Första arbetsdagen på Backagårdens vårdhem

Viwan Pettersson, var kokerska på Backagården, ger oss en vardags- och gräsrotsbeskrivning av sina minnen och iakttagelser från omsorgsvården under de senaste 30 åren.

Första arbetsdagen
Midsommarafton 1953 började jag arbeta på Backagården. Arbetsintroduktionen bestod av att föreståndaren överlämnade nycklar till vårdhemmet. Därefter var min första uppgift att vara matsalsvakt för 67 patienter. Att »vakta« innebar att se till att patienterna inte slogs. Vid matdags skulle även medicinutdelningen äga rum. Detta var en uppgift som föreståndaren själv ansvarade för. Två sorters medicin fanns, en för dem med magbesvär och en för dem som inte tillräckligt fort kunde äta och klä sig. Badning av samtliga patienter stod på programmet efter middagen. Några 5 minuters raster för personalen var det naturligtvis inte tal om eftersom vi bara var 3 personal. Efter badet kläddes alla återigen i sina anstaltskläder, vilka bestod av tröja och blåställ. Alla var likadant klädda. Klockan 16.30 var arbetsdagen slut för övrig personal – själv skulle jag arbeta kvällen. Viktigast för mig var att se till att alla patienter kommit i säng innan jag klockan 21.30 släckte lyset och låste alla dörrar. Det var först 1963 som vi fick sovande nattvakt på Backagården.

Roligare arbete förr
1963 slutade jag i vården och började arbeta i köket. På den tiden lagade vi all mat själv. Visst var jobbet mer slitsamt då än nu. Exempelvis. skulle 40-liters mjölkkannor bäras upp ifrån källaren. I det stora hela var jobbet ändå trivsammare än idag. Idag består jobbet mest av att maten skall flyttas från kantin till kantin. Kontakten med patienterna var större förr när dessa hade olika arbetsuppgifter i köket. Detta är något som inte förekommer idag.

Snålt med maten
Maten på Backagården har alltid varit bra, men den har varit snålt tilltagen. Fram till början av 60-talet bestod kafferansonen av 6 hekto för100 personer. Det första på kaffebryggaren skulle personalen ha. En gång i veckan hämtades kaffet hos föreståndaren, som höll noga koll på att ransonen inte överskreds. Köttet var också snålt tilltaget. Problemet var nämligen att mängden kött som inköptes var densamma oavsett hur många personal som åt. Ju fler som åt desto mindre blev det över åt patienterna. Mjölken hade vi i varje fall tillräckligt av eftersom vi hade mjölkproduktion på Backagården.

Sysselsättning
Först i mitten av 60-talet blev det aktuellt med mer strukturerad terapiverksamhet för patienterna. Innan dess var det många patienter som dagarna i ända satt ute på bänkarna och drack kaffe ur sina rostfria muggar. Rostfria så att de inte skulle kunna gå sönder. Förr i tiden var det en mer naturlig terapi åtminstone för de patienter som kunde deltaga i arbetet. Jag är övertygad om att många patienter trivdes bättre förr eftersom de kände att de hade ett ansvar. På Backagarden hade vi till exempel en patient som alltid bäddade sängarna. Han var helt fenomenal på detta. Städade, tvättade, lagade strumpor, delade ut ombyte av pyjamas var fjortonde dag, var det andra som gjorde.

Chefen var chef
Under min första tid på Backagården fanns det en otrolig disciplin bland personalen. Chefen var den som var chef inom alla områden. Han var den som hade nyckeln till kassaskåpet, han var den som delade ut medicin, han var husmor med mycket annat. Någon telefon hade vi personal inte tillgång till. Denna fanns på föreståndarens låsta kontor. Mest i behov av telefon var vi naturligtvis om någon patient skadat sig och måste åka till sjukhus. Våra kafferaster från den tiden minns jag mycket väl. Egentligen hade vi inte »rätt« att ha några förmiddagsraster, men tack vare att en patient hade en kaffekokare på sitt rum lyckades vi personal oftast få i oss lite kaffe. För att undgå föreståndarens upptäckt fick patienten hålla vakt medan vi svepte i oss kaffet. När jag tänker tillbaka förundras jag ofta över att det trots allt bara är 30 år sedan personalen hade en sådan stor respekt eller man kan ske snarare skulle kalla det rädsla för chefen. Oavsett hur mycket vi reagerade skulle vi aldrig ha vågat säga något. Det tog sig uttryck som att vi hellre valde att själv köpa och bekosta symaskinsnålar än att be föreståndaren om nya. Eftersom vi sydde en hel del tagelmadrasser är det inte svårt att först å att det gick åt en hel del nålar.

Utvecklingen av idag
Idag pågår inom hela omsorgsverksamheten en decentralisering, som jag ställer mig mycket tveksam till. Tyvärr är det så att det som stämmer i teorin inte alltid stämmer i praktiken. Jag har sett patienter som har misslyckats med utflyttningen. Efter ett par månader händer det att en del är tillbaka här igen. Det som händer för dem som under många år bott på ett vårdhem och sedan kommer ut i samhället är att de blir isolerade. Det finns också människor som gärna utnyttjar våra omsorgstagare. Många omsorgstagare år så »snälla« att de inte vågar säga »nej«.

Egentligen borde man inte klaga över omsorgsvården av idag, eftersom det hänt så mycket positivt på vad man måste säga väldigt kort tid. Inom vissa områden har kanske utvecklingen gått väl långt. Jag tänker då på omsorgstagares ekonomiska villkor. De har dels pension, dels habiliteringsersättning. Många omsorgstagare har betydligt mer att röra sig med än vad vi andra har. För en del år sedan fick omsorgstagare så gott som allting gratis, men idag får de i varje fall betala bussresor till stan, klippning och liknande.
Artkel hämtad ur Länet runt, nummer 8/83

Tillbaka