Nils Oskarsson – krigsseglaren som blev spettkaksfabrikör

Vår berättelse börjar med en bild. Ett stumt tidsdokument från oktober 1944, lite gulnat, böjt och fläckat. Motivet är fem män runt ett bord. Alla är prydligt klädda i kostym och slips. Cigaretter och drinkar är några av tillbehören. Alla tittar in i kameran och sammanhanget är festligt. Ett par av männen ler som av förväntan men här finns också tveksamma, rent av sorgsna blickar.

Mannen i mitten är 22 år. Han heter Nils Oskarsson, är född i Fränninge och skall sex år senare komma att slå sig ner i Finja.

Ännu är vi dock kvar med Nils i vårt fotografi och unge Oskarsson har så här dags under ett par års tid utbildat sig till konditor. Men han har också blivit allergisk mot mjöldamm och hans läkare har rekommenderat honom att »skaffa sig frisk luft«. Det är därför han sitter här med fyra yrkeskollegor som alla har det gemensamt att de nästa dag skall mönstra på Svenska Amerikalinjens »Drottningholm« och hjälpa till att transportera flyktingar och krigsfångar mellan Newcastle och hamnar i Canada.

S/S Drottningholm

Nils Oskarsson har blivit Krigsseglare, ett riskfyllt arbete mitt under brinnande krig och ett arbete som senare skulle föra honom på resor även mellan Japan och USA.

Nils Oskarsson med konditorkollegor på Drottningholm. Oskarsson den lille ungefär i mitten

S/S Drottningholm och systerfartyget M/S Gripsholm chartrades båda under andra världskriget av USA:s regering och Röda Korset. De tjänstgjorde som utväxlingsfartyg för krigsfångar, diplomater, flyktingar och civila internerade och hade, åtminstone i teorin, »fri lejd«. Därför fördes de fullt upplysta och med stora svenska flaggor målade på sidorna genom vatten som var jaktmark både för tyska u-båtar och krigsfartyg från alla nationer inblandade i världsbranden.

 

Nils Oskarsson, i mitten med två kollegor på Drottningholm

Många Krigsseglare fick också betala med sina liv under dessa år.

Tillbaka i Sverige igen flyttade Nils Oskarsson med sin nyfunna hustru till Osby och startade bageri och kafé. Vetemjölsallergin blev dock värre och Nils var tvungen att hitta en väg ut ur eländet. Baka ville han fortfarande göra och potatismjöl hade han inga problem med. Spettkakor skulle han börja tillverka!

Ett lämpligt ställe för detta hittade han i Finja och dit flyttade familjen Oskarsson.

Nils Oskarsson, till höger, i spekakabagartagen. Mannen till vänster är okänd.

Nitton tusen kronor betalade Nils Oskarsson för villan – ett av »P2-husen«. Källaren förvandlade han till spettkaksfabrik enligt löpande-band-principen. Här skulle bakas spettkakor i stor skala! Sexton rullar i olika storlekar fick han plats med och som den uppfinnare han var, försåg han alla med värmesystem som kunde justeras hydrauliskt. På så sätt kunde han gå från den ena spettkaksrullen till den andra och få värmen så jämn och exakt som fordras för att en spettkaka skall bli just en god och hållbar spettkaka.

Sjuhundra ägg gick det åt till varje bakomgång och de som sett det kan intyga att uppvisningen Nils Oskarsson levererade när han knäckte äggen – ett med varje hand – och skiljde gulan från vitan, var något som motiverade långa omvägar, bara för att få uppleva!

Oskarssons spettkaksbageri hade ett hundratal kunder, mest konditorier och livsmedelsbutiker, runt om i Skåne, Blekinge och Halland. Visst hände det att en eller annan privatperson också tittade in och gjorde beställning. Men Oskarsson ville helst jobba stort…

Och som om det inte räckte med det, arbetade han också både hos Weséns konditori och hos konditori Concordia i Hässleholm. Han startade sina arbetsdagar vid 3-tiden på morgonen. Gjorde tårtor och delikata bakverk fram till att konditorierna öppnade för dagen. Sedan åkte han hem och körde igång sin egen spettkakstillverkning.

Är man gammal brottare, är man entreprenör och är man sugen på nya utmaningar … ja då hugger man i där det finns pengar att hämta. Så resonerade fabrikör Nils Oskarsson.

Nils Oskarsson

För att leverera spettkakorna, som vid det laget var vackert inslagna i prasslande cellofan, till kunderna införskaffade Nils två stycken Volkswagenbussar. Dessa kom att bli några av de första bilarna över huvud taget i Finja och de väckte både beundran och längtan efter möjliga åkturer. Sålunda hände det sig att man då och då kunde se herr spettkaksfabrikören fräsa runt i bygden med en av sina bussar, lastad inte med spettkakor men med åksugna damer!

Han var nämligen utrustad även med ett frikostigt sinnelag, entreprenören som knäckte ägg så elegant.

Nils Oskarsson gjorde också tjänst i Finja frivilliga brandkår. Till jul kunde han dessutom uppträda som ridande tomte och hjälpa till att dela ut godispåsar, sponsrade av Hulda Pålssons lanthandel, till byns barn. På den tiden restes julgranen alltid på »torget« vid järnvägsstationen och tomten med sin säck brukade placera sig på lastbryggan vid affären.

»Amerikanska billotteriet« var ett annat av hans påfund. Idén hade han fått från USA och lotterna på den Ford Taunus 17 M, som var själva vinsten gick åt likt det berömda smöret i solskenet. Bilen hamnade till slut hos spettkaksfabrikörens/lottförsäljarens granne …

När det blev aktuellt att bygga bassäng och hopptorn vid Finja badplats var han med och drog ett stort strå till den stacken.

I många år kunde man också se Nils Oskarsson i ett stånd på Kiviks marknad. Där sålde han, förutom spettkakor i portionsbitar, kepsar i skumgummi och kylskåpskalla drinkar i form av Kronan-bryggeriets hallonsaft. Passade utmärkt till spettkakan!
Så nog hjälpte Nils till med att »sätta Finja på kartan«, alltid!

Efter hand dalade dock intresset för spettkakorna. Oskarsson höll ut så länge fru Ising på Hörlingegården fortfarande köpte hans produkter. Men till slut kunde han bara konstatera att tiden för spettkaksfabriken i Finja hade runnit ut. Han fick arbete hos Bergendahls, som chaufför, där han körde »lilla lastbilen«.

Mannen, som vid 22 års ålder en gång festade med kollegor och fångades på bild kvällen innan han mönstrade på S/S Drottningholm avslutade sitt yrkesverksamma liv hos Vägverket i Hässleholm, där han arbetade på förrådet.

En del av utrustningen i sitt spettkaksbageri sålde Nils Oskarsson till Barbros Bageri i Mannarp, Hästveda.
Själv gick Nils ur tiden 2010 men hos Barbro snurrar hans spettkaksrullar fortfarande.
Arne Forsell

Tack till Roland Oscarson för tillgång till minnen och bilder av hans far.

Mer om Skräddare-Elna

Läste på Finjasidan om Skräddare-Elna.

Hon var född i Maglehem den 12 mars 1871 och dog 1 november 1968 i Finja.
Familjen kom från Maglehem 1888 och bosatte sig i Gunnarstorp, gården där Valfrid Jönsson senare bodde.
Jag minns Elna gående förbi vår skola i Hörlinge då hon besökte fru Ising på Hörlingegården.
Jag minns att Hanna Ising en födelsedag av Elna fick ett eller flera konstgjorda ägg, till ruvande hönor.

Jag fotograferade familjens gravsten för några år sedan då jag inventerade Finja kyrkogård.

Hälsningar Hjördis Nilsson, Klippan

Tillbaka

Minnen av »Skräddare-Elna«

En liten gumma, i svarta långa kjolar och med det rynkiga ansiktet inramat av ett svart huckle. På 1940- och 50-talen bodde hon i ett litet hus vid Ljungsäter, inte långt från Svärtingstorp och Hörlinge.

Hon hette Elna Nilsson, men de som fortfarande kommer ihåg henne minns henne hellre som »Skräddare-Elna«.

Var hon egentligen kom ifrån och hur hennes vägar lett henne till Ljungsäter är höljt i dunkel. Men hennes dialekt var inte formad i Göinge. – Snarare någonstans »nedåt slätten«.

Om »Skräddare-Elna«, sades det att hon trodde på tomtar och troll. Ja, en del menade till och med att hon hade något slags hemlig förbindelse med de skygga varelserna som – säkerligen – hade sina boningar i skogarna runt hennes hus och uppåt Svärtingstorp.

– Man skall akta sig för »di små rödhuade«, brukade hon säga.

Och det är väl klart att en person som kunde uttala sig så klart om något så diffust och skrämmande som naturväsen ur skogarnas djup – en sådan visste förmodligen mycket mer än andra. En sådan person kunde också upplevas som smått skrämmande.

Åtminstone om man var barn på den tiden. Alltså var de flesta barn rädda för »Skräddare-Elna«.

Och även om den lilla gumman i sina svarta kläder hos någon kunde väcka en lusta att retas lite så var det ingen som över huvud taget kom på tanken. »Skräddare-Elna« kunde bli arg – hiskeligt arg – om det var något hon inte gillade.

»Skräddare-Elna« gick omkring i stugorna, satt ner och pratade, blev bjuden på kaffe här och var och förmedlade nyheter som hon hört på andra håll i bygden.

Rädd för att prata med folk eller på minsta vis skygg var hon absolut inte. »Skräddare-Elna« skydde ingen och fick hon någon gång syn på ett barn, en flicka till exempel, som hon inte kände kunde hon fråga: »Hår hör denna grebban hemma?«.

Och hon krävde svar!

– Lite grann var hon, som »Krösa-Maja« i filmerna om Emil i Lönneberga, berättar Isa Westergren som när hon var i tio-årsåldern var ett av de barn som var rädda för »Skräddare-Elna«. Isa bodde, som liten flicka, inte så långt från Elsas hus och vid ett tillfälle hade »Skräddare-Elna« haft ett ärende hos Isas föräldrar. När det väl blev dags att hon skulle bege sig hemåt ville hon att Isa skulle följa henne genom skogen.

– Rädd var jag, erkänner Isa. Och egentligen ville jag inte gå med henne genom den mörka skogen. Men jag kommer ihåg att jag tog cykeln med mig. Med den kände jag mig trygg och kunde jag komma hem kvickt om det skulle behövas.

Isa Westergren hade en väninna – Evy – som skulle gifta sig 1950. Till bröllopet fick hon en blomsterkrans av »Skräddare-Elna«. En krans som hon själv hade tillverkat. Evy fick kransen med uppmaningen att vara mycket rädd om den – annars kunde det gå illa.

Med allt som sades om »Skräddare-Elna« om hennes umgänge med varelserna i skogen och med allt kusligt man hörde berättas om henne, vågade Evy heller aldrig göra sig av med gåvokransen. Hon hade den kvar tills det bara återstod några torra pinnar av den.

Elna Nilsson ägde några höns som fanns i hennes hönshus, beläget vid Bygdegården. Äggen som producerades där tog Elna med sig när hon reste med bussen till Hässleholm, där hon sålde dem.

Hönshuset kom sedermera att tjäna som övningsobjekt för brandkåren. Och med det kan väl sägas att de sista spåren av »Skräddare-Elna« gick upp i rök.
Berättat för Arne Forsell av Elisabeth – Isa – Westergren

Är det någon som har foto av  »Skräddare-Elna«, hör av er.

Tillbaka

Mer om Göte Westergren och familjen

Tack Arne Forsell för den fina artikeln om morbror Göte. Jag är Mikael »Smirre Kirax« Westergren, son till Elisabeth »Isa« Westergren.

Såg att Ewa Westergren la in en rättelse under artikeln. Ewa är dotter till Svea Bengtsson, min moster. Svea fick även sonen Jan. Svea var gift med urmakaren Bertil Bengtsson som dog 1985 när jag var 10 år.

Syskonskaran från Skogshyddan är följande:
Allan Westergren, äldste morbror, som var gift med Lisa Westergren.
Göte Westergren, yngre morbror.
Svea Bengtsson – flicknamn Westergren, moster.
Evy Eklöf – flicknamn Westergren, moster, som var gift med Stig-Arne Eklöf.
Ester Phil – flicknamn Westergren, som bor i Hägersten i Stockholm, hade tidigare hus på Ljusterö. Esters man Olle Phil hade mattfirma i Stockholm. Var ofta hos Ester och hennes man Olle Phil som barn.
Elisabeth Westergren, min mor, hette som gift Elisabeth Widell. Min pappa hette Knut Widell, mor och far skildes 1980 när jag var 5 år och då tog mor sitt flicknamn Westergren tillbaks. Jag fick inte ta Westergren förrän jag blev myndig för att pappa inte ville skriva på något papper för namnbyte. Pappa dog 1997 i en brand i sitt hem i Tyringe.

Allan gick bort 2012, Göte gick bort 2013 och Svea gick bort 2016. Jag hade mycket kontakt med både Göte, Svea och Ester under min barndom och tonårstid.

Levande Finja-wikipedia
Svea var som ett Wikipedia över allt gammalt som hänt i Finja med omnejd, dock sista året då hon bodde på ålderdomshem så sviktade hennes minne.
Svea bodde i Funkisvillan i Finja. Jag kommer ihåg att Svea ofta pratade om en brand på en mosse och om åskvädret 1950 då Ewa var 1 år. Hur åskan slog och en kulblixt kom från telefonen och rullade över golvet medans Ewa satt i Sveas knä.
Svea pratadeäven om »Huggedrängen« och det var först när jag såg Gunnar Tallingers film om Hörlingegården på Bygdegården för några dagar sen som det gick upp för mig vem »Huggedrängen« var. Att det var snickeriansvarig på Hörlingegården. Jag trodde att Huggedrängen var en man som kom till Skogshyddan och hjälpte familjen Westergren med veden.

Göte lärde mig om naturen
Jag tyckte som barn om att lyssna till Götes dikter och sånger. 1982 hyrde mor en stuga i Småland och Göte och Svea var en del hos oss där. Jag var 7 år då. Det var här när Göte och jag var mycket ute i naturen som jag fick mitt starka intresse för djur och natur samt att det alltid har funnits djur i vår familj och även Svea hade en pudel som hette Tina.
Kommentarer av
Mikael »Svirre« Westergren

Tillbaka

Martin Kull – enslingen

Ett hemmasnickrat skrivbord, grönt till färgen, med mässingsbeslag på lådorna och ett prydligt påmålat årtal i vitt: 1933 … 
En gravsten på gamla kyrkogården i Finja, halvt dold bakom vildvuxna ormbunkar med bra ett namn och två årtal: 1874 – 1958 … 
Till det några nästintill retfullt undflyende minnesbilder, så ömtåliga att de går sönder om man råkar ta för hårt i dem …

Det tycks vara allt som dröjer sig kvar av Martin Kull. Fiskaren, jägaren och enslingen som bodde i det lilla huset »tvärs över spåren« vid Finja station. Han var inte mycket för att umgås med andra. Rätt liten var han, spenslig, mycket allvarsam och en man som aldrig skrattade. Åtminstone är det så några minns honom.

Nästan alltid, året om, var han klädd i krullhårig svart vintermössa, neddragen över ögon och öron. Till det en sliten överrock som en gång i tiden kanske varit ljust brun men som med åren fått gedigen patina och en mer obestämbar färg.

Barnen rädda
Egentligen är det väl inte så märkligt att många av barnen i stationssamhället var rädda för Martin Kull och inte gärna gick ensamma förbi hans hus. Där han ofta stod på gårdsplanen och klöv sin ved, kraftfullt och ihärdigt som om han bar på en inneboende ilska som han tog ut på huggkubben och trädbitarna var han, åtminstone om man inte var mer än fem – sex år gammal, en skrämmande uppenbarelse.

Martin högg ved som om han var ilsken på någon eller något.

Men det var inget ont i Martin Kull. Det var bara det att han över huvud taget inte var bekymrad om vad folk tyckte och tänkte om honom. Han var enslingen som höll sig för sig själv. Och jaktgeväret, skogen, ekan och Finjasjön var vad han brydde sig om.

Jaktmark hade han bland annat på Ernst Holmbergs ägor längs Möllerödsån. Här fanns det gott om hare och kanin och Martin Kull kunde ofta ses promenera hem, med klafsande gummistövlar och dött villebråd över axeln.
Då hade han ibland också fått ett mål mat hos Holmbergs och kanske också en sup.

Förlorade jaktmark för en hundspark
Han jagade också på Kungsgårdens marker, åtminstone till den dag när han hade ett ärende till Tage Hansen, arrendatorn på Mölleröd. Gårdens hund ville hälsa på Martin Kull men denne gillade alls inte uppvaktningen och måttade en spark mot jycken.
Efter den dagen var det slutjagat på Mölleröd och Tage-Hansen och Martin Kull var ovänner.

Fiskade gjorde Kull helst nära där ån hade sitt utlopp i Finjasjön. »Kulls håla« är ett begrepp som fortfarande finns i minnet hos gamla Finjabor och det var här som Martin Kull brukade lägga sina nät och det var här han hämtade det mesta av sin fångst.

Fiskade oftast ensam
För det mesta var Kull ensam i sin båt med det sägs att vid något tillfälle hade han en medhjälpare med sig när han vittjade näten. Och den gången kunde Kull bära hem 200 mörtar till stugan.

»Hemma hos sig« hade Martin Kull två rum i sin lilla stuga. I det ena, det som låg till vänster hade han sin säng. Här stod också spisen. Detta var alltså det kombinerade sovrummet och köket.
Det andra rummet i stugan var »finrummet«. Där stod tramporgeln.

I uthuset fanns vedboden och hans lilla snickarverkstad. Händig var han, nämligen, med hammare och såg och under årens lopp tillverkade han både möbler och annat med finess.

»Välstädat« var knappast det ord som först kom för någon av de fåtal besökare Kull släppte över tröskeln. Men den regelbundna »brandsynen« som förrättades av samhällets brandchef Valfrid Pålsson tillsammans med kommunens representant Evald Eriksson var inte något som han undslapp.

En viktig hänelse
»Brandsynen« var en viktig händelse och en allvarlig sådan – åtminstone var den menad så. Då skulle det kontrolleras att medborgarna inte förvarade brandfarligt material på oaktsamt sätt – och att det fanns en fungerande brandsläckare i hushållet.
Men sanningen att säga var den också ett tillfälle till glad socialisering och ibland både »skål« och »gutår«. Och det var många i Finja som såg fram mot tjänsteförrättningen och besöket med stora förväntningar.et berättas att Martin Kull vid ett tillfälle när brandsynen närmade sig, erkände för sin vän Ernst Holmberg att han var lite nervös inför vad »kommungubbarna« skulle säga om hans hem med allt det eldfängda han samlat på sig och som låg på hög både inne och ute.
– Bry dig inte om det, tröstade Holmberg. Köp hem en liter Renat och bjud gubbarna. De tackar aldrig nej och allt kommer att ordna sig!

Så gjorde Martin Kull. Och när brandsynen hade pågått ett tag och alla inblandade var glada vänner satte han sig också vid orgeln. Han förklarade högtidligt hur man skulle hålla händerna och sätta fingrarna på tangenterna i ett »handfatt«.
Spela kunde han inte men ingen av åhörarna kom med några synpunkter på »musiken« och någon anmärkning vad gällde »brandsynen« hade man inte heller.

Cyklade till kyrkan
En fin cykel hade han, enslingen i Finja. På den kunde han ta sig smidigt till kyrkan och högmässan. Direkt religiös var han kanske inte, Kull, men ändå mycket »kyrksam«. Han lyssnade gärna på kyrkoherde Henning Wedeby när han predikade och han tyckte att just Wedeby var en »faslig talare«.

Efter Martin Kulls död hölls auktion på hans lösöre. Då spriddes enslingens, jägarens och fiskarens jordiska ägodelar som maskrosfrön i vinden. Efter det fanns inget kvar efter manen som valde att leva sitt alldeles eget liv i det övrigt sociala samfundet – mer än några sköra minnen, en gravsten övervuxen av mossa och halvt dold av ormbunkar.
Och ett hemsnickrat grönt skrivbord …
Tack till Rickard Holmberg för hjälp med minnen av Martin Kull

Text och foto
Arne Forsell

Tillbaka

Mannen bakom Finjavisan

Göte Westergren – poeten från Skogshyddan

Så arg och bitter nu Lundström sitter
på Finja-fiket i senan kväll.
Ej mera hör man hans glada kvitter
om lilla Inga som var så snäll.
Nu sjunger han blott en sorgsen visa
om falska kvinnor som löften ger
och aldrig mer skall han kvinnan prisa
och aldrig tror han på löften mer.

 Han mötte henne för första gången
på Café Ljungkvist där hon då var.
Hon gick och gnola på smålandssången
när hon serverade till en klar.
På samma plats de nu skildes åter
där som de möttes för första gång.
Ej undra på att hans hjärta gråter
och tiden bliver för honom lång.

Göte Westergren hade, rätt länge, hört sin gode vän Erik Lundström berätta glatt och lyriskt om sina framsteg på Amors stig och hur han nästan hade vunnit servitrisen Ingas – hon som knatade runt kring borden hos Ljungkvists café – hjärta. Hur vacker grann hon var, hur de redan hade ”prövat på” varandra och hur Inga hade lovat att det ”skulle bli de två”.

Det var klang och jubel, sprittande toner och dito känslor och Erik hade helt enkelt hamnat i himmel nummer sju!
Göte själv, son till Alfred och Ruth Westergren i torpet Skogshyddan, i skogen vid Hörlinge och född 1919 som nummer två i en syskonskara som så småningom skulle omfatta tre pojkar, Allan, Göte, Sven och tre flickor Evy, Esther och Elisabeth (Isa), hade alltid varit lite avvaktande till det där med kvinnor. Man skulle helt enkelt kunna kalla honom »inbiten ungkarl« och han skulle aldrig komma att gifta sig.

På en bild i ett av de Westergrenska familjealbumen ser man Göte tillsammans med föräldrar och syskon och deras familjer. Men Göte står lite »vidsidanom« och verkar närmast besvärad där han lägger armarna på ryggen och visar upp en plågad min.

Bilden väcker frågor.
Det var inte alls det att han var svår att umgås med – tvärtom! Glad och snäll, tackade gärna »ja« när det bjöds – inte minst när det bjöds på »starkt«.

Sitt munspel hade han alltid i fickan och dragspelet var sällan heller så långt bort. Dessutom var han en jäkel på att rimma och skriva dikter. Inspiration tog han där den fanns och under sin livstid hann Göte Westergren göra många rimmade berättelser om vad som försiggick i tiden runt omkring honom.

Han skrev om vänner och ovänner, han diktade om ungdomstidens SSU-möten hos Gottfrid Johansson, han skrev om kärlek, svek och insikter och hans poetiska ådra fick åtskilligt nytt blod under tiden han gjorde värnplikten som artillerist i Sunne.

Sådan var han – Göte! Knappt något undgick honom och inspirationen rann till rikt och ohämmat.

Han var så kär i sin lilla jänta
han tänkte på henne natt och dag.
Han sade ofta »Till jul kanhända
vi växlar ringar ett litet slag«.
Sen blir det bröllop när våren kommer
när sola skiner och lärkan slår.
Då skall jag plocka åt dej små blommor
ty ingenting oss nu skilja får.

 Många av Götes dikter kunde man sjunga till välbekanta melodier, gärna skillingtryck. Själv framträdde han visserligen inte särskilt ofta som »artist« i större sammanhang men en och annan gång kunde han frestas att visa att man visst kunde lära sig spela munspel på alldeles egen hand – och dragspel också – och sångrösten var det inget fel på när han klämde i med sitt egenkomponerade vismaterial.

Annars var Göte Westergren, i vardagslag, metallarbetare och han arbetade på såväl Verktygsfabriken i Tyringe som hos Bergmans.
Och ett av hans vattenhål på ledig tid kom att bli »Fiket i Finja«.

Men så en dag på den sena hösten
till Ljungbyhed reste Inga bort.
Och Lundström fick nu den klena trösten
»Jag kommer åter som förr jag gjort«.
Men där på markan hon såg en annan
en flygmalaj ifrån Ljungbyhed.
Och så med denne med ens försvann hon
från den hon lovat sej gifta med.

I den trista cafélokalen i Finja, den med de bruna väggarna, det bruna slitna golvet och det bruna möblemanget grät Erik Lundström ut inför sin vän Göte Westergren. Det gick som det gick och det blev som det blev: efter sig lämnade Göte ännu en medkännande och melankolisk rimmad berättelse. En text som passar som hand i handske till melodin   »Så bistert kall sveper nordanvinden …«

Nu Lundström sitter ibland och tänker
när solen dalar i väster ned.
Och stjärnorna uppå himlen blänker
på lilla Inga i Ljungbyhed.
Han tänker då på den ljuva stunden
en sommarnatt i hans campingtält.
Då han fick kyssa den röda munnen
och pulsen slog som det livet gällt.

Göte Westergren flyttade från Skogshyddan 1969. Till Hässleholm och Vattugatan gick flyttlasset. Men i stan, i »stenöknen«, som han kallade den fann han sig aldrig riktigt tillrätta.
Skogen, naturen, musiken och dikterna var vad Göte tyckte om och det var där han trivdes – poeten från Skogshyddan.
Han gick ur tiden 2013.

Sista raderna i »Visan om Erik Lundström« – eller »Finjavisan« som den också kallats skrevs av Götes mor, Ruth Westergren.

Nu vilar han i den mörka mullen
hans levnadsdag blev ju alltför kort.
Kanhända Inga en gång på kullen
har lagt en blomma av enkel sort.

Tack till Isa Westergren för berättade minnen av sin bror.
Text och foto: Arne Forsell

Här ett par av Götes egenhändigt skrivna betraktelser.

Tillbaka

Inge Almgren genom Hans Adamsson

Inge Almgren

Inge Almgren kom som nyutexaminerad trädgårdselev till Ekebackens trädgård. Hans fader var tydligen nära bekant till källarmästare Jönsson på hotellen i Hässleholm och räknade kanske med att få lite koll på en levnadsglad telning.

Men under Inges första tid i trädgården såg man inte mycket av honom. Han bekantade sig med växterna och noterade i sitt block när han inte pysslade med dem.

Eftersom jag var den yngre ville han ofta undervisa i vad han läst och manade mig att skriva ner namn och egenheter hos de olika växterna som de olika fröernas utseende. Han visade mig också en frösamling som han satt samman under sina studierna.

Inges frösamling

En radiogrammofon såg familjen till att han fick så att vi kunde lyssna på marschmusiken som blivit populär i krigstiden.

Direktör Jönsson ville utveckla sin trädgård och Inge deltog med de olika momenten när glashusen kom till och när Svensson på elevhemmet också byggde ut flyttade Inge till ett nybyggt rum där. Med ett trevligt rum, grammofon och dansanta flickor från elevhemmet låg skratten nära till för oss under våra danslektioner.

Paus i arbetet

När armén kallade fick Inge leda gjutningsarbetet vid uppförandet av vårt värn i Blekinge. Trots våra fem års åldersskillnad var vi i samma armé och kunde göra några utflykter, som till Hallands bad och stenbrott.

Bergsbestigning borde han inte ägnat sig åt
På toppen

 

 

 

 

 

 

När vi skulle cykla till fotbollsmatch i Landskrona köpte han en splitterny moped och kunde låta de som blev trötta tolka en bit. Själv tittade han åt blomstren i parken när han tröttnat på fotbollen.

Inge gjorde ett försök att bli sin egen torpare. Då skulle han sköta alla sysslor själv. Det var väl roligt i början men snart finner vi honom vid anläggandet av Finja kyrkogård, för att sedan avsluta arbetslivet som kyrkvaktmästare.

Han köpte en trevlig villa i samhället och ritade upp en vacker plantrik trädgård som han stolt visade upp för sin gamle arbetskamrat.
Minnen nedtecknade av Hans Adamsson

Militäruniform eller arbetskläder      Tillbaka

 

 

Ernst Jonasson, fiskhandlaren och nattvakten

Minnet av Ernst Jonasson och hans hustru Hulda innehåller med nödvändighet en svart, trehjulig motorcykel med lastflak, många ensamma nattimmar i expeditionen på det som en gång var järnvägsstationen i Finja, oräkneliga omgångar i kortspelet »31« – med kuperad lek och därtill en av de första TV-mottagarna (Grundig) komplett med »TV-lampa« (för att ögonen skulle få det behagligare), som hittade vägen till Finja.

Hulda och Ernst Jonasson framför sitt hus i Finja, någon gång på 50-talet.

Och hur skall vi nu få samman detta till en någorlunda fullständig bild av fridsamma paret Jonasson, som i all sin enkelhet ändå kom att betyda en hel del för dem som på 1940- och 50talet befolkade stationssamhället.
Minnet är bedrägligt
Minnet är ju en bedräglig medarbetare. Ofta krackelerar det och bitar faller bort. Men lika ofta smyger sig bilder objudna in och produkten blir inte alltid sann.

Men låt oss i alla fall börja med det faktum att Ernst och Hulda i många år bodde granne med mina föräldrar och det hem där jag växte upp. Jag kom sålunda att bli väl bekant med dem …

Från Gäddastorp, där de drivit lantbruk, hade de invandrat till Finja i början på 1940-talet. De byggde sig ett litet hus, med två våningar och källare, vindskupa, mörkbrun blockpanel och eternittak.
Till detta fanns en trädgård och ett uthus med garage.

Trehjulig transportmotorcykel
Och det var där den förvarades – den trehjuliga transportmotorcykeln!
Ernst Jonasson, som för övrigt var mycket musikalisk och trakterade både kornett och fiol (kornetten hade dock blivit överkörd och hängde bucklig på väggen i finrummet men fiolen har jag själv hört honom spela på) gav sig nämligen på att sälja fisk i minut och han gjorde det som kringkörande i Finja på sin motorcykel med fisklådan på flaket.

Högtidligt böjt styre
Motorcykeln i sig är värd ett eget kapitel och hade den funnits kvar i dag hade den säkert betingat ett gott pris på samlarmarknaden. Fabrikatet kan jag inte erinra mig men svart var den, som sagt , med en bred sadel, högtidligt böjt styre inte olikt klassiska Indian från 20-talet, utsvängda stänkskärmar och en stor rund lykta längst fram.

Målning av Arne Forsell

Och ljudet sen … Ja, ljudet av Jonassons motorcykel var som besläktat med det som kom från tändkulemotorerna i de fiskebåtar som drog upp den fisk han sålde: Ett tryggt tuffande, så tryggt, långsamt och rent av sövande att det kunde jaga alla världens problem på flykt.

Packade fisk i utlästa tidningar
Jag minns hur det klirrade av is bland fisken, jag minns doften från fiskarna som låg där i lådan och glodde med glasartade ögon och jag minns hur min mor brukade handla sill av Jonasson. Hur han elegant förpackade ett halvkilo av varan i utlästa dagstidningar som han halade fram ur det lilla skåpet under flaket på motorcykeln.

Nattvakt på station
Men Ernst Jonasson var mer än kringresande fiskhandlare! Han satt också nattvakt på järnvägsstationen i Finja. Han kontrollerade att bommarna var fällda när de nattliga godstågen dundrade förbi och han var Statens Järnvägars ögon i Finja under långa nattimmar och såg till att allt löpte som det skulle även när ordinarie Stinsarna inte var på plats.
Allt för att Finjaborna skulle kunna sova tryggt.

Och därför måste Ernst Jonasson vissa dagar sova när annat folk var vakna. Därför måste vi barn i grannskapet leka lite tystare just under dessa tider. Vi visste bakom vilket fönster han sov och vi fick inte störa Ernst Jonasson i hans välförtjänta sömn.
Och skulle vi ändå göra det kom Hulda ut och – om inte precis röt – så i alla fall talade mycket bestämt till oss.

Också var det kortspel 
Så var det, det där med kortspelet »31« …
När lördagsfriden hade lagt sig och när Ernst Jonasson inte hade nattjänst på stationen kom han och Hulda ibland in till mina föräldrar för kaffe, hembakta kakor och några parti »31«.

med kaffe och klirr glasen
Nu skall väl också sägas att det var inte bara kaffe det dracks till kortspelet – åtminstone inte när det rörde Ernst och min far. Det klingade sanningen att säga en hel del i flaskor och glas också – men hela verksamheten fick i alla fall till följd att min syster och jag (som brukade sitta under bordet när kortspelet var igång) efterhand lärde oss hur kortspelet »31« skulle exekveras. Vi följde noga med i omgångarna, spratt till lite när någon vågade »knacka« och gladde oss varje gång mor eller far vann en runda.

Spelade om ett- två- eller fem-öringar
Insatserna var oftast ett- två- eller fem-öringar och kanske mer symboliska än stora.
Själv har jag aldrig varit mycket för spel med kortlappar och egentligen är jag helt okunnig om de olika varianterna. Och visst kan det kan tyckas olämpligt för en 6-åring just detta – men »31« hade jag bra kläm på i barndomen.
Mycket tack vare Jonassons!

En av de första
Någon gång under andra hälften av 50-talet skaffade sig herr och fru Jonasson en TV-mottagare! Det måste ha varit en av de första TV-apparaterna i Finja. Fabrikatet var Grundig och där den stod på sin piedestal i finrummet hos Jonassons, komplett med »TV-lampa« på baksidan, som skulle skona ögonen från alltför skadligt TV-ljus, blev den en helt oemotståndlig magnet för oss barn som bodde i grannhusen.

Hur många gånger min syster och jag knackade på hos Jonassons på kvällarna med frågan: »får vi komma in och titta på TV?«, vet jag inte. Men Jonassons var alltid lika vänliga och lät oss sitta tillsammans med dem på bäddsoffan och titta på den flimrande svart/vita bilden tvärs över matbordet.

Kvitt eller dubbelt
Här såg jag till exempel Ulf Hannertz, »Hajen« kallad, vinna 10 000 kronor i ämnet »Akvariefiskar«, 1957, i programmet som hette »Kvitt eller Dubbelt«.
Så småningom blev hus och trädgård för arbetsamt för paret Jonasson. En av sönerna blev regementsmusiker, en annan målare men barnen hade sina liv och allt som allt blev det så att Ernst och Hulda Jonasson helt enkelt bytte boende med en släkting som bodde på Bokalyckan i Hässleholm.

Hans-Åke och Iris Henningsson med familj tog över Jonassons hus och Ernst Jonasson och hans Hulda flyttade till lägenhet i stan och framlevde där sina sista år.

Och minnet av fiskhandlaren med motorcykeln som också var Finja stations ruvande falköga under långa nätter må vara tystlåtet och tillbakadraget.
Men ännu är vi några som minns honom.
Arne Forsell

Tillbaka