Minnet av Ernst Jonasson och hans hustru Hulda innehåller med nödvändighet en svart, trehjulig motorcykel med lastflak, många ensamma nattimmar i expeditionen på det som en gång var järnvägsstationen i Finja, oräkneliga omgångar i kortspelet »31« – med kuperad lek och därtill en av de första TV-mottagarna (Grundig) komplett med »TV-lampa« (för att ögonen skulle få det behagligare), som hittade vägen till Finja.
Och hur skall vi nu få samman detta till en någorlunda fullständig bild av fridsamma paret Jonasson, som i all sin enkelhet ändå kom att betyda en hel del för dem som på 1940- och 50talet befolkade stationssamhället.
Minnet är bedrägligt
Minnet är ju en bedräglig medarbetare. Ofta krackelerar det och bitar faller bort. Men lika ofta smyger sig bilder objudna in och produkten blir inte alltid sann.
Men låt oss i alla fall börja med det faktum att Ernst och Hulda i många år bodde granne med mina föräldrar och det hem där jag växte upp. Jag kom sålunda att bli väl bekant med dem …
Från Gäddastorp, där de drivit lantbruk, hade de invandrat till Finja i början på 1940-talet. De byggde sig ett litet hus, med två våningar och källare, vindskupa, mörkbrun blockpanel och eternittak.
Till detta fanns en trädgård och ett uthus med garage.
Trehjulig transportmotorcykel
Och det var där den förvarades – den trehjuliga transportmotorcykeln!
Ernst Jonasson, som för övrigt var mycket musikalisk och trakterade både kornett och fiol (kornetten hade dock blivit överkörd och hängde bucklig på väggen i finrummet men fiolen har jag själv hört honom spela på) gav sig nämligen på att sälja fisk i minut och han gjorde det som kringkörande i Finja på sin motorcykel med fisklådan på flaket.
Högtidligt böjt styre
Motorcykeln i sig är värd ett eget kapitel och hade den funnits kvar i dag hade den säkert betingat ett gott pris på samlarmarknaden. Fabrikatet kan jag inte erinra mig men svart var den, som sagt , med en bred sadel, högtidligt böjt styre inte olikt klassiska Indian från 20-talet, utsvängda stänkskärmar och en stor rund lykta längst fram.
Och ljudet sen … Ja, ljudet av Jonassons motorcykel var som besläktat med det som kom från tändkulemotorerna i de fiskebåtar som drog upp den fisk han sålde: Ett tryggt tuffande, så tryggt, långsamt och rent av sövande att det kunde jaga alla världens problem på flykt.
Packade fisk i utlästa tidningar
Jag minns hur det klirrade av is bland fisken, jag minns doften från fiskarna som låg där i lådan och glodde med glasartade ögon och jag minns hur min mor brukade handla sill av Jonasson. Hur han elegant förpackade ett halvkilo av varan i utlästa dagstidningar som han halade fram ur det lilla skåpet under flaket på motorcykeln.
Nattvakt på station
Men Ernst Jonasson var mer än kringresande fiskhandlare! Han satt också nattvakt på järnvägsstationen i Finja. Han kontrollerade att bommarna var fällda när de nattliga godstågen dundrade förbi och han var Statens Järnvägars ögon i Finja under långa nattimmar och såg till att allt löpte som det skulle även när ordinarie Stinsarna inte var på plats.
Allt för att Finjaborna skulle kunna sova tryggt.
Och därför måste Ernst Jonasson vissa dagar sova när annat folk var vakna. Därför måste vi barn i grannskapet leka lite tystare just under dessa tider. Vi visste bakom vilket fönster han sov och vi fick inte störa Ernst Jonasson i hans välförtjänta sömn.
Och skulle vi ändå göra det kom Hulda ut och – om inte precis röt – så i alla fall talade mycket bestämt till oss.
Också var det kortspel
Så var det, det där med kortspelet »31« …
När lördagsfriden hade lagt sig och när Ernst Jonasson inte hade nattjänst på stationen kom han och Hulda ibland in till mina föräldrar för kaffe, hembakta kakor och några parti »31«.
med kaffe och klirr glasen
Nu skall väl också sägas att det var inte bara kaffe det dracks till kortspelet – åtminstone inte när det rörde Ernst och min far. Det klingade sanningen att säga en hel del i flaskor och glas också – men hela verksamheten fick i alla fall till följd att min syster och jag (som brukade sitta under bordet när kortspelet var igång) efterhand lärde oss hur kortspelet »31« skulle exekveras. Vi följde noga med i omgångarna, spratt till lite när någon vågade »knacka« och gladde oss varje gång mor eller far vann en runda.
Spelade om ett- två- eller fem-öringar
Insatserna var oftast ett- två- eller fem-öringar och kanske mer symboliska än stora.
Själv har jag aldrig varit mycket för spel med kortlappar och egentligen är jag helt okunnig om de olika varianterna. Och visst kan det kan tyckas olämpligt för en 6-åring just detta – men »31« hade jag bra kläm på i barndomen.
Mycket tack vare Jonassons!
En av de första
Någon gång under andra hälften av 50-talet skaffade sig herr och fru Jonasson en TV-mottagare! Det måste ha varit en av de första TV-apparaterna i Finja. Fabrikatet var Grundig och där den stod på sin piedestal i finrummet hos Jonassons, komplett med »TV-lampa« på baksidan, som skulle skona ögonen från alltför skadligt TV-ljus, blev den en helt oemotståndlig magnet för oss barn som bodde i grannhusen.
Hur många gånger min syster och jag knackade på hos Jonassons på kvällarna med frågan: »får vi komma in och titta på TV?«, vet jag inte. Men Jonassons var alltid lika vänliga och lät oss sitta tillsammans med dem på bäddsoffan och titta på den flimrande svart/vita bilden tvärs över matbordet.
Kvitt eller dubbelt
Här såg jag till exempel Ulf Hannertz, »Hajen« kallad, vinna 10 000 kronor i ämnet »Akvariefiskar«, 1957, i programmet som hette »Kvitt eller Dubbelt«.
Så småningom blev hus och trädgård för arbetsamt för paret Jonasson. En av sönerna blev regementsmusiker, en annan målare men barnen hade sina liv och allt som allt blev det så att Ernst och Hulda Jonasson helt enkelt bytte boende med en släkting som bodde på Bokalyckan i Hässleholm.
Hans-Åke och Iris Henningsson med familj tog över Jonassons hus och Ernst Jonasson och hans Hulda flyttade till lägenhet i stan och framlevde där sina sista år.
Och minnet av fiskhandlaren med motorcykeln som också var Finja stations ruvande falköga under långa nätter må vara tystlåtet och tillbakadraget.
Men ännu är vi några som minns honom.
Arne Forsell