Författare: Finja

Alla mina jämnåriga från göingebygden kände originalet sotare Kjellman. Denne gick till fots hela livstiden och dog på Kristianstads lasarett.
Hans uniform var alltigenom svart och han tvättade sig endast var julafton, om sägnen är sann. På sina färder hade han alltid sällskap, och det kvinnligt ändå. På vandringen fick den sköna hålla sig på tre stegs avstånd från sitt manliga sällskap. Sotaren var dekorerad, med rottingen virad i en krans kring halsen, som våra brottare bär sina utmärkelser. Tängslan och borstknippet över axeln, gjutna järnkulan fäst i livremmen. Allt i svart, ingenting glänste, utom vitögat och tänderna.

När dessa i rad gående blev utledsna på varandra behövdes ingen tid för delning av säng och säte. I sådant äktenskap blev det lador och loggolv bredvid vägen för den mörka delen av dygnet. Ej heller behövdes domstol eller präst att skilja. Ett sådant byte skedde ute på Tyringe ry hos en där bosatt borstbindare. Ett halvt stop brännvin blev sotarens lösen. Detta är berättat för min fader av Tyringe gårds dräng, då jag som tioåring stod och med en lövruska borstade flugorna av hästen som skoddes.
Nelly Sten

Tillbaka till Personer i hus och byn 

Insjön med omnejd

Finja, du lugna och härliga vrå,
din sydöstra granne är insjön den blå.
de mörkaste moln, den leende sol,
du båda kan spegla från samma kupol.

I omfång du är nog vidlyftig ibland,
näst Ringsjön den största i skåningars land.
Den sportande ungdom hon bär på sin yta,
när västanvind piskar hon kan också ryta.

I grönskan vid Finjasjöns stränder
lillpojken syns, vallande kor.
Han tog blott ett steg i sänder,
det vara tills pojken blev stor.

Norrvatten och grädde, så Lillängen sade,
när människor sin krämpor för honom framlade.
Undra väl på att släktet är bra
som vada i norrvattnet varendaste da´.

Öringen lekte i bäcken,
pojkens tröst var matsäcken.
Underhållning, traktera de själv,
visselpipa, munspel, kobjällra.

När lyktgubbar tände vid halmtäckta ladorna,
strax pojken då vände ryggen mot maderna.
Han tvåfota hoppa då över bäcken,
visselpipan strök ned i ryggsäcken.

Mot hemmet det bar i galopp, må ni tro,
han då inte sett någon »dimmornas bro«,
Och färden den saktar, när kärrvägen krök
och han skåda tänten från morornas kök.

Ett storvärk får ej falla i glömskans sand,
Finjasjöns sänktes för människohand.
Och gräsgröna torvan sig vände för plogen
och korna de drogo till vall uti skogen.

Av slammet och gyttja och dynga
blev sädesfälten som gunga.
Och mättnad för tusende munnar
blev lönen för dagarna tunga.

Och vägar blev det som var stig
och ladorna blev de egyptiske kornbodar lik.
Det var en hugnad och även stor tröstnad
att sädesfält bölja på insjöns bekostnad.

Med spadar och spett de strömfåran ställde,
med Almaån den följde till Helge,
att sedan sig kasta i verkets turbin,
därmed återvända till ljus och maskin.

Groparen av ej Baltzar von Platen
men bönderna de lånte pengar av staten.
Men skatten den blev gruvlig vorden,
kanske den största som funnits på jorden.

Men jorden betalat det lånet igen
tack vare dess brukare, odlare, vän.
Och jorden sen slutit den vän i sin famn,
men vi alla nog minnas de mannarnas namn.

Strömmen och drömmen, de kunna ej hållas,
snart stunda nydaningens tid.
Men nutid bör likna dåtid som farit,
och styresman bör likna bonden som varit.

Staten och folket de skiftat på lånen,
ja, ombytta roller det blev.
Men bonden gjorde varje man rätt,
det bästa och medärvda sätt.
Nelly Sten

Tillbaka till Personer i hus och byn