Ernst Jonasson, fiskhandlaren och nattvakten

Minnet av Ernst Jonasson och hans hustru Hulda innehåller med nödvändighet en svart, trehjulig motorcykel med lastflak, många ensamma nattimmar i expeditionen på det som en gång var järnvägsstationen i Finja, oräkneliga omgångar i kortspelet »31« – med kuperad lek och därtill en av de första TV-mottagarna (Grundig) komplett med »TV-lampa« (för att ögonen skulle få det behagligare), som hittade vägen till Finja.

Hulda och Ernst Jonasson framför sitt hus i Finja, någon gång på 50-talet.

Och hur skall vi nu få samman detta till en någorlunda fullständig bild av fridsamma paret Jonasson, som i all sin enkelhet ändå kom att betyda en hel del för dem som på 1940- och 50talet befolkade stationssamhället.
Minnet är bedrägligt
Minnet är ju en bedräglig medarbetare. Ofta krackelerar det och bitar faller bort. Men lika ofta smyger sig bilder objudna in och produkten blir inte alltid sann.

Men låt oss i alla fall börja med det faktum att Ernst och Hulda i många år bodde granne med mina föräldrar och det hem där jag växte upp. Jag kom sålunda att bli väl bekant med dem …

Från Gäddastorp, där de drivit lantbruk, hade de invandrat till Finja i början på 1940-talet. De byggde sig ett litet hus, med två våningar och källare, vindskupa, mörkbrun blockpanel och eternittak.
Till detta fanns en trädgård och ett uthus med garage.

Trehjulig transportmotorcykel
Och det var där den förvarades – den trehjuliga transportmotorcykeln!
Ernst Jonasson, som för övrigt var mycket musikalisk och trakterade både kornett och fiol (kornetten hade dock blivit överkörd och hängde bucklig på väggen i finrummet men fiolen har jag själv hört honom spela på) gav sig nämligen på att sälja fisk i minut och han gjorde det som kringkörande i Finja på sin motorcykel med fisklådan på flaket.

Högtidligt böjt styre
Motorcykeln i sig är värd ett eget kapitel och hade den funnits kvar i dag hade den säkert betingat ett gott pris på samlarmarknaden. Fabrikatet kan jag inte erinra mig men svart var den, som sagt , med en bred sadel, högtidligt böjt styre inte olikt klassiska Indian från 20-talet, utsvängda stänkskärmar och en stor rund lykta längst fram.

Målning av Arne Forsell

Och ljudet sen … Ja, ljudet av Jonassons motorcykel var som besläktat med det som kom från tändkulemotorerna i de fiskebåtar som drog upp den fisk han sålde: Ett tryggt tuffande, så tryggt, långsamt och rent av sövande att det kunde jaga alla världens problem på flykt.

Packade fisk i utlästa tidningar
Jag minns hur det klirrade av is bland fisken, jag minns doften från fiskarna som låg där i lådan och glodde med glasartade ögon och jag minns hur min mor brukade handla sill av Jonasson. Hur han elegant förpackade ett halvkilo av varan i utlästa dagstidningar som han halade fram ur det lilla skåpet under flaket på motorcykeln.

Nattvakt på station
Men Ernst Jonasson var mer än kringresande fiskhandlare! Han satt också nattvakt på järnvägsstationen i Finja. Han kontrollerade att bommarna var fällda när de nattliga godstågen dundrade förbi och han var Statens Järnvägars ögon i Finja under långa nattimmar och såg till att allt löpte som det skulle även när ordinarie Stinsarna inte var på plats.
Allt för att Finjaborna skulle kunna sova tryggt.

Och därför måste Ernst Jonasson vissa dagar sova när annat folk var vakna. Därför måste vi barn i grannskapet leka lite tystare just under dessa tider. Vi visste bakom vilket fönster han sov och vi fick inte störa Ernst Jonasson i hans välförtjänta sömn.
Och skulle vi ändå göra det kom Hulda ut och – om inte precis röt – så i alla fall talade mycket bestämt till oss.

Också var det kortspel 
Så var det, det där med kortspelet »31« …
När lördagsfriden hade lagt sig och när Ernst Jonasson inte hade nattjänst på stationen kom han och Hulda ibland in till mina föräldrar för kaffe, hembakta kakor och några parti »31«.

med kaffe och klirr glasen
Nu skall väl också sägas att det var inte bara kaffe det dracks till kortspelet – åtminstone inte när det rörde Ernst och min far. Det klingade sanningen att säga en hel del i flaskor och glas också – men hela verksamheten fick i alla fall till följd att min syster och jag (som brukade sitta under bordet när kortspelet var igång) efterhand lärde oss hur kortspelet »31« skulle exekveras. Vi följde noga med i omgångarna, spratt till lite när någon vågade »knacka« och gladde oss varje gång mor eller far vann en runda.

Spelade om ett- två- eller fem-öringar
Insatserna var oftast ett- två- eller fem-öringar och kanske mer symboliska än stora.
Själv har jag aldrig varit mycket för spel med kortlappar och egentligen är jag helt okunnig om de olika varianterna. Och visst kan det kan tyckas olämpligt för en 6-åring just detta – men »31« hade jag bra kläm på i barndomen.
Mycket tack vare Jonassons!

En av de första
Någon gång under andra hälften av 50-talet skaffade sig herr och fru Jonasson en TV-mottagare! Det måste ha varit en av de första TV-apparaterna i Finja. Fabrikatet var Grundig och där den stod på sin piedestal i finrummet hos Jonassons, komplett med »TV-lampa« på baksidan, som skulle skona ögonen från alltför skadligt TV-ljus, blev den en helt oemotståndlig magnet för oss barn som bodde i grannhusen.

Hur många gånger min syster och jag knackade på hos Jonassons på kvällarna med frågan: »får vi komma in och titta på TV?«, vet jag inte. Men Jonassons var alltid lika vänliga och lät oss sitta tillsammans med dem på bäddsoffan och titta på den flimrande svart/vita bilden tvärs över matbordet.

Kvitt eller dubbelt
Här såg jag till exempel Ulf Hannertz, »Hajen« kallad, vinna 10 000 kronor i ämnet »Akvariefiskar«, 1957, i programmet som hette »Kvitt eller Dubbelt«.
Så småningom blev hus och trädgård för arbetsamt för paret Jonasson. En av sönerna blev regementsmusiker, en annan målare men barnen hade sina liv och allt som allt blev det så att Ernst och Hulda Jonasson helt enkelt bytte boende med en släkting som bodde på Bokalyckan i Hässleholm.

Hans-Åke och Iris Henningsson med familj tog över Jonassons hus och Ernst Jonasson och hans Hulda flyttade till lägenhet i stan och framlevde där sina sista år.

Och minnet av fiskhandlaren med motorcykeln som också var Finja stations ruvande falköga under långa nätter må vara tystlåtet och tillbakadraget.
Men ännu är vi några som minns honom.
Arne Forsell

Tillbaka

Finja fattighus – ålderdomshem

Byggdes 1908-1909 av byggmästare Nils Pettersson, Finja och det var en stor gedigen tegelbyggnad. Tomten köptes av Karl Andersson gift med Anna, dotter, till Johannes Eliasson

Karl Anderssons far var Anders Nilsson i Öraholma, gift med Nilla. Karl Andersson blev lämnad ensam med 6 barn, 4 pojkar och

2 flickor. En av flickorna, Magnhild, var expedit hos Bergstrands i Hässleholm. Karl Andersson sålde stället 1928 till Nils Svensson sompå sitt

Lantbruk hade ett vårdhem för utvecklingsstörda.

Landstinget övertog vårdanstalten 1945 vilken vi känner under namnet Backagården.

Karl Andersson flyttade först till ett litet ställe vid skolan som han köpt av Per Stjernquist.

Senare flyttade han till Perstorp där han fick arbete.
Zanda Lilliefeldt 1986

Tillbaka

Nils Larsson – »Macka-Nisse«

Han var mannen som arbetade med linjebygge hos Televerket i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Men han hade också ett brinnande intresse för idrott, var en habil löpare i sin ungdom och upptäckte senare i livet cykelsportens tjusning och blev en av vårt lands ivrigaste motionscyklister. Gnistan tändes i början på tjugotalet, fick mer glöd under 1930-talets cykelsemestrar runt om i landet och flammade ända upp i åttioårsåldern då han fortfarande, iklädd cykeldress och – hjälm grenslade någon av sina 16 cyklar och gav sig ut på långturer ensam eller tillsammans med andra.

Men han hann också med att driva lantbruk, sitta med i kommunfullmäktige (s) och verka i ett otal nämnder, vara pådrivare och stöttepelare i Finjas föreningsliv, han var med och startade Finja idrottsförening, syssla med journalistik i det att han var »ortsmeddelare« åt Norra Skåne. Som sådan hade han koll på allt som hände i byn, refererade, fotograferade och levererade till redaktionen i Hässleholm. »Alla« hade ju Norra Skåne och »allt« skulle rapporteras!

Och som om det inte skulle räcka till så drev Nisse och hustru Karin också bensinmacken i Finja, Shell, från mitten av 1940-talet och ända in på 80-talet. Och det var nog detta sistnämnda som gav honom nästintill ikonstatus i dåtidens Finja.

Han hette Nils Larsson. Men de flesta kände honom som – och kallade honom »Macka-Nisse«. Historien om hur Nils Larsson blev »Macka-Nisse« börjar i mitten på 1940-talet då Nisse som var född 1904, med sin televerkslön som garanti köptes huset, just i infarten till Finja. Det ägdes då av en person som gick under aliaset »Amerikanaren« och med fastigheten följde en bensinpump och ett kontrakt omfattande bensinförsäljning som agent för Shell.

»Rickepump«
På den tiden handlade det om en handdriven »rickepump« där man först pumpade upp önskad mängd bränsle i en glasbehållare med markeringar: 5 liter, 10 liter, 25 liter innan man öppnade munstycket och lät bensinen rinna ner i tanken. Men det handlade också om att kolla ringtrycket, oljenivån, kanske torka vindrutan och prata lite om vädret. På den tiden hade man tid med sånt och det bidrog till att kunden körde glad och nöjd från pumpen – och förhoppningsvis kom tillbaka igen!

Huruvida »Macka-Nisse« ställe var först med den servicen är inte lätt att säga. Men det fanns en knapp och det gick att trycka på den och påkalla service vilken tid på dygnet som helst. I det sammanhanget skall man dock vara ärlig och nämna att det ofta var Karin som skötte »tappen« på dessa okristliga tider.
Dygnet-runt-öppet alltså …

Men Nisse skulle ju bevars upp klockan 05.00 mest varje morgon. Han hade ju sitt televerksjobb och sina kommunfullmäktigeuppgifter och sin journalistverksamhet att tänka på – också.
Så Karin drog ett tungt lass.

 

Två barn – tvillingar – blev det också i »Macka-Nisses« familj. Maj-Kristin och Nils kom att växa upp med macken och fick också så småningom rycka in och hjälpa till – och samla på sig lite drickspengar från nöjda kunder.
Att jobba på Televerket på den tiden var inte alltid lätt och inte heller riskfritt. I linjebyggarjobbet spände Nisse ofta på sig klätterskorna och tog sig 15 meter upp i stolparna, till där ledningarna skulle monteras.

Fick ström i kroppen
Vid ett tillfälle höll det gå galet på allvar. En ledning, som skulle varit strömlös visade sig inte vara det och när Nisse tog i den vräktes han handlöst baklänges och blev hängande upp och ner eftersom klätterskorna fortfarande höll honom fast. Han bröt båda vristerna men det var på håret att det kunde gått ännu värre. Nisse kunde lika gärna »blivit där« men han räddades ner till marken i sista stund.
Han låg månader på sjukhus.

Inget körkort
Man tog väl för givet att han skulle ha körkort men ”Macka-Nisse” hade inga planer åt det hållet – trots att han var bensinstationsägare i fyrtio år. Han tog aldrig körkort och han köpte aldrig någon bil själv.
Han litade till sin cykel!

Och han cyklade från Finja till sina arbetsplatser, vare sig de låg i Sösdala, Vittsjö eller Osby. Tur och retur cyklade han – och när kvällen kom cyklade han vidare till mötena i kommunfullmäktige, som på den tiden fanns i Tyringe.
Klart att han skaffade sig en bra kondition på det sättet!

Innan ordet »cykelsemester« var uppfunnet
Och när det drog mot semester cyklade han även då. Han och Karin kunde aldrig vara lediga samtidigt. Macken skulle ju skötas! Och frågan är väl om ordet »cykelsemester« ens var uppfunnet när Nisse hojade runt i Sverige under sina lediga veckor första gången. När han från sadeln insöp naturen och dofterna, tittade runt och ökade på sitt vetande med det ena och det andra. Väl hemma igen avlöste han Karin »vid pumpen« så hon också fick resa iväg en tid.
Herr och fru Larsson reste för det mesta bort var för sig på den tiden.

Han var högröd socialdemokrat i yngre dagar, Nils Larsson. Så högröd var han att han så när hade hamnat som frivillig i internationella brigaden i Spanska inbördeskriget! Det gick så långt att han hade stämt träff med en värvaragent – som dock aldrig dök upp. Och Nisse förblev hemma.
Och sanningen att säga blev han kanske lite mer »ljusröd« allteftersom åren gick.

»Macka-Nisses« Shell-anläggning utökades och moderniserades. Två pumpar, en för »vanlig bensin« och en för »premium« kom till under andra häften av 1950-talet, oljeskåp och – minsann – belysning över det hela, blev det.
Nisse och hans Shellmack var ett begrepp i Finja och det var dit man körde sin bil när det var dags för påfyllning. Lite mer komplicerat blev det med mopeder och tvåtakts-saabar som fordrade oljeblandad bensin. Då kom blandningskannan fram. Fem liter bensin, uppmätt kvantum olja och några kraftiga tag med handtaget som blandade samman det hela. Och sen var det bara att gasa och lämna macken i en dimma av blå rök.

Aldrig rånade
Det må låta som en saga i dagens läge. Men det är faktiskt sant: under alla år »Macka-Nisse« och hans Karin drev Shell-macken i Finja, dag som natt, hade de inte ett enda inbrott eller ett enda överfall!
Så, åtminstone ur den synpunkten, var det bättre förr!

»Macka-Nisse« började jobba på macken
Vid sextio års ålder – 1964 – pensionerade sig Nils Larsson från Televerket. Samtidigt började Karin – som var femton år yngre än honom – att arbeta inom vården. Rollerna vid Nisses Shellmack i Finja blev ombytta och nu fick »Macka-Nisse« än mer rättvisa åt sitt alias.
Fram till i början på 1980-talet fortsatte Nils Larsson att driva sin bensinmack. Sedan blev det så att tiden gled iväg både för den formen av bensinförsäljning, som »småmackarna« representerade men även från »Macka-Nisse« själv. De gula pumparna och oljeskåpen monterades bort och skylten med Shells logotyp försvann för alltid från infarten till Finja.

Åkte Transsibiriska järnvägen
»Befrielsen« firade Nils och Karin med en riktig långresa – längs Transsibiriska järnvägen! Ända upp i hög ålder höll han igång med cyklingen, »Macka-Nisse«. Och det körkort och den bil som så småningom hamnade i familjen stod Karin Larsson för! »Macka-Nisse« lämnade det jordiska 1993. Åtta år senare följde Karin hans väg. De ligger båda begravda på »gamla« kyrkogården i Finja.
Arne Forsell
Tack till Nils Larsson junior för hjälp med minnen och bilder

Tillbaka

»Sme´n i Finja« – minnen av en kraftkarl

Nej, det är ingen skröna!
Berättelsen är sann även om tidens tand kanske gnagt en del på detaljerna och historiens dimmor höljt en del av nyanserna.
Men i huvudsak är den sann!

Den handlar om en handfull män. Kaj Andersson, elektrikern i Finja som sedermera grundande Finja Betong var en. En annan var hemmansägaren från »Hajnaden«, Åke Andersson, som hade skogskullen »Rävabacken« på sina ägor – strax bortom »Abarahms kök« – men som gjorde sig av med den för att Kaj Andersson skulle ta grus ur den till sin betonggjutning.

»Sme´n i Finja«, Erik Linderoth var ytterligare en annan och han kan väl sägas vara huvudpersonen i berättelsen.

Ett hål i marken
Några andra viktiga delar i vår berättelse är en telefonstolpe och ett hål i marken … Det hela utspelade sig någon gång på 60-talet och våra medverkande i historien stod och diskuterade hur man skulle få sagda telefonstolpe förflyttad ner i hålet.
– Som sagt var …, sade Kaj Andersson. Det var nämligen så han brukade inleda all konversation. Tror ni att Linderoth orkar lyfta stolpen och sätta ner den i hålet?
– Vi slår vad om en tia, sade en annan i gruppen.
– Orkar han så får han tio kronor av var och en av oss.
»Sme-Erik« spottade i nävarna, tog ett livtag på stolpen – och lyfte den! Han sjönk visserligen ner till anklarna i den mjuka marken och han svajade betänkligt. Men han hivade till slut ner stolpen i hålet!
– Det var som f-n, tyckte åskådarna.
Ja, inte Åke Andersson, för han var frireligiös! Han var dessutom ganska »om sig och kring sig« och så här dags i vår berättelse tyckte han att tian kunde han ha bättre nytta av.
– Skitsnack, tyckte Linderoth. Hit med pengarna annars rycker jag upp stolpen igen!
»Sme-Erik« fick sina pengar!

Sju barn i familjen
Erik Linderoth – »Sme´n i Finja« var född 1917. Smedyrket fick han med sig på fädernet och det fanns i släkten flera generationer tillbaka. Smedjan där han hölls låg på den plats där Finja lanthandel sedermera skulle komma att uppföras och Linderoths egen bostad låg precis intill.
I Eriks och hustru Thyras familj kom det så småningom komma att bli sju barn: Ingvor, Kent, Kjell, Leif, tvillingarna Mona och Lena och slutligen Solbritt, som var yngst.

Från vänster: Mona, Leif, Kjell, Lena och Solbritt.

Smedjan var en »riktig« gammaldags smedja med ässja, eld, tunga verktyg, klang mot metall, hetta och svarta väggar. Här smidde Linderoth bland annat tänder till grävskopor åt bland andra Mjällby gård och Gösta Ahlqvist. Men, när han verkligen ville, var Erik en mycket duktig yrkesman och han kunde göra »nästan allt«. Bland annat kunde han sko hästar!
Bland lantbrukare runt om i trakten brukade man säga att om man kanske råkade ha en ilsken häst, en sådan som var svår att tygla och om sagda häst behövde nya skor. Ja, då var det bara att transportera den till Erik Linderoth! För var det någon som kunde »tas« med illbattiga hästar så var det han. Han både höll fast dem och skodde dem – som den kraftkarl han var.

En hejare på att dra vitsar
Han var populär i många läger i Finja, Linderoth. När han inte jobbade i sin smedja var han »runt« lite här och var och arbetade. Grovjobbade. Men han var också en hejare på att dra vitsar. Och så spelade han dragspel som om Gud själv hade lärt honom. Enradigt, tvåradigt, Magdeburger … allt behärskade han och hustrun Thyra var även hon duktig på dragspel.

Inte efter noter dock! »Sån´t skit« hade »sme´n« inget till övers för. »Man spelar bättre efter gehör«, var hans åsikt. Och när sonen Leif började visa intresse för dragspelet, även han, fick han order att slänga notpappren. Att spela efter noter fick Leif lära sig i smyg!

Fadern hade en poetisk ådra
Även musiken hade Erik Linderoth ärvt av sin far – Anton Linderoth. Han – Anton – hade dessutom en poetisk ådra, som yttrade sig i att han under sina dagliga vandringar från hemmet i Boalt till arbetet i Broby »hittade på« egna texter till egna låtar. Så även det musikaliska var djupt rotat i släkten Linderoth!

Från 1960 och några år framåt ledde Erik Linderoth sin egen lilla orkester: »Sme-Eriks«. Här ingick, förutom kapellmästaren själv, Stig Paulström, Helle Glans och Leif Linderoth, Eriks son som när orkestern började turnera inte var mer än 14 år men redan då var en talang på dragspel.

Orkestern turnerade runt om i Skåne och Småland, ända tills Helle Glans fick nog och tröttnade. Så dags hade dock Leif Linderoth kommit i kontakt med musiklegendaren Hakon Swärd, som såg och gillade vad unge Linderoth kunde och tog honom under sina vingars beskydd.

Leifs storebror Kenth fick också – i kraft av att han var lite äldre – förtroendet att spela med i Hakon Swärds legendariska kapell under flera år.
Men det är en annan historia …

Från Linderoths hus var det bara ett stenkast till fotbollsplanen i Finja på den tiden. Men om det var två saker som Erik Linderoth absolut inte hade något till övers för så var det fotboll och folk som tuggade tuggummi.

Springa efter en boll dumt
– Det är det dummaste och mest ointelligenta en människa kan göra – att springa runt och jaga en boll och om man sen tuggar tuggummi också – som tränaren vid sidan av planen brukar göra – ja, då är man verkligen dum, brukade han säga.

Han var en man som kunde ha ett hett humör – Erik Linderoth. Och det – korsat med att han var våldsamt stark och i perioder var »glad i starka drycker« – ställde ibland till det både för honom och dem som råkade stå i vägen. Ibland kunde det vara hans söner – men ofta var det andra och »sme´n i Finja« backade aldrig!

– Visst har jag gett mycket stryk, sade han vid något tillfälle. Men jag har fått mycket också!

Som alltid annars övergick »då« så småningom till »nu« och när sextiotalet började närma sig lämnade Erik smedhammaren och började i stället arbeta hos Gösta Ahlqvists grävfirma. Smedjan togs över av Folke Lindborg och man började gjuta cementblock där ässjan och städet en gång stått. Ytterligare senare kom Bengt Löwgren att driva bilverkstad på samma ställe – innan byggnaden revs och lämnade plats för Finja lanthandel.

Thyra och Erik.

Så här dags i berättelsen är det nödvändigt att nämna ytterligare något om »sme´n« och brännvinet … Samtidigt blir det till ytterligare ett minne av en färgstark Finjabo: När »gamle« Linderoth, Eriks far dog, 1968 och dagarna innan det förbereddes för begravning i Västra Torup söp Erik till en sista gång. Han tog till ordentligt – men på själva begravningen var han på fötter igen och efter den dagen rörde han aldrig sprit igen.

Och under sina sista år i livet tog han till och med körkort! Erik Linderoth dog vid 81 års ålder. Men minnet av och historierna om »Sme´n i Finja« lever än.
Arne Forsell

Tack till Leif och Kent Linderoth för hjälp med minnen och bilder. 

Tillbaka till Personer i hus och byn

 

Gamla foto från Finja by

Westessons lanthandel samt skolhuset.
Kyrkan samt Lundbergs (?) affär och bostad som brann ner i början av 40-talet då nuvarande hus, med affär byggdes och som köptes av min far 1945.
Stolt Sven G Westesson framför sin första bil, 1948-49. En Essex !! Willy i baksätet och Rune i framsätet.

Rune Westesson
Tillbaka till Personer i hus och byn

Inge Almgren

Om Inge Almgren har jag hört från många olika håll. Men aldrig att jag sett något nedtecknat.

Har du en berättelse att berätta om ditt möte med Inge vill vi gärna se den här i Finja sockens hemsida, som ligger som grund för en blivande bok. Har du foto är dessa också välkomna.

Klicka på Jörgen så kommer du till  Jörgen Krantz berättelse.Skicka till info@finjasocken.se

Här kommer några foto från Göran Bringestedts fotoalbum:

Någon som vet varför han kallades för Josef?

Inge Almgren i keps men vem är de andra.

Dags att mjölka.

Därefter blev det nog frukost.

Inge med någon av ungdomarna som besökte honom.

Tillbaka till Personer i hus och byn

.

Elsie Svensson i Finja kyrkby

Elsie Svensson har bott i Finja under hela sitt liv och redan tidigare generationer flyt­tade till bygden och blev hemmastadga­de. Elsie, som är en av tre systrar, bodde på gård tillsammans med sin familj i kyrk­byn, där hennes far arbetade som bonde.

I kyrkbyn låg en av tre speceriaffärer som på den tiden fanns i Finja. Utöver affärerna fanns bland annat skomakare, konditori och ett bageri som gjorde spettekakor. Skolan fanns på två håll, eftersom ingen lokal var tillräckligt stor för att rymma alla barn. I det som idag är förskolans lokal, var skola för årkurs 1-2 och 5-6. Barn som gick i årkurs 3-4 höll till i »kommunalrummet« som det kallades, som med tiden blev församlingshem och som idag är ombyggt för annan verksamhet.

Vissa kvällar ordnade Röda korset aktiviteter för barnen i»kommunalrummet« med pyssel och lek. I takt med växande ålder erbjöds andra aktiviteter i byn och när ungdomar var i 15-16 års ålder fick de gå på SLU:s dans i byg­degården.

Sommarbad och vinterlekar på Finjasjön
Som lantbrukarfamilj fanns det alltid uppgifter att göra på gården, så även för Elsie och hennes systrar. Men där blev även tid över för sommarbad och vinterlekar vid Finjasjön. Då var sjön mer badvänlig under som­martid och på vintrarna frös isen sig hård så att barnen kunde åka skridskor. Gården låg nära kyrkan och där gick barnen i söndagsskola, som var den aktivitet som kyrkan kunde er­bjuda barnen. Det var en liten grupp barn i söndagsskolan, men roligt var det, säger hon. Särskilt roligt minns hon att det var när prästen ordnade utfärd med söndagssko­lan och barnen fick åka häst och vagn runt Finjasjön.

Trots att Finja sedan länge inte har kvar var­ken söndagsskola, någon affär eller bageri, tycker Elsie att bygden kunnat erbjuda en hel del aktivitet. Hon har under många år varit aktiv i församlingens syförening, som varit en grupp kvinnor som träffats i Finja församlingshem för handarbete och gemenskap. Kvinnorna har genom åren sytt och handarbetet, för att årligen sälja sina alster och där pengarna sedan har skänkts till välgörande ändamål.

Köpte en bonad över Finja kyrka
Föreningen har även köpt in en stor, härlig bonad som en gåva till församlingen. Bonaden är tillverkad av textilkonstnären Inga Mittendorf från Förslöv och är specialgjord för Finjas församling, som själva fått ge egna önskemål kring tavlans motiv. Här kan skådas Finja kyrka med bygdens vackra omgivningar och en hel del av livet kring Finjasjön. Från början hade bonaden sin plats i försam­lingshemmet, men har i samband med att församlingshemmet såldes, fått flytta över till kyrkan. Just nu hänger den i rummet under läktaren, men skulle säkerligen gjort sig mer rättvis om den fick pryda någon av kyrkväggarna inne i kyrkan.

Bonad över Finja kyrka

Syföreningen är inte längre aktiv, då den upphörde i samband med att församlings­hemmet såldes och Elsie saknar gemenskapen som fanns där. Hon hoppas att kyrkan åter ska få möjlighet att ordna gemenskaps­grupper för de äldre för att kunna träffas ibland. Hon gläds även över att det flyttar in nya barnfamiljer till bygden och skapar goda förutsättningar för ett åter, aktivt Finja framöver.
Källa: Kyrknytt nr 3 2015, Tyringe Pastorat

Tillbaka till Personer och hus i byn