Finja kyrkliga syförening på utfärd

Finja Kyrkliga syförening på utfärd i slutet av 1940 talet.


Deltagare: stående fr. v. Anna Mahlberg, Öraholma, ?  Nilsson Mjölkalånga, Selma Carlsson, Öraholma, Amelia Lindkvist Finja by, Astrid Nilsson Finja by, ? Rosenkvist Trulsäng, Olga Svensson Davidstorp, kantor Gerda Nilsson ledare, Ida Nilsson Haradal, Ragnhild Vestesson Finja by, okänd, ? Svensson Mjölkalånga,
Sittande: Anna NIlsson Finja by, okänd, okänd, okänd, ?Pettersson, (mörk med vit krage), moder till Ida Nilsson, okänd, längst ut Emmy Olsson
Öraholma, främst Tyra? med flickan, syster till Evert Nilsson Vänarp?
Svårt att känna till alla efter så många år hoppas att det går att lista ut några fler om vi hjälps åt. sänder två kort så ni kan välja.
Arne Carlsson
Tillbaka till Foto från Finja

Det började på Finja Eltjänst

Den 1:e. april 1955 började jag som lärling eller som det då hette, hjälpmontör på Finja Eltjänst som då ägdes av Kaj Andersson. Firman fanns i en villa i hörnet mellan Tyringevägen och Öraholmavägen. Affären låg ut mot Tyringevägen, lager och verkstad i källaren.

Redan första dagen fick jag vara med att hjälpa till med installationsarbete. Efter en tid fick jag själv göra en del jobb. Blev det fel fick man göra om, det var ett bra sätt att lära. Kaj var en mycket bra läromästare, lugn och pedagogisk.

Läsa av elmätarna
Redan efter ett år fick jag i uppdrag att läsa av elmätarna i Finja med omnejd. Det gjordes varje kvartal. På den tiden betalade nästan alla kontant vid avläsningen så när dagen var slut hade man en ansenlig summa pengar att redovisa.
En episod som jag minns var en barsk dam som bodde i en lägenhet på andra våningen i en villa. Hon hade rykte om sig att skälla ut alla i närheten så jag vågade inte gå dit när hon var hemma. Istället passade jag på när jag såg att hon tog bussen till Tyringe eller Hässleholm. Då gick jag in och läste av hennes mätare och lade räkningen i hennes brevlåda.

En arg hund 
I en annan villa var det en arg hund. Jag hade läst av mätaren och var på väg ut genom trädgården då hunden kom lös och bet mig i benet. Ägaren såg detta och kom ut och var förtvivlad. Han ville ersätta vad hunden hade gjort bara jag inte anmälde det. Jag minns inte vad jag fick men för min del var det flera dagslöner. Att det sedan bara var knappt synliga märken på benet berättade jag aldrig men det är en annan historia.

Gamle mannen i skogen
Så var det den gamle mannen långt borta i skogen. På den tiden var det en grundavgift plus en mätarhyra. Sedan tillkom den vanliga förbrukningsavgiften. Mannen i skogen hade ett stort bekymmer, särskilt vintertid. Han var så rädd att förbrukningsavgiften skulle vara större än grundavgiften. Vad jag minns under alla åren så klarade han det med råge. Tala om att vara sparsam med elförbrukningen.

Vissa kunder valde att ha myntmätare. De fungerade ungefär som parkeringsmätare. Man lade på ett antal enkronor och när man hade förbrukat för den summan så bröts strömmen. Då var det bara att lägga på nya mynt så kom strömmen tillbaks. Det var alltid spännande att tömma myntfacken. Där kunde vara utländska mynt, metallbrickor och jag vet inte allt.

Klättra i stolpe första gången
Så en dag skulle Kaj och jag sätta upp ett ledningsskydd i en stolpe i Hörlinge. Jag hade aldrig klättrat i en stolpe tidigare och så skulle jag ta på mig stolpskor och klättra hela tolv meter upp till toppen av stolpen och där sätta fast ett så kallat. toppjärn. På darrande ben tog jag mig så småningom upp och fäste järnet. På den tiden var säkerhetsbälte inte ens påtänkt så man fick hålla sig i stolpen med ena handen och arbeta med den andra. Jag har väl aldrig kramat någon så hårt som jag kramade den stolpen den dagen.
Efter upp i stolpen kom Kaj med själva ledningsskyddet som vi sedan hängde upp med stålwirar. Det värsta var nog i alla fall att min mosters man Valfrid som bodde precis intill stod nedanför och gav mig goda råd hela tiden. Som tur var stod jag så högt upp så han såg nog inte hur vit jag var i ansiktet. Men efter en tid och träning så var man lika säker uppe i stolpen som nere på marken.

Krypa i kulvert och dra kabel
På Backagården skulle vi dra en kabel i en kulvert med värmerör. Jag fick den stora äran att krypa och åla in i det trånga och varma röret. Kom så småningom fram med kabeln men inte gick det att vända utan jag fick åla baklänges kämpande mot cellskräcken. Kläderna fastnade överallt och värmen var hemsk. Ut kom jag i alla fall till slut.
Trots fasorna med stolpen i Hörlinge och kulverten på Backagården fortsatte jag i elens tjänst ända till pensionen bland annat som fartygselektriker och de senaste 25 åren inom industrin.

Men som sagt var. Allt började den 1:e april 1955.
Auktoriserad elinstallatör
Göran Bringestedt född Jönsson.

Tillbaka

Minnet av söndagsskolan

På försättsbladet till min bibel finns en liten handskriven text: Minne från söndagsskolan i Finja julen 1958. Joh. 6:47.

Vem som skrivit vet jag inte. Däremot har jag ett ganska klart minne från tillfället då jag första gången fick bibeln i min hand.

Jag var tretton år, stod på scenen i Bygdegården tillsammans med några jämnåriga och vi hade det gemensamt att vi gått några år i »Filadelfia« söndagsskola och nu ansågs mogna att ha en alldeles egen bibel, komplett med namn i guldskrift på pärmen.

Pingstförsamlingen i Hässleholm
Det var Pingstförsamlingen i Hässleholm som drev söndagsskola i Finja. Föreståndare var Ivar Andersen – »Farbror Ivar« – och till sin hjälp hade han bland andra »Tant Elsa« – Elsa Andersson, som spelade orgel under psalmsången och »Farbror Lasse« – Lars-Erik Larsson, som assisterade i själva undervisningen och som sedermera ändrade sitt efternamn till Järveskog.
Under en tid fick man också hjälp av en hemkommen missionär: Elvy Andersson. Hon bodde för övrigt, om jag minns rätt, i den lilla lilla lägenheten som också fanns vägg i vägg med »vår« söndagsskolelokal.

Ledarna fr.v. Ivar Andersen, Elvy Andersson, Lars-Erik Larsson

Kamraterna var viktigast
Alltnog, så värst mycket bevänt var det väl inte med just det religiösa för min, eller för all del flertalet av mina kamrater i söndagsskolan. Men våra föräldrar tyckte säkert att det kunde vara ett bra sätt för oss att få styrsel på ett par timmar på söndagsförmiddagen samtidigt som middagen stod på långstekning och vi ändå inte hade något vettigt att göra.

Sålunda gick min syster och jag tillsammans med grannbarnen promenaden från »andra sidan järnvägen« förbi »Bengtssons« och »Ingas« till det lilla vita huset med skylten »Filadelfia« på väggen, där borta där bebyggelsen tog slut, på den tiden, och åkrar och ängar bredde ut sig.

Musiken i Filadelfia var rätt klämmig
Ännu längre bort låg Kyrkbyn – men där var vi nästan bara på somrarna när vi cyklade till badplatsen.
För en sju-åttaåring kunde det vara ganska kul i söndagsskolan. Musiken i Filadelfia var rätt klämmig och »Farbror Ivar« hade förmågan att skapa hög stämning i lokalen. Vi sjöng och ibland klappade vi händerna eller följde med i olika rörelser som hörde till sångerna.
»Tant Elsa« trampade ihärdigt på vid sin orgel och så länge vi höll igång med musiken trivdes åtminstone jag.
Lite värre blev det det när lokalen delades av med ett draperi så att vi som var lite yngre hamnade på ena sidan och de äldre på andra sidan ridån.
Det var då textläsning och »predikan« började och då blev det genast lite jobbigare …

De äldres sida mera seriös
För de yngre skedde det hela under dock under lekfullare former. Men på »de äldres sida« rådde en betydligt mera seriös stämning. Här var allt mycket mera på allvar.
Riktigt vid vilken ålder man blev »äldre« i söndagsskolan har jag i dag inte helt klart för mig. Däremot minns jag att jag under tiden i den yngre gruppen för första gången fick stifta bekantskap med »Flanellografen« –  ett för en sjuåring, på den tiden, fantastiskt medel för att göra berättelser animerade och spännande.

Jesus kunde flyttas runt
Här flyttade vi runt Jesus, lärljungar, åsnor, kameler, krubbor, stjärnor, palmer och massor av annan biblisk hårdvaluta på det gröna tygunderlaget och det var var bara fantasin som satte gränser för våra aktiviteter.
En annan intressant sak jag minns från barndomens söndagsskola är kollektbössan med den tackande och bockande »fattige negern«!   (Alla »negerbarn« var fattiga på den tiden …).

När man stoppade en slant i pengaspringan nedanför figuren som låg knäböjd och bedjande nickade han på huvudet och tackade för bidraget och på den tiden var jag djupt fascinerad av hur det kunde gå till. – Hur han tackade just för min 25-öring när just jag lämnade min skärv!  (Att jag senare förstått hur det hela fungerad och hur enkelt ”det tekniska” var hör väl egentligen inte hit.)

Det lilla vita huset med skylten »Filadelfia« på väggen.

Närvaro gav stjärna
Varje gång man var närvarande i söndagsskolan fick man en stjärna klistrad på »sin« tavla, bed bibliska motiv, som var uppsatt längst fram på väggen bakom »katedern«. När terminen var slut kunde därför de flitigaste stoltsera med att ha alla rutorna i sin tavla fullklistrade.
Själv var jag, tillsammans med min syster, mycket noggrann med vår söndagsskolegång och flera gånger hade vi »fullt hus« på våra tavlor.
Avslutningen på vår- respektive höstterminen firade varje år med »söndagsskolefest« då man fick träffa barn från andra skolor i Pingstförsamlingens upptagningsområde i regionen. På somrarna hölls sammankomsten i »Paul Anderssons backe« i Tormestorp, här bestod programmet av sång, musik, andakt och säcklöpning,  och på vintern samlades vi i Bygdegården i Finja. Sång, musik, andakt och godispåse på vägen hem.

Färdigutbildad vid 13 år
När man fyllt tretton år ansågs man färdigutbildad i söndagsskolan. Möjligheten fanns att »gå vidare« och bli ledare men för oss andra, som inte hade intresse av det, innefattade »tack och adjö«  mottagandet av bibeln, med inskriven hälsning och ett Guds Ord »på livets väg«.
Allt under högtidliga former på scenen i Bygdegården.

Och där är den och det var där jag återupptäckte den – hälsningen i min bibel! För skall sanningen fram har jag inte slitit rysligt hårt på de lövtunna guldbrämade bladen i min söndagsskolebibel under åren. – Tyvärr, kanske …
Men ett fint minne från en fin tid i min barndom bär den med sig: Minnet av söndagsskolan!
Arne Forsell

Tillbaka till Kyrkan/kyrkbyn

Minne från Klackfabriken

Min mor, Anne Larsson, jobbade på klackfabriken som många av hennes väninnor. Och jag minns att när det var mycket att göra jobbade hon extra på hemmaplan.

Hon satt många timmar nere i pannrummet och klistrade textil på träklackarna till det som skulle bli grunden för tjusiga damskor.

Jag kommer ihåg den skarpa doften av lim och det var nog tur att ingen rökte i familjen med tanke på explosionsrisken.

I mina gömmor har jag också några varianter av Gösta Israelssons skåldesign.
Arne Larsson

Tillbaka

Elsie Svensson i Finja kyrkby

Elsie Svensson har bott i Finja under hela sitt liv och redan tidigare generationer flyt­tade till bygden och blev hemmastadga­de. Elsie, som är en av tre systrar, bodde på gård tillsammans med sin familj i kyrk­byn, där hennes far arbetade som bonde.

I kyrkbyn låg en av tre speceriaffärer som på den tiden fanns i Finja. Utöver affärerna fanns bland annat skomakare, konditori och ett bageri som gjorde spettekakor. Skolan fanns på två håll, eftersom ingen lokal var tillräckligt stor för att rymma alla barn. I det som idag är förskolans lokal, var skola för årkurs 1-2 och 5-6. Barn som gick i årkurs 3-4 höll till i »kommunalrummet« som det kallades, som med tiden blev församlingshem och som idag är ombyggt för annan verksamhet.

Vissa kvällar ordnade Röda korset aktiviteter för barnen i»kommunalrummet« med pyssel och lek. I takt med växande ålder erbjöds andra aktiviteter i byn och när ungdomar var i 15-16 års ålder fick de gå på SLU:s dans i byg­degården.

Sommarbad och vinterlekar på Finjasjön
Som lantbrukarfamilj fanns det alltid uppgifter att göra på gården, så även för Elsie och hennes systrar. Men där blev även tid över för sommarbad och vinterlekar vid Finjasjön. Då var sjön mer badvänlig under som­martid och på vintrarna frös isen sig hård så att barnen kunde åka skridskor. Gården låg nära kyrkan och där gick barnen i söndagsskola, som var den aktivitet som kyrkan kunde er­bjuda barnen. Det var en liten grupp barn i söndagsskolan, men roligt var det, säger hon. Särskilt roligt minns hon att det var när prästen ordnade utfärd med söndagssko­lan och barnen fick åka häst och vagn runt Finjasjön.

Trots att Finja sedan länge inte har kvar var­ken söndagsskola, någon affär eller bageri, tycker Elsie att bygden kunnat erbjuda en hel del aktivitet. Hon har under många år varit aktiv i församlingens syförening, som varit en grupp kvinnor som träffats i Finja församlingshem för handarbete och gemenskap. Kvinnorna har genom åren sytt och handarbetet, för att årligen sälja sina alster och där pengarna sedan har skänkts till välgörande ändamål.

Köpte en bonad över Finja kyrka
Föreningen har även köpt in en stor, härlig bonad som en gåva till församlingen. Bonaden är tillverkad av textilkonstnären Inga Mittendorf från Förslöv och är specialgjord för Finjas församling, som själva fått ge egna önskemål kring tavlans motiv. Här kan skådas Finja kyrka med bygdens vackra omgivningar och en hel del av livet kring Finjasjön. Från början hade bonaden sin plats i försam­lingshemmet, men har i samband med att församlingshemmet såldes, fått flytta över till kyrkan. Just nu hänger den i rummet under läktaren, men skulle säkerligen gjort sig mer rättvis om den fick pryda någon av kyrkväggarna inne i kyrkan.

Bonad över Finja kyrka

Syföreningen är inte längre aktiv, då den upphörde i samband med att församlings­hemmet såldes och Elsie saknar gemenskapen som fanns där. Hon hoppas att kyrkan åter ska få möjlighet att ordna gemenskaps­grupper för de äldre för att kunna träffas ibland. Hon gläds även över att det flyttar in nya barnfamiljer till bygden och skapar goda förutsättningar för ett åter, aktivt Finja framöver.
Källa: Kyrknytt nr 3 2015, Tyringe Pastorat

Tillbaka till Personer och hus i byn

Finja vandrarhem

Finja vandrarhem

Detta gamla vykort visar vad som dåförtiden var Finja Vandrarhem. Sedermera blev det bostad för systrarna Morin, som kom att bo på nedervåningen och familjen Pålsson som drev drev lanthandeln och som bodde på andra våningen i huset.

Jag är osäker på när bilden är daterad men den bör stamma från sent 1930-tal eller tidigt 1940-tal.

I bildens mitt, bakom träden, sticker gaveln på ”Solhaga” upp och i bildens högra kant kan man skymta baksidan på det som senare blev Inga Pålssons specieri- och mjölkaffär.
Arne Forsell

Tillbaka till Foto från Finja

Hässleholms klackfabrik – några minnen

Det är ljudet jag minns tydligast …
Det vinande morgonljudet som kom av att kompressorn djupt nere i fabrikens innandömen drog igång och att kraften i den fick spån och bark att flyga och knastra sig fram genom rörledningarna för att slutligen komma till ro i spånhuset.

Planhyvlar, kutterfräsar och putsmaskiner stämde in i sången. Ljudet när den jättelika klingan i stora kapsågen började snurra lade sig som en stabil botten i kören och lät skalksågen som kördes av min morbror Viking och som hade sin hemvist i skjulet vid torkladan, lägga sin skärande stämma högst upp i kakafonien.

Allt fogades till allt annat när klackfabrikens tillverkningsorkester spelade upp till en ny arbetsdag. Och samtidigt blinkade också ljuset till hemma i mitt föräldrahem och lamporna i dåförtidens 127-voltssystem lyste med svagare effekt.

Tystnadens ljud 
Efter en liten stund vande man sig dock både med det ena och det andra och under resten av dagens timmar hörde man inte längre ljudet. Det var inte förrän arbetsdagen var slut, när allt var fullbordat, betinget klart och fabriken stängde som man lade märke till det igen. Fast nu var det avsaknaden av ljudet.

Samtidigt fick vi bättre ljus hemma. Under hela min barndom hade jag Hässleholms klackfabrik som närmsta granne tvärs över vägen från mitt föräldrahem. Det må vara att regementet P2 hade många anställda som bodde i Finja men »Klacken« var också en stor arbetsgivare i byn. Åtminstone ett tjugotal var sysselsatta här.

Klacken

Den blekgula fabriksbyggnaden, torkladorna där virket fick ligga för att bli av med fukten som annars gjorde att slutprodukten sprack sönder, såghuset, spånhuset och den höga skorstenen med den rostbruna gnistsläckaren högst upp. – Allt detta kom att bli en del av den närmiljö där jag växte upp.

Ibland, när röken från fabriken låg mot »vårt« håll och när min mor hade hängt ut tvätten till tork i trädgården letade sig sotflagor genom luften och landade på rentvättade sängkläder, dukar och annat. Då var »mojan« inte glad att ha »Klacken« som närmsta granne!
Annars var det, på det hela taget, både spännande och intressant.

På avstånd kunde jag med min pojkblick och tvärs över vägen som gick genom Finja, följa de olika delarna i fabrikens produktionskedja. Från att stora timmertransporter lossade sin last och staplade trädstockar i brutala höjder på avlastningsplatsen närmast vägen, via arbetet med att först såga dem till brädor och därefter förvandla virket till ändamålsenliga mindre bitar som skalkades, klövs och   torkades. Sedan gick virkestransporten in i huvudbyggnaden på den lilla järnvägen som korsade fabriksområdet och via vändskivor nådde alla delar av fabriken. Träämnena hyvlades och mallfrästes. De putsades, synades, stämplades, packades och kördes till slut till järnvägens godsmagasin vid den station som då fortfarande fanns i Finja.

Från Virserum till Finja
Tåget tog dem sedan till Helsingborg och Tretorns skofabrik.
Klackfabriken Axel Henriksson & Co grundades inte i Finja. Nej, från Virserum flyttade man verksamheten vid krigsslutet och anledningen var att i Finja fanns en järnväg och järnvägen var nödvändig för rationella transporter.

Axel Henriksson & Co ändrades till Axel Henriksson & Son i och med att Bengt Henriksson var gammal nog att börja arbeta vid sidan av sin far, fabrikören.
Tillverkning av klackar till skor för militären var en stor del av verksamheten dåförtiden. Ett avtal om »timlön och ackordskompensation« daterat 1947 stadfäster att för sågning, frontfräsning, svarvning och överfräsning av militärklackar till Skofabrikerna, skulle arbetaren utbekomma kronor 4:50.
Undertecknat av Bengt Henriksson, Hässleholms klackfabrik och Harald Tillberg, Svenska Träindustriarbetareförbundet, avdelning 48 i Hässleholm.

Mina små öron
Jag minns den förste verkmästaren, Oscar Servin. Jag minns hans blick genom de tjocka glasögonen och jag glömmer aldrig vilken respekt hans titel jagade in i min femåriga pojksjäl.
Jag minns också ambulansen och jag minns hur de vuxna en dag pratade lågmält om »olyckan«, om hur någon av de anställda ªfått handen i hyveln«. Mina små öron växte. Man försökte undvika att jag skulle höra och förstå, men att det kunde vara riskabelt att arbeta på »Klacken« fick jag tidigt klart för mig.

Någon gång tog Servin med mig och sina egna söner, Larry och Willy och lät oss se fabriken inifrån. Den underbara doften av snickeri och trä, som jag alltsedan dess tyckt så mycket om, låg tung och strävt kittlande kutterspån och dunmjuk sågspån fanns överallt.

Spännande och skrämmande
Det var spännande på gränsen till skrämmande att se se stora maskinerna i arbete. Höra och se hur hyvlarna tuggade i sig det råa virket i ena änden och släppte ifrån sig släta fina träämnen i den andra.

Djupt nere i källaren, där den väldiga värmepannan stod och där först Dibert Persson och sedan »eldare« Larsson härskade var det bastuhett och eldslågerött. Det dånade om pannan, det droppade hetvatten från läckande ledningar och det var, åtminstone för mig, ett ställe som gränsade till det som farbror Ivar i söndagsskolan brukade kalla »Gehenna.«

Ylande kutterfräsar
Men trappan upp igen fick vi fick följa arbetet vid de ylande kutterfräsarna och på nära håll se hur träbitar med några eleganta armsvängar, först åt ena sidan och sedan åt den andra, från »mannen vid maskinen« förvandlades till vackert formade ämnen till det som längre fram i produktionen skulle förvandlas till vackra kilformade klackar ämnade för damskor.

Men det var rent rysligt så fort chuckarna med hysteriskt skarpa kutterstålen snurrade. Och det var skrämmande hur nära fräsmaskinistens fingrar de var!
Termen »arbetarskydd« hade på den tiden inte samma innebörd som den har i dag. – Det är ett som är visst och sant! Inte så konstigt heller att flera av dem som hade arbetat här en längre tid var minus ett eller annat finger …

Tage Tetzell var en annan av verkmästarna som avlöste varandra under årens lopp. Förutom att han ledde arbetet »på golvet« i fabriken ägde han också under en tid en vit Ford Anglia. – Den där modellen med sned bakruta som kom i början på 1960-talet.

Märklig bilmodell
Märkligare bilmodell hade väl sällan skådats och den fick också ett öknamn: »Femdagarsveckan« . Den var ju liksom inte färdig! Jag minns att jag tyckte att den på något sätt tyckte passade in i det sammanhang som var Hässleholms klackfabrik …

Skofabriken i Helsingborg var den kund som bar upp tillverkningen hos »Klacken« på den tiden och varje kväll när »eldare Larsson« drog dagsproduktionen på transportkärra till Finja station var det Helsingborg som var målet för lådorna med skoklackar.

Från min systers gömmor har jag fått en exteriörbild på Klackfabrken, tagen i slutet på 1950-talet eller början på – 60. Här ser man inlastningsdörrarna där man tog in det sågade materialet för vidare bearbetning i hyvel och svarv. I bakgrunden skymtar också det gamla spånhuset och på skorstenen sitter den ursprungliga gnistsläckaren.
Den vänstra dörren är »kontorsdörren« och kontoret fanns bak det andra fönstret från vänster i andra våningen.

Tretorn förändrade klackfabriken
Förändringens vindar kom dock att dra snålt runt de gula byggnaderna och genom verksamheten i fabriken vid väg 21. Bengt Henriksson och Hässleholms klackfabrik tvingades se sig om efter andra sysslor för att »hålla näsan över vattenytan« när Tretorn förändrade sin produktion.

Lösningen blev »Konsthantverk i industriell produktion« och mannen som kom att personifiera detta var träkonstnären Gösta Israelsson.
Skålar, fat, blomvaser, salladsbestick, och smörknivar, allt konstnärligt designat och format ur alm, björk, sjödränkt ek, körsbärsträd och anda utsökt vackert mönstrade träslag blev den nya produktionen hos »Klacken«. I en av torkladorna installerades en maskin för att forma skålarna. Hela proceduren kom att omges av stort hemlighetsmakeri och egentligen var det bara konstnären själv, fabrikör Henriksson och fabrikens »tusenkonstnär« Nils Ekholm som hade tillträde och behörighet att vistas där.

Det kom att bli utsökta föremål som tillverkades under Gösta Israelssons överinseende, där träets ådringar utgjorde skönheten i verken och där de rundade formerna tillfördes en nästintill sidenmjuk yta genom noggrann putsning och lackering i flera steg.

Då och då kom konstnären själv på besök i Finja och den lille mannen i sin fläckade konstnärsrock möttes alltid av respekt och vördnad när han signerade sina verk med en inristad signatur. Det är många år sedan nu men än i dag kan man hitta verk med Gösta Israelssons signatur på auktionssajter och hos konsthandlare. Och i botten finns oftast angivet att de är gjorda i Finja!

Stall åt Bjärton
Med nye verkmästaren Hans Windh kom legotillverkning åt gitarrtillverkaren Bjärtons in i produktionen hos »Klacken«. Det handlade om »stall« till gitarrer och därmed en lite pillig detalj men som fordrade stor noggrannhet i utförandet.

Samtidigt dock … hela fabriken började bli sliten och nedgången. I de nya tiderna blev maskinerna föråldrade och hade svårt att leva up till moderna krav på effektivitet och arbetarskydd. Genom lokalerna drog en känsla av uppgivenhet och trötthet. Här saknades vilja och intresse av att investera och tänka nytt.
Hässleholms klackfabrik hade helt enkelt hamnat på fel sida om de nya tiderna … När 1970-talet ryckte allt närmare var alltsammans också slut.

Min första arbetsplats
»Klacken«, som var min första arbetsplats och där jag packade klackar, grundlackerade skålar och putsade gitarrstall mellan hösten 1962 och våren 1964 stängde fabriken ner och det blev tyst och mörkt.

Fabrikslokalerna rymdes ur, järnvägsspåren revs upp och området städades. Här var tomt och övergivet i ett par år – fram till dess att anläggningen köptes av Sven Lovén och förvandlades till »21:ans klädmarknad«.

Ytterligare några år senare bytte »Klacken« skepnad till »Möbelhuset Britta och John«. Åren gick och möblerna byttes småningom ut mot skor i och med att »Sko-Per« flyttade in och tog över. Någon tyckte kanske att man därmed hade gått »varvet runt« från klackar till skor men inte heller »Sko-Per« fick evigt liv i den gula tegelbyggnaden.

Konkurs och ut i ingenting blev det …
Det var fler som försökte verksamheter i den gamla fabriken och ännu har vi kanske inte sett slutet på sagan.
Men ljudet som jag minns så tydligt från förr har för alltid tystnat.
Arne Forsell

Tillbaka