En liten gumma, i svarta långa kjolar och med det rynkiga ansiktet inramat av ett svart huckle. På 1940- och 50-talen bodde hon i ett litet hus vid Ljungsäter, inte långt från Svärtingstorp och Hörlinge.
Hon hette Elna Nilsson, men de som fortfarande kommer ihåg henne minns henne hellre som »Skräddare-Elna«.
Var hon egentligen kom ifrån och hur hennes vägar lett henne till Ljungsäter är höljt i dunkel. Men hennes dialekt var inte formad i Göinge. – Snarare någonstans »nedåt slätten«.
Om »Skräddare-Elna«, sades det att hon trodde på tomtar och troll. Ja, en del menade till och med att hon hade något slags hemlig förbindelse med de skygga varelserna som – säkerligen – hade sina boningar i skogarna runt hennes hus och uppåt Svärtingstorp.
– Man skall akta sig för »di små rödhuade«, brukade hon säga.
Och det är väl klart att en person som kunde uttala sig så klart om något så diffust och skrämmande som naturväsen ur skogarnas djup – en sådan visste förmodligen mycket mer än andra. En sådan person kunde också upplevas som smått skrämmande.
Åtminstone om man var barn på den tiden. Alltså var de flesta barn rädda för »Skräddare-Elna«.
Och även om den lilla gumman i sina svarta kläder hos någon kunde väcka en lusta att retas lite så var det ingen som över huvud taget kom på tanken. »Skräddare-Elna« kunde bli arg – hiskeligt arg – om det var något hon inte gillade.
»Skräddare-Elna« gick omkring i stugorna, satt ner och pratade, blev bjuden på kaffe här och var och förmedlade nyheter som hon hört på andra håll i bygden.
Rädd för att prata med folk eller på minsta vis skygg var hon absolut inte. »Skräddare-Elna« skydde ingen och fick hon någon gång syn på ett barn, en flicka till exempel, som hon inte kände kunde hon fråga: »Hår hör denna grebban hemma?«.
Och hon krävde svar!
– Lite grann var hon, som »Krösa-Maja« i filmerna om Emil i Lönneberga, berättar Isa Westergren som när hon var i tio-årsåldern var ett av de barn som var rädda för »Skräddare-Elna«. Isa bodde, som liten flicka, inte så långt från Elsas hus och vid ett tillfälle hade »Skräddare-Elna« haft ett ärende hos Isas föräldrar. När det väl blev dags att hon skulle bege sig hemåt ville hon att Isa skulle följa henne genom skogen.
– Rädd var jag, erkänner Isa. Och egentligen ville jag inte gå med henne genom den mörka skogen. Men jag kommer ihåg att jag tog cykeln med mig. Med den kände jag mig trygg och kunde jag komma hem kvickt om det skulle behövas.
Isa Westergren hade en väninna – Evy – som skulle gifta sig 1950. Till bröllopet fick hon en blomsterkrans av »Skräddare-Elna«. En krans som hon själv hade tillverkat. Evy fick kransen med uppmaningen att vara mycket rädd om den – annars kunde det gå illa.
Med allt som sades om »Skräddare-Elna« om hennes umgänge med varelserna i skogen och med allt kusligt man hörde berättas om henne, vågade Evy heller aldrig göra sig av med gåvokransen. Hon hade den kvar tills det bara återstod några torra pinnar av den.
Elna Nilsson ägde några höns som fanns i hennes hönshus, beläget vid Bygdegården. Äggen som producerades där tog Elna med sig när hon reste med bussen till Hässleholm, där hon sålde dem.
Hönshuset kom sedermera att tjäna som övningsobjekt för brandkåren. Och med det kan väl sägas att de sista spåren av »Skräddare-Elna« gick upp i rök.
Berättat för Arne Forsell av Elisabeth – Isa – Westergren
Är det någon som har foto av »Skräddare-Elna«, hör av er.
Ur Elna´s byrålådor hittade Lilly Bengtsson ett ransoneringskort från 2:a världskriget och ett julkort från 1950-talet
Göte Westergren – poeten från Skogshyddan
Byggdes 1908-1909 av byggmästare Nils Pettersson, Finja och det var en stor gedigen tegelbyggnad. Tomten köptes av Karl Andersson gift med Anna, dotter, till Johannes Eliasson
Han var mannen som arbetade med linjebygge hos Televerket i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Men han hade också ett brinnande intresse för idrott, var en habil löpare i sin ungdom och upptäckte senare i livet cykelsportens tjusning och blev en av vårt lands ivrigaste motionscyklister. Gnistan tändes i början på tjugotalet, fick mer glöd under 1930-talets cykelsemestrar runt om i landet och flammade ända upp i åttioårsåldern då han fortfarande, iklädd cykeldress och – hjälm grenslade någon av sina 16 cyklar och gav sig ut på långturer ensam eller tillsammans med andra.
Och som om det inte skulle räcka till så drev Nisse och hustru Karin också bensinmacken i Finja, Shell, från mitten av 1940-talet och ända in på 80-talet. Och det var nog detta sistnämnda som gav honom nästintill ikonstatus i dåtidens Finja.
Men Nisse skulle ju bevars upp klockan 05.00 mest varje morgon. Han hade ju sitt televerksjobb och sina kommunfullmäktigeuppgifter och sin journalistverksamhet att tänka på – också.
»Macka-Nisses« Shell-anläggning utökades och moderniserades. Två pumpar, en för »vanlig bensin« och en för »premium« kom till under andra häften av 1950-talet, oljeskåp och – minsann – belysning över det hela, blev det.