»Sme´n i Finja« – minnen av en kraftkarl

Nej, det är ingen skröna!
Berättelsen är sann även om tidens tand kanske gnagt en del på detaljerna och historiens dimmor höljt en del av nyanserna.
Men i huvudsak är den sann!

Den handlar om en handfull män. Kaj Andersson, elektrikern i Finja som sedermera grundande Finja Betong var en. En annan var hemmansägaren från »Hajnaden«, Åke Andersson, som hade skogskullen »Rävabacken« på sina ägor – strax bortom »Abarahms kök« – men som gjorde sig av med den för att Kaj Andersson skulle ta grus ur den till sin betonggjutning.

»Sme´n i Finja«, Erik Linderoth var ytterligare en annan och han kan väl sägas vara huvudpersonen i berättelsen.

Ett hål i marken
Några andra viktiga delar i vår berättelse är en telefonstolpe och ett hål i marken … Det hela utspelade sig någon gång på 60-talet och våra medverkande i historien stod och diskuterade hur man skulle få sagda telefonstolpe förflyttad ner i hålet.
– Som sagt var …, sade Kaj Andersson. Det var nämligen så han brukade inleda all konversation. Tror ni att Linderoth orkar lyfta stolpen och sätta ner den i hålet?
– Vi slår vad om en tia, sade en annan i gruppen.
– Orkar han så får han tio kronor av var och en av oss.
»Sme-Erik« spottade i nävarna, tog ett livtag på stolpen – och lyfte den! Han sjönk visserligen ner till anklarna i den mjuka marken och han svajade betänkligt. Men han hivade till slut ner stolpen i hålet!
– Det var som f-n, tyckte åskådarna.
Ja, inte Åke Andersson, för han var frireligiös! Han var dessutom ganska »om sig och kring sig« och så här dags i vår berättelse tyckte han att tian kunde han ha bättre nytta av.
– Skitsnack, tyckte Linderoth. Hit med pengarna annars rycker jag upp stolpen igen!
»Sme-Erik« fick sina pengar!

Sju barn i familjen
Erik Linderoth – »Sme´n i Finja« var född 1917. Smedyrket fick han med sig på fädernet och det fanns i släkten flera generationer tillbaka. Smedjan där han hölls låg på den plats där Finja lanthandel sedermera skulle komma att uppföras och Linderoths egen bostad låg precis intill.
I Eriks och hustru Thyras familj kom det så småningom komma att bli sju barn: Ingvor, Kent, Kjell, Leif, tvillingarna Mona och Lena och slutligen Solbritt, som var yngst.

Från vänster: Mona, Leif, Kjell, Lena och Solbritt.

Smedjan var en »riktig« gammaldags smedja med ässja, eld, tunga verktyg, klang mot metall, hetta och svarta väggar. Här smidde Linderoth bland annat tänder till grävskopor åt bland andra Mjällby gård och Gösta Ahlqvist. Men, när han verkligen ville, var Erik en mycket duktig yrkesman och han kunde göra »nästan allt«. Bland annat kunde han sko hästar!
Bland lantbrukare runt om i trakten brukade man säga att om man kanske råkade ha en ilsken häst, en sådan som var svår att tygla och om sagda häst behövde nya skor. Ja, då var det bara att transportera den till Erik Linderoth! För var det någon som kunde »tas« med illbattiga hästar så var det han. Han både höll fast dem och skodde dem – som den kraftkarl han var.

En hejare på att dra vitsar
Han var populär i många läger i Finja, Linderoth. När han inte jobbade i sin smedja var han »runt« lite här och var och arbetade. Grovjobbade. Men han var också en hejare på att dra vitsar. Och så spelade han dragspel som om Gud själv hade lärt honom. Enradigt, tvåradigt, Magdeburger … allt behärskade han och hustrun Thyra var även hon duktig på dragspel.

Inte efter noter dock! »Sån´t skit« hade »sme´n« inget till övers för. »Man spelar bättre efter gehör«, var hans åsikt. Och när sonen Leif började visa intresse för dragspelet, även han, fick han order att slänga notpappren. Att spela efter noter fick Leif lära sig i smyg!

Fadern hade en poetisk ådra
Även musiken hade Erik Linderoth ärvt av sin far – Anton Linderoth. Han – Anton – hade dessutom en poetisk ådra, som yttrade sig i att han under sina dagliga vandringar från hemmet i Boalt till arbetet i Broby »hittade på« egna texter till egna låtar. Så även det musikaliska var djupt rotat i släkten Linderoth!

Från 1960 och några år framåt ledde Erik Linderoth sin egen lilla orkester: »Sme-Eriks«. Här ingick, förutom kapellmästaren själv, Stig Paulström, Helle Glans och Leif Linderoth, Eriks son som när orkestern började turnera inte var mer än 14 år men redan då var en talang på dragspel.

Orkestern turnerade runt om i Skåne och Småland, ända tills Helle Glans fick nog och tröttnade. Så dags hade dock Leif Linderoth kommit i kontakt med musiklegendaren Hakon Swärd, som såg och gillade vad unge Linderoth kunde och tog honom under sina vingars beskydd.

Leifs storebror Kenth fick också – i kraft av att han var lite äldre – förtroendet att spela med i Hakon Swärds legendariska kapell under flera år.
Men det är en annan historia …

Från Linderoths hus var det bara ett stenkast till fotbollsplanen i Finja på den tiden. Men om det var två saker som Erik Linderoth absolut inte hade något till övers för så var det fotboll och folk som tuggade tuggummi.

Springa efter en boll dumt
– Det är det dummaste och mest ointelligenta en människa kan göra – att springa runt och jaga en boll och om man sen tuggar tuggummi också – som tränaren vid sidan av planen brukar göra – ja, då är man verkligen dum, brukade han säga.

Han var en man som kunde ha ett hett humör – Erik Linderoth. Och det – korsat med att han var våldsamt stark och i perioder var »glad i starka drycker« – ställde ibland till det både för honom och dem som råkade stå i vägen. Ibland kunde det vara hans söner – men ofta var det andra och »sme´n i Finja« backade aldrig!

– Visst har jag gett mycket stryk, sade han vid något tillfälle. Men jag har fått mycket också!

Som alltid annars övergick »då« så småningom till »nu« och när sextiotalet började närma sig lämnade Erik smedhammaren och började i stället arbeta hos Gösta Ahlqvists grävfirma. Smedjan togs över av Folke Lindborg och man började gjuta cementblock där ässjan och städet en gång stått. Ytterligare senare kom Bengt Löwgren att driva bilverkstad på samma ställe – innan byggnaden revs och lämnade plats för Finja lanthandel.

Thyra och Erik.

Så här dags i berättelsen är det nödvändigt att nämna ytterligare något om »sme´n« och brännvinet … Samtidigt blir det till ytterligare ett minne av en färgstark Finjabo: När »gamle« Linderoth, Eriks far dog, 1968 och dagarna innan det förbereddes för begravning i Västra Torup söp Erik till en sista gång. Han tog till ordentligt – men på själva begravningen var han på fötter igen och efter den dagen rörde han aldrig sprit igen.

Och under sina sista år i livet tog han till och med körkort! Erik Linderoth dog vid 81 års ålder. Men minnet av och historierna om »Sme´n i Finja« lever än.
Arne Forsell

Tack till Leif och Kent Linderoth för hjälp med minnen och bilder. 

Tillbaka till Personer i hus och byn

 

Gamla foto från Finja by

Westessons lanthandel samt skolhuset.
Kyrkan samt Lundbergs (?) affär och bostad som brann ner i början av 40-talet då nuvarande hus, med affär byggdes och som köptes av min far 1945.
Stolt Sven G Westesson framför sin första bil, 1948-49. En Essex !! Willy i baksätet och Rune i framsätet.

Rune Westesson
Tillbaka till Personer i hus och byn

Inge Almgren

Om Inge Almgren har jag hört från många olika håll. Men aldrig att jag sett något nedtecknat.

Har du en berättelse att berätta om ditt möte med Inge vill vi gärna se den här i Finja sockens hemsida, som ligger som grund för en blivande bok. Har du foto är dessa också välkomna.

Klicka på Jörgen så kommer du till  Jörgen Krantz berättelse. Skicka till info@finjasocken.se

Här kommer några foto från Göran Bringestedts fotoalbum:

Inge Almgren på traktorn, Iro Jönsson i grå kavaj och Holger på mopeden. I bakgrunden syns Inges hus

Någon som vet varför han kallades för Josef?

Inge Almgren i keps men vem är de andra.

Dags att mjölka.

Därefter blev det nog frukost.

Inge med någon av ungdomarna som besökte honom.

Tillbaka till Personer i hus och byn

.

Elsie Svensson i Finja kyrkby

Elsie Svensson har bott i Finja under hela sitt liv och redan tidigare generationer flyt­tade till bygden och blev hemmastadga­de. Elsie, som är en av tre systrar, bodde på gård tillsammans med sin familj i kyrk­byn, där hennes far arbetade som bonde.

I kyrkbyn låg en av tre speceriaffärer som på den tiden fanns i Finja. Utöver affärerna fanns bland annat skomakare, konditori och ett bageri som gjorde spettekakor. Skolan fanns på två håll, eftersom ingen lokal var tillräckligt stor för att rymma alla barn. I det som idag är förskolans lokal, var skola för årkurs 1-2 och 5-6. Barn som gick i årkurs 3-4 höll till i »kommunalrummet« som det kallades, som med tiden blev församlingshem och som idag är ombyggt för annan verksamhet.

Vissa kvällar ordnade Röda korset aktiviteter för barnen i»kommunalrummet« med pyssel och lek. I takt med växande ålder erbjöds andra aktiviteter i byn och när ungdomar var i 15-16 års ålder fick de gå på SLU:s dans i byg­degården.

Sommarbad och vinterlekar på Finjasjön
Som lantbrukarfamilj fanns det alltid uppgifter att göra på gården, så även för Elsie och hennes systrar. Men där blev även tid över för sommarbad och vinterlekar vid Finjasjön. Då var sjön mer badvänlig under som­martid och på vintrarna frös isen sig hård så att barnen kunde åka skridskor. Gården låg nära kyrkan och där gick barnen i söndagsskola, som var den aktivitet som kyrkan kunde er­bjuda barnen. Det var en liten grupp barn i söndagsskolan, men roligt var det, säger hon. Särskilt roligt minns hon att det var när prästen ordnade utfärd med söndagssko­lan och barnen fick åka häst och vagn runt Finjasjön.

Trots att Finja sedan länge inte har kvar var­ken söndagsskola, någon affär eller bageri, tycker Elsie att bygden kunnat erbjuda en hel del aktivitet. Hon har under många år varit aktiv i församlingens syförening, som varit en grupp kvinnor som träffats i Finja församlingshem för handarbete och gemenskap. Kvinnorna har genom åren sytt och handarbetet, för att årligen sälja sina alster och där pengarna sedan har skänkts till välgörande ändamål.

Köpte en bonad över Finja kyrka
Föreningen har även köpt in en stor, härlig bonad som en gåva till församlingen. Bonaden är tillverkad av textilkonstnären Inga Mittendorf från Förslöv och är specialgjord för Finjas församling, som själva fått ge egna önskemål kring tavlans motiv. Här kan skådas Finja kyrka med bygdens vackra omgivningar och en hel del av livet kring Finjasjön. Från början hade bonaden sin plats i försam­lingshemmet, men har i samband med att församlingshemmet såldes, fått flytta över till kyrkan. Just nu hänger den i rummet under läktaren, men skulle säkerligen gjort sig mer rättvis om den fick pryda någon av kyrkväggarna inne i kyrkan.

Bonad över Finja kyrka

Syföreningen är inte längre aktiv, då den upphörde i samband med att församlings­hemmet såldes och Elsie saknar gemenskapen som fanns där. Hon hoppas att kyrkan åter ska få möjlighet att ordna gemenskaps­grupper för de äldre för att kunna träffas ibland. Hon gläds även över att det flyttar in nya barnfamiljer till bygden och skapar goda förutsättningar för ett åter, aktivt Finja framöver.
Källa: Kyrknytt nr 3 2015, Tyringe Pastorat

Tillbaka till Personer och hus i byn

En färgstark Finjabo skrev en intressant bok

På tal om färgstarka Finjabor, levande eller döda, är det svårt att gå förbi Gösta Valdemar Jönsson, ”Marocko-Jönsson”…

soldaten
Gösta Valdemar Jönsson, ”Marocko-Jönsson”

Fanjunkare Gösta Jönsson kom till Finja i samband med att P2 flyttade till Hässleholm och fram till att han, efter pensioneringen och efter några år i det civila livet, flyttade till Kristianstad 1976, hann han lämna tydliga avtryck i såväl den lokala politiken som i diverse andra sammanhang i Finjabygden.
Bygget av Finja badplats är bara ett av de projekt där han var pådrivande. Det årliga underhållet med vägtrumla som jämnade till fotbollsplanen, var ett annat. Snöröjning av gatorna runt ” P2-husen” , ytterligare ett.

Han är också den ende Finjabo som efter att ha tjänstgjort fem år i Franska Främlingslegionen återvände hem med både ära och utmärkelser. Bland annat medaljen ”Croix de la Guerre”.

Gösta Valdemar Jönsson var i många stycken en äventyrlig man men ändå var det inte enbart äventyrslusta som drev den blivande Finjabon till Legionen 1929.
Det var i stället hans hastigt avbrutna militära karriär …

Han var född i Trustorp, Södra Rörum 1907. Sina första steg in i arbetslivet tog han som sillfiskare men han hade inte hunnit mer än några år in i tonåren innan han skrev in sig vid Kronprinsens Husarregemente i Malmö, för att i stället börja en militär bana.

Ett par år senare hittar vi honom vid Skånska Kavalleriregementet i Helsingborg och ytterligare senare drog äventyrslystnaden honom norrut till Norrlands Dragonregemente.
Här hann han bli befordrad till furir innan försvaret, 1927, mer eller mindre ryckte undan mattan han stod på, i samband med dåtidens stora regementsindragningar.

boken

Då sökte sig Gösta Valdemar Jönsson till Franska Främlingslegionen! Och 1929 i november blev han antagen.
I Marocko fick han för första gången lukta krutrök och höra kulorna vissla samtidigt som folk stupade runt omkring honom. ”Goda Valdervac Jankson” blev Göstas namn i Legionen och furiren från Södra Rörum gjorde hela tiden bra ifrån sig i det gerillakrig som hela tiden rasade i Marocko.

Väl tillbaka i Sverige gick Gösta Jönsson tillbaka in i militärlivet och under hela det andra världskriget hade han ständig beredskap som utbildare och befäl. Till Finja kom han med familjen i samband med P2:s flytt från Helsingborg och han bosatte sig i ett hus som låg mitt emot ”gamla fotbollsplanen”.

Så småningom tog han sig före att skriva berättelsen om sina upplevelser i ”Legion Etranger” och 1959 gav han ut boken ”Fem års tjänst i Franska främlingslegionen”.
Min far, som var civilanställd på P2, fyllde femtio år 1960 och jag minns ännu när Gösta Jönsson gratulerade med ett dedikerat exemplar av boken. Själv var jag i början av tonåren och att få läsa om ”Legionen”, skrivet av en ”riktig” legionär var naturligtvis synnerligen spännande och fantasieggande.

Det må vara att den i dag må ha passerat ”bäst-före-datum” vad gäller delar av språkbehandlingen. Måhända är den också i vissa stycken lite ”högtravande”.
Men boken har en given plats i min bokhylla!
Gösta Valdemar Jönsson avled i Kristianstad 2003.
Arne Forsell

Tillbaka till Personer i hus och byn

 

Karl Håkansson

krokens-hus
Karl Håkanssons hus på vägen till Backagården.

CCI00001-1

Här är en bild på Karl Håkansson kallad »Kroken«. Därav »Krokens hus«. Karl Håkansson till vänster och till höger min far Bertil Svensson.
Krokprotesen fick han efter en arbetsplatsolycka på Klackfabriken.
Min far anlitade honom till att bygga om ladugården och att Karl var en bra murare trots sitt handikapp.
Lennart Svensson

 

 

Tillbaka till Personer i hus och byn.

Sotare Kjellman

Alla mina jämnåriga från göingebygden kände originalet sotare Kjellman. Denne gick till fots hela livstiden och dog på Kristianstads lasarett.
Hans uniform var alltigenom svart och han tvättade sig endast var julafton, om sägnen är sann. På sina färder hade han alltid sällskap, och det kvinnligt ändå. På vandringen fick den sköna hålla sig på tre stegs avstånd från sitt manliga sällskap. Sotaren var dekorerad, med rottingen virad i en krans kring halsen, som våra brottare bär sina utmärkelser. Tängslan och borstknippet över axeln, gjutna järnkulan fäst i livremmen. Allt i svart, ingenting glänste, utom vitögat och tänderna.

När dessa i rad gående blev utledsna på varandra behövdes ingen tid för delning av säng och säte. I sådant äktenskap blev det lador och loggolv bredvid vägen för den mörka delen av dygnet. Ej heller behövdes domstol eller präst att skilja. Ett sådant byte skedde ute på Tyringe ry hos en där bosatt borstbindare. Ett halvt stop brännvin blev sotarens lösen. Detta är berättat för min fader av Tyringe gårds dräng, då jag som tioåring stod och med en lövruska borstade flugorna av hästen som skoddes.
Nelly Sten

Tillbaka till Personer i hus och byn