Hässleholms klackfabrik – några minnen

Det är ljudet jag minns tydligast …
Det vinande morgonljudet som kom av att kompressorn djupt nere i fabrikens innandömen drog igång och att kraften i den fick spån och bark att flyga och knastra sig fram genom rörledningarna för att slutligen komma till ro i spånhuset.

Planhyvlar, kutterfräsar och putsmaskiner stämde in i sången. Ljudet när den jättelika klingan i stora kapsågen började snurra lade sig som en stabil botten i kören och lät skalksågen som kördes av min morbror Viking och som hade sin hemvist i skjulet vid torkladan, lägga sin skärande stämma högst upp i kakafonien.

Allt fogades till allt annat när klackfabrikens tillverkningsorkester spelade upp till en ny arbetsdag. Och samtidigt blinkade också ljuset till hemma i mitt föräldrahem och lamporna i dåförtidens 127-voltssystem lyste med svagare effekt.

Tystnadens ljud 
Efter en liten stund vande man sig dock både med det ena och det andra och under resten av dagens timmar hörde man inte längre ljudet. Det var inte förrän arbetsdagen var slut, när allt var fullbordat, betinget klart och fabriken stängde som man lade märke till det igen. Fast nu var det avsaknaden av ljudet.

Samtidigt fick vi bättre ljus hemma. Under hela min barndom hade jag Hässleholms klackfabrik som närmsta granne tvärs över vägen från mitt föräldrahem. Det må vara att regementet P2 hade många anställda som bodde i Finja men »Klacken« var också en stor arbetsgivare i byn. Åtminstone ett tjugotal var sysselsatta här.

Den blekgula fabriksbyggnaden, torkladorna där virket fick ligga för att bli av med fukten som annars gjorde att slutprodukten sprack sönder, såghuset, spånhuset och den höga skorstenen med den rostbruna gnistsläckaren högst upp. – Allt detta kom att bli en del av den närmiljö där jag växte upp.

Ibland, när röken från fabriken låg mot »vårt« håll och när min mor hade hängt ut tvätten till tork i trädgården letade sig sotflagor genom luften och landade på rentvättade sängkläder, dukar och annat. Då var »mojan« inte glad att ha »Klacken« som närmsta granne!
Annars var det, på det hela taget, både spännande och intressant.

På avstånd kunde jag med min pojkblick och tvärs över vägen som gick genom Finja, följa de olika delarna i fabrikens produktionskedja. Från att stora timmertransporter lossade sin last och staplade trädstockar i brutala höjder på avlastningsplatsen närmast vägen, via arbetet med att först såga dem till brädor och därefter förvandla virket till ändamålsenliga mindre bitar som skalkades, klövs och   torkades. Sedan gick virkestransporten in i huvudbyggnaden på den lilla järnvägen som korsade fabriksområdet och via vändskivor nådde alla delar av fabriken. Träämnena hyvlades och mallfrästes. De putsades, synades, stämplades, packades och kördes till slut till järnvägens godsmagasin vid den station som då fortfarande fanns i Finja.

Från Virserum till Finja
Tåget tog dem sedan till Helsingborg och Tretorns skofabrik.
Klackfabriken Axel Henriksson & Co grundades inte i Finja. Nej, från Virserum flyttade man verksamheten vid krigsslutet och anledningen var att i Finja fanns en järnväg och järnvägen var nödvändig för rationella transporter.

Axel Henriksson & Co ändrades till Axel Henriksson & Son i och med att Bengt Henriksson var gammal nog att börja arbeta vid sidan av sin far, fabrikören.
Tillverkning av klackar till skor för militären var en stor del av verksamheten dåförtiden. Ett avtal om »timlön och ackordskompensation« daterat 1947 stadfäster att för sågning, frontfräsning, svarvning och överfräsning av militärklackar till Skofabrikerna, skulle arbetaren utbekomma kronor 4:50.
Undertecknat av Bengt Henriksson, Hässleholms klackfabrik och Harald Tillberg, Svenska Träindustriarbetareförbundet, avdelning 48 i Hässleholm.

Mina små öron
Jag minns den förste verkmästaren, Oscar Servin. Jag minns hans blick genom de tjocka glasögonen och jag glömmer aldrig vilken respekt hans titel jagade in i min femåriga pojksjäl.
Jag minns också ambulansen och jag minns hur de vuxna en dag pratade lågmält om »olyckan«, om hur någon av de anställda ªfått handen i hyveln«. Mina små öron växte. Man försökte undvika att jag skulle höra och förstå, men att det kunde vara riskabelt att arbeta på »Klacken« fick jag tidigt klart för mig.

Någon gång tog Servin med mig och sina egna söner, Larry och Willy och lät oss se fabriken inifrån. Den underbara doften av snickeri och trä, som jag alltsedan dess tyckt så mycket om, låg tung och strävt kittlande kutterspån och dunmjuk sågspån fanns överallt.

Spännande och skrämmande
Det var spännande på gränsen till skrämmande att se se stora maskinerna i arbete. Höra och se hur hyvlarna tuggade i sig det råa virket i ena änden och släppte ifrån sig släta fina träämnen i den andra.

Djupt nere i källaren, där den väldiga värmepannan stod och där först Dibert Persson och sedan »eldare« Larsson härskade var det bastuhett och eldslågerött. Det dånade om pannan, det droppade hetvatten från läckande ledningar och det var, åtminstone för mig, ett ställe som gränsade till det som farbror Ivar i söndagsskolan brukade kalla »Gehenna.«

Ylande kutterfräsar
Men trappan upp igen fick vi fick följa arbetet vid de ylande kutterfräsarna och på nära håll se hur träbitar med några eleganta armsvängar, först åt ena sidan och sedan åt den andra, från »mannen vid maskinen« förvandlades till vackert formade ämnen till det som längre fram i produktionen skulle förvandlas till vackra kilformade klackar ämnade för damskor.

Men det var rent rysligt så fort chuckarna med hysteriskt skarpa kutterstålen snurrade. Och det var skrämmande hur nära fräsmaskinistens fingrar de var!
Termen »arbetarskydd« hade på den tiden inte samma innebörd som den har i dag. – Det är ett som är visst och sant! Inte så konstigt heller att flera av dem som hade arbetat här en längre tid var minus ett eller annat finger …

Tage Tetzell var en annan av verkmästarna som avlöste varandra under årens lopp. Förutom att han ledde arbetet »på golvet« i fabriken ägde han också under en tid en vit Ford Anglia. – Den där modellen med sned bakruta som kom i början på 1960-talet.

Märklig bilmodell
Märkligare bilmodell hade väl sällan skådats och den fick också ett öknamn: »Femdagarsveckan« . Den var ju liksom inte färdig! Jag minns att jag tyckte att den på något sätt tyckte passade in i det sammanhang som var Hässleholms klackfabrik …

Skofabriken i Helsingborg var den kund som bar upp tillverkningen hos »Klacken« på den tiden och varje kväll när »eldare Larsson« drog dagsproduktionen på transportkärra till Finja station var det Helsingborg som var målet för lådorna med skoklackar.

Tretorn förändrade klackfabriken
Förändringens vindar kom dock att dra snålt runt de gula byggnaderna och genom verksamheten i fabriken vid väg 21. Bengt Henriksson och Hässleholms klackfabrik tvingades se sig om efter andra sysslor för att »hålla näsan över vattenytan« när Tretorn förändrade sin produktion.

Lösningen blev »Konsthantverk i industriell produktion« och mannen som kom att personifiera detta var träkonstnären Gösta Israelsson.
Skålar, fat, blomvaser, salladsbestick, och smörknivar, allt konstnärligt designat och format ur alm, björk, sjödränkt ek, körsbärsträd och anda utsökt vackert mönstrade träslag blev den nya produktionen hos »Klacken«. I en av torkladorna installerades en maskin för att forma skålarna. Hela proceduren kom att omges av stort hemlighetsmakeri och egentligen var det bara konstnären själv, fabrikör Henriksson och fabrikens »tusenkonstnär« Nils Ekholm som hade tillträde och behörighet att vistas där.

Det kom att bli utsökta föremål som tillverkades under Gösta Israelssons överinseende, där träets ådringar utgjorde skönheten i verken och där de rundade formerna tillfördes en nästintill sidenmjuk yta genom noggrann putsning och lackering i flera steg.

Då och då kom konstnären själv på besök i Finja och den lille mannen i sin fläckade konstnärsrock möttes alltid av respekt och vördnad när han signerade sina verk med en inristad signatur. Det är många år sedan nu men än i dag kan man hitta verk med Gösta Israelssons signatur på auktionssajter och hos konsthandlare. Och i botten finns oftast angivet att de är gjorda i Finja!

Stall åt Bjärton
Med nye verkmästaren Hans Windh kom legotillverkning åt gitarrtillverkaren Bjärtons in i produktionen hos »Klacken«. Det handlade om »stall« till gitarrer och därmed en lite pillig detalj men som fordrade stor noggrannhet i utförandet.

Samtidigt dock … hela fabriken började bli sliten och nedgången. I de nya tiderna blev maskinerna föråldrade och hade svårt att leva up till moderna krav på effektivitet och arbetarskydd. Genom lokalerna drog en känsla av uppgivenhet och trötthet. Här saknades vilja och intresse av att investera och tänka nytt.
Hässleholms klackfabrik hade helt enkelt hamnat på fel sida om de nya tiderna … När 1970-talet ryckte allt närmare var alltsammans också slut.

Min första arbetsplats
»Klacken«, som var min första arbetsplats och där jag packade klackar, grundlackerade skålar och putsade gitarrstall mellan hösten 1962 och våren 1964 stängde fabriken ner och det blev tyst och mörkt.

Fabrikslokalerna rymdes ur, järnvägsspåren revs upp och området städades. Här var tomt och övergivet i ett par år – fram till dess att anläggningen köptes av Sven Lovén och förvandlades till »21:ans klädmarknad«.

Ytterligare några år senare bytte »Klacken« skepnad till »Möbelhuset Britta och John«. Åren gick och möblerna byttes småningom ut mot skor i och med att »Sko-Per« flyttade in och tog över. Någon tyckte kanske att man därmed hade gått »varvet runt« från klackar till skor men inte heller »Sko-Per« fick evigt liv i den gula tegelbyggnaden.

Konkurs och ut i ingenting blev det …
Det var fler som försökte verksamheter i den gamla fabriken och ännu har vi kanske inte sett slutet på sagan.
Men ljudet som jag minns så tydligt från förr har för alltid tystnat.
Arne Forsell

Tillbaka