Mannen bakom Finjavisan

Göte Westergren – poeten från Skogshyddan

Så arg och bitter nu Lundström sitter
på Finja-fiket i senan kväll.
Ej mera hör man hans glada kvitter
om lilla Inga som var så snäll.
Nu sjunger han blott en sorgsen visa
om falska kvinnor som löften ger
och aldrig mer skall han kvinnan prisa
och aldrig tror han på löften mer.

 Han mötte henne för första gången
på Café Ljungkvist där hon då var.
Hon gick och gnola på smålandssången
när hon serverade till en klar.
På samma plats de nu skildes åter
där som de möttes för första gång.
Ej undra på att hans hjärta gråter
och tiden bliver för honom lång.

Göte Westergren hade, rätt länge, hört sin gode vän Erik Lundström berätta glatt och lyriskt om sina framsteg på Amors stig och hur han nästan hade vunnit servitrisen Ingas – hon som knatade runt kring borden hos Ljungkvists café – hjärta. Hur vacker grann hon var, hur de redan hade ”prövat på” varandra och hur Inga hade lovat att det ”skulle bli de två”.

Det var klang och jubel, sprittande toner och dito känslor och Erik hade helt enkelt hamnat i himmel nummer sju!
Göte själv, son till Alfred och Ruth Westergren i torpet Skogshyddan, i skogen vid Hörlinge och född 1919 som nummer två i en syskonskara som så småningom skulle omfatta tre pojkar, Allan, Göte, Sven och tre flickor Evy, Esther och Elisabeth (Isa), hade alltid varit lite avvaktande till det där med kvinnor. Man skulle helt enkelt kunna kalla honom »inbiten ungkarl« och han skulle aldrig komma att gifta sig.

På en bild i ett av de Westergrenska familjealbumen ser man Göte tillsammans med föräldrar och syskon och deras familjer. Men Göte står lite »vidsidanom« och verkar närmast besvärad där han lägger armarna på ryggen och visar upp en plågad min.

Bilden väcker frågor.
Det var inte alls det att han var svår att umgås med – tvärtom! Glad och snäll, tackade gärna »ja« när det bjöds – inte minst när det bjöds på »starkt«.

Sitt munspel hade han alltid i fickan och dragspelet var sällan heller så långt bort. Dessutom var han en jäkel på att rimma och skriva dikter. Inspiration tog han där den fanns och under sin livstid hann Göte Westergren göra många rimmade berättelser om vad som försiggick i tiden runt omkring honom.

Han skrev om vänner och ovänner, han diktade om ungdomstidens SSU-möten hos Gottfrid Johansson, han skrev om kärlek, svek och insikter och hans poetiska ådra fick åtskilligt nytt blod under tiden han gjorde värnplikten som artillerist i Sunne.

Sådan var han – Göte! Knappt något undgick honom och inspirationen rann till rikt och ohämmat.

Han var så kär i sin lilla jänta
han tänkte på henne natt och dag.
Han sade ofta »Till jul kanhända
vi växlar ringar ett litet slag«.
Sen blir det bröllop när våren kommer
när sola skiner och lärkan slår.
Då skall jag plocka åt dej små blommor
ty ingenting oss nu skilja får.

 Många av Götes dikter kunde man sjunga till välbekanta melodier, gärna skillingtryck. Själv framträdde han visserligen inte särskilt ofta som »artist« i större sammanhang men en och annan gång kunde han frestas att visa att man visst kunde lära sig spela munspel på alldeles egen hand – och dragspel också – och sångrösten var det inget fel på när han klämde i med sitt egenkomponerade vismaterial.

Annars var Göte Westergren, i vardagslag, metallarbetare och han arbetade på såväl Verktygsfabriken i Tyringe som hos Bergmans.
Och ett av hans vattenhål på ledig tid kom att bli »Fiket i Finja«.

Men så en dag på den sena hösten
till Ljungbyhed reste Inga bort.
Och Lundström fick nu den klena trösten
»Jag kommer åter som förr jag gjort«.
Men där på markan hon såg en annan
en flygmalaj ifrån Ljungbyhed.
Och så med denne med ens försvann hon
från den hon lovat sej gifta med.

I den trista cafélokalen i Finja, den med de bruna väggarna, det bruna slitna golvet och det bruna möblemanget grät Erik Lundström ut inför sin vän Göte Westergren. Det gick som det gick och det blev som det blev: efter sig lämnade Göte ännu en medkännande och melankolisk rimmad berättelse. En text som passar som hand i handske till melodin   »Så bistert kall sveper nordanvinden …«

Nu Lundström sitter ibland och tänker
när solen dalar i väster ned.
Och stjärnorna uppå himlen blänker
på lilla Inga i Ljungbyhed.
Han tänker då på den ljuva stunden
en sommarnatt i hans campingtält.
Då han fick kyssa den röda munnen
och pulsen slog som det livet gällt.

Göte Westergren flyttade från Skogshyddan 1969. Till Hässleholm och Vattugatan gick flyttlasset. Men i stan, i »stenöknen«, som han kallade den fann han sig aldrig riktigt tillrätta.
Skogen, naturen, musiken och dikterna var vad Göte tyckte om och det var där han trivdes – poeten från Skogshyddan.
Han gick ur tiden 2013.

Sista raderna i »Visan om Erik Lundström« – eller »Finjavisan« som den också kallats skrevs av Götes mor, Ruth Westergren.

Nu vilar han i den mörka mullen
hans levnadsdag blev ju alltför kort.
Kanhända Inga en gång på kullen
har lagt en blomma av enkel sort.

Tack till Isa Westergren för berättade minnen av sin bror.
Text och foto: Arne Forsell

Här ett par av Götes egenhändigt skrivna betraktelser.

Tillbaka