Författare: Finja

Den 1:e. april 1955 började jag som lärling eller som det då hette, hjälpmontör på Finja Eltjänst som då ägdes av Kaj Andersson. Firman fanns i en villa i hörnet mellan Tyringevägen och Öraholmavägen. Affären låg ut mot Tyringevägen, lager och verkstad i källaren.

Redan första dagen fick jag vara med att hjälpa till med installationsarbete. Efter en tid fick jag själv göra en del jobb. Blev det fel fick man göra om, det var ett bra sätt att lära. Kaj var en mycket bra läromästare, lugn och pedagogisk.

Läsa av elmätarna
Redan efter ett år fick jag i uppdrag att läsa av elmätarna i Finja med omnejd. Det gjordes varje kvartal. På den tiden betalade nästan alla kontant vid avläsningen så när dagen var slut hade man en ansenlig summa pengar att redovisa.
En episod som jag minns var en barsk dam som bodde i en lägenhet på andra våningen i en villa. Hon hade rykte om sig att skälla ut alla i närheten så jag vågade inte gå dit när hon var hemma. Istället passade jag på när jag såg att hon tog bussen till Tyringe eller Hässleholm. Då gick jag in och läste av hennes mätare och lade räkningen i hennes brevlåda.

En arg hund 
I en annan villa var det en arg hund. Jag hade läst av mätaren och var på väg ut genom trädgården då hunden kom lös och bet mig i benet. Ägaren såg detta och kom ut och var förtvivlad. Han ville ersätta vad hunden hade gjort bara jag inte anmälde det. Jag minns inte vad jag fick men för min del var det flera dagslöner. Att det sedan bara var knappt synliga märken på benet berättade jag aldrig men det är en annan historia.

Gamle mannen i skogen
Så var det den gamle mannen långt borta i skogen. På den tiden var det en grundavgift plus en mätarhyra. Sedan tillkom den vanliga förbrukningsavgiften. Mannen i skogen hade ett stort bekymmer, särskilt vintertid. Han var så rädd att förbrukningsavgiften skulle vara större än grundavgiften. Vad jag minns under alla åren så klarade han det med råge. Tala om att vara sparsam med elförbrukningen.

Vissa kunder valde att ha myntmätare. De fungerade ungefär som parkeringsmätare. Man lade på ett antal enkronor och när man hade förbrukat för den summan så bröts strömmen. Då var det bara att lägga på nya mynt så kom strömmen tillbaks. Det var alltid spännande att tömma myntfacken. Där kunde vara utländska mynt, metallbrickor och jag vet inte allt.

Klättra i stolpe första gången
Så en dag skulle Kaj och jag sätta upp ett ledningsskydd i en stolpe i Hörlinge. Jag hade aldrig klättrat i en stolpe tidigare och så skulle jag ta på mig stolpskor och klättra hela tolv meter upp till toppen av stolpen och där sätta fast ett så kallat. toppjärn. På darrande ben tog jag mig så småningom upp och fäste järnet. På den tiden var säkerhetsbälte inte ens påtänkt så man fick hålla sig i stolpen med ena handen och arbeta med den andra. Jag har väl aldrig kramat någon så hårt som jag kramade den stolpen den dagen.
Efter upp i stolpen kom Kaj med själva ledningsskyddet som vi sedan hängde upp med stålwirar. Det värsta var nog i alla fall att min mosters man Valfrid som bodde precis intill stod nedanför och gav mig goda råd hela tiden. Som tur var stod jag så högt upp så han såg nog inte hur vit jag var i ansiktet. Men efter en tid och träning så var man lika säker uppe i stolpen som nere på marken.

Krypa i kulvert och dra kabel
På Backagården skulle vi dra en kabel i en kulvert med värmerör. Jag fick den stora äran att krypa och åla in i det trånga och varma röret. Kom så småningom fram med kabeln men inte gick det att vända utan jag fick åla baklänges kämpande mot cellskräcken. Kläderna fastnade överallt och värmen var hemsk. Ut kom jag i alla fall till slut.
Trots fasorna med stolpen i Hörlinge och kulverten på Backagården fortsatte jag i elens tjänst ända till pensionen bland annat som fartygselektriker och de senaste 25 åren inom industrin.

Men som sagt var. Allt började den 1:e april 1955.
Auktoriserad elinstallatör
Göran Bringestedt född Jönsson.

Tillbaka