Mannen bakom Finjavisan

Göte Westergren – poeten från Skogshyddan

Så arg och bitter nu Lundström sitter
på Finja-fiket i senan kväll.
Ej mera hör man hans glada kvitter
om lilla Inga som var så snäll.
Nu sjunger han blott en sorgsen visa
om falska kvinnor som löften ger
och aldrig mer skall han kvinnan prisa
och aldrig tror han på löften mer.

 Han mötte henne för första gången
på Café Ljungkvist där hon då var.
Hon gick och gnola på smålandssången
när hon serverade till en klar.
På samma plats de nu skildes åter
där som de möttes för första gång.
Ej undra på att hans hjärta gråter
och tiden bliver för honom lång.

Göte Westergren hade, rätt länge, hört sin gode vän Erik Lundström berätta glatt och lyriskt om sina framsteg på Amors stig och hur han nästan hade vunnit servitrisen Ingas – hon som knatade runt kring borden hos Ljungkvists café – hjärta. Hur vacker grann hon var, hur de redan hade ”prövat på” varandra och hur Inga hade lovat att det ”skulle bli de två”.

Det var klang och jubel, sprittande toner och dito känslor och Erik hade helt enkelt hamnat i himmel nummer sju!
Göte själv, son till Alfred och Ruth Westergren i torpet Skogshyddan, i skogen vid Hörlinge och född 1919 som nummer två i en syskonskara som så småningom skulle omfatta tre pojkar, Allan, Göte, Sven och tre flickor Evy, Esther och Elisabeth (Isa), hade alltid varit lite avvaktande till det där med kvinnor. Man skulle helt enkelt kunna kalla honom »inbiten ungkarl« och han skulle aldrig komma att gifta sig.

På en bild i ett av de Westergrenska familjealbumen ser man Göte tillsammans med föräldrar och syskon och deras familjer. Men Göte står lite »vidsidanom« och verkar närmast besvärad där han lägger armarna på ryggen och visar upp en plågad min.

Bilden väcker frågor.
Det var inte alls det att han var svår att umgås med – tvärtom! Glad och snäll, tackade gärna »ja« när det bjöds – inte minst när det bjöds på »starkt«.

Sitt munspel hade han alltid i fickan och dragspelet var sällan heller så långt bort. Dessutom var han en jäkel på att rimma och skriva dikter. Inspiration tog han där den fanns och under sin livstid hann Göte Westergren göra många rimmade berättelser om vad som försiggick i tiden runt omkring honom.

Han skrev om vänner och ovänner, han diktade om ungdomstidens SSU-möten hos Gottfrid Johansson, han skrev om kärlek, svek och insikter och hans poetiska ådra fick åtskilligt nytt blod under tiden han gjorde värnplikten som artillerist i Sunne.

Sådan var han – Göte! Knappt något undgick honom och inspirationen rann till rikt och ohämmat.

Han var så kär i sin lilla jänta
han tänkte på henne natt och dag.
Han sade ofta »Till jul kanhända
vi växlar ringar ett litet slag«.
Sen blir det bröllop när våren kommer
när sola skiner och lärkan slår.
Då skall jag plocka åt dej små blommor
ty ingenting oss nu skilja får.

 Många av Götes dikter kunde man sjunga till välbekanta melodier, gärna skillingtryck. Själv framträdde han visserligen inte särskilt ofta som »artist« i större sammanhang men en och annan gång kunde han frestas att visa att man visst kunde lära sig spela munspel på alldeles egen hand – och dragspel också – och sångrösten var det inget fel på när han klämde i med sitt egenkomponerade vismaterial.

Annars var Göte Westergren, i vardagslag, metallarbetare och han arbetade på såväl Verktygsfabriken i Tyringe som hos Bergmans.
Och ett av hans vattenhål på ledig tid kom att bli »Fiket i Finja«.

Men så en dag på den sena hösten
till Ljungbyhed reste Inga bort.
Och Lundström fick nu den klena trösten
»Jag kommer åter som förr jag gjort«.
Men där på markan hon såg en annan
en flygmalaj ifrån Ljungbyhed.
Och så med denne med ens försvann hon
från den hon lovat sej gifta med.

I den trista cafélokalen i Finja, den med de bruna väggarna, det bruna slitna golvet och det bruna möblemanget grät Erik Lundström ut inför sin vän Göte Westergren. Det gick som det gick och det blev som det blev: efter sig lämnade Göte ännu en medkännande och melankolisk rimmad berättelse. En text som passar som hand i handske till melodin   »Så bistert kall sveper nordanvinden …«

Nu Lundström sitter ibland och tänker
när solen dalar i väster ned.
Och stjärnorna uppå himlen blänker
på lilla Inga i Ljungbyhed.
Han tänker då på den ljuva stunden
en sommarnatt i hans campingtält.
Då han fick kyssa den röda munnen
och pulsen slog som det livet gällt.

Göte Westergren flyttade från Skogshyddan 1969. Till Hässleholm och Vattugatan gick flyttlasset. Men i stan, i »stenöknen«, som han kallade den fann han sig aldrig riktigt tillrätta.
Skogen, naturen, musiken och dikterna var vad Göte tyckte om och det var där han trivdes – poeten från Skogshyddan.
Han gick ur tiden 2013.

Sista raderna i »Visan om Erik Lundström« – eller »Finjavisan« som den också kallats skrevs av Götes mor, Ruth Westergren.

Nu vilar han i den mörka mullen
hans levnadsdag blev ju alltför kort.
Kanhända Inga en gång på kullen
har lagt en blomma av enkel sort.

Tack till Isa Westergren för berättade minnen av sin bror.
Text och foto: Arne Forsell

Här ett par av Götes egenhändigt skrivna betraktelser.

Tillbaka

Inge Almgren genom Hans Adamsson

Inge Almgren

Inge Almgren kom som nyutexaminerad trädgårdselev till Ekebackens trädgård. Hans fader var tydligen nära bekant till källarmästare Jönsson på hotellen i Hässleholm och räknade kanske med att få lite koll på en levnadsglad telning.

Men under Inges första tid i trädgården såg man inte mycket av honom. Han bekantade sig med växterna och noterade i sitt block när han inte pysslade med dem.

Eftersom jag var den yngre ville han ofta undervisa i vad han läst och manade mig att skriva ner namn och egenheter hos de olika växterna som de olika fröernas utseende. Han visade mig också en frösamling som han satt samman under sina studierna.

Inges frösamling

En radiogrammofon såg familjen till att han fick så att vi kunde lyssna på marschmusiken som blivit populär i krigstiden.

Direktör Jönsson ville utveckla sin trädgård och Inge deltog med de olika momenten när glashusen kom till och när Svensson på elevhemmet också byggde ut flyttade Inge till ett nybyggt rum där. Med ett trevligt rum, grammofon och dansanta flickor från elevhemmet låg skratten nära till för oss under våra danslektioner.

Paus i arbetet

När armén kallade fick Inge leda gjutningsarbetet vid uppförandet av vårt värn i Blekinge. Trots våra fem års åldersskillnad var vi i samma armé och kunde göra några utflykter, som till Hallands bad och stenbrott.

Bergsbestigning borde han inte ägnat sig åt
På toppen

 

 

 

 

 

 

När vi skulle cykla till fotbollsmatch i Landskrona köpte han en splitterny moped och kunde låta de som blev trötta tolka en bit. Själv tittade han åt blomstren i parken när han tröttnat på fotbollen.

Inge gjorde ett försök att bli sin egen torpare. Då skulle han sköta alla sysslor själv. Det var väl roligt i början men snart finner vi honom vid anläggandet av Finja kyrkogård, för att sedan avsluta arbetslivet som kyrkvaktmästare.

Han köpte en trevlig villa i samhället och ritade upp en vacker plantrik trädgård som han stolt visade upp för sin gamle arbetskamrat.
Minnen nedtecknade av Hans Adamsson

Militäruniform eller arbetskläder      Tillbaka

 

 

Ernst Jonasson, fiskhandlaren och nattvakten

Minnet av Ernst Jonasson och hans hustru Hulda innehåller med nödvändighet en svart, trehjulig motorcykel med lastflak, många ensamma nattimmar i expeditionen på det som en gång var järnvägsstationen i Finja, oräkneliga omgångar i kortspelet »31« – med kuperad lek och därtill en av de första TV-mottagarna (Grundig) komplett med »TV-lampa« (för att ögonen skulle få det behagligare), som hittade vägen till Finja.

Hulda och Ernst Jonasson framför sitt hus i Finja, någon gång på 50-talet.

Och hur skall vi nu få samman detta till en någorlunda fullständig bild av fridsamma paret Jonasson, som i all sin enkelhet ändå kom att betyda en hel del för dem som på 1940- och 50talet befolkade stationssamhället.
Minnet är bedrägligt
Minnet är ju en bedräglig medarbetare. Ofta krackelerar det och bitar faller bort. Men lika ofta smyger sig bilder objudna in och produkten blir inte alltid sann.

Men låt oss i alla fall börja med det faktum att Ernst och Hulda i många år bodde granne med mina föräldrar och det hem där jag växte upp. Jag kom sålunda att bli väl bekant med dem …

Från Gäddastorp, där de drivit lantbruk, hade de invandrat till Finja i början på 1940-talet. De byggde sig ett litet hus, med två våningar och källare, vindskupa, mörkbrun blockpanel och eternittak.
Till detta fanns en trädgård och ett uthus med garage.

Trehjulig transportmotorcykel
Och det var där den förvarades – den trehjuliga transportmotorcykeln!
Ernst Jonasson, som för övrigt var mycket musikalisk och trakterade både kornett och fiol (kornetten hade dock blivit överkörd och hängde bucklig på väggen i finrummet men fiolen har jag själv hört honom spela på) gav sig nämligen på att sälja fisk i minut och han gjorde det som kringkörande i Finja på sin motorcykel med fisklådan på flaket.

Högtidligt böjt styre
Motorcykeln i sig är värd ett eget kapitel och hade den funnits kvar i dag hade den säkert betingat ett gott pris på samlarmarknaden. Fabrikatet kan jag inte erinra mig men svart var den, som sagt , med en bred sadel, högtidligt böjt styre inte olikt klassiska Indian från 20-talet, utsvängda stänkskärmar och en stor rund lykta längst fram.

Målning av Arne Forsell

Och ljudet sen … Ja, ljudet av Jonassons motorcykel var som besläktat med det som kom från tändkulemotorerna i de fiskebåtar som drog upp den fisk han sålde: Ett tryggt tuffande, så tryggt, långsamt och rent av sövande att det kunde jaga alla världens problem på flykt.

Packade fisk i utlästa tidningar
Jag minns hur det klirrade av is bland fisken, jag minns doften från fiskarna som låg där i lådan och glodde med glasartade ögon och jag minns hur min mor brukade handla sill av Jonasson. Hur han elegant förpackade ett halvkilo av varan i utlästa dagstidningar som han halade fram ur det lilla skåpet under flaket på motorcykeln.

Nattvakt på station
Men Ernst Jonasson var mer än kringresande fiskhandlare! Han satt också nattvakt på järnvägsstationen i Finja. Han kontrollerade att bommarna var fällda när de nattliga godstågen dundrade förbi och han var Statens Järnvägars ögon i Finja under långa nattimmar och såg till att allt löpte som det skulle även när ordinarie Stinsarna inte var på plats.
Allt för att Finjaborna skulle kunna sova tryggt.

Och därför måste Ernst Jonasson vissa dagar sova när annat folk var vakna. Därför måste vi barn i grannskapet leka lite tystare just under dessa tider. Vi visste bakom vilket fönster han sov och vi fick inte störa Ernst Jonasson i hans välförtjänta sömn.
Och skulle vi ändå göra det kom Hulda ut och – om inte precis röt – så i alla fall talade mycket bestämt till oss.

Också var det kortspel 
Så var det, det där med kortspelet »31« …
När lördagsfriden hade lagt sig och när Ernst Jonasson inte hade nattjänst på stationen kom han och Hulda ibland in till mina föräldrar för kaffe, hembakta kakor och några parti »31«.

med kaffe och klirr glasen
Nu skall väl också sägas att det var inte bara kaffe det dracks till kortspelet – åtminstone inte när det rörde Ernst och min far. Det klingade sanningen att säga en hel del i flaskor och glas också – men hela verksamheten fick i alla fall till följd att min syster och jag (som brukade sitta under bordet när kortspelet var igång) efterhand lärde oss hur kortspelet »31« skulle exekveras. Vi följde noga med i omgångarna, spratt till lite när någon vågade »knacka« och gladde oss varje gång mor eller far vann en runda.

Spelade om ett- två- eller fem-öringar
Insatserna var oftast ett- två- eller fem-öringar och kanske mer symboliska än stora.
Själv har jag aldrig varit mycket för spel med kortlappar och egentligen är jag helt okunnig om de olika varianterna. Och visst kan det kan tyckas olämpligt för en 6-åring just detta – men »31« hade jag bra kläm på i barndomen.
Mycket tack vare Jonassons!

En av de första
Någon gång under andra hälften av 50-talet skaffade sig herr och fru Jonasson en TV-mottagare! Det måste ha varit en av de första TV-apparaterna i Finja. Fabrikatet var Grundig och där den stod på sin piedestal i finrummet hos Jonassons, komplett med »TV-lampa« på baksidan, som skulle skona ögonen från alltför skadligt TV-ljus, blev den en helt oemotståndlig magnet för oss barn som bodde i grannhusen.

Hur många gånger min syster och jag knackade på hos Jonassons på kvällarna med frågan: »får vi komma in och titta på TV?«, vet jag inte. Men Jonassons var alltid lika vänliga och lät oss sitta tillsammans med dem på bäddsoffan och titta på den flimrande svart/vita bilden tvärs över matbordet.

Kvitt eller dubbelt
Här såg jag till exempel Ulf Hannertz, »Hajen« kallad, vinna 10 000 kronor i ämnet »Akvariefiskar«, 1957, i programmet som hette »Kvitt eller Dubbelt«.
Så småningom blev hus och trädgård för arbetsamt för paret Jonasson. En av sönerna blev regementsmusiker, en annan målare men barnen hade sina liv och allt som allt blev det så att Ernst och Hulda Jonasson helt enkelt bytte boende med en släkting som bodde på Bokalyckan i Hässleholm.

Hans-Åke och Iris Henningsson med familj tog över Jonassons hus och Ernst Jonasson och hans Hulda flyttade till lägenhet i stan och framlevde där sina sista år.

Och minnet av fiskhandlaren med motorcykeln som också var Finja stations ruvande falköga under långa nätter må vara tystlåtet och tillbakadraget.
Men ännu är vi några som minns honom.
Arne Forsell

Tillbaka

Finja fattighus – ålderdomshem

Byggdes 1908-1909 av byggmästare Nils Pettersson, Finja och det var en stor gedigen tegelbyggnad. Tomten köptes av Karl Andersson gift med Anna, dotter, till Johannes Eliasson

Karl Anderssons far var Anders Nilsson i Öraholma, gift med Nilla. Karl Andersson blev lämnad ensam med 6 barn, 4 pojkar och

2 flickor. En av flickorna, Magnhild, var expedit hos Bergstrands i Hässleholm. Karl Andersson sålde stället 1928 till Nils Svensson sompå sitt

Lantbruk hade ett vårdhem för utvecklingsstörda.

Landstinget övertog vårdanstalten 1945 vilken vi känner under namnet Backagården.

Karl Andersson flyttade först till ett litet ställe vid skolan som han köpt av Per Stjernquist.

Senare flyttade han till Perstorp där han fick arbete.
Zanda Lilliefeldt 1986

Tillbaka

Nils Larsson – »Macka-Nisse«

Han var mannen som arbetade med linjebygge hos Televerket i nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Men han hade också ett brinnande intresse för idrott, var en habil löpare i sin ungdom och upptäckte senare i livet cykelsportens tjusning och blev en av vårt lands ivrigaste motionscyklister. Gnistan tändes i början på tjugotalet, fick mer glöd under 1930-talets cykelsemestrar runt om i landet och flammade ända upp i åttioårsåldern då han fortfarande, iklädd cykeldress och – hjälm grenslade någon av sina 16 cyklar och gav sig ut på långturer ensam eller tillsammans med andra.

Men han hann också med att driva lantbruk, sitta med i kommunfullmäktige (s) och verka i ett otal nämnder, vara pådrivare och stöttepelare i Finjas föreningsliv, han var med och startade Finja idrottsförening, syssla med journalistik i det att han var »ortsmeddelare« åt Norra Skåne. Som sådan hade han koll på allt som hände i byn, refererade, fotograferade och levererade till redaktionen i Hässleholm. »Alla« hade ju Norra Skåne och »allt« skulle rapporteras!

Och som om det inte skulle räcka till så drev Nisse och hustru Karin också bensinmacken i Finja, Shell, från mitten av 1940-talet och ända in på 80-talet. Och det var nog detta sistnämnda som gav honom nästintill ikonstatus i dåtidens Finja.

Han hette Nils Larsson. Men de flesta kände honom som – och kallade honom »Macka-Nisse«. Historien om hur Nils Larsson blev »Macka-Nisse« börjar i mitten på 1940-talet då Nisse som var född 1904, med sin televerkslön som garanti köptes huset, just i infarten till Finja. Det ägdes då av en person som gick under aliaset »Amerikanaren« och med fastigheten följde en bensinpump och ett kontrakt omfattande bensinförsäljning som agent för Shell.

»Rickepump«
På den tiden handlade det om en handdriven »rickepump« där man först pumpade upp önskad mängd bränsle i en glasbehållare med markeringar: 5 liter, 10 liter, 25 liter innan man öppnade munstycket och lät bensinen rinna ner i tanken. Men det handlade också om att kolla ringtrycket, oljenivån, kanske torka vindrutan och prata lite om vädret. På den tiden hade man tid med sånt och det bidrog till att kunden körde glad och nöjd från pumpen – och förhoppningsvis kom tillbaka igen!

Huruvida »Macka-Nisse« ställe var först med den servicen är inte lätt att säga. Men det fanns en knapp och det gick att trycka på den och påkalla service vilken tid på dygnet som helst. I det sammanhanget skall man dock vara ärlig och nämna att det ofta var Karin som skötte »tappen« på dessa okristliga tider.
Dygnet-runt-öppet alltså …

Men Nisse skulle ju bevars upp klockan 05.00 mest varje morgon. Han hade ju sitt televerksjobb och sina kommunfullmäktigeuppgifter och sin journalistverksamhet att tänka på – också.
Så Karin drog ett tungt lass.

 

Två barn – tvillingar – blev det också i »Macka-Nisses« familj. Maj-Kristin och Nils kom att växa upp med macken och fick också så småningom rycka in och hjälpa till – och samla på sig lite drickspengar från nöjda kunder.
Att jobba på Televerket på den tiden var inte alltid lätt och inte heller riskfritt. I linjebyggarjobbet spände Nisse ofta på sig klätterskorna och tog sig 15 meter upp i stolparna, till där ledningarna skulle monteras.

Fick ström i kroppen
Vid ett tillfälle höll det gå galet på allvar. En ledning, som skulle varit strömlös visade sig inte vara det och när Nisse tog i den vräktes han handlöst baklänges och blev hängande upp och ner eftersom klätterskorna fortfarande höll honom fast. Han bröt båda vristerna men det var på håret att det kunde gått ännu värre. Nisse kunde lika gärna »blivit där« men han räddades ner till marken i sista stund.
Han låg månader på sjukhus.

Inget körkort
Man tog väl för givet att han skulle ha körkort men ”Macka-Nisse” hade inga planer åt det hållet – trots att han var bensinstationsägare i fyrtio år. Han tog aldrig körkort och han köpte aldrig någon bil själv.
Han litade till sin cykel!

Och han cyklade från Finja till sina arbetsplatser, vare sig de låg i Sösdala, Vittsjö eller Osby. Tur och retur cyklade han – och när kvällen kom cyklade han vidare till mötena i kommunfullmäktige, som på den tiden fanns i Tyringe.
Klart att han skaffade sig en bra kondition på det sättet!

Innan ordet »cykelsemester« var uppfunnet
Och när det drog mot semester cyklade han även då. Han och Karin kunde aldrig vara lediga samtidigt. Macken skulle ju skötas! Och frågan är väl om ordet »cykelsemester« ens var uppfunnet när Nisse hojade runt i Sverige under sina lediga veckor första gången. När han från sadeln insöp naturen och dofterna, tittade runt och ökade på sitt vetande med det ena och det andra. Väl hemma igen avlöste han Karin »vid pumpen« så hon också fick resa iväg en tid.
Herr och fru Larsson reste för det mesta bort var för sig på den tiden.

Han var högröd socialdemokrat i yngre dagar, Nils Larsson. Så högröd var han att han så när hade hamnat som frivillig i internationella brigaden i Spanska inbördeskriget! Det gick så långt att han hade stämt träff med en värvaragent – som dock aldrig dök upp. Och Nisse förblev hemma.
Och sanningen att säga blev han kanske lite mer »ljusröd« allteftersom åren gick.

»Macka-Nisses« Shell-anläggning utökades och moderniserades. Två pumpar, en för »vanlig bensin« och en för »premium« kom till under andra häften av 1950-talet, oljeskåp och – minsann – belysning över det hela, blev det.
Nisse och hans Shellmack var ett begrepp i Finja och det var dit man körde sin bil när det var dags för påfyllning. Lite mer komplicerat blev det med mopeder och tvåtakts-saabar som fordrade oljeblandad bensin. Då kom blandningskannan fram. Fem liter bensin, uppmätt kvantum olja och några kraftiga tag med handtaget som blandade samman det hela. Och sen var det bara att gasa och lämna macken i en dimma av blå rök.

Aldrig rånade
Det må låta som en saga i dagens läge. Men det är faktiskt sant: under alla år »Macka-Nisse« och hans Karin drev Shell-macken i Finja, dag som natt, hade de inte ett enda inbrott eller ett enda överfall!
Så, åtminstone ur den synpunkten, var det bättre förr!

»Macka-Nisse« började jobba på macken
Vid sextio års ålder – 1964 – pensionerade sig Nils Larsson från Televerket. Samtidigt började Karin – som var femton år yngre än honom – att arbeta inom vården. Rollerna vid Nisses Shellmack i Finja blev ombytta och nu fick »Macka-Nisse« än mer rättvisa åt sitt alias.
Fram till i början på 1980-talet fortsatte Nils Larsson att driva sin bensinmack. Sedan blev det så att tiden gled iväg både för den formen av bensinförsäljning, som »småmackarna« representerade men även från »Macka-Nisse« själv. De gula pumparna och oljeskåpen monterades bort och skylten med Shells logotyp försvann för alltid från infarten till Finja.

Åkte Transsibiriska järnvägen
»Befrielsen« firade Nils och Karin med en riktig långresa – längs Transsibiriska järnvägen! Ända upp i hög ålder höll han igång med cyklingen, »Macka-Nisse«. Och det körkort och den bil som så småningom hamnade i familjen stod Karin Larsson för! »Macka-Nisse« lämnade det jordiska 1993. Åtta år senare följde Karin hans väg. De ligger båda begravda på »gamla« kyrkogården i Finja.
Arne Forsell
Tack till Nils Larsson junior för hjälp med minnen och bilder

Tillbaka

»Sme´n i Finja« – minnen av en kraftkarl

Nej, det är ingen skröna!
Berättelsen är sann även om tidens tand kanske gnagt en del på detaljerna och historiens dimmor höljt en del av nyanserna.
Men i huvudsak är den sann!

Den handlar om en handfull män. Kaj Andersson, elektrikern i Finja som sedermera grundande Finja Betong var en. En annan var hemmansägaren från »Hajnaden«, Åke Andersson, som hade skogskullen »Rävabacken« på sina ägor – strax bortom »Abarahms kök« – men som gjorde sig av med den för att Kaj Andersson skulle ta grus ur den till sin betonggjutning.

»Sme´n i Finja«, Erik Linderoth var ytterligare en annan och han kan väl sägas vara huvudpersonen i berättelsen.

Ett hål i marken
Några andra viktiga delar i vår berättelse är en telefonstolpe och ett hål i marken … Det hela utspelade sig någon gång på 60-talet och våra medverkande i historien stod och diskuterade hur man skulle få sagda telefonstolpe förflyttad ner i hålet.
– Som sagt var …, sade Kaj Andersson. Det var nämligen så han brukade inleda all konversation. Tror ni att Linderoth orkar lyfta stolpen och sätta ner den i hålet?
– Vi slår vad om en tia, sade en annan i gruppen.
– Orkar han så får han tio kronor av var och en av oss.
»Sme-Erik« spottade i nävarna, tog ett livtag på stolpen – och lyfte den! Han sjönk visserligen ner till anklarna i den mjuka marken och han svajade betänkligt. Men han hivade till slut ner stolpen i hålet!
– Det var som f-n, tyckte åskådarna.
Ja, inte Åke Andersson, för han var frireligiös! Han var dessutom ganska »om sig och kring sig« och så här dags i vår berättelse tyckte han att tian kunde han ha bättre nytta av.
– Skitsnack, tyckte Linderoth. Hit med pengarna annars rycker jag upp stolpen igen!
»Sme-Erik« fick sina pengar!

Sju barn i familjen
Erik Linderoth – »Sme´n i Finja« var född 1917. Smedyrket fick han med sig på fädernet och det fanns i släkten flera generationer tillbaka. Smedjan där han hölls låg på den plats där Finja lanthandel sedermera skulle komma att uppföras och Linderoths egen bostad låg precis intill.
I Eriks och hustru Thyras familj kom det så småningom komma att bli sju barn: Ingvor, Kent, Kjell, Leif, tvillingarna Mona och Lena och slutligen Solbritt, som var yngst.

Från vänster: Mona, Leif, Kjell, Lena och Solbritt.

Smedjan var en »riktig« gammaldags smedja med ässja, eld, tunga verktyg, klang mot metall, hetta och svarta väggar. Här smidde Linderoth bland annat tänder till grävskopor åt bland andra Mjällby gård och Gösta Ahlqvist. Men, när han verkligen ville, var Erik en mycket duktig yrkesman och han kunde göra »nästan allt«. Bland annat kunde han sko hästar!
Bland lantbrukare runt om i trakten brukade man säga att om man kanske råkade ha en ilsken häst, en sådan som var svår att tygla och om sagda häst behövde nya skor. Ja, då var det bara att transportera den till Erik Linderoth! För var det någon som kunde »tas« med illbattiga hästar så var det han. Han både höll fast dem och skodde dem – som den kraftkarl han var.

En hejare på att dra vitsar
Han var populär i många läger i Finja, Linderoth. När han inte jobbade i sin smedja var han »runt« lite här och var och arbetade. Grovjobbade. Men han var också en hejare på att dra vitsar. Och så spelade han dragspel som om Gud själv hade lärt honom. Enradigt, tvåradigt, Magdeburger … allt behärskade han och hustrun Thyra var även hon duktig på dragspel.

Inte efter noter dock! »Sån´t skit« hade »sme´n« inget till övers för. »Man spelar bättre efter gehör«, var hans åsikt. Och när sonen Leif började visa intresse för dragspelet, även han, fick han order att slänga notpappren. Att spela efter noter fick Leif lära sig i smyg!

Fadern hade en poetisk ådra
Även musiken hade Erik Linderoth ärvt av sin far – Anton Linderoth. Han – Anton – hade dessutom en poetisk ådra, som yttrade sig i att han under sina dagliga vandringar från hemmet i Boalt till arbetet i Broby »hittade på« egna texter till egna låtar. Så även det musikaliska var djupt rotat i släkten Linderoth!

Från 1960 och några år framåt ledde Erik Linderoth sin egen lilla orkester: »Sme-Eriks«. Här ingick, förutom kapellmästaren själv, Stig Paulström, Helle Glans och Leif Linderoth, Eriks son som när orkestern började turnera inte var mer än 14 år men redan då var en talang på dragspel.

Orkestern turnerade runt om i Skåne och Småland, ända tills Helle Glans fick nog och tröttnade. Så dags hade dock Leif Linderoth kommit i kontakt med musiklegendaren Hakon Swärd, som såg och gillade vad unge Linderoth kunde och tog honom under sina vingars beskydd.

Leifs storebror Kenth fick också – i kraft av att han var lite äldre – förtroendet att spela med i Hakon Swärds legendariska kapell under flera år.
Men det är en annan historia …

Från Linderoths hus var det bara ett stenkast till fotbollsplanen i Finja på den tiden. Men om det var två saker som Erik Linderoth absolut inte hade något till övers för så var det fotboll och folk som tuggade tuggummi.

Springa efter en boll dumt
– Det är det dummaste och mest ointelligenta en människa kan göra – att springa runt och jaga en boll och om man sen tuggar tuggummi också – som tränaren vid sidan av planen brukar göra – ja, då är man verkligen dum, brukade han säga.

Han var en man som kunde ha ett hett humör – Erik Linderoth. Och det – korsat med att han var våldsamt stark och i perioder var »glad i starka drycker« – ställde ibland till det både för honom och dem som råkade stå i vägen. Ibland kunde det vara hans söner – men ofta var det andra och »sme´n i Finja« backade aldrig!

– Visst har jag gett mycket stryk, sade han vid något tillfälle. Men jag har fått mycket också!

Som alltid annars övergick »då« så småningom till »nu« och när sextiotalet började närma sig lämnade Erik smedhammaren och började i stället arbeta hos Gösta Ahlqvists grävfirma. Smedjan togs över av Folke Lindborg och man började gjuta cementblock där ässjan och städet en gång stått. Ytterligare senare kom Bengt Löwgren att driva bilverkstad på samma ställe – innan byggnaden revs och lämnade plats för Finja lanthandel.

Thyra och Erik.

Så här dags i berättelsen är det nödvändigt att nämna ytterligare något om »sme´n« och brännvinet … Samtidigt blir det till ytterligare ett minne av en färgstark Finjabo: När »gamle« Linderoth, Eriks far dog, 1968 och dagarna innan det förbereddes för begravning i Västra Torup söp Erik till en sista gång. Han tog till ordentligt – men på själva begravningen var han på fötter igen och efter den dagen rörde han aldrig sprit igen.

Och under sina sista år i livet tog han till och med körkort! Erik Linderoth dog vid 81 års ålder. Men minnet av och historierna om »Sme´n i Finja« lever än.
Arne Forsell

Tack till Leif och Kent Linderoth för hjälp med minnen och bilder. 

Tillbaka till Personer i hus och byn

 

Gamla foto från Finja by

Westessons lanthandel samt skolhuset.
Kyrkan samt Lundbergs (?) affär och bostad som brann ner i början av 40-talet då nuvarande hus, med affär byggdes och som köptes av min far 1945.
Stolt Sven G Westesson framför sin första bil, 1948-49. En Essex !! Willy i baksätet och Rune i framsätet.

Rune Westesson
Tillbaka till Personer i hus och byn