Nordens äldsta bosättning
Av Kristina Söderling har jag fått några bilder, tagna av Evert Cixthenson, från Finja Bygdegård i augusti 1967. Bilderna skildrar middagen i samband med Nils och Eva Larssons vigsel.
Släkt och vänner till brudparet samlades till festen i bygdegården där Berghs kapell stod för musiken.
På bilderna ses ett antal såväl i livet varande som framlidna personer som säkert är bekanta för många.
Insänt av Arne Forsell med tillstånd av brudgummen Nils Larsson
Ett kort från den 30 juli 1945 och troligtvis 10 årskalas för min bror Lars.
Fr. v. Arne Olsson, hans föräldrar hade den gård som nu ägs av Sven Olsson, Gösta Olsson, välkänd tidigare Finjabo, Bertil Nilsson, tidigare kyrkvaktmästare i Finja. Därefter en finsk pojke som hette Matti och han bodde då på Hjalmar Bengtssons gård vilken senare köptes av Kristianstad Läns Landsting. Längst till höger är det bröderna Carlsson, Arne med hunden Tuck och Lars, födelsedagsbarnet.
Insänt av Arne Carlsson.
Tillbaka till Personer i hus och byn >>>
Diana Drougge hittade en Finjabo när hon släktforskade i en bok om svenskar i USA.
Är det någon som är släkt med denne man?
Det kommer från: https://archive.org/stream/
Spanska sjukan kom till Sverige sommaren 1918
En hostning eller nysning var allt som behövdes. Små droppar av saliv och slem färdades på så sätt snabbt över världen 1918—20, och tog död på cirka 2,5 procent av dem som blev sjuka.
Att spanska sjukan var så extremt aggressiv beror på att viruset angrep lungorna och inte bara de övre luftvägarna, som är vanligast vid influensa. Det ledde till att många dog av svår lunginflammation.
Sjukdomsförlopp
Vad som till en början bara verkade vara lite huvudvärk, byggdes på med feber och frossa. Från sjuksängarna hördes yrande mardrömsröster och jämranden från sjuka med värkande kroppar. Efter ett par dagar fick ansiktet en mörk blåviolett ton och lakanen fläckades av blod som den sjuke hostade upp. Så småningom blev fötterna svarta och då förstod man att slutet var nära.
Men först ett sista utdraget lidande: lungorna fylldes med blod och den smittade drunknade så småningom i sina egna vätskor. Många som insjuknade drabbades också av lunginflammation, som ingen läkare kunde bota eftersom antibiotika ännu inte var uppfunnet.
För vissa kom döden efter över en vecka, för andra tog dödskampen bara några timmar. Män och kvinnor mellan 20 och 40 år var de som åldersgrupper som drabbades värst.
Ingen vet var smittan bröt ut. Spanien var neutralt under första världskriget och landets tidningar kunde därför rapportera om smittan – utan censur, något de krigande ländernas press inte tilläts göra. Det var därför som influensan kom att kallas spanska sjukan. Men var den egentligen först bröt ut är oklart.
Spanska sjukan drabbade världen i tre vågor
Efter den inledande första milda vågen av influensan under våren och sommaren 1918, slog spanska sjukan till med kraft under hösten. Spanska sjukan drabbade världen i tre vågor. De första rapporterna om sjukdomen kom redan under våren 1918, då den dök upp i mild form och kallades »tredagarsfebern«, men denna ebbade ut under sommaren.
Men i augusti slog influensan till på nytt, vilket var en ovanlig tidpunkt för influensa. Denna gång hade den fått förnyad och dödande kraft – viruset hade förändrat karaktär. I oktober 1918 nådde den sin kulmen, nästan samtidigt över hela världen.
En tredje omgång kom under våren 1919, men inte lika omfattande och efter denna kom enstaka utbrott bland annat i Sverige under våren 1920. Kanske skedde spridningen så fort eftersom många truppförflyttningar var på gång, både i Europa och i USA. Skräckrapporter kom från militärläger i USA, där unga män i uniform staplades utanför obduktionssalarna.
De första dödsfallen i Finja
I Finja församling kom de första dödsfallen där spanska sjukan noteras som dödsorsak den 13 oktober 1918.
Totala antalet dödsfall för Finja församling:
1918
13/10 Johanna Nylander född Månsson (6/6 1857), hustru till husägaren Ola Karlsson Nylander, Tyringe 2
13/10 Selma Olandersson född Bengtsson (20/8 1893), hustru till arbetaren Anton Melian Olandersson, Tyringemölla
17/10 Hilding Adrian Jakobsson (15/9 1894), arbetare, Tyringe 4
20/10 Karl Johannesson (13/10 1881), slaktare, Tyringe 4
21/10 Ofvanstående Karl Johannessons hustru Hilda Amalia född Mauritz (11/1 1882, Tyringe 4
1/12 Oskar Wilhelm Morin (11/2 1890), åboson, Finja 5
15/12 Anna Cecilia Borgström (29/1 1894), Hörlinge 3
17/12 Inga Johanna Elisabet (23/6 1917), dotter till avlidna Anna Cecilia Borgström, Hörlinge 3
19/12 Amanda Andersson torpardotter (1879 4/1), Mjölkalånga 7-9-11
1919
4/1 Kristina Jakobsson född Magnusdotter (17/12 1836), änka, Drakelia
22/1 Edit Johanna Borgström (13/6 1905), torpardotter föräldrarna döda, Hörlinge 3
1/9 Måns Johannesson (2/4 1855), sekreterare, Tyringe 3, dog i sviter efter spanska sjukan.
Jane Lundkvist
Nidälven stilla och vacker du är
jag kan dig aldrig glömma.
Ständigt jag tänker på henne så kär
minnena mot mig strömma …
Gammelmansrösten lite svag och svajande. Fragil. Upp tog den sig dock och lade sig som en bräcklig hinna ovan tonerna, de som musikerna närmast viskade fram. Hela framförandet var lite som att ta sig fram över nattgammal is …
Fjärilen och tisteln, Barnatro, Blomman och fjärilen, Guldgrävarsången, Nidälven … den spröde gubben där uppe på scenen avverkade sin repertoar med sympatisk envishet.
Det var vackert, det var stort – och det var i Finja.
Året var 1951, månaden var juli, det var ljuvligt vacker lördagskväll och på den primitiva scenen i Storms Lycka stod en av landets, just då mest kända personer: Gustav Håkansson från Gantofta, mera känd som »Stålfarfar«. Kort tidigare hade han, med det vita helskägget fladdrande, på en högst vanlig cykel med egenhändigt tillverkat startnummer (0) trampat skjortan av konkurrenterna i Sverigeloppet (176 mil mellan Harparanda och Ystad).
Stålfarfar gick i mål ett dygn före alla andra och då hade 66-åringen cyklat i 6 dagar, mer eller mindre nonstop.
Egentligen var loppet indelat i etapper med vilotid däremellan men Stålfarfar, som först nekats start över huvud taget eftersom han ansågs vara för gammal, sov bara någon timme då och då och trampade oförtrutet. Vem som var den »riktiga« segraren är det väl ingen som minns. Men Stålfarfar blev Stålfarfar med hela svenska folket.
Och nu stod han på flakvagnen som utgjorde dansbanans scen i Finjas »nöjespark« Storms Lycka. Och publiken jublade.
I tombolaståndet stod »Huggedrängens tös«, artonåriga Lilly, i sin nya vita klänning med prickar i regnbågens alla färger. Från Hörlinge hade hon kommit på sin gula cykel tillsammans med kompisen Inga-Lill.
Att hon och Inga-Lill över huvud taget hade blivit lottförsäljare i Storms Lycka berodde på att de var medlemmar i SDUK (Socialdemokraternas ungdomsklubb) och att de därifrån blivit raggade till Finja IF, som i sin tur stod som arrangör för festligheterna.
Lilly ville förtvivlat gärna dansa och hon ville se Stålfarfar. Men plikttrogen som hon var stod hon kvar i lottståndet, log och trugade och vevade på den gröna plåttunnan. Porslinsfigurer, vaser, skärbrädor, teskedar och handdukar i halvlinne trängdes på hyllan bakom henne. – Vinsterna.
Biljetter till dansbanan – och kanske till en kärleksfull framtid – kunde man köpa i ett litet skjul vid entrén till festplatsen. Tjugo öre stycket kostade de och det fanns de som köpte för en hel krona, ja kanske två.
Avkastningen på investeringen kunde man om man hade lyckan med sig, njuta senare på kvällen …
Tre somrar i början på 1950-talet arrangerade Finja Idrottsförening festligheter på åkern bakom Edvin och Emmy Storms gård. Det hela började med en idé om att »nå´t trevligt måste hända här i Finja« och Sven-Erik Nilsson, drivande i Finja Idrottsförening och därtill fotbollsdomare, tog ett snack med kompisen Edvin Storm, som levde efter devisen: »ingenting är omöjligt«. Gösta Jönsson, »Marocko-Jönsson« hjälpte till att styra upp projektet.
Här skulle byggas festplats och här skulle ordnas festligheter för hela familjen!
»Lycka« är enligt ordboken en »inhägnad åker« och just en sådan hade Edvin Storm ledig »nedmot ån«. Bättre plats kunde inte hittas! Ett gäng frivilliga ryckte in. Bland annat Evert Storm och Bertil Eriksson och tillsammans lade man ut reglar, spikade dansgolv, byggde toalett, skjutbana, kaffeservering och hyddor för chokladhjul och lotteri.
Evert Storm och Bertil Eriksson var, inte helt bortkomna när det gällde underhållning och muntrationer. Tillsammans hade de satt upp Finjas första »lokalrevy« på »stänget« i Edvin Storms hölada. Här spelade man lokalrevy för betalande publik och publik fick man så det både räckte och blev – mycket – över.
I början på juli 1950 kunde man så affischera – det var så man gjorde på den tiden, man häftstiftade upp affischer på telefonstolpar och stora träd längs vägarna i bygden – och bjuda in till den första sommarfesten i Storms Lycka.
Fyra lördagar i rad, från tidiga eftermiddagen till fram på småtimmarna var det spel och dans och glatt umgänge i den träfomfamnade hagen. Och folk strömmade till. Från Finja, från Tyringe, från Hörlinge, från Hässleholm … Det stod klart att detta var något man suktat efter. – En rad lössäppta festkvällar för gammal och ung mitt i sommaren!
De första timmarna av evenemanget var förbehållet de yngsta. Men efterhand som tiden gick och kvällen lade sitt täcke över ”lyckan” blev det allt intensivare på dansbanan. Det togs tag både här och var och det hände till och med att »handarbete« kunde övergå till »handgemäng«.
Sådan var tiden – på den tiden!
Juli månad var festmånaden i »lyckan« . Efter det monterades det hela ner och magasinerades i Storms lada. Där låg det kvar tills det blev juli nästa år och dags igen …
För musiken i Storms Lycka stod till exempel Lars-Bertils Trio, Bergs kapell, The Hot Boys och andra lokala konstellationer men arrangörerna fick också under de tre år arrangemanget levde, dit kända artister. Paret Truxa – Erik och Gulli – gjorde stor succé med sitt trolleri och sina manipulativa tankeläsarkonster. Truxa kunde bland annat förutse hur stryktipskupongen skulle se ut nästa vecka, han körde bil med förbundna ögon, var med i de första tevesändningarna från Danmark och var över huvud taget bland de mest bokade artisterna på den tiden.
Jokkmokks-Jokke och hans dragspelare gjorde ett nedslag i Storms Lycka i början av sin artistkarriär och som sagt, superkändisen Stålfarfar bedårade med sin sång.
Kvällen när Stålfarfar skulle uppträda blev minnesvärd på mer än ett sätt. Något gage ville han inte ha. Men han ville ha middag innan framträdandet! Per cykel skulle han ta sig från Gantofta till Finja. Men hur det nu var, om vägen var oväntat lång eller om han möjligen körde vilse. Stålfarfar blev mycket försenad!
Väl framme hos Edvin och Emmy Storm blev det stressigt. Festligheterna var i full gång, klockan gick på övertid och man ville ha upp Stålfarfar på scenen omedelbart. Men se det gick inte!
– Först skall jag ha middag, deklarerade han
Och så blev det! Stålfarfar bjöds på kycklingmiddag hemma hos Edvin och Emmy. Det frestade tydligen på att cykla ända från Gantofta! För han åt med god aptit och tog över huvud taget all uppståndelse med godan ro.
Sedan gränslade han hojen igen, trampade den lilla biten bort till festplatsen, lutade cykeln mot räcket till dansbanan och klev upp på scenen. Han började med »Blomman och fjärilen« och Storms Lycka glömde aldrig den aftonen!
I tre år varade det roliga i Storms Lycka. En våldsam eldsvåda ödelade det stormska hemmet 1953 och efter det blev ingenting som förr.
Man började bygga Finja Badplats – även det under ledning av allestädes närvarande »Marocko-Jönsson« och dansbanan från »lyckan« förflyttades till nya badplatsen. Samma med toaletterna och delar av de andra byggnationerna.
De tre lyckliga åren i Storms Lycka var slut.
Arne Forsell
Tack till Evert Storm och Lilly Bengtsson för minnesbilder.
Någon som vet från vilken tid? Känner ni igen någon så hör gärna av er med någon liten anekdot.
Vår berättelse börjar med en bild. Ett stumt tidsdokument från oktober 1944, lite gulnat, böjt och fläckat. Motivet är fem män runt ett bord. Alla är prydligt klädda i kostym och slips. Cigaretter och drinkar är några av tillbehören. Alla tittar in i kameran och sammanhanget är festligt. Ett par av männen ler som av förväntan men här finns också tveksamma, rent av sorgsna blickar.
Mannen i mitten är 22 år. Han heter Nils Oskarsson, är född i Fränninge och skall sex år senare komma att slå sig ner i Finja.
Ännu är vi dock kvar med Nils i vårt fotografi och unge Oskarsson har så här dags under ett par års tid utbildat sig till konditor. Men han har också blivit allergisk mot mjöldamm och hans läkare har rekommenderat honom att »skaffa sig frisk luft«. Det är därför han sitter här med fyra yrkeskollegor som alla har det gemensamt att de nästa dag skall mönstra på Svenska Amerikalinjens »Drottningholm« och hjälpa till att transportera flyktingar och krigsfångar mellan Newcastle och hamnar i Canada.
Nils Oskarsson har blivit Krigsseglare, ett riskfyllt arbete mitt under brinnande krig och ett arbete som senare skulle föra honom på resor även mellan Japan och USA.
S/S Drottningholm och systerfartyget M/S Gripsholm chartrades båda under andra världskriget av USA:s regering och Röda Korset. De tjänstgjorde som utväxlingsfartyg för krigsfångar, diplomater, flyktingar och civila internerade och hade, åtminstone i teorin, »fri lejd«. Därför fördes de fullt upplysta och med stora svenska flaggor målade på sidorna genom vatten som var jaktmark både för tyska u-båtar och krigsfartyg från alla nationer inblandade i världsbranden.
Många Krigsseglare fick också betala med sina liv under dessa år.
Tillbaka i Sverige igen flyttade Nils Oskarsson med sin nyfunna hustru till Osby och startade bageri och kafé. Vetemjölsallergin blev dock värre och Nils var tvungen att hitta en väg ut ur eländet. Baka ville han fortfarande göra och potatismjöl hade han inga problem med. Spettkakor skulle han börja tillverka!
Ett lämpligt ställe för detta hittade han i Finja och dit flyttade familjen Oskarsson.
Nitton tusen kronor betalade Nils Oskarsson för villan – ett av »P2-husen«. Källaren förvandlade han till spettkaksfabrik enligt löpande-band-principen. Här skulle bakas spettkakor i stor skala! Sexton rullar i olika storlekar fick han plats med och som den uppfinnare han var, försåg han alla med värmesystem som kunde justeras hydrauliskt. På så sätt kunde han gå från den ena spettkaksrullen till den andra och få värmen så jämn och exakt som fordras för att en spettkaka skall bli just en god och hållbar spettkaka.
Sjuhundra ägg gick det åt till varje bakomgång och de som sett det kan intyga att uppvisningen Nils Oskarsson levererade när han knäckte äggen – ett med varje hand – och skiljde gulan från vitan, var något som motiverade långa omvägar, bara för att få uppleva!
Oskarssons spettkaksbageri hade ett hundratal kunder, mest konditorier och livsmedelsbutiker, runt om i Skåne, Blekinge och Halland. Visst hände det att en eller annan privatperson också tittade in och gjorde beställning. Men Oskarsson ville helst jobba stort…
Och som om det inte räckte med det, arbetade han också både hos Weséns konditori och hos konditori Concordia i Hässleholm. Han startade sina arbetsdagar vid 3-tiden på morgonen. Gjorde tårtor och delikata bakverk fram till att konditorierna öppnade för dagen. Sedan åkte han hem och körde igång sin egen spettkakstillverkning.
Är man gammal brottare, är man entreprenör och är man sugen på nya utmaningar … ja då hugger man i där det finns pengar att hämta. Så resonerade fabrikör Nils Oskarsson.
För att leverera spettkakorna, som vid det laget var vackert inslagna i prasslande cellofan, till kunderna införskaffade Nils två stycken Volkswagenbussar. Dessa kom att bli några av de första bilarna över huvud taget i Finja och de väckte både beundran och längtan efter möjliga åkturer. Sålunda hände det sig att man då och då kunde se herr spettkaksfabrikören fräsa runt i bygden med en av sina bussar, lastad inte med spettkakor men med åksugna damer!
Han var nämligen utrustad även med ett frikostigt sinnelag, entreprenören som knäckte ägg så elegant.
Nils Oskarsson gjorde också tjänst i Finja frivilliga brandkår. Till jul kunde han dessutom uppträda som ridande tomte och hjälpa till att dela ut godispåsar, sponsrade av Hulda Pålssons lanthandel, till byns barn. På den tiden restes julgranen alltid på »torget« vid järnvägsstationen och tomten med sin säck brukade placera sig på lastbryggan vid affären.
»Amerikanska billotteriet« var ett annat av hans påfund. Idén hade han fått från USA och lotterna på den Ford Taunus 17 M, som var själva vinsten gick åt likt det berömda smöret i solskenet. Bilen hamnade till slut hos spettkaksfabrikörens/lottförsäljarens granne …
När det blev aktuellt att bygga bassäng och hopptorn vid Finja badplats var han med och drog ett stort strå till den stacken.
I många år kunde man också se Nils Oskarsson i ett stånd på Kiviks marknad. Där sålde han, förutom spettkakor i portionsbitar, kepsar i skumgummi och kylskåpskalla drinkar i form av Kronan-bryggeriets hallonsaft. Passade utmärkt till spettkakan!
Så nog hjälpte Nils till med att »sätta Finja på kartan«, alltid!
Efter hand dalade dock intresset för spettkakorna. Oskarsson höll ut så länge fru Ising på Hörlingegården fortfarande köpte hans produkter. Men till slut kunde han bara konstatera att tiden för spettkaksfabriken i Finja hade runnit ut. Han fick arbete hos Bergendahls, som chaufför, där han körde »lilla lastbilen«.
Mannen, som vid 22 års ålder en gång festade med kollegor och fångades på bild kvällen innan han mönstrade på S/S Drottningholm avslutade sitt yrkesverksamma liv hos Vägverket i Hässleholm, där han arbetade på förrådet.
En del av utrustningen i sitt spettkaksbageri sålde Nils Oskarsson till Barbros Bageri i Mannarp, Hästveda.
Själv gick Nils ur tiden 2010 men hos Barbro snurrar hans spettkaksrullar fortfarande.
Arne Forsell
Tack till Roland Oscarson för tillgång till minnen och bilder av hans far.
Fick ett tidningsurklipp vid senaste stormötet.
Någon som minns eller var med om att dela på då svindlande 50 000 kronor?
Berätta för oss andra.
Läste på Finjasidan om Skräddare-Elna.
Hon var född i Maglehem den 12 mars 1871 och dog 1 november 1968 i Finja.
Familjen kom från Maglehem 1888 och bosatte sig i Gunnarstorp, gården där Valfrid Jönsson senare bodde.
Jag minns Elna gående förbi vår skola i Hörlinge då hon besökte fru Ising på Hörlingegården.
Jag minns att Hanna Ising en födelsedag av Elna fick ett eller flera konstgjorda ägg, till ruvande hönor.
Jag fotograferade familjens gravsten för några år sedan då jag inventerade Finja kyrkogård.
Hälsningar Hjördis Nilsson, Klippan
