En smula sliten är den kanske … stråna har torkat och gulnat ytterligare och de röda banden har tappat lite av sin fräschör.
Men ögonen är fortfarande pigga och glada och varenda jul har den fått komma fram och hjälpa till att öka på julstämningen – det kanske enda kvarvarande handfasta minnet av »Dahlmans halmslöjd« i Finja!
Julbocken hemma hos Elisabeth Westergren!
Det var Elisabeths syster, Evy, som band bocken den gången i mitten på 1940-talet när hon som 15-åring arbetade på andra våningen i den stora röda ladan som var ”Dahlmans”. Ett tiotal anställda hade firman – kvinnor och män – och här, alldeles intill järnvägen och snett mot järnvägsstationen, producerades kransar, utsmyckningar och julbockar. En stor produkt var också halmskor till »kronan«. Vintrarna var svåra på den tiden, skor av halm var det bästa man kunde ha för att hålla fötterna varma på den tiden. Sverige var omgivet av krig och beredskapsfolket i fält suktade efter halmskor från Finja!
Evy berättar att arbetet hos Dahlmans började klockan sju varje morgon. Då hade hon och väninnan Greta, som också jobbade i halmfabriken, cyklat från Hörlinge där de bodde.
– Det var långt att trampa, berättar Evy. Så det hände ibland att vi kunde lifta med mjölkbilen för att komma i tid.
Där uppe i produktionen släppte fönstrena in sparsamt med ljus, det dammade och rök och luften blev torr av allt stoftet som yrde. Själva arbetet var också mycket hantverksmässigt och både tungt och hårt.
– Halmen kom i tunga balar som skulle lyftas på plats. Och man fick sår på fingrarna av allt virande med band och ståltråd. Dahlman själv var heller inte särskilt omtyckt.
– Och så tyckte vi det var lite obehagligt att vara så nära »kråkslottet«, som vi kallade huset intill. De märkliga tornen var lite skrämmande för oss femtonåriga flickor.
Evy Westergren stannade kvar hos Dahlmans knappt ett år. Tillverkningen av halmprodukter lades ner i början på 1950-talet. Efter det blev lokalerna hem för gips- och porslinsindustri och ännu senare producerades här småbåtar i plast.
Och minnet av Dahlmans halmslöjd har nästan helt försvunnit i historiens dimmor. Om det inte vore för Elisabeth Westergrens gladlynta gamla julbock! Arne Forsell
/Tack till Elisabeth Westergren och Evy Eklöf/Westergren/
Anteckningar från början av 1990-talet hämtade från gamla studiecirkeln gällande ”Finja Köpcentrum”.
Finja Snickerifabrik, en industrilokal, som byggdes åren 1938-1939 av herrarna Nils Andersson och Karl Sjöberg. Fabriken avsåg att tillverka fönster, dörrar och rundstav men driften blev kortvarig för vid tiden för krigsutbrottet 1939 upphörde produktionen.
År 1940 hyrde krigsmakten lokalerna som förråd av försvarsmateriel. Alf Henriksson övertog lokalerna 1944 och startade tillverkning av kilklack och spetsklackar för damskor, en stor artikel emot krigsslutet.
1954 övertog sonen Bengt Henriksson klacktillverkningen och då hade spetsklackar på allvar kommit i ropet. De var så smala att det var nödvändigt att förstärka dem med ett invändigt rör. Som driftledare anställdes Tage Tetzäll 1954 med Nils och Erik Ekholm samt Erik Pilemyr som medhjälpare vid klacktillverkningen. Efter en tid var Nils Ekholm verkmästare för tillverkningen. Kvinnlig arbetskraft hade anställts och de slipade med flinka händer både klackar och skålar. Tillverkning av träskålar fanns också på programmet och när träklackarna fick ge vika för plasten blev skålarna en huvudprodukt. Dessa skålar utfördes av träslag rikt på ådring och årsringar och förekom i ett flertal olika former och storlekar. Även denna tillverkning tog slut och företaget lades ner åt 1969.
En formgivare som varit anställd vid företaget övertog tillverkningen av skålar och fortsatte så länge det var tillgång på materiel till skålar. År 1971 slutade han och flyttade till Ystad.
Sven Lowén, Hässleholm, övertog lokalerna och startade 21:ans Klädmarknad som så småningom avlöstes av möbelfirman Britta och John från Höganäs som stängdes 1982. Ett nytt företag Klädlängan startade 1983 men gav upp 1985. Senare kom ett företag KlädJätten att starta med försäljning av dam- och herrkläder men efter en tid stängde även den.
I en annan länga vid sidan om finns Sko-Per, en skoförsäljning ägd av Per Silver sedan 1972. Köksinredningar, kyl och frys med mera kan man handla i intilliggande lokal från 1990. Sko-Per flyttade in i före detta klädbutiken och ett företag som säljer herr-, dam- och barnkläder flyttade till Sko-Pers tidigare lokaler. Därefter nämndes det hela till Finja Köpcentrum. Gamla studiecirkeln
Karlssons snickeri tillverkade butiksinredningar till bland annat DinHårvård, Kärnkaffe, HerrCege i Hässleholm.
Nils tillverkade inredning som till exempel hyllor och skänkar. Snickeriet startade 1954, i Hässleholm på Andra Avenyn, som senare revs för att Länsförsäkringar skulle byggas.
På tomten låg snickeriet vägg i vägg med ett badhus. 1983-84 flyttade Karlssons snickeri till Finja till en lokal som ligger bredvid Klockargården i Kyrkbyn och verksamheten fortsatte till år 2000.
Nils trivdes väldigt bra med sitt yrke och i snickeriet i Finja, så bra så han inte hade tid att fotografera sitt arbetsplats eller sina alster för framtida nyfikna.
Nils är född år 1926 i Höör. I Höör började Nils arbeta som snickerilärling. Han flyttade sedan till Hässleholm och startade sitt snickeri.
Nils bodde på Svedjemarksgatan i Hässleholm med sin familj och cyklade ut till sitt snickeri i Finja varje dag. Han hade en anställd i början av verksamheten, men fortsatte sedan själv.
Nils har även gjort snickerier till den kända operasångerskan Birgit Nilsson när hon bodde ut mot Kristianstad. Vid vårt besök visar Nils oss mycket vackra bord, stolar och en fantastiskt fin klocka som han har snickrat.
Vid pennan Diana Drougge
Bilden, ur Per Troedssons privata album, visar Edvin Troedssons Volvo Titan, med tillhörande släp, lastad för en transport av smör. Bilden bör vara tagen c:a 1956 och personerna framför bilen är fr v medhjälparen Gösta Dahlberg, Edvins son, Per och Edvin Troedsson själv.
– Da begriber ni väl … ad de gåur ente ad hämta mjulken mä lastbil … De gaur allri … för dåu skrämmer man ju ögen…
Det var så det lät, från sura konkurrenter om leveranserna till mejeriet i Hässleholm när Edvin Troedsson från Finja, som den förste, kom att ersätta de gängse hästtransporterna, med lastbil. Detta var någon gång 1926 – 1927 och Edvins far, Nils Troedsson, hade köpt en lastbil av amerikanskt fabrikat. Den lät han sonen köra, eftersom han själv inte hade något körkort.
Nils Troedsson drev spannmålshandel från godsmagasinet i Finja och bilen behövde han till att börja med för att leverera varor ut till lantbrukare i trakten. Men med ett tänkande fritt från spärrar såg unge Edvin att transport av mjölkkannor med bil i stället för häst bara var en logisk utveckling i takt med tiden. Detta var helt enkelt ett utökat användningsområde för pappas lastbil. Sedan fick de andra, som kört mjölken med häst och vagn i alla år tycka vad det ville …
För det där med att »skrämma ögen – hästarna« trodde Edvin inte på. Och med det sagt och med biltransporterna i schemalagd rullning kan väl sägas att Finjas första regelrätta lastbilsåkeri – Troedssons – var etablerat.
Edvin såg också en annan fördel med att han hade hand om de regelbundna leveranserna till Hässleholms mejeri. Där arbetade nämligen Cecilia (Cissi). Hon skulle så småningom komma att bli fru Troedsson. Ännu senare skulle familjen Troedsson komma att utökas med barnen Ingrid och Per.
Edvin Troedsson föddes 1906. Hela hans liv kom att upptas av lastbilar och lastbilskörning. När pappa Nils gick ur tiden och syskonen skulle dela upp kvarlåtenskapen var det egentligen bara en sak han krävde att få: lastbilen! Det var med den han skulle komma att bokstavligen styra sin färd längs livets stig.
På 1930-talet, när krisåren hopade sig och arbetslösheten grep omkring sig med utmärglade fingrar, lade han till vedhandel i sin transportverksamhet. Han köpte upp ved runt om i trakten och körde till Malmö där han sålde den »spann för spann« på Lilla Torg.
Olika bagerier i Malmöregionen fick också regelbundna vedleveranser av Edvin Troedsson från Finja.
Så kom uppladdningen för andra världskriget. »Kronan« rekvirerade och lade beslag på Edvins lastbil. Allt för att vårt land skulle få ett starkt försvar. Skall man vara helt ärligt hade den ju förstås gått rätt många mil vi det laget. Den hade gjort god tjänst, axlat tung last men hade egentligen tjänat ut. Därför blev Edvin ganska nöjd när »Kungen« ville köpa den. Och därtill för ett anständigt pris.
– Den bästa bilaffär jag gjort någonsin, mös Edvin, när han räknade pengarna.
Baksidan av det hela var naturligtvis att han nu stod utan transportmedel. Och försvaret hade lagt beslag på det mesta som fanns av lastbilar i landet. Därför tog det sin tid att först hitta och att sedan kunna köpa en ny just då. Så i nio månader gick Edvin utan att ha något att göra.
Ja, inte helt, naturligtvis. Han tillbringade rätt mycket tid vid Finjasjön och han lärde sig simma.
Så kunde han till sist köpa sig en ny bil. – En Volvo »Långnos« 1940 års modell. Och efter det rullade det på. Han bytte till Scania Vabis och efter det till en Volvo Titan. Edvin Troedsson körde all slags transporter: kol, koks briketter, torv, smör i drittlar (rejäla pjäser på över 50 kilo styck), virke till Hässleholms klackfabrik på lördagarna och grus till olika vägbyggen. Det senare sedan Edvin skaffat lastbil med tippflak.
Han var »sin egen« och ordnade för det mesta körningarna själv. Han rattade också själv sin bil men hade under tider hjälpare i åkeriet, för att lastning och lossning skulle gå lättare.
En sådan medhjälpare var Gösta Dahlberg. Med honom var det så praktiskt, att när det kom till koksleveranser och lasten skulle ned genom trånga passager ner till kundernas pannrum gick allt så lekande lätt. Detta eftersom att av parhästarna i Edvins bil var den ene högerhänt och den andre vänsterhänt!
Frampå 1960-talet, med ny bil, det gick inte längre att köra smörtransporter på öppet lastflak. Här fordrades täckt lastbil och kyla, då gick Edvin Troedsson med i åkarföreningen Autotransport. Allt fler av hans körningar gick genom förmedlingen och allt mer av hans trafik lokaliserades till Mälardalen.
Tidens urverk tickade vidare och när almanackans blad visade 1975 tyckte Edvin Troedsson att det var dags att sluta köra lastbil. – Åtminstone »i stort sett«. Åren och ensamheten bakom ratten och i dieselröken hade slitit och även om han hade trivts med sitt arbete hade det också medfört att han gått miste om mycket av familjelivet som andra ser som självklart. För sonen Per, som efterhand också anträtt åkeribanan, beklagade han att han missat så mycket av hans tidiga uppväxtår.
Per Troedsson etablerade sedermera sin egen åkerifirma. Inte »i« men väl »parallellt med« sin far.
Edvin Troedsson dog 1988. Arne Forsell
Emil Lundström är här i färd med att tillverka ett par träskor.
Träskor har använts av skåningar sedan 1600 talet och de tillverkades av al. Träslaget var bra att arbeta i och dessutom ganska lätt.
De som hade helt överstycke av trä från tår till vrist kallades träskor till skillnad från andra som endast hade en botten av trä.
När Finjaborna behövde träskor vände man sig till Emil Lundström som vid sidan av sitt lantbruk också tillverkade träskor.
Verkstaden var inrymd i gårdshuset och där utförde han med stor skicklighet och snabbt handarbete sin träskotillverkning.
Lundström var född i Torup 1876 och lärde tidigt detta yrke som han vid flera tillfällen visade på utställningar bland annat i Hässleholm år 1945.
När Lundström kom körande med sina hästar Putte o Freja då blev det fart på barnen. De åkte i vagnen, ofta fick han själv gå vid sidan då det inte var någon plats för honom i vagnen. Gamla studiecirkeln
Två nyfunna bilder, tagna 1967, som visar fabrikören Bengt Henriksson när han visar upp Hässleholms klackfabrik – då – nya gren av tillverkning: konsthantverk signerade Gösta Israelsson. Arne Forsell
På 40/50-talet fanns Svensk Salixindustri i Finja. Det lilla företaget höll till i de lokaler som sedermera blev auktionslager. Man klippte pilslanor i cirka 15 centimeter bitar som paketerades i små buntar som sedan såldes för utplantering runt om i landet.
Någon mer som minns detta? Som tonåring var jag en kort tid sysselsatt där. Uno Forsare
Den 1:e. april 1955 började jag som lärling eller som det då hette, hjälpmontör på Finja Eltjänst som då ägdes av Kaj Andersson. Firman fanns i en villa i hörnet mellan Tyringevägen och Öraholmavägen. Affären låg ut mot Tyringevägen, lager och verkstad i källaren.
Redan första dagen fick jag vara med att hjälpa till med installationsarbete. Efter en tid fick jag själv göra en del jobb. Blev det fel fick man göra om, det var ett bra sätt att lära. Kaj var en mycket bra läromästare, lugn och pedagogisk.
Läsa av elmätarna
Redan efter ett år fick jag i uppdrag att läsa av elmätarna i Finja med omnejd. Det gjordes varje kvartal. På den tiden betalade nästan alla kontant vid avläsningen så när dagen var slut hade man en ansenlig summa pengar att redovisa.
En episod som jag minns var en barsk dam som bodde i en lägenhet på andra våningen i en villa. Hon hade rykte om sig att skälla ut alla i närheten så jag vågade inte gå dit när hon var hemma. Istället passade jag på när jag såg att hon tog bussen till Tyringe eller Hässleholm. Då gick jag in och läste av hennes mätare och lade räkningen i hennes brevlåda.
En arg hund
I en annan villa var det en arg hund. Jag hade läst av mätaren och var på väg ut genom trädgården då hunden kom lös och bet mig i benet. Ägaren såg detta och kom ut och var förtvivlad. Han ville ersätta vad hunden hade gjort bara jag inte anmälde det. Jag minns inte vad jag fick men för min del var det flera dagslöner. Att det sedan bara var knappt synliga märken på benet berättade jag aldrig men det är en annan historia.
Gamle mannen i skogen
Så var det den gamle mannen långt borta i skogen. På den tiden var det en grundavgift plus en mätarhyra. Sedan tillkom den vanliga förbrukningsavgiften. Mannen i skogen hade ett stort bekymmer, särskilt vintertid. Han var så rädd att förbrukningsavgiften skulle vara större än grundavgiften. Vad jag minns under alla åren så klarade han det med råge. Tala om att vara sparsam med elförbrukningen.
Vissa kunder valde att ha myntmätare. De fungerade ungefär som parkeringsmätare. Man lade på ett antal enkronor och när man hade förbrukat för den summan så bröts strömmen. Då var det bara att lägga på nya mynt så kom strömmen tillbaks. Det var alltid spännande att tömma myntfacken. Där kunde vara utländska mynt, metallbrickor och jag vet inte allt.
Klättra i stolpe första gången
Så en dag skulle Kaj och jag sätta upp ett ledningsskydd i en stolpe i Hörlinge. Jag hade aldrig klättrat i en stolpe tidigare och så skulle jag ta på mig stolpskor och klättra hela tolv meter upp till toppen av stolpen och där sätta fast ett så kallat. toppjärn. På darrande ben tog jag mig så småningom upp och fäste järnet. På den tiden var säkerhetsbälte inte ens påtänkt så man fick hålla sig i stolpen med ena handen och arbeta med den andra. Jag har väl aldrig kramat någon så hårt som jag kramade den stolpen den dagen.
Efter upp i stolpen kom Kaj med själva ledningsskyddet som vi sedan hängde upp med stålwirar. Det värsta var nog i alla fall att min mosters man Valfrid som bodde precis intill stod nedanför och gav mig goda råd hela tiden. Som tur var stod jag så högt upp så han såg nog inte hur vit jag var i ansiktet. Men efter en tid och träning så var man lika säker uppe i stolpen som nere på marken.
Krypa i kulvert och dra kabel
På Backagården skulle vi dra en kabel i en kulvert med värmerör. Jag fick den stora äran att krypa och åla in i det trånga och varma röret. Kom så småningom fram med kabeln men inte gick det att vända utan jag fick åla baklänges kämpande mot cellskräcken. Kläderna fastnade överallt och värmen var hemsk. Ut kom jag i alla fall till slut.
Trots fasorna med stolpen i Hörlinge och kulverten på Backagården fortsatte jag i elens tjänst ända till pensionen bland annat som fartygselektriker och de senaste 25 åren inom industrin.
Men som sagt var. Allt började den 1:e april 1955.
Auktoriserad elinstallatör Göran Bringestedt född Jönsson.
Karlssons snickeri tillverkade butiksinredningar till bland annat Din Hårvård, Kärnkaffe, Herr Cege i Hässleholm.
Nils är född år 1926 i Höör. I Höör började Nils arbeta som snickerilärling. Han flyttade sedan till Hässleholm och startade sitt snickeri.
