Nidälven stilla och vacker du är
jag kan dig aldrig glömma.
Ständigt jag tänker på henne så kär
minnena mot mig strömma …
Gammelmansrösten lite svag och svajande. Fragil. Upp tog den sig dock och lade sig som en bräcklig hinna ovan tonerna, de som musikerna närmast viskade fram. Hela framförandet var lite som att ta sig fram över nattgammal is …
Fjärilen och tisteln, Barnatro, Blomman och fjärilen, Guldgrävarsången, Nidälven … den spröde gubben där uppe på scenen avverkade sin repertoar med sympatisk envishet.
Det var vackert, det var stort – och det var i Finja.
Året var 1951, månaden var juli, det var ljuvligt vacker lördagskväll och på den primitiva scenen i Storms Lycka stod en av landets, just då mest kända personer: Gustav Håkansson från Gantofta, mera känd som »Stålfarfar«. Kort tidigare hade han, med det vita helskägget fladdrande, på en högst vanlig cykel med egenhändigt tillverkat startnummer (0) trampat skjortan av konkurrenterna i Sverigeloppet (176 mil mellan Harparanda och Ystad).
Stålfarfar gick i mål ett dygn före alla andra och då hade 66-åringen cyklat i 6 dagar, mer eller mindre nonstop.
Egentligen var loppet indelat i etapper med vilotid däremellan men Stålfarfar, som först nekats start över huvud taget eftersom han ansågs vara för gammal, sov bara någon timme då och då och trampade oförtrutet. Vem som var den »riktiga« segraren är det väl ingen som minns. Men Stålfarfar blev Stålfarfar med hela svenska folket.
Och nu stod han på flakvagnen som utgjorde dansbanans scen i Finjas »nöjespark« Storms Lycka. Och publiken jublade.
I tombolaståndet stod »Huggedrängens tös«, artonåriga Lilly, i sin nya vita klänning med prickar i regnbågens alla färger. Från Hörlinge hade hon kommit på sin gula cykel tillsammans med kompisen Inga-Lill.
Att hon och Inga-Lill över huvud taget hade blivit lottförsäljare i Storms Lycka berodde på att de var medlemmar i SDUK (Socialdemokraternas ungdomsklubb) och att de därifrån blivit raggade till Finja IF, som i sin tur stod som arrangör för festligheterna.
Lilly ville förtvivlat gärna dansa och hon ville se Stålfarfar. Men plikttrogen som hon var stod hon kvar i lottståndet, log och trugade och vevade på den gröna plåttunnan. Porslinsfigurer, vaser, skärbrädor, teskedar och handdukar i halvlinne trängdes på hyllan bakom henne. – Vinsterna.
Biljetter till dansbanan – och kanske till en kärleksfull framtid – kunde man köpa i ett litet skjul vid entrén till festplatsen. Tjugo öre stycket kostade de och det fanns de som köpte för en hel krona, ja kanske två.
Avkastningen på investeringen kunde man om man hade lyckan med sig, njuta senare på kvällen …
Tre somrar i början på 1950-talet arrangerade Finja Idrottsförening festligheter på åkern bakom Edvin och Emmy Storms gård. Det hela började med en idé om att »nå´t trevligt måste hända här i Finja« och Sven-Erik Nilsson, drivande i Finja Idrottsförening och därtill fotbollsdomare, tog ett snack med kompisen Edvin Storm, som levde efter devisen: »ingenting är omöjligt«. Gösta Jönsson, »Marocko-Jönsson« hjälpte till att styra upp projektet.
Här skulle byggas festplats och här skulle ordnas festligheter för hela familjen!
»Lycka« är enligt ordboken en »inhägnad åker« och just en sådan hade Edvin Storm ledig »nedmot ån«. Bättre plats kunde inte hittas! Ett gäng frivilliga ryckte in. Bland annat Evert Storm och Bertil Eriksson och tillsammans lade man ut reglar, spikade dansgolv, byggde toalett, skjutbana, kaffeservering och hyddor för chokladhjul och lotteri.
Evert Storm och Bertil Eriksson var, inte helt bortkomna när det gällde underhållning och muntrationer. Tillsammans hade de satt upp Finjas första »lokalrevy« på »stänget« i Edvin Storms hölada. Här spelade man lokalrevy för betalande publik och publik fick man så det både räckte och blev – mycket – över.
I början på juli 1950 kunde man så affischera – det var så man gjorde på den tiden, man häftstiftade upp affischer på telefonstolpar och stora träd längs vägarna i bygden – och bjuda in till den första sommarfesten i Storms Lycka.
Fyra lördagar i rad, från tidiga eftermiddagen till fram på småtimmarna var det spel och dans och glatt umgänge i den träfomfamnade hagen. Och folk strömmade till. Från Finja, från Tyringe, från Hörlinge, från Hässleholm … Det stod klart att detta var något man suktat efter. – En rad lössäppta festkvällar för gammal och ung mitt i sommaren!
De första timmarna av evenemanget var förbehållet de yngsta. Men efterhand som tiden gick och kvällen lade sitt täcke över ”lyckan” blev det allt intensivare på dansbanan. Det togs tag både här och var och det hände till och med att »handarbete« kunde övergå till »handgemäng«.
Sådan var tiden – på den tiden!
Juli månad var festmånaden i »lyckan« . Efter det monterades det hela ner och magasinerades i Storms lada. Där låg det kvar tills det blev juli nästa år och dags igen …
För musiken i Storms Lycka stod till exempel Lars-Bertils Trio, Bergs kapell, The Hot Boys och andra lokala konstellationer men arrangörerna fick också under de tre år arrangemanget levde, dit kända artister. Paret Truxa – Erik och Gulli – gjorde stor succé med sitt trolleri och sina manipulativa tankeläsarkonster. Truxa kunde bland annat förutse hur stryktipskupongen skulle se ut nästa vecka, han körde bil med förbundna ögon, var med i de första tevesändningarna från Danmark och var över huvud taget bland de mest bokade artisterna på den tiden.
Jokkmokks-Jokke och hans dragspelare gjorde ett nedslag i Storms Lycka i början av sin artistkarriär och som sagt, superkändisen Stålfarfar bedårade med sin sång.
Kvällen när Stålfarfar skulle uppträda blev minnesvärd på mer än ett sätt. Något gage ville han inte ha. Men han ville ha middag innan framträdandet! Per cykel skulle han ta sig från Gantofta till Finja. Men hur det nu var, om vägen var oväntat lång eller om han möjligen körde vilse. Stålfarfar blev mycket försenad!
Väl framme hos Edvin och Emmy Storm blev det stressigt. Festligheterna var i full gång, klockan gick på övertid och man ville ha upp Stålfarfar på scenen omedelbart. Men se det gick inte!
– Först skall jag ha middag, deklarerade han
Och så blev det! Stålfarfar bjöds på kycklingmiddag hemma hos Edvin och Emmy. Det frestade tydligen på att cykla ända från Gantofta! För han åt med god aptit och tog över huvud taget all uppståndelse med godan ro.
Sedan gränslade han hojen igen, trampade den lilla biten bort till festplatsen, lutade cykeln mot räcket till dansbanan och klev upp på scenen. Han började med »Blomman och fjärilen« och Storms Lycka glömde aldrig den aftonen!
I tre år varade det roliga i Storms Lycka. En våldsam eldsvåda ödelade det stormska hemmet 1953 och efter det blev ingenting som förr.
Man började bygga Finja Badplats – även det under ledning av allestädes närvarande »Marocko-Jönsson« och dansbanan från »lyckan« förflyttades till nya badplatsen. Samma med toaletterna och delar av de andra byggnationerna.
De tre lyckliga åren i Storms Lycka var slut.
Arne Forsell
Tack till Evert Storm och Lilly Bengtsson för minnesbilder.