Vår berättelse börjar med en bild. Ett stumt tidsdokument från oktober 1944, lite gulnat, böjt och fläckat. Motivet är fem män runt ett bord. Alla är prydligt klädda i kostym och slips. Cigaretter och drinkar är några av tillbehören. Alla tittar in i kameran och sammanhanget är festligt. Ett par av männen ler som av förväntan men här finns också tveksamma, rent av sorgsna blickar.
Mannen i mitten är 22 år. Han heter Nils Oskarsson, är född i Fränninge och skall sex år senare komma att slå sig ner i Finja.
Ännu är vi dock kvar med Nils i vårt fotografi och unge Oskarsson har så här dags under ett par års tid utbildat sig till konditor. Men han har också blivit allergisk mot mjöldamm och hans läkare har rekommenderat honom att »skaffa sig frisk luft«. Det är därför han sitter här med fyra yrkeskollegor som alla har det gemensamt att de nästa dag skall mönstra på Svenska Amerikalinjens »Drottningholm« och hjälpa till att transportera flyktingar och krigsfångar mellan Newcastle och hamnar i Canada.
Nils Oskarsson har blivit Krigsseglare, ett riskfyllt arbete mitt under brinnande krig och ett arbete som senare skulle föra honom på resor även mellan Japan och USA.
S/S Drottningholm och systerfartyget M/S Gripsholm chartrades båda under andra världskriget av USA:s regering och Röda Korset. De tjänstgjorde som utväxlingsfartyg för krigsfångar, diplomater, flyktingar och civila internerade och hade, åtminstone i teorin, »fri lejd«. Därför fördes de fullt upplysta och med stora svenska flaggor målade på sidorna genom vatten som var jaktmark både för tyska u-båtar och krigsfartyg från alla nationer inblandade i världsbranden.
Många Krigsseglare fick också betala med sina liv under dessa år.
Tillbaka i Sverige igen flyttade Nils Oskarsson med sin nyfunna hustru till Osby och startade bageri och kafé. Vetemjölsallergin blev dock värre och Nils var tvungen att hitta en väg ut ur eländet. Baka ville han fortfarande göra och potatismjöl hade han inga problem med. Spettkakor skulle han börja tillverka!
Ett lämpligt ställe för detta hittade han i Finja och dit flyttade familjen Oskarsson.
Nitton tusen kronor betalade Nils Oskarsson för villan – ett av »P2-husen«. Källaren förvandlade han till spettkaksfabrik enligt löpande-band-principen. Här skulle bakas spettkakor i stor skala! Sexton rullar i olika storlekar fick han plats med och som den uppfinnare han var, försåg han alla med värmesystem som kunde justeras hydrauliskt. På så sätt kunde han gå från den ena spettkaksrullen till den andra och få värmen så jämn och exakt som fordras för att en spettkaka skall bli just en god och hållbar spettkaka.
Sjuhundra ägg gick det åt till varje bakomgång och de som sett det kan intyga att uppvisningen Nils Oskarsson levererade när han knäckte äggen – ett med varje hand – och skiljde gulan från vitan, var något som motiverade långa omvägar, bara för att få uppleva!
Oskarssons spettkaksbageri hade ett hundratal kunder, mest konditorier och livsmedelsbutiker, runt om i Skåne, Blekinge och Halland. Visst hände det att en eller annan privatperson också tittade in och gjorde beställning. Men Oskarsson ville helst jobba stort…
Och som om det inte räckte med det, arbetade han också både hos Weséns konditori och hos konditori Concordia i Hässleholm. Han startade sina arbetsdagar vid 3-tiden på morgonen. Gjorde tårtor och delikata bakverk fram till att konditorierna öppnade för dagen. Sedan åkte han hem och körde igång sin egen spettkakstillverkning.
Är man gammal brottare, är man entreprenör och är man sugen på nya utmaningar … ja då hugger man i där det finns pengar att hämta. Så resonerade fabrikör Nils Oskarsson.
För att leverera spettkakorna, som vid det laget var vackert inslagna i prasslande cellofan, till kunderna införskaffade Nils två stycken Volkswagenbussar. Dessa kom att bli några av de första bilarna över huvud taget i Finja och de väckte både beundran och längtan efter möjliga åkturer. Sålunda hände det sig att man då och då kunde se herr spettkaksfabrikören fräsa runt i bygden med en av sina bussar, lastad inte med spettkakor men med åksugna damer!
Han var nämligen utrustad även med ett frikostigt sinnelag, entreprenören som knäckte ägg så elegant.
Nils Oskarsson gjorde också tjänst i Finja frivilliga brandkår. Till jul kunde han dessutom uppträda som ridande tomte och hjälpa till att dela ut godispåsar, sponsrade av Hulda Pålssons lanthandel, till byns barn. På den tiden restes julgranen alltid på »torget« vid järnvägsstationen och tomten med sin säck brukade placera sig på lastbryggan vid affären.
»Amerikanska billotteriet« var ett annat av hans påfund. Idén hade han fått från USA och lotterna på den Ford Taunus 17 M, som var själva vinsten gick åt likt det berömda smöret i solskenet. Bilen hamnade till slut hos spettkaksfabrikörens/lottförsäljarens granne …
När det blev aktuellt att bygga bassäng och hopptorn vid Finja badplats var han med och drog ett stort strå till den stacken.
I många år kunde man också se Nils Oskarsson i ett stånd på Kiviks marknad. Där sålde han, förutom spettkakor i portionsbitar, kepsar i skumgummi och kylskåpskalla drinkar i form av Kronan-bryggeriets hallonsaft. Passade utmärkt till spettkakan!
Så nog hjälpte Nils till med att »sätta Finja på kartan«, alltid!
Efter hand dalade dock intresset för spettkakorna. Oskarsson höll ut så länge fru Ising på Hörlingegården fortfarande köpte hans produkter. Men till slut kunde han bara konstatera att tiden för spettkaksfabriken i Finja hade runnit ut. Han fick arbete hos Bergendahls, som chaufför, där han körde »lilla lastbilen«.
Mannen, som vid 22 års ålder en gång festade med kollegor och fångades på bild kvällen innan han mönstrade på S/S Drottningholm avslutade sitt yrkesverksamma liv hos Vägverket i Hässleholm, där han arbetade på förrådet.
En del av utrustningen i sitt spettkaksbageri sålde Nils Oskarsson till Barbros Bageri i Mannarp, Hästveda.
Själv gick Nils ur tiden 2010 men hos Barbro snurrar hans spettkaksrullar fortfarande.
Arne Forsell
Tack till Roland Oscarson för tillgång till minnen och bilder av hans far.
Så roligt att läsa! Tror att min mamma jobbade hos Nisse i sin ungdom. Sedermera jobbade hon i Bengtssons affär, lite längre upp på gatan. Jag själv har träffat Nisse mycket, då han bodde på Backebo, där jag jobbar!
Hej!
Tack för mycket intressant och rolig läsning. Mycket glädjande att läsa på finjasocken.se som nyinflyttad Finjabo. Min släkt Westergren har ju sina rötter i Finja med omnejd. Själv är jag uppväxt i Gumlösa och bodde i Vingåker i Sörmland några år av min tonår då jag gick på skola där.
Mvh: Mikael ”Smirre” Westergren