Telefonnummer 30: Fritz Andersson, lantbrukare, Vankiva, var min morfar. När hans första hustru, Amanda (som var min mormor) dog 1918, gifte Fritz om sig med Klara Andersson från Hörlinge. Med henne fick han två barn, Åke och Elsa. Elsa dog i unga år medan Åke sedermera tog över fädernegården – Hajnaden. Från den sålde han senare Rävabacken till Kaj Andersson. Rävabacken förvandlades till ett grustag och därifrån hämtades material till de första cementblocken från det som sedermera blev Finja Betong.
Albert Salomonsson var min farfar. Han föddes i Svartingstorp
Och var en av 14 syskon. Fadern dog i betfältet på slätten endast 39 år. Albert var trädgårdsmästare först i Snekkersten sen i Öraholma granne med Backagården. Hans allra första jobb var på Hörlingegården där han träffade Alda som var kokerska. Deras dotter Greta Falk, snart 91 år, bor kvar i Finja.
Telefonboken bör vara från 1944-45.
Ser att min far Berndt Carlsson är med, vi flyttade till Finja 1943. Vår granne Leif Nilsson sålde sin gård
1946 till Bertil Svensson och Bertil är inte med. Hjalmar Bengtsson var också granne till oss, han sålde gården till Landstinget och de rev den och byggde personalbostäder. Bengtssons hade inga barn men
hade en finsk pojke som hette Matti, de flyttade till Gäddastorp.
Arne Carlsson
Nr 54: Anders o Greta Andersson bodde på Hörlinge Nr 1. De hade 8 barn, den äldsta , Lilly, jobba på telefonstationen i Finja.
Nr 23: Dr Höije som brukade springa barfota i skogen.
En gång frågade min mor om han inte var rädd för huggormar, som det fanns ganska gott om på den tiden. ”Är dom farliga” sa han.
Nr 65 John Olsson, var en rolig person. En gång berättade han att han blivit bjuden på kaffe, ”som va så hett så skinnet lossna på tungan, men ja to de o stoppa i lomman”.
Och så spelade han dragspel. Jag ville alltid höra ”Livet i Finnskogarna” när vi var hos dem.
Mor och jag kollade innan på Finjas telefonbok och jag la märke till att numren inte följde ett logiskt mönster som jag uppfattade dem först, att låga nummer kunde vara till bondgårdar och jägare långt utanför Finja samhälle och att höga nummer gick till familjer och verksamheter inne i Finja samhälle. Tänkte att telefonledningarna måste varit dragna hej vilt, Mor min förklarade att de fick nummer efter den ordning som de fick telefonen inkopplad och inte efter hur långt ifrån telefonstationen de låg.
(Själv är jag född en Februarinatt 1975 av min Mor Elisabeth Westergren på BB i det stora lasarettet i Kristianstad som byggdes 1973.)
Telefonnummer 30: Fritz Andersson, lantbrukare, Vankiva, var min morfar. När hans första hustru, Amanda (som var min mormor) dog 1918, gifte Fritz om sig med Klara Andersson från Hörlinge. Med henne fick han två barn, Åke och Elsa. Elsa dog i unga år medan Åke sedermera tog över fädernegården – Hajnaden. Från den sålde han senare Rävabacken till Kaj Andersson. Rävabacken förvandlades till ett grustag och därifrån hämtades material till de första cementblocken från det som sedermera blev Finja Betong.
Intressant att få namnet på grustaget som blev ett miljardföretag.
Tack för livfulla skildringar!
Göte Persson, Tyringe Museum
Albert Salomonsson var min farfar. Han föddes i Svartingstorp
Och var en av 14 syskon. Fadern dog i betfältet på slätten endast 39 år. Albert var trädgårdsmästare först i Snekkersten sen i Öraholma granne med Backagården. Hans allra första jobb var på Hörlingegården där han träffade Alda som var kokerska. Deras dotter Greta Falk, snart 91 år, bor kvar i Finja.
Telefonboken bör vara från 1944-45.
Ser att min far Berndt Carlsson är med, vi flyttade till Finja 1943. Vår granne Leif Nilsson sålde sin gård
1946 till Bertil Svensson och Bertil är inte med. Hjalmar Bengtsson var också granne till oss, han sålde gården till Landstinget och de rev den och byggde personalbostäder. Bengtssons hade inga barn men
hade en finsk pojke som hette Matti, de flyttade till Gäddastorp.
Arne Carlsson
Nr 54: Anders o Greta Andersson bodde på Hörlinge Nr 1. De hade 8 barn, den äldsta , Lilly, jobba på telefonstationen i Finja.
Nr 23: Dr Höije som brukade springa barfota i skogen.
En gång frågade min mor om han inte var rädd för huggormar, som det fanns ganska gott om på den tiden. ”Är dom farliga” sa han.
Nr 65 John Olsson, var en rolig person. En gång berättade han att han blivit bjuden på kaffe, ”som va så hett så skinnet lossna på tungan, men ja to de o stoppa i lomman”.
Och så spelade han dragspel. Jag ville alltid höra ”Livet i Finnskogarna” när vi var hos dem.
Hejsan!
Mor och jag kollade innan på Finjas telefonbok och jag la märke till att numren inte följde ett logiskt mönster som jag uppfattade dem först, att låga nummer kunde vara till bondgårdar och jägare långt utanför Finja samhälle och att höga nummer gick till familjer och verksamheter inne i Finja samhälle. Tänkte att telefonledningarna måste varit dragna hej vilt, Mor min förklarade att de fick nummer efter den ordning som de fick telefonen inkopplad och inte efter hur långt ifrån telefonstationen de låg.
(Själv är jag född en Februarinatt 1975 av min Mor Elisabeth Westergren på BB i det stora lasarettet i Kristianstad som byggdes 1973.)
Mvh: Mikael ”Smirre” Westergren.