vågat säga något. Det tog sig uttryck som att vi hellre valde att själv köpa och bekosta symaskinsnålar än att be föreståndaren om nya. Eftersom vi sydde en hel del tagelmadrasser är det inte svårt att först å att det gick åt en hel del nålar.

Utvecklingen av idag
Idag pågår inom hela omsorgsverksamheten en decentralisering, som jag ställer mig mycket tveksam till. Tyvärr är det så att det som stämmer i teorin inte alltid stämmer i praktiken. Jag har sett patienter som har misslyckats med utflyttningen. Efter ett par månader händer det att en del är tillbaka här igen. Det som händer för dem som under många år bott på ett vårdhem och sedan kommer ut i samhället är att de blir isolerade. Det finns också människor som gärna utnyttjar våra omsorgstagare. Många omsorgstagare år så »snälla« att de inte vågar säga »nej«.

Egentligen borde man inte klaga över omsorgsvården av idag, eftersom det hänt så mycket positivt på vad man måste säga väldigt kort tid. Inom vissa områden har kanske utvecklingen gått väl långt. Jag tänker då på omsorgstagares ekonomiska villkor. De har dels pension, dels habiliteringsersättning. Många omsorgstagare har betydligt mer att röra sig med än vad vi andra har. För en del år sedan fick omsorgstagare så gott som allting gratis, men idag får de i varje fall betala bussresor till stan, klippning och liknande.
Artkel hämtad ur Länet runt, nummer 8/83

Tillbaka

Finjasjöns sänkning 1887 

Ett bland de större torrläggningsföretag, som kom till stånd i Kristianstads län i slutet av1800-talet, var utdikningen av Finjasjön, vars vatten vid olika årstider vållade översvämning på den odlade jorden. Sålunda gick sjöns vatten nästan upp till Finja by.

Tanken på en utdikning av Finjasjön var inte helt ny. Ryttmästaren Chr. Ehrenborg på Hässleholmsgården anmälde 1820 till Hushållningssällskapet att han hade ett omfattande torrläggningsarbete i gång, som även skulle sträcka sig till Ballingslöv och Ottarpssjöarna. I en skrivelse till sällskapet framhåller han att den äng som håller på att utdikas, ligger i nivå med Finjasjöns vatten »varför det fodras pumpinrättningar och väderkvarnar för att uppfodra vattnet«.

Huruvida Ehrenborg lyckades att få sin mark riktigt torrlagd för sin odling är inte känt. Under åren 1847-1854 upprättade en lantmätare P. S. Herbst en plan för sänkning av Finjasjön. Projektet som emellertid stannade på papperet, avsåg att kunna utvinna cirka 1819 tunnland mark.

År 1887 ansåg man tiden vara mogen för att åter ta upp frågan om Finjasjöns utdikning. Vid ett sammanträde på höstsidan bildades ett vattenavledningsföretag som kallades »Finjasjöns sänkning«. Till styrelse utsågs följande personer: Major Chr . Ehrenborg Hässleholm, godsägare Abraham Johnsson Vankiva, Jonas Nilsson, Hörlinge samt lantbrukare Bonde Simonsson, Schönabäck.

Ansökan om företaget ingavs till länsstyrelsen och lantbruksingeniören E. Wilhelm Ewe, Kristianstad upprättade kostnadsförslag som slutade på 368,279 kronor. I arbetsplanen ingick en utdikning av Almaån från Finja till Algustorps kvarn, varvid vattenståndet i sjön skulle sänkas 2,40 meter och på detta sättet skulle man få en utvinning av 816 hektar mark. Dikningsföretaget berörde över 100-talet jordbruksfastigheter enligt följande:

Kärråkra by, Gäddastorp, Tullstorp och Vankiva byar i Vankiva socken, Arkelstorp, Rättelöv, Kjerlinge-berga, Stoby, Läreda och Röinge byar, Hässleholms gård med Sjöröd och Ågerups fideikommiss i Stoby socken, Finja, Öraholma, Gunnarstorp, Mjölkalånga, Hörlinge och Tvärskogs byar, Mölleröds kungsgård och kronopark och Svartingstorp i Finja socken, Måleböke, Stora Skyrup och Tostarps byar i Matteröds socken.
Hofdala fideikommiss med underlydande hemmanen Dalleröd, Löruo, Hofdala, Esbjörnarp, Nösdala, Rågen, Espingehuset och Spragleröd samt Tormestorp by i Brönnestad socken och Gulastorp by i Ignaberga socken.

Dikningsarbetet sattes igång redan den 5 december 1887, då man började vid Rättelövs bro och gick mot Mölleröd, en sträcka på närmare två mil. Ingeniör Ewe fungerade även som arbetsledare. Efter nära fem år var arbetet färdigt och det visade sig då att de uppgjorda kostnadsberäkningarna var upptagna alltför lågt, ty den verkliga kostnaden hade stigit till 650,000 kronor.

För arbetets finansiering upptog man dels ett lån ur den så kallade »odlingsfonden« å 250,000 kronor, vilket lån beviljades av Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 och dels hade man lånat 371,000 kronor av statsmedel samt i övrigt smärre lån och växlar. Det tog en rundlig tid innan man fick betala dessa lån och flera sammanträden höllos med sakägare för att kunna avsluta räkenskaperna. Följden blev att inte alla lantbrukare kunde fullgöra sin betalningsskyldighet, förbittringen var stor, det gick så långt att flera jordbruk fick säljas på exekutiv auktion och såldes ofta till underpriser. Det drabbade åtskilliga Finjabor ganska hårt och föranledde att sakägare avsade sig båtnaden i företaget.

Räkenskaperna blevo avslutade först 1926. Handlingarna i detta omfattande dikningsföretag förvaras hos lantbrukare Gustav Christoffersson i Mjölkalånga. I förbigående må nämnas att ingeniör Ewe 1892 inlämnade en skrivelse till kommunalnämnden i Finja med en förfrågan »huruvida de ansåg vattenledningsföretaget nyttigt eller skadligt för orten«. Ärendet diskuterades vid kommunalstämman den 19 december och man svarade kort och gott på frågan att företaget: »utgjorde skada i stället för nytta«. Den harm som länge uppfyllde sakägarnas sinnen är nu över och de flesta har gått ur tiden. I dag kör man med traktor och skördetröskor över de marker som en gång varit sjöbotten och här blir det goda skördar för de kostnader som på sin tid nedlades av de gamla.
Samlade anteckningar från Gamla studiecirkeln

Tillbaka

Minnen av Ekbacken

Till gamla dansbanan på lördagskvällen
uti hemlandets drömfagra bygd.
Vi vandrar dit över stigar och hällen
in bland granar och hängbjörkars skygd.
Ja, det va dans uti skogen därhemma,
uti sommarnatt underbart ljus.
I minnet hörer jag spelmännens stämma,
och skogens nynnande, drömmande sus.

Låt texten till Åke Grönbergs »Den gamla dansbanan« hjälpa till att föra oss på minnets stig, tillbaka till 1920-talet och till Mölleröd. Vi har hamnat i en tidsepok, några år efter första världskrigets slut, som präglades av optimism, goda konjunkturer och glädje – åtminstone fram till börskraschen i USA 1929.

Hjalmar Branting hann med att vara statsminister i tre perioder under 1920-talet, Sverige gick med i nybildade Nationernas Förbund och Charles Lindberg flög som förste man ensam över Atlanten 1927.

Radiotjänst startade 1925, fler och fler började lyssna på radio och musikinfluenser spreds. Jazzen invaderade från USA och man började dansa foxtrot, charleston och många andra moderna danser.

I Mölleröd hade man, alldeles vid kanten av ån, anlagt en fotbollsplan – Finja GIF:s (bildad 1924) hemmabas. Omgivningarna var idylliska med en vacker skogsbacke befolkad av kraftiga ekar och platsen kallades följdriktigt Ekbacken. Här hade både Finjabor och utocknes sedan länge funnit ett utflyktsmål. Så praktiskt var det nämligen att från Skansabron, genom Holmbergs gård gick en sympatisk väg som mynnade precis vid randen av vår ljuvliga oas. Och via den och per cykel var det hur lätt som helst att, för till exempel hässleholmare, ta sig till Ekbacken.

Många vallfärdade till Ekbacken
Men hit vallfärdade också folk från Tyringe, Öraholma, Vankiva och Hörlinge. Ordet »picknick« var väl knappast uppfunnet ännu men det var just sådan verksamhet och dans och fest som folk kom att ägna sig åt här i backen.

Det var Finja GIF som startade den mera organiserade verksamheten med musik och dans i skogen. Säsongen började i höjd med att björkarna slog ut på våren och sedan höll man på en bit in på hösten.

Efterhand kom det fler aktörer som ville vara med och ordna fest och gamman här intill Mölleröds kungsgård. Fler föreningar ville helt enkelt försöka stärka klubbkassan. Bland andra iklädde sig Hässleholms Schackklubb (!) rollen som arrangör vid ett par tillfällen. Första gången gick man dock »på pumpen« och var tvungna att ta ett banklån på 200 kronor för att täcka den uppkomna förlusten efter evenemanget.

Det tog man dock tillbaka nästa gång man ordnade danstillställning i Ekbacken. Då kunde schackspelarna räkna hem ett överskott på 392 kronor (öresutjämnat) och då hade man ändå betalt såväl gage till musikerna med 170 kronor och nöjesskatt med 40 kronor och 40 öre!

I mitten på 1930-talet engagerade sig IF Kamraterna i Hässleholm i kalaset, mycket tack vare pådrivaren John Sandell, som var duktig orienterare i Finja GIF men som också hade kompisar i Hässleholmsklubben. Sandell blev den sammankopplande länken med IFK och från att det varit lite sporadisk aktivitet i Ekbacken, åtminstone vad dansen beträffar, blev det nu tillställningar varje helg och ofta såväl lördag som söndag.

Och glammet och skratten i högsommarnatten,
bland pojkar och flickor det vänslas och språkas
och älskande par här så kärligen råkas.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r

Norra Skånes förre chefredaktör
Framlidne ordföranden i IFK Hässleholm, Eric Leandersson kom att bli huvudmannen när det gällde festligheter i Ekbacken. Med åren och med mycket arbete blev Ekbacken en förförisk festplats komplett med glödlampor i girlanger i träden, kaffeservering vid utplacerade bord och stolar i backen, tombola- och konfektyrstånd och varmkorvförsäljning. Självaste Axel Wahlqvist, som senare gick vidare i karriären till att bli chefredaktör för Norra Skåne, knegade en tid som korvgubbe här i skogen!

Hans Adamsson var »ytterhalva« i IFK och i tjugoårsåldern när det begav sig. Han sattes att sköta skjutbanan. Det var luftgevärsskytte med pilar det handlade om och det var som oftast trångt framför tavlorna.
– Det var inte alltid det var så lätt att hitta frivilliga som kunde hjälpa till på festplatsen, berättar Hans. Så man blev ju mer eller mindre kommenderad till olika sysslor. Men ändå var kvällarna i Ekbacken det roligaste vi ungdomar hade sommartid på den tiden.

Cykelparkeringen gav bra förtjänst
Cykel var det gängse transportmedlet för danslystna, om man nu inte hade så nära till att man kunde promenera och en avgiftsbelagd cykelparkering ordnades till av Stig Aronsson, som arbetade i tryckeri och som så småningom skulle grunda AM-tryck. En bra kväll gav en bra slant och Aronsson lär någon gång ha sagt att han tjänade mer på cykelparkeringen vid Ekbacken än han gjorde i tryckeriet.

När 1930-talet gick över i ett nytt decennium och krigets åska mullrade över Europa fick festplatsen Ekbacken ett uppswing. Beredskapen kom med många inkallade och åtskilliga av dessa förlades i baracklägret i Mölleröd. Detta var alltså innan P2 flyttade till Hässleholm.

Och vart skulle en testosteronstinn och längtande värnpliktig, inkvarterad i en sunkig träbarack i Mölleröd och med 1 krona om dagen i fickpeng bege sig på en ledig lördag- eller söndagskväll?
Naturligtvis till Ekbacken! Och att det kostade 50 öre att lösa entré hos Axel Hörberg vid ingången och att dansbiljetter såldes för 10 öre styck tyckte säkert de flesta var väl investerade slantar.

Hakon Svärds och andra storheter
För musiken stod storheter som Hakon Swärds orkester, Lasses Swingband, Bergs kapell och Moijes orkester och på den lilla extrascenen kunde man till och med både se och höra många av den tidens stora artister. Brita Borg var till exempel här liksom Povel Ramel.

I skriften »Från Norden till Hörlinge« finns en skildring av den ljuva förväntan, hjärtklappningen och småpirret i kroppen som vederfors publiken i väntan på att dansen skulle ta sin början

»Medan musikerna på estraden stämmer instrumenten strömmar högtidsklädda ungdomar till under lågmält samtal om den vackra kvällen med dess goda förutsättningar för dans och muntration. Några slår sig ner vid borden i backen med utsikt över dansbanan. Fru Maria Sjöholm har redan kaffet färdigt för servering. Det talar luftens arom kring kaffestugan om. Andra vilar sig mot dansbaneräcket och iakttar förstrött nytillkommande. Tankarna vandrar över till musikerna som trängts på den lilla estraden och tillvunnit sig vår stora beundran med sina taktfasta ljudkaskader såväl som smekande valsmelodier. En del av spelmännen kände man igen från paraderna med T4:s musikkår eller fotbollslagen, som till exempel Sture Knutsson med trumpeten och Gösta »Coco« Lundberg vid trummorna. I Moijes orkester fanns namn från trakten som Helmer Jonsson och Helge Ljungdal, Tyringe och Sixten Lindhe, Finja samt Axel Holmgren, Gäddastorp. I Bergs kapell dominerade dragspelet. Visst var festplatsen enkel, med tillgång till det redan nämnda plus bod för lotteristånd eller turtips, som var populärt vid denna tid. Så var där anordning för luftgevärsskytte med pil, som var uppskattat då. 
De elektriska lampslingorna i lövverket gav en trolsk och intim stämning i skymningen.«

Långkjolarna svängde och blusliven trängde
och huvudschaletten den gled ned på nacken
och pojkarna tjoa och stampa med klacken.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Dagen efter – det kommer ju alltid en »dagen efter« skulle festplatsen städas och till det fanns det i IFK en avdelad grupp yngre spelare. En av dem som var med var »vänsterhalvan« Lennart Nilsson. (Lennarts karriär i IFK Hässleholm sträckte sig mellan 1942 och 1950 och han hann göra ett mål – en frispark i en match »någonstans i Kristianstadstrakten«.)

Lennart och hans kompisar i städpatrullen närde alltid en förhoppning om att kunna hitta ett eller annat borttappat mynt eller något annat trevligt bland allt skräpet.

– Men jag kan inte minnas att vi någonsin hittade nå´t som kunde berika oss. Folk hade det inte så fett på den tiden och man höll noga reda på örena!

 

Storhetstiden för Ekbacken sammanföll, förklarligt nog, med krigsåren och militärerna som var förlagda i Mölleröd. IFK-folket var heller inte sena att ta vara på detta och 1942 – 1943 byggdes festplatsen ut med bland annat dubbelt så stort dansgolv.

Gustav Chronqvist, som växte upp på Lilla Boketorp, alldeles i närheten minns väl hur han i sin barndom, på lördagskvällarna, kunde höra musiken från Ekbacken. Klart att det lockade och drog och klart att Gustav inte kunde motstå det!

– Jag dansade inte på den tiden, berättar Gustav. Och förresten hade man säkert inte haft en chans ändå. Hela backen var ju packad med militärer så det var ont om lediga damer!

Säger man »utedans, sommarkväll och skogsbacke« brukar det ju följas av »fylla, gruff och slagsmål«. Särskilt mycket sådant kan dock inte Gustav Chronqvist minnas från Ekbacken.

– Det var visserligen en kille från Vankiva var han som brukade försöka bråka när han hade hällt i sig för mycket av »det goda«. Men honom och alla andra som mopsade sig tog ordningsvakterna hand om. Ordningsvakterna Ernst Holmberg, Bertil Hörberg och Karl Svensson var stora och starka och de lyfte behändigt ut alla som inte skötte sig!

Ingeting varar dock för evigt och det gällde även för Ekbacken. Efterkrigsåren kom med större krav på moderniteter, lättillgänglighet och parkettgolv och festplatsen i Mölleröd hade, hur sorgligt det än kunde te sig, passerat »bäst-före-datum.«.

Kring 1950 var det slutdansat
Cirka 1950 var det slutdansat. Sin sista tid fick den gamla dansbanan tjänstgöra som upplagsplats för hö och halm som arrendatorn av Mölleröds kungsgård, Jörgen Tage-Hansen, behövde förvara under tak. Sedan revs alltsammans.

Dagens »dansbanebacke« i Mölleröd är väsensskild från tid som varit. Platsen är översållad med skyttevärn och löpgravar – allt en produkt av militära övningar regisserade av Skånska Dragonregementet.
Som ju också har gått ur tiden.

Men om man sätter örat mot himlen, tar ett stadigt tag i en av ekarna … ja då kan den som verkligen vill och anstränger sig, fortfarande höra svaga toner från förr:

Ej mer hörs hörs kring trakten den hurtiga takten
av gammeldansen, musiken och sången
men minnet än lever från tid som är gången.
Ja, det var i ungdomens lyckliga da´r.

Arne Forsell

Tack till Ronny Nilsson (föreningen gamla IFK-are), Axel Wahlqvist, Nils Larsson, John Holmberg, Rickard Holmberg, Gustav Chronqvist, Hans Adamsson, Lennart Nilsson, Lars Hörberg och IFK Hässleholm arkiv för hjälp med minnen av Ekbacken.

 

I dagens, 19/1-2018 läser vi.

Tillbaka

Tillbaka

Tillbaka

om Backagårdens handelsträdgård

En och annan skulle säkert säga: »Den har alltid funnits där« eller »Han har alltid funnits där«. Så kopplat till Handel i nutida Finjas historia är Backagårdens Handelsträdgård och Börje Johansson.
Och ändå var det på håret att det aldrig blivit så!

Eisenhower lämnade till Kennedy
Om vi backar tillbaka till året 1961 så var det året då Dwight D Eisenhower lämnade över presidentposten i USA till John F Kennedy. Det var också året när The Beatles för första gången framträdde på Cavern Club i Liverpool och det var året när Jurij Gagarin blev förste astronaut i rymden.

Men det var också då som Börje Johansson var 19 år och hade börjat fundera på vad han ville göra av sitt liv. Och det han var mest intresserad av var att skaffa sig en framtid i Australien. Som snickare!

Så var det nämligen på den tiden att kontinenten Australien skrek efter arbetskraft, särskilt inom praktiska hantverksnäringar och man gick så långt att man betalade resan »down under« för äventyrslystna och jämnade vägen för jobbansökningar, bara man förband sig att stanna ett visst antal år i landet.

Mamma Margit och pappa Birger Johansson som i många år varit grönsakshandlare och hade stora odlingar runt om i trakten, gillade dock inte sonens planer.

Arbetshem med lantbruk
Då hände sig att landstinget, som drev arbetshem med lantbruk på Backagården sökte en kunnig och driftig person som kunde ta över och arrendera de grönsaksodlingar som också fanns inom hemmets område. Intendenten Syrén »pratade ihop sig« med Margit och Birger och tillsammans fick de Börje att överge planerna på Australienäventyret och kliva ner i föräldrarnas grönsakshandlarfotspår.

Vana hade han, förvisso! Han var inte mer än fyra år när han började hjälpa sin far med att »torga« i Hässleholm.

Det var så det hände sig att Börje Johansson blev »Grönsakshandlare Börje Johansson på Backagårdens Handelsträdgård«, med tio tunnland jord därtill.

Funnits sedan 1937
Själva trädgården med odlingarna hade funnits sedan 1937 och med det torde den vara en av landets allra äldsta handelsträdgårdar som fortfarande ligger oförändrad på samma plats. Man sålde blommor och grönsaker till olika myndigheter och institutioner men även till privatkunder.

I arrendekontraktet med Backagården ingick att Börje skulle ha hos sig några av patienterna på arbetshemmet, som sina medhjälpare i rörelsen. Den som drar likheter med dagens Samhall, har inte helt fel. Och det var en välkommen hjälp för även om Börje hade bra koll på hur man odlade och handlade med grönsaker så blev det mycket jobb – riktigt mycket jobb!

Men efter har det, enligt Börje själv, »inte hänt någonting«. Allting ser likadant ut i dag som det gjorde då. Och arbetet är detsamma. Fast det är naturligtvis inte helt sant!

Backagårdens arbetshem lades så småningom ner och medhjälparna i odlingarna försvann. Börje blev ensam i sina drivhus och i sin affär. Samtidigt som han stod på torget både i Hässleholm och i Osby.

Börje berättar själv:
– Upp klockan 3 – 4 tisdag, fredag och lördag, när det var torgdag. Lasta bilen, montera upp torgståndet, ställa fram varorna, stå bakom disken i ur och skur, kyla och värme och så riva ner alltsammans igen, lasta och åka hem.

– Sånt krävde sin man. Och att bli sjuk – ja det fanns ju bara inte och hur sjuk man ändå varit så har man ändå fått ställa sig på torget.

Och ändå …
– Att få vara i den här miljön, att få odla och att träffa så mycket folk som jag gjort under årens lopp. Det är det som har hållit mig igång, säger Börje.
– Det och att få rå sig själv, ingen som sagt åt en vad man skulle göra eller inte göra. Total frihet!

Fram till 2007 drev Börje Johansson sin torghandel parallellt med jobbet i handelsträdgården. Men då valde han att sälja hela rörelsen. Då hade han, förutom att han skött driften »hemma« i drivhusen och i affären dessutom varit »torghandlare« i nästan femtio år.

Fast det tog inte lång tid innan han »var igång igen« – i lite mindre skala.

»En gång grönsakshandlare – alltid grönsakshandlare«, resonerade Börje Johansson där han stod i Gallerian i Hässleholm och sålde blommor. »Gillar ju att träffa folk«, var ett annat av hans argument för att »inte kunna hålla fingrarna borta«.

Det gick tre år. Sedan bar det sig inte bättre än att den som köpt Backagårdens Handelsträdgård gick i konkurs. Börje fick erbjudandet att köpa tillbaka »sitt« företag igen och plötsligt var »Börje på Backagården« tillbaka igen.

Något »torgande« har det inte blivit sedan dess. Annars har det varit »business as usual« sedan han tog över igen. Och kunderna kommer. I hundratal varje dag.

– Skulle tro att jag har flest antal kunder varje dag, av alla företag i Finja, säger Börje Johansson.

Så det där med att »här har inte hänt någonting« stämmer väl knappast. Där har han fel, Börje Johansson!

– Som blev ägare till Backagårdens Handelsträdgård för över femtio år sedan och efter att först tänkt emigrera till Australien. Och som sedan sålde sitt företag – och köpte tillbaka det igen!
Och på vägen gjorde det till en viktig del i det som i dag är Finja.
Arne Forsell

Tack till Börje Johansson för minnen och bilder

Tillbaka

 

 

Mycket trevligt att någon lagt ner tid på att sammanställe detta.

Angående Inge Almgren så har jag lite historia att berätta om honom och tiden runt 67-68 så heter grabben på en av bilderna Ero och kom egentligen från Backagården men jobbade, avlönades och bodde hos Inge under längre perioder.

Inge var en vänlig själ och bjöd in dem som kom och hälsade på honom. bland annat var vi några ungdomar som hjälpte honom under skolloven med lantbruket, högg och körde in hö, plöjde med hans Gråsugga.

Han upplät ett rum som vi fixade till där vi kunde umgås. Jag ska inte namnge någon men vi var 6-7 stycken som under något år regelbundet tillbringade vår fritid där.

Inge var sträng, öl, alkohol och rökning var förbjudet.

Några år innan Inge dog kom det ett brev till mig där han berättade att han hade vunnit lite pengar och ville dela med sig till de som ​varit där och ​hjälpt honom. Naturligtvis blev man väldigt exalterad och förväntade sig ett stort belopp. Efter en tid så kom det ytterligare ett brev med 150kronor!

Vid några tillfällen innan Inge dog så var jag och hälsade på honom i Tvärskogs skola där jag tror han bodde under sin sista år. Det var några härliga år när man var i skarven mellan pojke och man.
Jörgen Krantz

Tillbaka till Inge Almgren
eller
Till Personliga berättelser